Trevlig sommar, önskar vi på Indrag!

Känner du dig sysslolös föreslår vi att du med hjälp av denna video försöker lära dig spela Summertime Blues:

Detta blev som allra tydligast för mig på skivan The animal years (2006), där han förenade sin känsla för lyrisk romantik med såväl politiskt engagemang (anti-Irakkrig mm) och historiska motiv som filosofiskt andliga reflektioner. Skivan innehåller en rad ljuvliga melodier, där influenser från såväl amerikansk folkmusik som brittisk pop är tydliga. Året efter kom så The historical conquests of Josh Ritter, som fick många med mig att sätta kaffet i halsen första gången den hamnade i cd-spelaren. För nu handlade det om ganska skramlig rock. Men när den första chocken lagt sig, trädde även här de där snygga melodierna och de begåvade texterna fram. Jag håller numera även den väldigt högt. Hans modigaste platta är det definitivt.

På nya skivan So runs the world away är han ”tillbaka”, dvs han låter som den singer-songwriter de flesta är vana att höra honom, och – som jag tror de flesta vill höra honom. Och även här handlar det, förstås, om kvalitet. Det är genomarbetat, vackert och … angeläget. Litterära texter som gräver i myter. historia. sjöfart och naturromantik. Ändå tycker jag inte han når riktigt ända fram. Här finns fina pianoballader, som The curse, och gitarrplockande folklåtar som Lark. Bluestompigt, svängiga låtar som Rattling rocks.

Allra bäst är Folk bloodbath, en sparsamt instrumenterad mördarballad, som låter som något han grävt upp i Ozark Mountains mörka mylla. (Vilket han också delvis har. Sången bygger på refrängen ur en gammal traditionell sång han lärt sig av Mississippi John Hurt, Louis Collins.)

Avslutningen med Long shadow är också riktigt fin, en ganska typisk Ritter-sång, varm och trösterik.

I’m not afraid of the dark
When the sun goes down
And the dreams grow teeth
And the beasts come out
Cast their shadows
Everytime they start
I’ll be right here with you
I’m not afraid of the dark

Det kan vara så att den här skivan kommer att fortsätta växa och så småningom övertyga mig helt, jag vet inte. Men än så länge nöjer jag mig med att konstatera att So runs the world away följer en hel del gamla hjulspår. Bra hjulspår, förvisso – men jag hade nog velat höra honom beträda en del nya stigar.

Se videon till sången The curse från Josh Ritters nya skiva:

På Cirkus blir det dock en blandad upplevelse. Före paus spelar David Lindley ett antal, de två första med assistans av Jackson Browne, låtar akustiskt, på sin hawaianska gitarr (en akustisk lap steel) och på bouzuki. Det är briljant, den här mannen (66 år) är något av ett musikaliskt geni, med full kontroll och massor av lekfullhet. Hans influenser från sitt grävande i folkmusik från hela världen färgar hans spel – och vi får överraskande, känslosamma och svängiga versioner av bl a JJ Cales Tijuana och Blind Willie Johnsons The soul of man.. Men när vi väntar oss att Jackson Browne ska komma in och spela några av sina låtar akustiskt tillsammans med Lindley – då är det paus.

Efter paus intar Jackson Browne (62 år) med sitt band scenen, och vi får en rad låtar från hans senaste skiva, Time the conqueror. Tyvärr i ganska av avslagna versioner, lite plikstkyldigt och oinspirerat. Först när David Lindley förenar sig med bandet känns det som att det hela startar på riktigt, hans medverkan är den vitamininjektion alla behöver. Med sin svetslåga till lap steel och sin fiol tillför han en extra dimension åt musiken. Och det handlar inte bara om att ”det låter som förr” – dvs på 1970-talet, då Lindley var den viktigaste medlemmen i Brownes band, som bidrog till att skapa det typiska ”Jackson Browne-soundet”. Det handlar framför allt om att Lindley är en sällsynt levande och dynamisk musiker som vet att sätta sin personliga prägel utan att ta över.

Trots detta, är det som att Jackson Browne inte riktigt vaknar till. Jag har faktiskt aldrig sett honom (tror det här var tionde gången) så här loj och oengagerad, han gör vad han ska, men sällan mer. Han pratar osedvanligt lite med oss i publiken, trots den välkände kommunikatör och Stockholm-älskare han är. Ingen politik (hade väntat mig åtminstone någon kommentar om oljeutsläppet i mexikanska golfen, som den engagerade miljökämpe han är), väldigt få kommentarer till sångerna.

