En tidig morgon rör sig ett fordon rakt ut mot ödemarken. Passagerarna rör sig över tre generationer; det är jag och min farfar. Destinationen är våra gemensamma rötter, vårt gemensamma ursprung.

Plötsligt slungas jag tillbaka in i samhällen och marker där min farfars far växte upp och sedermera min farfar såväl som min far. Vi pratar och farfar berättar om tider då de flesta tvingades vara mer eller mindre självförsörjande och där landsbygden var långt ifrån det som jag trampar omkring i idag; en öde slätt där en spöklik dimma ligger över sjön.

Fält och insjöar var fulla av liv och aktiviteter. Barnen gick över hagar och längs grusvägar för att komma till skolan. Bygder som dessa har inte förändrats, bara urholkats; det är rörande vackert då årstiderna rör sig över landet. Inne i skogen rinner bäckar tyst genom landskapet. Ett kyrktorn reser sig över gran och tall och pekar mot en orolig sky.

Under en promenad med min farfar längs en övergiven strand berättar han att det förr här låg kilometervis med timmer och att ångbåtar rörde sig i skytteltrafik över sjön, för att transportera timret till olika bygder och fabriker.

När jag besöker dessa trakter med min farfar fylls jag av någonting som får mitt livshjul att gnissla och tjuta. Plötsligt känns inte allt lika flyktigt. Det som tidigare rann förbi mig snabbt passerar nu långsamt som sirap och sätter spår, gör avtryck och förändrar mig på något obeskrivligt sätt. Jag får känslan av att jag påverkas av omgivningarna på ett sätt som står i kontrast till livet i storstaden, där det handlar om vara denna någon som påverkar. Ord som stress och krav känns lika avlägsna som höghus och avenyer.

Det ligger något vemodigt i att platser som för bara 60 år sedan sjöd av liv, idag ligger öde och slumrar i tidens oändliga obarmhärtiga mortel; bensinstationen, dansbanan och affären har krossats av kommersialismen och kapitalismens krafter.

Det här är vidder som ger liv, inte förbrukar det. Fält som formas när nordanvinden blåser igenom och inte hindrar dess framfart. Detta är landsbyggd som på ett diffust sätt och utan övertalningsmetoder gör att man anar något större i tillvaron. Genom att närma mig dessa ödetrakter, närmar jag mig kärnan i tillvaron, där urkrafter suger tag i skosulorna medan jag långsamt strövar över slätterna. Att låta vinden som insjön drar med sig passera genom mig får mig att känna mig närmre mitt jag. Min blick försvinner ut över sjön och vandrar slött från udde till brygga till stranden långt borta på andra sidan för att sedan vilande landa på våg efter våg efter våg.

Jag kräver inga korrekta svar, inga fakta som kan beskriva skeenden jag ser omkring mig. Ingen vetenskap som förklarar hur allt hänger ihop. Jag vill sitta på en sten och låta träd och växter, vatten och vind, berg och vidsträckta landskap vara mina medresenärer på livsresan. Jag vill förundras, förbryllas och uppfyllas. Inte förklaras.

Och där, mitt på en liten slätt där min farfars far en gång odlade mängder av jordgubbar för att sälja på torget, känner jag mig mer närvarande och hemma än jag någonsin gjort den senaste 15 åren. Där, i de kyliga luftmassorna som en tidig höst kan föra med sig, fick jag en svag känsla av hur våra liv angränsar till varandra på ett djupare sätt än att jag bara delar samma väggar med främlingarna i min hyresrätt.

Vad säger det egentligen att olika platser kan påverka mitt välbefinnande och hela mitt väsen på ett så markant sätt? Vad vittnar det om att bara för att släkt har bott och levt på ett visst sätt så känner jag mig engagerad och involverad, som om att det finns en vibrerande dragningskraft i luften. Mitt ursprung som härrör från dessa platser vill mig någonting liksom jag vill dessa vidder något. Vad våra samtal kommer att handla om återstår att se. Kanske kommer vi med drömmande blickar fantisera om hur landsbygden åter reser sig ur sin dvala och hur människor flyttar tillbaka och fyller detta oändliga slättland med liv.

