Spelningen färgas lika mycket av erfarenhet och pondus som av ödmjuk generositet. Dynamiken mellan det innerligt sköra å ena sidan och det tungt svängiga å andra sidan, gör konserten – för att inte säga varje låt – till en omväxlande resa som tar mig med till ständigt nya platser. Som hos så många band i americana- och sydstatsmusiken är stämsången grädden på moset; det som lyfter och skapar en osviklig känsla av lätthet och värme, oavsett hur tungt det gungar under den.

Framför den stabila rytmsektionen, trummisen John Chipman och basisten Seth Witney, turas Gordy Quist, Ed Jurdi och Colin Brooks om att briljera vid sångmicken och med sina instrument. Alla tre är ypperliga gitarrister, med egna sound och egna uttryck. Brooks spelar dessutom gudomlig lap steel, och Jurdi är lika hemma vid pianot.

Med tanke på att Quist, Jurdi och Brooks från början var soloartister med egna karriärer – singer-songwriters som delade scen på Austin-klubben Momo’s och som till slut slog sina påsar ihop – är kanske inte det mest imponerande att de lyckats behålla sin individualitet, utan att de lyckats underordna sig varandra, samspela och bli ett band i ordets mest grundläggande betydelse. För trots olika låtskrivare och olika leadsångare blir det aldrig spretigt, deras olika nyanser gör bara musiken och soundet större och bättre. (Jämförelsen med The Band blir igen oundviklig.) Jurdi har den lite souligare rösten, Quist den mer countryaktiga och Brooks den med lite mer Texas-edge. Tillsammans utgör de ett ovedersägligt bevis på att helheten är större än delarna tillsammans.

Vet inte om jag ska ägna mig åt fler försök till beskrivningar. Det känns så futtigt när man är överkörd och övertygad. Band of Heathens bjöd på en stor musikupplevelse denna kväll. Svindlande gitarrdueller, kakafoniska crescendon – men också innerliga och hjärteknipande sånger om livets och kärlekens irrgångar och snubbeltrådar. Oavsett om de spelade gospelsvängande One more step, sydstatsgungande Medicine man och Jenny was a keeper, Santana-doftande Gravity, storstadssouliga The other Broadway, ödesmättat bluesiga Blood in the water, countryballadiga Gris, Gris Satchel eller gjorde tung bluesrock av Gillian Welchs Look at Miss Ohio, gjorde de det med totalt fokus, stort hjärta och kreativ spelglädje. I min värld blir inte musik mycket bättre än såhär.

Även om det finns en hel del upptempo här – Six white Cadillacs och New Orleans är den svängigaste swamprocken hon fått ur sig på väldigt länge – är hon fortfarande vemodets och de sorgsna sångernas mästarinna. Här finns mycket reflektion kring livets gång och dödens ofrånkomlighet. The road handlar om hennes vän och ”upptäckare” Gram Parsons, som dog redan 1973, och Darlin’ Kate om folksångerskan och vännen Kate McGarrigle som gick bort förra året. I Lonely girl och Nobody funderar hon över ensamhet på ålderns höst, i Goodnight old world finner hon tröst hos sitt lilla barnbarn: ”But here is this child, to soften the sorrow.”

Samhällsengagemanget finns förstås också här. Hon sjunger om hemlöshet i Home sweet home, om följderna av orkanen Katrina i New Orleans och om det rasistiska mordet på en färgad pojke 1955 i My name is Emmett Till (en blinkning till Bob Dylans The death of Emmett Till).

Skivan avslutas med Jay Joyces Cross yourself, en trösterik sång om döden, där Gud välkomnar sitt barn hem: ”Come to me, cross yourself, come to me.” En stark avslutning på en stark skiva.

(Recensionen tidigare publicerad i Dagen.)

Fångande melodier finns det gott om även här, som den snärtiga singeln Hard to come by, den lite väl 80-talsflirtande A better och den Kate Bush-doftande She don’t lie. Men här finns också lite mer sökande låtar. Den vackert svävande Rafael – en vädjan till ängeln Rafael om hjälp och ledning – tillhör mina favoriter. Duetten med Adam Olenius från Shout Out Louds i Hole in you – om vad eller vem som kan fylla det där tomrummet inom oss – är varm och intagande utan att bli smörig. Allra bäst är Give it up – om att våga ge upp och söka förlåtelse – där den bluesiga versen övergår i en urstark refräng. En låt som borde göra självaste Madonna avundsjuk.

Röstmässigt använder Jennie Abrahamson ett lite bredare register här, men lyckas som tidigare landa i ett lätt vemodigt uttryck, vilket passar texterna väl. Det finns i hennes sånger ett genomgående tema av längtan att hitta rätt i livet; en kamp för integritet, för en tro och livssyn som befriar och inte stänger in. Jag tycker att denna längtan och kamp nu mer än någonsin uttrycks i musiken, vilket lyfter helheten.