Ändå, och här visar han sin klass, lyckas han levererar de kanske bästa versioner jag hört av klassiker som For everyman och Too many angels. Vi får också For a dancer och Before the deluge i inspirerade versioner, med David Lindleys fiolspel som spetsen på den musikaliska borr som snurrar sig in till hjärtat. Running on empty är också svår att misslyckas med en sån här kväll, och bandet tar verkligen ut svängarna. Som vanligt är det de äldre låtarna som lyser allra mest, med Lindley i kompet hamnar också fokus där helt naturligt.

Som första extranummer får David Lindley med distad lap steel och med hjälp av hela bandet bjuda på den låt som kommit att bli lite av hans signaturmelodi, Mercury blues. Det mullrar, svänger och är kvällens absoluta rock’n’roll-höjdpunkt. När Jackson Browne tar över med Take it easy, glimrar det inte riktigt lika mycket, men blir ändå en fin avslutning på en lite märkligt blandad, men bitvis helt lysande, kväll.

Bäst: David Lindley: The soul of man och Mercury blues. Jackson Browne: For everyman och Too many angels.
Mest saknade: Jackson Browne: The pretender. David Lindley: Quarter of a man.

Jag vet. Det är ännu en liveskiva med en av mina gamla favoritartister. Ännu en skiva med en massa gamla favoritlåtar i nya versioner. Men ändå. Det här är något mer. För det första är det två av mina gamla favoritartister. För det andra är det två gamla kompisar som på nytt spelar ihop, och som uppenbarligen ger varandra ny energi i mötet. Och för det tredje är den här dubbel-cd:n inspelad under en akustisk turné i Spanien 2006, där de bitvis får hjälp av några spanska musiker – något som skapar en alldeles egen touch åt det hela. Inte minst bidrar Tino di Geraldos slagverk (cajón & tablas) till att det ibland svänger som aldrig förr om Brownes låtar.

David Lindley är strängekvilibristen som med stor flyhänthet hanterar diverse gitarrer, fiol och bozuki – men som aldrig sysslar med ”show off” eller uppvisning, utan alltid har fokus på varje låts unika känsla. På 1970-talet var han med om att skapa det typiska ”Jackson Browne-soundet”, inte minst med sin lap steel. Här lyfter han det akustiska sound som vi hört på konsert och på de båda Browne-skivorna Solo acoutsic Vol I & 2, ett snäpp med sitt lyhörda spel.

För det handlar framförallt om att Lindley lyfter Brownes låtar, han får tyvärr bara spela två av låtarna från sina egna plattor, Mercury blues och El Rayo Ex. Lite snålt, kan jag tycka, när det är en skiva i bådas namn. Men i övrigt klagar jag inte, för jag får vara med om en utsökt konsert hemma vid cd-spelaren.

Ska jag välja favoriter får det nog bli ett gäng gamla trogna låtar, som än en gång visar sig ha tidlösa kvaliteter – som Late for the sky och Your bright baby blues. Och For everyman och Call it a loan (som Browne och Lindley skrivit tillsammans). Och Crow on the cradle, som på senare år varit en alltför sällsynt livelåt för Browne. Utsökt var ordet.

Snart är det fredag…

www.jacksonbrowne.com

www.davidlindley.com

Jess Klein visar även här att hon är en dynamisk och berörande sångerska, med ett eget uttryck och en habil låtskrivare. Tonläget är här lite mer nedtonat, soundet mer klassisk americana med countrytouch. Bound to love är en bra skiva, men det är främst i lite mer svängigt egensinniga låtar som Putty och Travelin’ woman hon riktigt når upp till sin gamla klass.

Skivan är inspelad i Nashville och Kimbrough har samlat ett gäng välrenommerade musiker från den lite mer alternativa countryscenen. Inte minst bidrar han själv med sitt spel på diverse strängade instrument: gitarr, mandolin, bouzoki, banjo… och sång, förstås. Deras duett i Feeding of the fire är en av mina favoriter på skivan.