_ _ _ _ _ _

Johan Sommevåg är musiker, låtskrivare och mångsysslare.

Det är något speciellt med susandet av bilhjul, motorn dova brummande och ljus som ibland lyser upp mörkret. Det uppstår ett slags stillhet i ett framrusande fordon. Nu och då förvandlas det till ett meditativt rum. Ibland måste man stanna. Att stiga in i en unken doft från i en vägkrog och hälla i sig en kopp hett – dåligt men starkt – kaffe gör att man kvicknar man till. Så också denna natt.

När jag kom tillbaka till bilen kom jag på att jag laddat ned senaste programmet från P1:s Filosofiska rummet. Plötsligt förvandlades bilen från andakts- till ett samtalsrum. Temat gällde Pascal, filosofen (1623–1662). Visst har jag läst hans aforismer lite nu och då. Inte minst det jag använder i undervisningen: ”Hjärtat har sina skäl som förnuftet inte förstår.” Den meningen krossar en föreställning som intellektuella gärna vill tro –bara man är logisk så löser det sig. Så är det icke.

Men i den kalla natten blir jag klarvaken när jag hör hur häpnadsväckande aktuell denne gammal stöt från Paris är. Jag tänkte ”Vad nu, kände verkligen Blaise Pascal till sociala medier. Fanns Facebook redan då? Har karln gjort tidsresor framåt? Har han lyssnat på vad vi diskuterat under dagens föreläsning? Så här skriver han: ”Vi nöjer oss inte med det liv som vi äger inom oss själva i vår egen tillvaro, vi vill leva ett inbillat liv i andras föreställningar om oss och bemödar oss för den skull att synas, vi arbetar ideligen på att bevara och försköna denna inbillade tillvaro och försummar därmed den verkliga.”

På dagen hade ett gäng ärrade präster och socialarbetare diskuterat tillsammans: ”Det är uppenbart att vi lever i en bekräftelsekultur. Hur länge har vi inte sjungit Du vet väl om att du är värdefull. Men varför detta ständiga tjat om att ’vara sedd’? Varför vill alla människor bli författare, kända, omtalade? Varför korresponderar inte behovet av att synas – blogga, twittra eller facebooka iväg varenda steg man tar, banalt eller icke banalt – mot behovet av att läsa? Varför verkar ingen ha tråkigt på nätet eller i media? Alla tycks dricka gott vin på fredagskvällarna, gå på Svettis regelbundet, läsa goda böcker eller ha trevligt. Försöker vi inte ständigt skapa bilder av oss själva?” Tja, så där hade vi gått på. I kväll kommer en fjärran matematiker/filosof och sätter ord på vad vi talat om. Långt före mejl, Facebook eller print-on-demand.

Och jag sitter i bilen och tänker. Kanske har han rätt. Vi står inte ut med våra livs skenbara trivialitet. Därför önskar vi plantera bilder av oss själva i andra människors inre. Men de är idealiserade, förskönade eller intressantare än verkligheten. Dock, att bevara, men framför allt förbättra, de intryck vi vill göra på andra tar tid.

Men kanske är Pascals mest intressanta iakttagelse följande: den energin vi lägger ned på att skapa goda rykten om oss själva gör att vi försummar det liv vi faktiskt lever. Till slut tror vi att vår förskönade bild av oss själva faktiskt är sann och att vårt verkliga är banalt eller åtminstone inte åtråvärt.

Inte underligt att jag deppar ihop när jag ser mitt föga fagra sömniga ansikte i bilens backspegel innan jag kör upp bilen utanför garaget.

(Krönikan har tidigare publicerats i Dagen.)

För ”inget att ångra” skulle kunna vara något av vår tids valspråk. Vi ångrar oss inte längre. Varför skulle vi? Året är faktiskt 2011. Ångern tillhör en mörk och förfluten tid, en tid då Luther och kyrkan tryckte ned oss med skuld och skam. Sådant har vi för länge sedan gjort upp med.