(Recensionen har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)

På den första studioplattan sedan 2006, Small source of comfort, känns Cockburn piggare än på länge; här finns en intagande lätthet i anslaget. Skivans låtar har kommit till under flitigt resande mellan hemlandet och USA, men också under en resa till Afghanistan, där hans bror är läkare i den kanadensiska FN-styrkan. En av skivans starkaste sånger, Each one lost, handlar om en ceremoni då två dödade soldater ska fraktas hem. ”Each one lost is everyone’s loss, you see”, sjunger Bruce i en protest mot krig och dödande – utan att hamna i förenklingsdiket. En av skivans fem instrumentallåtar, The comets of Kandahar, är också inspirerad av Afghanistan. Cockburn, som är en briljant gitarrist, bjuder tillsammans med violinisten Jenny Scheinman på ett av skivans svängigaste och mest inspirerade ögonblick.

I Call me Rose leker Bruce Cockburn med tanken att president Nixons återfötts som en fattig kvinna; en absurd, men mycket bra, låt om makt och ansvar. Avslutande psalmen/vandringssången Gifts är något av en live-klassiker, skriven redan på 1960-talet, som nu äntligen kan höras på skiva.

(Recensionen har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)

För det är ju fortfarande bra. Hello Fear påminner om Franklins mera ”churchy” album, typ The rebirth of Kirk Franklin. Det låter långa stunder så traditionellt att jag funderar på var innovatören och nyskaparen Franklin har tagit vägen. Lovsångsvännerna kommer gilla The Moment #1 och The Moment #2, stilla, innerligt och urvackert sjunget med stråkar. Men det är låtar som avslutande A God like You som lyfter skivan, med en glatt studsande refräng där Kirk Franklin hojtar före som han brukar. Fler sådana låtar hade inte skadat!

Textmässigt är Franklin fortfarande avväpnande ärlig om sina svagheter, här gör han upp med sina rädslor, tydligast i det spoken word-spår (The story of Fear) där han säger: ”A kid afraid to close his eyes in sleep/can’t you hear me studder every time I speak/Fear said hello when she  left me weak/loved me and left me with abandonment issues…”

Jag gillar Before I die med sin rockigt kaxiga attityd av ”jag måste leva innan jag dör” och en refräng som upprepar ”right now, right now, right now”… Förstasingeln I smile är snyggt svängig och soulpolerad med en i och för sig fånig text om att lyfta blicken och le trots finanskris och depression. I övrigt är det för många transportsträckor, där den fantastiska sånginsatsen inte räcker för att kompensera bristen på starka melodier, det må vara hur välproducerat och fint glänsande som helst.

När jag sitter på Uppsala Konsert & Kongress och översköljs av musiken är postamericana bara ett av de epitet som flyter upp till ytan. Kommarcountry är ett annat; de fyra musikerna på scenen – Bill Frisell, Greg Leisz, Carrie Rodriguez, Viktor Krauss – är alla briljanta solister som här fungerar som en dynamisk och ständigt svängande helhet. Tillsammans skapar de konstmusik av ett helt sällsynt slag.

Det som presenteras är projektet och albumet Disfarmer, en hyllning till den amerikanske porträttfotografen Mike Disfarmer (1884-1959), som under 1940- och -50-talet porträtterade en rad människor i sin hemstad Heber Springs i Arkansas. På skivan Disfarmer har Bill Frisell försökt att skapa musik utifrån hur han tänker sig att Mike Disfarmer tänkte och kände medan han fotograferade alla dessa människor. Han blandar egna låtar med tolkningar av några klassiska country- och blueslåtar.

På konserten projiceras ett bildpsel med ett antal av Disfarmers porträtt på två stora tredelade skärmar. Det är fantastiska bilder från hans enkla studio: svartvita och märkligt allvarliga. Män, kvinnor, barn, vuxna. Grupper, familjer, par, ensamma. Nästan alla med det gemensamma draget av något kargt, strävsamt och slitet. Amerikansk arbetarklass i sviterna efter depression och krigsår.