Duetter finns det fler av. I Lonely love sjunger Annika duett med ingen mindre än Peter LeMarc, en vackert gungande ballad, som borde vara en given radiofavorit. Avslutande I know better är en duett tillsammans med singer-songwritern David Olney (som förutom ett 20-tal egna skivor skrivit låtar som spelats in av Emmylou Harris, Steve Earle, Johnny Cash m fl). En stark avslutning i den renskalade folk/americana-tradition där jag tycker Annika Fehling passar allra bäst. Här finns en del mer poporienterat material, som jag inte faller lika mycket för.

Sedan släcker man, och Rufus Wainwright skrider över estraden, i en svart dräkt med flera meter långt släp. Sätter sig vid flygeln, och spelar och sjunger sig sedan igenom alla sångerna från den senaste skivan, All days are nights: Songs for Lulu. Utan att säga ett ord emellan. I pauserna: ljudet av ventilationen, enstaka hostningar. På videoskärmen blinkar ett svärtat öga långsamt. ”Guess the world needs both the sun and the moon”, sjunger Rufus i andra sången, och belysningen är månljusblek.

Rufus Wainwright iscensätter sin sångsvit. Han har sjungit Judy Garland och pop, han har skrivit opera och tonsatt Shakespeare – tre av sonetterna sjunger han nu, en av dem är orimligt vacker – och det han gör nu är så långt man kan komma från att riva av några låtar. Det är helt genomtänkt, det är teater, det är ganska krävande – och just därför ger det oss som lyssnar tillgång till fler nivåer. När han böjer sitt huvud bakåt mot den stora kragen ser han ut som en fågel, eller en leguan. Gränserna flyter, det här är saga, och helt på riktigt: riktig sorg, riktigt mörker, riktig kärlek och riktiga drömmar.

Rufus Wainwrights första spelning i Sverige ställdes in, men han letade upp en liten scen och ett elpiano, och sjöng för en publik på 25 personer. Det var 2004. Ett år senare stod han med stort band på Södra teatern, till slut klädd i bara kalsonger och pumps.

Det är klart att det var för mycket – precis som senaste skivan var för allvarlig: ”olyssningsbar” och pretentiös, enligt en del frustrerade recensenter. Vem är han egentligen? Dödligt allvarlig eller stripprolig? Långklänning eller lederhosen, fågel eller man?

Både och, alltihop. Det är poängen. Och bakom allt: samma övertygelse om rätten till uttrycken. I musiken och livet.

För fem år sedan intervjuade jag Rufus, han pratade om den amerikanska friheten som lögn och möjlighet, om sin position som en av – faktiskt – få öppet homosexuella amerikanska artister. Och så berättade han om Agnus Dei, den ”O Guds lamm” han skrivit och spelat in.

– Det är förmodligen inte vad de flesta tror, men jag sjunger den sången för att jag älskar religion. Och eftersom religionerna funnits med så länge tycker jag att de tillhör alla, sa han.

Längre in på samma skiva finns sången Gay Messiah, med messiasgestalten i minst sagt sexuella sammanhang. För mycket? Det handlar om frihet, och en sorts tillit: berättelserna är våra.

På Filadelfias estrad avslutar Rufus första akten med Zebulon, en långsam, enkel sång om friheten och dess omöjlighet. När han bromsat in den så att den stannat, släpper han pianot och skrider ut.

Efter paus blir det allt det andra: applåder, mellansnack – en storskrattande publik lyssnar på entertainer-Rufus om kungligheter och usel schlager – och en parad av fantastiska sånger från tidigare skivor. Mer pop, rakare kommunikation, gott humör – allt mot första aktens resonansbotten av ofrånkomligt allvar.

Precis i slutet berättar han, kort och plötsligt nervöst, om sin mamma, Kate McGarrigle, som dog i vintras.  Ett stycke mycket amerikansk öppenhet, ”tack för ert stöd”, och så sjunger han en av moderns sånger, med samma glödande, nakna känsla som genom hela konserten.

(Texten har tidigare publicerats i Sändaren.)

Weller har aldrig dragit sig för stilbyten. Hoppet från The Jams punkinfluerade rock till Style Councils tämligen slicka soul var till exempel stort en gång i tiden. Här gör Weller om tricket, en gång för varje låt.