Ja, nu har vi äntligen lärt oss att säga: ”Jag ångrar inget.” I intervjuer med kända personer som ombeds se tillbaka på sina liv tycks det numera vara standardsvaret. Möjligen med varianten ”jag ångrar bara det jag inte gjort”. Under den gångna hösten upprepade moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten ”jag ångrar inget” så många gånger att man nästan fortfarande kan höra Edith Piaf sjunga ”Non, je ne regrette rien” i bakgrunden varje gång hon visar sig i tv-rutan. En politiker ångrar sig inte. Hon eller han kan på sin höjd beklaga ”om det här kan uppfattas på ett felaktigt sätt”. (Kanske hänger det ihop med att politiker inte heller ändrar sig – de ”tar ett nytt beslut”.)

I underhållningsbranschen ångrar man sig absolut inte. Dokusåpor och det vi ibland kallar för ”förnedrings-tv” vore knappast möjligt om det fortfarande vore okej att ångra sig. Att förnedra sig själv och andra i offentligheten, och sedan kunna se sig själv och dem man möter i ögonen – det kräver övertygelsen att inget speciellt har hänt, i alla fall inget som man skulle vilja ha ogjort, som man skäms över och ångrar. Så från att ha varit ett folk som dignat under skuld och skam, tycks nu pendeln slagit över fullt ut i motsatt riktning. Och skamlöshet och ånger går inte ihop. Definitivt inte i samma tv-program.

I ett alltmer kommersialiserat samhälle – där honnörsorden är ”nytt” och ”mer” och grundregeln att hela tiden se framåt – finns egentligen inget utrymme för ånger. Begreppet ”ångervecka” är nu också helt logiskt borttaget ur konsumentköplagen.

Paradoxalt nog hyllas valfriheten i samma samhälle som avskaffat ångern. Utbudet ökar ständigt på de olika marknader som finns, och vi uppmanas hela tiden att välja och välja om. Men även då vi väljer att byta – märke, abonnemang, leverantör, skola, kök, partner – så är det officiella budskapet att vi inte ångrar oss. Nej, vi vill bara prova något nytt! I detta nu sitter förmodligen copywriters och skissar på slogans i stil med: ”Inte för att din nuvarande mobiloperatör är sämre, men är det inte dags för lite omväxling?” För det där med att ångra sig låter ju så … negativt. Ånger luktar misstag, vilket rimmar illa med positiva affirmationer och målbilder. Ånger är för losers.

Så självbedrägeriet fortsätter. För det är klart att vi innerst inne ångrar en massa saker. Sådant som blev lite tokigt, inte riktigt som vi tänkt oss eller rentav uppåt väggarna fel. Men om vi inte kan formulera tanken och orden att vi ångrar oss – om det inte är okej att göra fel, inse och erkänna det – hur ska vi då kunna lära oss av misstagen, förändras och utvecklas?

Och vad ska vi göra med förlåtelsen? För även om vi inte ångrar oss längre, så är nog de flesta fortfarande överens om att förlåtelse behövs, i våra liv och i ett humant samhälle. Men förlåtelse förutsätter ånger. Att bara säga förlåt utan att faktiskt ångra sig skramlar ihåligt och leder inte till verklig försoning. Men för närvarande tycks vi vara många som trallar med i Lena Philipssons storsäljande men motsägelsefulla låt ”Jag ångrar ingenting”, där hon hela tiden upprepar: 1. att hon ber om förlåtelse 2. att hon inte ångrar någonting.

Kanske för att vi blandar ihop ånger med att gräma sig och älta sådant som gått på tok. Men ånger är bara den helt naturliga känslan av att man gjort eller valt fel och därför vill göra om och göra det bättre. Alltså inget att skämmas för. Ånger är snarare ett vackert uttryck för att vår inre kompass fungerar. Den som vill att det ska bli så bra som möjligt både för oss själva och för andra.

(Texten har tidigare publicerats som trendspaning i Kattis & Co.)

Själv blir jag ledsen av att kolla YouTube och se hennes vacklande (bokstavligen) insats under turnén efter efterlängtade comeback-skivan I look to you. Vi talar ju världens bästa sångerska här.

Så därför är det min plikt att tipsa all you Whitney-lovers out there om att det nu ligger ett klipp på YouTube med Whitney Houston i duett med gospelstjärnan Kim Burrell från BET’s Celebration of Gospel 2011.