Bilderna och musiken fungerar synnerligen väl var för sig – upplevda tillsammans blir intrycket oerhört starkt, ja smått magiskt. Det erbjuder också en spännande möjlighet att under konsertens gång skifta och laborera med fokus, vilket känns befriande i den stjärnfixerade musikbranschen. Men, det är klart, visst är det stjärnorna vid instrumenten som imponerar mest och oundvikligen drar min uppmärksamhet till sig. Bill Frisell jobbar en del med programmeringar, effekter och små experimentella utflykter, men excellerar framförallt i melodier och snygga rena gitarrljud. Att äntligen få höra Greg Leisz – som är en mästare på pedal steel och dobro och har spelat med ”alla” – uppfyller mina högt ställda förväntningar: total kontroll och total känsla. Basisten Viktor Krauss (ja, han är bror med Alison) är den ende av de fyra som har en mer nedtonad roll, men han är den stadiga klippan, ryggraden som håller uppe hela bandet. Violinisten Carrie Rodriguez har fått uppgiften att ersätta Jenny Scheinman på den här turnévändan, en uppgift hon visar sig fylla med råge. Efter duettplattor med Chip Taylor och ett par fin soloplattor, sitter jag och väntar på att hon också ska sjunga. Något hon äntligen får chansen att göra i det första extranumret, då hon tillsammans med bandet ger oss en känsligt bluesig version av Hank Williams I’m so lonesome I could cry.

I övrigt handlar det om instrumentalmusik. Bland standards märks särskilt Arthur Crudups That’s alright mama och Hank Williams I can’t help it (if I’m still in love with you), båda i versioner som får mig att helt glömma att de egentligen borde vara sönderspelade vid det här laget.

Det här är musik som inte bara tolkar de bilder vi ser, den skapar egna berättelser och bilder. Det är fantastisk musik att låta sig omslutas av och vara i. Den för mig bort – och hem. Tiden flyger, och när bandet efter en och en halv timme tackar för sig tror jag inte mina ögon när jag ser på klockan. Efter två extranummer och stående ovationer vandrar jag ut i den kyliga vårkvällen, varm och upplyft inombords. Märker att jag längtar hem till skivan, så jag kan fortsätta vara i den här musiken.

Det räcker förstås inte med en bra produktion om inte låtarna i grunden håller måttet. Och även om jag tycker att Adele har skrivit väldigt häftiga låtar som får omvärlden att svänga, så tycker jag att pianoballaden Someone like you är vackraste låten. Same old story om kärlek som tar slut. Och precis så ont som det gör, så låter det när Adele sjunger:

Nevermind I’ll find someone like you.
I wish nothing but the best for you too.
Don’t forget me I beg
I remember you said:-
”Sometimes it lasts in love,
but sometimes it hurts instead”

Bittersweet indeed. Och hon må vara ung, men Adele förmår uttrycka det så det känns. Den här skivan gick rakt in på förstaplatsen på US Billboard för några veckor sen förresten. Det är tydligen fler som tycker som jag.

Det här är Lucindas bästa skiva sedan Essence (2001), den är osedvanligt jämn och genomtänkt, med en genomgående känsla av att hon landat både i livet och kärleken. Hennes hest vibrerande röst är full av nyanser, det känns som att hon menar varje ord när hon sjunger om soldaten som skickats ut i krig i ett land lång borta i Soldier song eller om frågorna efter vännen och artisten Vic Chestnutts självmord i Seing black. Men också när hon i Sweet love sjunger om den kärleksfulla relation hon lever i och i den tröstande bluesen Born to be loved förklarar att vi är födda till frihet och kärlek. Eller när hon på typiskt Lucinda-vis – det vill säga: med en blandning av ödmjukhet och kaxighet –  i The awakening sjunger om vad hon ska göra vid de dödas uppståndelse. Allt till kongeniala arrangemang med omväxlande smekande akustisk gitarr, gråtande steel guitar eller skrikande elgitarr. Eller alltihop på en gång.

(Recensionen är tidigare publicerad i Dagen.)

Kl 20.41 kliver bandet på scen och drar igång med Bridge burning från kommande plattan (Wasting light släpps i april). Sedan luftas hela den skivan i rätt låtordning och utan mellansnack. Nya skivan, fast live alltså. Kul, men för mig som bara hört Rope tidigare blir det mer lyssnande än inlevelse. Och det är hårdare/ruffigare än på länge, fina riff och hookig sång är vad jag kommer ihåg det som. Fans av de tidiga skivorna lär gilla det här. Fina I should have known är undantaget från den formeln medan White limo kan vara det tyngsta sedan Wattershed. Ska bli kul att se hur låtarna upplevs på skiva.

Efter 50 minuter, samtidigt som Walk går över i All my life säger Dave Grohl: “And that’s the new record…………………… this is not!” Och nu blir det åka av. Hit staplas på hit i grymma versioner. Bandet är snortajt och ser ut att ha genuint roligt tillsammans. Känslan är att de här killarna bryr sig. På riktigt! Stort! (Faktiskt hörde vi ett par killar som saknat biljetter prata om att de stått utanför när personal från Live Nation kommit ut och frågat om de ville komma in. Det var bandet som hade extrabiljetter och önskat att de skulle hamna i bra händer. Hur många band bryr sig så?)

Svänger gör det och det gör även Nalens golv under mig. Mest allsång blir det i My hero, Skin and bones, Everlong och The pretender. Till och med Monkey wrench som jag personligen aldrig fastnat för blir bra och publikreaktionen/dansen hjälper till att höja intrycket. Dave Grohls undersköna humor får vi också del av, bl a i en grymt kul ”Rolling Stones-sketch” och fina anekdoter.

Kl 22.26, efter 2 timmar och 45 minuter, klingar This is a call ut och konserten är slut. Grymt bra och en mäktig upplevelse. Och hur recenserar man en sådan. Svårt! Jag har här försökt vara saklig, det blir bäst så. Vissa saker ska man bara inte prata sönder.

Setlist:

Bridge burning
Rope
Dear Rosemary
White timo
Arlandria
These days
Back & Forth
Matter of time
Miss the misery
I should have known
Walk
All my life
Times like these
Generator
Up in arms
My hero
Long road to ruin
Cold day in the sun
Big me
Learn to fly
Enough space
Breakout
Stacked actors
Skin and bones
Best of you
Monkey wrench
Hey, Johnny Park!
Everlong
Wattershed
For all the cows
The pretender
Aurora
This is a call

Den som väntar sig en typisk Buddy Miller-skiva blir delvis besviken. De andra gitarristerna präglar förstås också musiken, som ibland är lite mer ”svävande” och ”arty” än Buddys egen. Vilket inte är fel, det hela är snyggt, svängigt och bjuder på överraskningar. För helheten blir det dock ett problem att det är så många olika sångare. Det spelar ingen roll att de är bra allihopa – Emmylou Harris gör t ex Stonewall Jacksons sorgliga Why I’m walkin oändligt vackert – det blir för spretigt helt enkelt.

Bäst gillar jag ändå de fyra duetter där Buddy Miller sjunger och i övrigt sätter sin prägel: med gospelsångerskan Ann McCrary i Mickey & Sylvias svängiga No good lover, med Patty Griffin i Lefty Frizells ballad I want to be with you always och med Marc Ribot i George Jones tungt gungande Why baby why. Och allra bäst och vackrast: När Buddy med hustrun Julie Miller sjunger den avslutande trösterika hymnen God’s winged horse, skriven av Julie tillsammans med Bill Frisell. Den är i sig värd pengarna du får betala för skivan.

(Recensionen tidigare publicerad i Dagen.)

De spelar en charmig och mycket personlig mix av rotmusik som country, rockabilly, blues, rock’n’roll och western swing. Det är intressant att notera att många refererar till svängigheten, draget och dansvänligheten när de ska förklara vad som är så bra med bandet. Men när publiken får önska låtar så skriks det mest efter de långsamma, blåa sångerna. (Förutom den ständigt önskade stänkaren Shakin’ all over.) Vilket inte är så konstigt. För jag tror det är just där den här Boston-kvartetten träffar så klockrent rakt in i våra svenska hjärtan: det är i vemodet vi möts. Eilen skriver inte bara bitterljuva låtar, hon har också – likt artister som Gillian Welch och Madeleine Peyroux – en röst marinerad i vemod och ödslighet. När hon sjunger några nya låtar och berättar att hennes nästa skiva, som kommer i sommar, ska heta Queen of the minor key, är det nog inte bara jag som jublar åt att hon fortsätter skriva låtar i moll.

Men visst får vi ett hejdlöst drag också, i låtar som Blue highway, Fist city, Rich man’s world och If you catch me stealing och, förstås, Shakin’ all over, där Jerry Miller briljerar med sin stränghantering. Vilket han i vanlig ordning gör hela konserten. Han är en makalös gitarrist, med bredd, finess och mängder av twang. En del tycker han får för mycket utrymme på konserterna, men personligen njuter jag varje sekund av hans kombination av lekfullhet och total kontroll. Det är precis en sådan ”krydda” på låtarna jag vill ha live. (På skiva får Miller inte allls det utrymmet.)

Blandningen mellan egna låtar och väl valda covers funkar lika bra live som på hennes plattor. Versionen av Thems I’m gonna dress in black blir för mig en av höjdpunkterna, tillsammans med hennes egna Hold on, High shelf booze, Fading memory och Codeine arms. Från sidoprojektet, gospelbandet Sacred Shakers, får vi tyvärr bara en låt denna gång, Twelve gates to the city. Men jag klagar inte. Eilen Jewell och hennes band bjuder ännu en gång på en varmt gungande och generös konsert, med full närvaro och ständig publikkontakt. Eilen lovar oss att de snart är tillbaka i Örebro. Jag tror henne, hälsar henne varmt välkommen  – och undrar hur mycket större lokalen behöver vara den gången?