På ett sätt förstår jag vad han velat åstadkomma: en tokladdad samling låtar där varje tänkbar sväng tas ut i varje tänkbart ögonblick. Det låter väldigt mycket om den här skivan.

Problemen är två. Dels är låtmaterialet rejält ojämnt, och allt det högljudda framstår lite för ofta som ett försök att dölja det. Dels blir den övergripande känslan, hur spännande Weller än vill vara, just att albumet känns trött.

Ordet ”gubbrock” är inte bra, det är för svepande och oexakt och kan dessutom i vissa lägen stå för något ganska trevligt. Men slutintrycket är att Weller känns – gubbig.

Band of Horses var på sina två första album en mycket lättälskad indierockakt, med musik uppbyggd av vackra melodier, lagom ruffiga gitarrer och en gnutta lo-fi-känsla.

På Infinite arms är melodierna ännu vackrare, och så gott som allt det skitiga är bortrensat. Första genomlyssningen blir en smula förvirrad, men ytterligare några löser problemet: tar man det för vad det är i stället för vad man trodde att det skulle vara är det här bra. Riktigt bra.

Ben Bridwell och hans mannar målar med de flesta färger från den amerikanska musikpaletten – pop, rock, country, folk… – och pendlar mellan det intima och det stort upplagda.

Om det låter spretigt så kan jag säga att det faktiskt är väl sammanhållet. Bridwells röst är en stark länk i kedjan, det konsekventa låthantverket en annan.

Infinite arms är totalt sett bland de starkaste albumen jag hört hittills i år, och On my way back home kanske den finaste enskilda sången så här långt.

- – - -

Just nu kan du i vår videoruta se en video till Band of Horses On my way back home.

Musiken är svåretiketterad, men kan väl sammanfattas som ganska återhållen indiepop med rejäla inslag av syntar. Pet Shop Boys brukar nämnas som referens, men jag vet inte – det är nog mest för syntarna och den sorgsna sången, och det här är betydligt mer självständigt än så.

Det dominerande stämningsläget är vemod, men inte i första hand som sorgset vemod, utan snarare som vackert.

En gång i tiden larmade bandet på ett helt annat sätt. Här är det tonspråket nästan helt borta, och med tanke på vad vi får i stället är det inte mycket att saknar. Det här är riktigt snyggt.

Först, Melanie Fiona är en bra sångerska, kanske inte en fantastisk sångerska som Jazmine Sullivan eller Alicia Keys, men hon är bra, med nerv och power. Sen är ju låtarna också helt ok, här finns en fin balans mellan gammalt och nytt och en produktion med edge. Favorit är You stop my heart, som bygger hela låten på två ackord och en ”ooo”-kör – det är helt otroligt snyggt och visst, lite gammaldags. Jag gillar också hiphoppiga Ay Yo eller hjärtslitande balladen It kills me.

En stor del av skivan är producerad av Andrea Martin, andra namn är Future Cut och Stereotypes och Vada Nobles. Men på vissa spår drar Melanie Fiona (eller producenterna) i mitt tycke för mycket åt schlagerhållet och allt känns så käckt och klämmigt. Det drar ner betyget. Men en låt som Please don’t go (cry baby) är en bedårande distad Dancin’ in the street-dänga. Den ger energi för vilken seg dag som helst!

Gårdagskvällens konsert med Wilco på Cirkus var en sådan där upplysningens stund. Det breda leende som spred sig från magtrakten och fastnade på mina läppar redan efter ett par låtar, sitter kvar än. Ja, det var en av de bästa konserter jag varit på. Så känns det nu. Men jag vet att graderande jämförelser av upplevelser egentligen är omöjliga.