Klippet börjar med att Kim Burrell ensam på scenen sjunger den vackra R. Kelly-balladen I look to you, som en hyllning till Whitney. Hon sjunger första versen och publiken är ytterst entusiastisk. Men så börjar vers två:

About to lose my breathe,
there’s no more fighting left.
Sinking to rise no more,
searching for that open door.

Och då är det en annan röst, en omedelbart igenkännbar röst, som sjunger. Och en vägg glider upp och där är hon ju! Publiken skriker och flyger upp på fötter. ”Whitney! Där är Whitney!”

“I don’t know if I’m going to make it. But now I lift my head”, sjunger hon och jag sitter framför datorn och ler. För det låter ta mig sjutton helt fantastiskt igen. Inte som 22-åriga Whitney som sjunger Greatest love of all så att rutorna skallrar. Men som en 47-årig sångerska, där rösten mognat utan att förlora sin lyster. Så låter det. Kim Burrell, som står bredvid och backar upp med långa wail, hon ser ut som en beundrande elev bredvid den långa Whitney som på egen hand förvandlar kärlekssången till en glödande gospel. Aa, det är härligt. Inget är bättre än den på förhand uträknade som reser sig igen och igen. Jag håller fortsatt tummarna för henne.

Jag vandrar snålblåsiga och slaskhärjade gator fram på Södermalm i Stockholm. Möter människor med uppdragna luvor och neddragna mössor. Svårt att urskilja ansiktsuttrycken, ja ansiktsdrag överhuvudtaget, ingen möter min blick, de tittar ner i backen. Jag tittar också ner i backen. Eller på husfasaderna, eller på telefonstolparna, eller på något elskåp med söndertrasade affischer. Alldeles för rädd att möta en skräckslagen blick. De döda ting jag fäster min blick på är ofarliga, skänker varken tröst eller uppbringar skräck som ett par mänskliga ögon kan göra. Ett neutraliserat vakuum. Likgiltighet.

Går vidare, flackar fortfarande med blicken, undviker ögon, fastnar på några löpsedlar; ”Terrordåd i Moskva”, ”näthat”, ”styckmord”. Iskallt smältvatten rinner längs ryggen. Jag blundar. Hårt. Ännu hårdare. Tittar upp igen. Fortfarande ingen färg, inga konturer, inget solsken. Jag fryser om händerna. Inser att jag tappat en vante. Hur meningslöst är det inte att tappa en vante? Tänker att jag åtminstone kunde ha tappat båda. Den andra blir kvar som ett hån. Ett bevis på min egen klantighet. Och ett mer långsökt bevis på att tvåsamhet alltid är mindre ensamt.

Gör några ärenden i en butik. Köper en macka, ost och skinka, betalar med kort, slår koden, möter inte kassörskans blick, tar min macka och går. Båda mumlar ett artighetsinprogrammerat ”tack”. Slår igen dörren, drar upp min luva. Sparkar på några snöklot, mörka tankar snurrar. Går tillbaka mot mitt kontor. Fastnar i ömsom självömkan, ömsom upprördhet över diverse undflyende ministrar. ”Januari! Vad gör du med människan? Detta mörker som omger oss – bildligt, bokstavligt, fysiskt, psykiskt – ge vika!” tänker jag. Försöker be till Gud. Eller snarare tänker att jag borde be till Gud. Det har jag tänkt hela januari. Eller var det hela halvåret som flög iväg? Jag vet inte riktigt när jag slutade försöka. Har svårt att formulera mig. Svårt att tacka för något. Inte ork att klaga. Vågar inte möta människors ögon, vågar inte närma mig Gud. Mycket enklare att stanna i likgiltighetens vakuum. Skakar av mig terrordåd, empatilösa ministrar, egna krämpor och förluster, men vinner ingen ny kraft. Hamnar bara i ännu mera tomrum.

Blicken fäst på grus och sörja, mina kängor är smutsiga, glömde givetvis att smörja in dem. Lädret luckras upp och blir flammigt fult. Ser på andras kängor. De är också flammigt fula, ovårdade. Av orkeslöshet? Av lathet? På grund av det vakuum där det man gör inte tycks betyda någonting, något så enkelt som att putsa sina kängor?

Ser något bekant i ögonvrån. Nära att missa på grund av mina grubblerier och min sänkta blick. Men någon har lagt min varma, svartvita och randiga vante på en snötäckt soffa. Jag spricker upp. Ler stort. Ser hur husfasaderna får konturer, hur färgerna träder fram. Där allting verkade vara grå pastell, finns kulörer, strukturer som får liv. Jag sträcker på mig, Tar ner luvan. Går med raska steg mot kontoret. Möter en främling i en trapp. Hälsar med ett ljudligt ”Hej!” och kollar honom i ögonen. Kastar en blick på klockan, som även visar datum. Bara några dagar kvar av januari, snart vinkar vi adjö för i år. Februari, jag längtar så. Det kanske ordnar sig den här gången också.

Men inte riktigt. Jag har en underlig hobby. Sedan många år är jag är fasadtittare. Särskilt roar det mig – eller roa är kanske fel ord – jag fascineras över att betrakta hur fönster anlagts hur pelare konstruerats, hur portaler, gavlar och nischer gör arkitektur levande; särskilt gäller det sekelskifteshusen längs Strandvägen, borta i Östermalm eller Vasastan. Att gå sakta och strunta i att tåget snart bara går för att urskilja nya detaljer och nyanser har blivit ett slags meditation. Det låter säkert mossigt eller apart. Icke desto mindre har det blivit mitt sätt att hejda stegen. Men annars har det varit fantasierna eller snarare ”myten-om-sedan” som styrt och gällt. I dessa drömmar har vandrandet bort bänkarna invid Nationalmuseet funnits.

I dessa dagdrömmar har duvmatning varit centrala – de stillsammaste av nöjen man kan tänka. Att sitta på en soffa i halvt lång rock, med halsduken upp över hakan, skarpt nedåtgående sol framför sig och med blicken fäst mot Gamla stan, och kisande med halvt sluten blick småprata med en gammal vän samtidigt som man matar duvor – så har tankarna gått. Alltid har vi skojat om dessa duvor som skulle flockas vid våra fötter. Efter någon timme skulle vi dra oss in på något nedsuttet kafé, läsa åldrade tidningar, låta småpratet tystna. Så skulle vi säga till varann: ”Tja, det här var den här dagen” och nöjda över det lilla livet dra oss åt varsitt håll. Så skulle det bli när vi hade livet snett bakom oss. Förvisso en idealiserad bild av det loja åldrandet, nöjet som var gratis och föga pretentiöst. Förr kallades sådant trivsel. Men det ordet har försvunnit. Snart måste man väl lyssna på föreläsningar om sånt har jag tänkt.

Då uppmärksammar mig min son plötsligt på en kurs. Och fortfarande har jag inte ringt Medborgarskolan. I skrivande stund lever jag i tanken att allt detta självfallet måste vara ett skämt, men vem vet – inte du, inte jag. Först tänkte jag ”Va? Ska man gå på kurs även om sånt? Det mest stillsamma, det som hör till åldrandets privilegium, nedtonandets lycka, eftertänksamhetens blomster, inte kan det väl läras ut.” Men bedöm själv kursbeskrivningen:

”Kurs i duvmatning. Vi lär oss bryta bröd i lämplig storlek och kasta utan att träffa duvorna i huvudet. Vi tränar in duvornas läten, huvudrörelser och stirrande blick för att smälta in och våga oss närmare. Öva gärna hemma framför spegeln. Du lär dig locka duvan att äta direkt ur handen. Eget bröd medtages. Kursledare Olle Dufva. Fem kursträffar.”

Ha, ha, mer av såna annonser – oavsett graden av allvar.

(Krönikan har tidigare publicerats i Dagen.)

Ständige sekreteraren i Akademien svarade omedelbart på sin blogg, att det var bra om Let’s dance-författaren var med i underhållningsprogram eftersom det höll honom borta från skrivandet. Sen var kriget igång. Argument haglade av typen: ”Jag är rent vetenskapligt sett mer begåvad än vad han någonsin kommer att bli” (Let’s dance-författaren om ständige sekreteraren i Akademien). ”Flera i Akademien har retat sig på honom länge” (Akademiledamot om Let’s dance-författaren). Ribban i debatten är med andra ord inte högt satt, den är inte lågt satt, den ligger inte ens på marken. Den är nergrävd.

Jag låter medvetet bli att nämna namn här. Läsare och kultur-media har blivit alltför fixerade vid författarens namn. Jag har påpekat det förr och det måste sägas gång på gång: Vem som skriver har blivit viktigare för läsarna än vad som skrivs och det är alarmerande.

Av den anledningen skulle en äkta litteraturdiskussion kunna ersätta denna pajkastning mellan elefanter i kulturlivet som kort sagt borde veta bättre. Att en författare dansar i tv är knappast något problem, men hur går det med författarna som varken kan eller vill göra det? Briljanta författare som inte klarar av medialt rampjus utan bara kan och vill koncentrera sig på själva arbetet, skrivandet: Blir de lästa? Bryr sig någon om dem? Eller har kändisskapet blivit viktigare än texten?

I stället för att gå till personangrepp skulle intelligentian i akademien mer generellt kunna ta fasta på samtidsproblemet med kändisifieringen av författare. Problemet är inte att en enskild författare som de retat sig på uppträder i ett underhållningsprogram. Denne författare är inte roten till något ont, däremot möjligen ett symtom på det. Kravet på att alla i akademien borde ut i det mediala rampljuset och dansa, det är oroväckande eftersom det illustrerar vad som håller på att underminera litteraturens själva grund: För att marknadsföra dina böcker måste du dansa i tv. Syns du inte, finns du inte, hur bra du än skriver.

Eller?

Oavsett allt detta skrammel av tomma tunnor, detta bråk och kiv i en samtid som är flyktigare än vi begriper, finns ju texten kvar. Att möta den är enkelt. Det sägs ibland om kvalitetslitteratur att den är ”svår” och det kan den vara, det händer att den utmanar läsaren. Men vägen till litteraturen är lätt att gå. Alltid. Att stänga av Let’s dance, ignorera kvällspressens löpsedlar, slå sig ner med en bok och läsa – vad kan vara mindre komplicerat?

Och mitt i larmet kan man också minnas Let’s dance-författarens kommentar till sina egna försök att pröva dans, som han inte var van vid och inte helt behärskade: ”Det är bra att påminnas om att man inte alltid är så bra på allt.”

(Krönikan har tidigare publicerats i Dagen.)

Det var länge sedan vi sågs. Men imorgon måndag träffas vi igen. Jag drar mig lite för det – vi skildes inte precis som vänner. Du utsatte mig för en del fula tricks den där sista dagen före julledigheten. Utstuderat grymt, tycker jag. Jag har tänkt en del på varför du gjorde så mot mig. Och jag inser att vi behöver prata om vår relation. Jag menar, den dagen, jag hade ju en stor kundpresentation på morgonen. Inte nog med att du gjorde min chef magsjuk så att jag skulle gå dit själv. Dessutom ordnade du det så att jag fick hämta bilen utanför en verkstad, i minus tjugo grader, med en ispansarbeläggning på fönsterrutan både in- och utvändigt. Jag fick skrapa rutan i 45 minuter och höll på att komma försent till presentationen. Det var ju därför jag fick ta bilen halvvägs till stan och ställa mig på den där olagliga parkeringen. (Tack för p-boten, förresten).

Det hade räckt med den morgonen för att jag skulle förstå poängen – att du var sur och att jag varit hård mot dig.

Men varför eftermiddagen? Samma ispansarbeläggning när jag kom tillbaka. Visst var det klantigt av mig att sätta i bilnyckeln i tändlåset och tända ljuset i bilen, ställa in handväska, mobil, husnycklar och dator och sedan gå ut och skrapa. Men det var iskallt och mörkt. Och så smällde du igen bildörren för mig och lät den gå i baklås. Och barnen som väntade ensamma hemma. Och vi som skulle handla julmaten, städa och packa. Det var ju dan före dan.

Jag tyckte att jag ordnade upp det rätt bra, jag hittade ju den där långe stilige mörke mannen på parkeringen som var snäll nog att ge mig skjuts hem (knorr att han var amerikansk utsänd VD för Bofors (Managing Director Combat Weapons . du tar då i). Och då ger du dig på barnen, när du tycker att jag klarade mig för lätt undan? De hade blivit utelåsta de också, låst upp, lämnat nycklarna inomhus och gått ut till garaget för att hämta något. Där stod de, när jag äntligen kom hem. Vi fick sätta oss hos grannen och vänta på maken som naturligtvis fastnade i bilköerna. Och sedan när han kom hem och vi kunde köra tillbaka med extranyckeln till bilen, hade naturligtvis bilbatteriet laddat ur. Barnen städade själva och fick lägga sig själva, det tycker jag var grymt av dig. De är ju så små. Vi var inte hemma före nio, det tog flera timmar att koppla ihop bilbatterierna med ficklampor som lade av hela tiden. Det blev ingen julmatshandling den kvällen, ingen städning – däremot förfrös jag några fingrar.

Jag antar att jag borde vara tacksam för att ingen bröt sig in i bilen och körde iväg med dator och mobil och allt; det hade ju varit lätt. Tro mig – det är jag. Jättetacksam.

Jag kan förstå att du var sårad – du har säkert märkt att jag inte har gillat dig något vidare. Kärleken har falnat, det kan jag inte förneka. Men jag har trott att jag var rätt så bra på att dölja det. Vi har ju ändå strävat på. Det var först när det blev sådan total kris mellan oss som jag förstod hur styvmoderligt behandlad du känner dig. Men det gör ju inte precis att jag känner mig lockad av vårt möte imorgon. Jag litar inte på dig. Du verkar ju vara kapabel till vad som helst. I höstas hann det bara gå tre dagar in på terminen, sedan skickade du TBE på oss. Tack för att du inte lät symptomen bli kroniska, det menar jag från djupet av mitt hjärta. Kanske tycker du ändå fortfarande om mig lite.

Vi kanske inte kan börja vrålälska varandra igen du och jag, men vi måste i alla fall hitta ett bättre läge. Jag lovar att inte räkna för hårt med att du alltid ställer upp. Jag ska inte planera så tajt. Jag kan till och med gå upp tidigare och umgås på tu man hand med dig en stund, innan alla andra vaknar. Och jag ska inte slarva bort våra kvällar med att slösurfa och vara oengagerad. Kan du kanske sluta med de mest obehagliga överraskningarna då? Jag ber inte om några särskilda tjänster, bara lite generositet någon enstaka gång, om du vill vara riktigt snäll. Klart att jag drömmer om en Trisslottsvinst, men jag skulle aldrig våga be dig om det nu, i det läge vi nu verkar befinna oss. Men om jag ens ska våga kliva ur sängen och möta dig imorgon, vore det skönt att veta att du tänker vara schysst.

Fair play, okej?

…i min värld.

Ok… med risk att listan snart måste revideras (har ju t ex upptäckt en av 2009 års bästa plattor, Jon Allen – Dead mans suit, under 2010…) klämmer jag nu, helt utan inbördes rangordning, ur mig följande lista:

The Black Keys – Brothers
Skön soul och småskitig rock’n’roll i harmoni.

The Gaslight Anthem – American slang
Rock med bakrund i punken och influenser från såväl Bruce Springsteen som Wilson Pickett.

Midlake – The courage of others
Ingen ny Roscoe, men jämnare och bättre helhet.

Dan Berglund’s Tonbruket – s/t
Basisten från EST med hjälp av bl a Martin Hederos (TSOOL). Instrumentalt med influenser från såväl tidiga Pink Floyd och Wilco som Led Zeppelin.

The Magic Numbers – The runaway
Fin pop som blandar nutid med 60-talet.

Badly Drawn Boy – It’s what I’m thinking
Starkaste BDB på länge.

Black Mountain – Wilderness heart
Starkt kort med rötterna I den tyngre 70-talsrocken.

Dirty Sweet – American spiritual
Rock’n’roll på 70-talsbotten.

Arcade Fire – The suburbs
Hypen håller.

Magnus Carlson & Moon Ray Quintet –  Echoes
Jazzigt blått med en fin Nick Drake-cover.

Reissues:

Bruce Springsteen – Darkness on the edge of town/The promise
Otroligt kreativ period I Bossens karriär belyses här.

Deep Purple – Come taste the band
Låter äntligen bra.

Rolling Stones – Exile on main street
Klassiker som här utökats med ytterligare material.

Övrigt:
Födseln av dotter nummer två samt ÖSK:s tredjeplats i allsvenskan.

För mig är soul- gospel- och hiphopmusiken alltid bäst. Så även om året till exempel bjudit på grymma skivor av Robyn (osannolikt kreativ person som skriver lysande poplåtar) och Esperanza Spalding (jazz med hjärta och själ och ett musikanteri i världsklass) så vill jag lyfta fram följande skivor. Lyssna på dessa skivor mina vänner!

Jazmine Sullivan: Love me back (Arista)
Jazmine Sullivan sjunger som en ung Mary J Blige med attityd och kraft, och hon skriver utmärkta låtar dessutom. Hon följer här upp debuten med en lika stark efterföljare, det som utmärker henne är ovanliga och välskrivna texter och rolig produktion (Missy Elliott, Salaam Remi, Ne-Yo).

Faith Evans: Something about Faith (E1 Music)
Har alltid gillat henne, hon levererar album efter album med jämn kvalitet, och detta hennes femte studioalbum är inget undantag. Här medverkar sångkollegor som Keyshia Cole och Kelly Price (den senare sjunger en fantastisk gospeltrio med Faith och gospelsångerskan Jessica Reedy: Troubled world). Snyggt, mycket hjärta, inte nydanande men det gör mig inget.

Cee-Lo Green: The Lady Killer (Elektra/Warner).
Cee-Lo Green har lämnat samarbetet med Danger Mouse och gruppen Gnarls Barkley för att satsa på att äntligen bli den där stora solostjärnan. Så han har tonat ner sina mer knäppa sidor och gjort en retro-doftande soulkaramell som jag faller platt för. Så är det! Världens bästa soultenor skäller dessutom ut musikbranschen i singeln Fuck you (som i och för sig också finns med på skivan i rumsren variant: Forget you, så han bryr sig uppenbarligen om vad skivbolaget tycker…).

Israel Houghton: Love God – Love People (Integrity/Naxos)
För gospelälskaren är detta nog årets album, inspelat i Abbey Road-studion i London. Med gäster som Kirk Franklin, Fred Hammond, Take 6, en engelsk gosskör, en symfoniorkester. Vilket himmelskt sväng! Och Houghton predikar oförtröttligt om vårt ansvar att ta hand om våra medmänniskor.

Gil Scott-Heron: I’m new here (Playground)
Hiphop-älskaren bör lyssna in “rappens gudfader”! Legenden Scott-Heron är mannen bakom politiskt laddade mästerverk som Revolution will not be televised. Idag är han mer reflekterande och ser tillbaka på sitt liv och vem han är. Bland annat berättar han om hur han uppfostrats av kvinnor – framför allt av sin starka mormor, som nu har ”åkt limousine till himlen”. Skivan är uppbyggd av ”spoken-word”-spår omväxlande med soulig blues. Notera att han är med på Kanye Wests nya också. Tidlös kille!

Mavis Staples You are not alone (Anti/Playground)
71-åriga Mavis har inte kroknat det minsta lilla. Hon samarbetar med Jeff Tweedy från Wilco och tillsammans gör de bluesig gospel som lyckas vara uråldrig och nutida samtidigt. Titelspåret är så vackert och övertygande, ”you are not alone” sjunger Mavis Staples och det är helt fantastiskt att höra Tweedys ord och världens mest erfarna gospelröst förklara för oss att det finns hopp i mörkret.

Kanye West: My beautiful dark twisted fantasy (Def Jam/Universal)
Har sedan skivsläppet försökt att formulera en recension på denna skiva. Ska fortsätta försöka! Men än så länge kan jag bara säga att han inte varit bättre sedan Graduation, att skivan är en djupdykning i Wests inre där vi möter hans ”demoner” (både hybris och självförakt) samtidigt som han betraktar och kommenterar samtiden till en musik som gör mig rakt av lycklig. Årets bästa skiva!!! Men lyssna nu då!!!