På skiva har sångaren, låtskrivaren och gitarristen Jeff Tweedy och hans Wilco gått från klarhet till klarhet. Från att ha varit ett av de starkast lysande banden i altcountrytrenden, har de successivt jobbat sig upp i en ny och alldeles egen division. Gram Parsons hade en gång i tiden visionen att skapa vad han kallade ”Cosmic American music”. Jag tycker att Wilco fullföljer den visionen, trots att Tweedy bara var sex år när Parsons dog. Jag kan i alla fall inte hitta ett bättre begrepp för deras musik. De sammansmälter så mycket av den amerikanska musiktraditionen, kryddar med brittisk pop och Beatles-harmonier – och ur detta kommer något alldeles eget, något faktiskt ganska postmodernt i sitt ”kosmiska” gränsöverskridande. Här finns rymd och storslagenhet, här finns sköraste folksånger, här finns tydliga konstnärliga ambitioner att undersöka och experimentera med uttrycket, här finns en stor dos rock’n’roll med distorsion och rundgång som ledstjärnor. Aldrig utan att någonsin tappa fokus på låten, på melodin. I min värld är Jeff Tweedy ett geni. Men grejen är att det inte bara handlar om honom, Wilco är i ordets allra bästa mening ett band. Vilket blir väldigt tydligt live, där de är en organiskt fungerande helhet, en enda rock’n’roll-kropp.

Även om Wilco hela tiden varit ett band i utveckling, där nya element av bl a psykedelia, power pop och r&b plockats upp längs vägen, så var det framförallt i och med skivan Yankee Hotel Foxtrot (2002) de hittade fram till sitt eget uttryck. En skiva där de satte en standard många trodde de skulle få svårt att leva upp till. Men både med Sky blue sky från 2007 och senaste skivan Wilco (the album) från förra året har de visat att det är där, på toppen, de tänker stanna. Det var också låtarna från dessa tre som dominerade i söndagens konsert, även om vi fick nedslag i hela karriären.

Bild: Autumn De Wilde/Luger

De går på knock redan från start med Wilco (the song) och I am trying to break your heart. Även om ljudet inte ännu är finjusterat och bandmedlemmarna inte varma i kläderna, så sprider sig värmen i min mage. Sedan blir det bara bättre. Wilco är närmast ett perfekt rockband, som till fulländning vet att använda dynamiken, från den lågmälda viskningen till det kakafoniska vrålet. Gitarristen Nels Cline spelar vid sidan av Tweedy kvällens huvudroll, med sitt fantastiska spel och sitt spastiska kroppsspråk. Han spelar i grunden väldigt lyriskt och vackert, men kan när som helst flippa ur i distade taggtrådskonvulsioner. En otroligt viktig komponent i Wilcos sound. När han och multiinstrumentalisten Pat Sansone i Impossible Germany ger sig ut i snygga tvåstämmiga gitarrslingor går tankarna närmast till Allman Brothers. Bara en av många komponenter i en konsert som innehåller det mesta. Och i centrum står förstås Jeff Tweedy. Som tycks bli på allt bättre humör vartefter konserten fortskrider, och börjar småprata med publiken mellan låtarna. När vi allihop förvånansvärt vackert sjunger första versen och refrängen i Jesus Etc utan hans medverkan ler han stort och ger oss komplimanger efteråt för vår coola frasering.

Det blir två timmar utan svackor eller longörer. Vilket gör det svårt att plocka ut höjdpunkter. Kanske den fullkomligt andlöst vackra versionen av One wing. Kanske den blytunga I’m the man who loves you, eller den luftigt svängiga I’ll fight. Den souligt svängiga Hummingbirds eller den lap steel-drivna One by one. Versionen av Via Chicago, där Nels Cline, keyboardisten Mikael Jorgensen och trummisen Glenn Kotche ser till att totalt kaos utbryter bakom ryggen på Jeff Tweedy och basisten John Stirratt, som fortsätter sitt stillsamma spelande och sjungande, är kanske konsertens verkliga höjdpunkt, lika genialisk som överraskande, trots att vi i publiken är förberedda. Vi är bara inte beredda på kraften i det.

Wilco uppfyller och överträffar denna kväll alla mina högt ställda förväntningar. En hel rad klassiska amerikanska rockband flimrar förbi i mitt medvetande när jag står där med mitt fånleende: The Band, Grateful Dead, The Byrds, Big Star, Television, Tom Petty & The Heartbreakers… Wilco intar med stor självklarhet sin plats i raden av dessa. Men de är samtidigt något helt annat, något oförutsägbart som rör sig strax under ytan, lite utanför strålkastarskenet, där de får experimentera ifred. Själva och tillsammans med sin publik. Jag är glad och tacksam att jag fått vara med i det ständigt växande konstprojektet Wilco.

Se bilder från konserten på Rockfoto.nu här.

Se och hör Wilco spela Via Chicago i Seattle tidigare under vårens turné: