Trevlig sommar, önskar vi på Indrag!

Vi skickar med en liten sommarhälsning från Gröna Lund 1969 – Janis Joplin sjunger Summertime:

Inom kulturen verkar framför allt klyftan mellan Stor och Liten bli allt större. Inte minst inom musikbranschen är detta tydligt. Här har ny teknik skapat något av en revolution. Det handlar både om teknik för att spela in sin musik och om teknik för att sprida den. I nästan samma stund du laddar upp din musik på nätet, kan någon på andra sidan jordklotet höra, intressera sig för – och i bästa fall köpa – din musik. Ökad tillgänglighet och ökad marknad.

Men denna utveckling betyder tyvärr inte att det blivit lättare att leva på sin musik. För trots att den svenska musikbranschen som helhet under det senaste decenniet ökat sin omsättning med 35 %, pågår samtidigt ett slags pluralisering mellan Stora och Små. Vi får alltmer ett skikt med den etablerade och kommersiellt gångbara musiken – ett fåtal storsäljande skivartister med landsomfattande arenaturnéer (Kent, Lars Winnerbäck m fl) – och ett skikt som lever i ett slags ”undervegetation”: band och artister som ger ut sina skivor själva eller via små indiebolag och som ständigt jagar spelningar på de ställen som är möjliga: klubbar, krogar, pubar.

Mellanskiktet har dock blivit allt mindre. De där artisterna som säljer ”mellanbra” – tillräckligt med skivor för att få fortsatt skivkontrakt på de stora bolagen och som fyller mellanstora lokaler, (3-700 pers) på sina turnéer i mellanstora svenska städer. Återstår: Stor och Liten.

Den här utveckling har man kunnat se i USA ganska länge – en ”Madonna-nivå” och en nivå med mängder av artister som försöker spela fem dagar i veckan för att kunna leva på det, men nästan ingen mellannivå – och den börjar nu bli tydlig även här.

En sak är alla överens om: Det är i live-spelningar inkomsterna finns. Nya skivor blir ett sätt att få nya spelningar – och det är på spelningar man säljer skivor. Den som vill leva på sin musik måste turnera mycket. Problemet är att arrangörer inte ökat i alls samma takt som artisternas behov av att spela ökat. Tvärtom tycks de på många håll minskat. Vilket gjort att även etablerade artister fått allt svårare att leva på sin musik.

Men nöden är uppfinningarnas moder. I framförallt USA och Storbritannien har en ny trend vuxit fram bland artister för att lösa problemet med bristande speltillfällen: så kallade ”house concerts”, hemmakonserter. Du erbjuds helt enkelt att arrangera en konsert i ditt hem; i vardagsrummet, trädgården, garaget. Du betalar ett antal tusenlappar för detta och bjuder in en publik. Du väljer själv om du vill ta ett biljettpris av dessa. Om det behövs en enklare ljudanläggning fixar du det. Ibland funkar det ändå, för det här formatet passar förstås bäst för singer-songwriters och mindre utrustningskrävande grupper.

I USA spelar alltfler etablerade artister sådana house concerts – artister som antingen alltid befunnit sig på ”basplanet” eller som varit uppe och nosat på den stora marknaden, men som fått det allt svårare att leva på sin musik. Och även om det från början oftast handlar om krassa ekonomiska skäl, så upptäcker alltfler att det kan vara väldigt positiva sammanhang att spela i. För publiken är det naturligtvis bingo.

Det börjar också växa fram sambandscentraler för dessa konserter, som communityn Concerts In Your Home, med en hemsida som kaxigt deklarerar: ”Vi tror att house concerts är det bästa sättet att uppleva live-musik idag.”

En av dem som de senaste åren spelat många house concerts är Bill Mallonee, ledare för bandet Vigilantes of Love, som numera främst spelar solo och tillsammans med hustrun Muriah Rose. Bill har gett ut ett 25-tal album under sin karriär, både på stora och mindre bolag.

I en intervju med nättidningen Stereo Subversion berättar Bill att när det tillslut blev för dyrt och omständigt att spela med bandet, då blev hans val att åka runt som trubadur och spela för gamla och nya bekantskaper, bland annat i house concerts :

– De senaste fem, sex åren har det varit mina ”brödspelningar”, det som fått det att gå runt.

Bill Mallonee och Muriah Rose vid en spelning på det allmänna biblioteket i Hastings. Bild: YouTube

Trots att han är en artist med trogna fans och något av recensenternas gunstling, beskriver han sitt eget marknadsvärde som ”närmast noll”. Han berättar om svårigheten att hitta en bra bokningsagent, och att han och hustrun Muriah därför bokar sina spelningar själva. Det blir främst den bas av fans de har kontakt med via mailinglistor och Facebook de hör av sig till om spelningar. Resultatet blir en hel del hemmakonserter och andra små, intima sammanhang:

– Det kan vara konserter i människors hem, på ett litet kafé, eller att kyrkfolk arrangerat något i en liten församlingssal.

Även om han saknar att kunna spela med fullt band, säger han att det finns många fördelar med att spela house concerts. Dels behöver man inte släpa på en massa utrustning, dels hamnar man ofta i väldigt positiva och festliga sammanhang. Men framför allt är det skönt att kunna bjuda sina fans på den där närheten de flesta egentligen vill ha med ”sin” artist.

Vid en konsert hemma i någons vardagsrum kan man inte gömma sig bakom image, sound eller effekter. Det innebär att den här trenden ”neråt”, mot mindre ställen och total närhet till publik, för med sig ett nytt fokus på innehållet. Där så mycket ”där uppe” på Stor-nivån, handlar om business, marknadsföring, merchandise, rätt image, rätt sound, rätt sammanhang, rätt, rätt, rätt – där handlar hemmakonserternas Liten-nivå om musiken, låtarna och det personliga framförandet. Om det som är kärnan i all kultur: mötet, kommunikationen, delandet av livet.

* * *

Jag tänker att det där går att överföra till ganska många områden. Även kyrkan. När vi släpper fixeringen vid det stora och numerära och ställer in riktningen mot det vardagliga, mot närheten och öppenheten i små grupper och personliga möten – då innebär det nästan alltid ett bättre fokus på det som tron egentligen handlar om.

Kanske något att påminna sig om inför sommarens kampanjer, festivaler och stora konferenser.

- – - – -

Se en introduktion till house concerts från Concerts In Your Home:

Se Bill Mallonee & Muriah Rose framföra sången ”Goes without saying” vid en house concert i Havertown, PA:

(Texten har tidigare publicerats i tidningen Dagens serie ”På spaning i populärkulturen”.)

Det var i alla fall det trosvissa temat för en serie seminarier som gavs under tre dagar nyligen i Växjö. ”Världens fest” hette evenemanget och lite så kändes det, som om hela världen var där eller borde ha varit det.

Fokus var globalt, bland annat medverkade protestantiske ärkebiskopen för lutherska kyrkan i Costa Rica som Svenska kyrkan just inlett ett samarbetsavtal med. Palestinsk öl direktimporterad från ett mikrobryggeri i Taybeh serverades till maten på kvällen för dem som ville. Klimatfrågan stod högt på agendan: Hur leva hållbart?

Själv var jag inbjuden för att tala om ”marknadens teologi –konsumismen som religion”. Hm.

Med detta tema sjungande i bakhuvudet strosade jag runt i lördagssolskenet på Växjös gator och såg förstås överallt bevis på min egen tes: Tillväxt betraktas som bra, att shoppa betraktas som bra för tillväxten, en ”bra människa” i dag är alltså en människa som shoppar.

Tänkare som Max Weber och Walter Benjamin har pekat på det religiösa draget hos marknads- och konsumtionsideologi. Köpande och säljande av saker har blivit mer än bara en praktisk fråga, det har fått en etisk och rentav religiös dimension.

Jag tyckte mig se att shopparna i lördagshandeln snarare än att handla rationellt deltog i en rit – en rit som vårt samhälle betraktar som viktig och allvarlig, ja, nästan helig.

Det var en solig dag och jag tänkte att jag behövde köpa solglasögon. Först inne i butiken, framför ett ställ med hundratals solglasögon i olika modeller, insåg jag vilken rättrogen medlem av konsumismens kyrka jag själv är.

Jag hade upplevt något – starkt solsken – och reagerat reflexmässigt med att vilja köpa något. I ”Jag ska köpa solglasögon” fanns en lockelse och ett löfte om tillfredsställelse som handlade om mycket mer än att slippa bländas av starkt försommarljus. Jag skulle shoppa, alltså var jag en god människa och själva köphandlingen skulle ge mig lycka.

Knappt någon av oss står fri från konsumismens religion.

Helt fel är det ju heller inte med konsumtion, inte ens med den irrationella och i långa stycken för överlevnaden onödiga konsumtion som västerlandets ekonomi bygger på. Problemet är inte att vi köper, utan vad vi köper.

Saker som inte efterfrågas kommer att försvinna från marknaden. Det är en av marknadsekonomins grundläggande principer och den är sympatisk. Min konsumtion spelar roll. Genom den har jag makt att påverka. Ett villkor är förstås att aldrig köpa varor vars ursprung jag inte kan följa från ax till limpa. Vem tillverkade solglasögonen jag vill ha? Vad fick hon i lön? Hur var arbetsvillkoren i fabriken? Vad kostade tillverkningen? Vinsten – troligtvis flera hundra kronor per par glasögon – vem får den?

Där någonstans försvann allt religiöst skimmer från köphandlingen, den kändes bara oöverstigligt krånglig. Jag avstod från att köpa solglasögon. Och min egen konkreta roll i världssammanhanget hade plötsligt blivit tydligare.

En annan värld är möjlig och förändringen kan bara börja i mig.

(Krönikan har tidigare publicerats i Dagen.)

I sommar följer Sophie Zelmani med på en tredjedel av Lars Winnerbäcks sommarturné – och köper jag en biljett blir det Sophies skull. Den gång jag hört henne spela live var just på en hysterisk Hultsfredsfestival, och där blev Sophie Zelmanis spelning en andningspaus.

Nyss kom hennes åttonde album, I’m the rain. Ingenting har hänt. Sophie Zelmani har i grund och botten gjort samma musik sedan debuten 1995, och eftersom den är så meditativ lugn tycker många det är tråkigt. Men det är fantastiskt. Efter ett par lyssningar träder låtarna fram, enkla och skenbart självklara. I titellåten rullar piano och trummor fram som en våg under Sophies sång. I To be forgiven sjunger hon om förlåtelsen som enda väg till frihet, i Our man om att det inte går att träna hjärtat på sorg. Det kan vara sant, men om det går, så är det med sådan här musik. För att den är i jämnhöjd med lyssnaren, med svärta, sorg och trasighet under ytan. Musiken tassar fram på lätta fötter, med vispar på trummorna och gitarrtoner som trippar, och Zelmanis röst som ett sommarregn. Det är märkligt hur hon kan uttrycka en sådant utlämnande beroende, med sådan integritet. Eller också är det kanske inte alls märkligt?

Precis som Sophie Zelmani har Toni Holgersson många nyanser inom ett ganska smalt spektrum. Han kommer att spela på riktigt somriga festivaler, i Falkenberg, Ljusdal och Gnesta – och på Cornelisdagen i Stockholm.

Toni slog igenom i slutet av 80-talet. Efter några år tystnade han – och den tystnaden är omtalad. Bakom den fanns droger och hemlöshet, och det är klart att det finns med vid lyssningen på Tonis återkomst, Ibland kallar jag det kärlek, hans åttonde album. Men de här enkla, varma sångerna om vilsenhet och saknad är bra alldeles oavsett Tonis liv. Bakom Toni spelar ett akustiskt band, lugnt och luftigt. Och så Tonis röst, med det där lugnet. Ingen attack, massor av innerlighet.

Var kommer då Moto Boy in? En hälsingsk singer-songwriter med läppstift, höga klackar, artistnamn och stora stråkljud? Moto Boy gör sakral och känslosam popmusik, med stora stråkar och körer – och kommer ändå nära. Det är som att ha en gosskör, med Jeff Buckley som solist, sjungande vid sin bädd.

Moto Boy är yngre, hans tyngd är inte lika ärrad, och när han sjunger ord om att hjärtat är en rebell är jag inte säker på att det bottnar, men jag vet att jag blir berörd. Kanske för att han vågar lugnet, ger rum åt melodin, rösten, tonen. Låtarna på nya Lost in the call är riktigt starka, nästan allihop. Mitt i: Siekas, ett filmiskt instrumentalt stycke – och fastän rösten är så central i det Moto Boy gör, märks särprägeln lika mycket där. I sommar sjunger han på flera festivalen – bland annat lilla Strandfestivalen i Oskarshamn. Åk dit!

Se och hör Toni Holgersson framföra Båtar av sågspån från sin nya skiva:

(Texten har tidigare publicerats i Sändaren.)

Men på matten. En lektion får han nog. Han klarar inte divisionen. Och han bryter av sin blyertsspets, reser sig från stolen, går ifrån sin skolbänk och ställer sig vid fönstret. Vid de gigantiska fönster i klassrummet som sveper in hela himlen i sina rutor.

Han lutar sig med armbågarna vilande på fönsterkarmen, med ansiktet vilande i händerna och tittar. Gör ingenting annat. Tittar.

Magnus, säger fröken, gå och sätt dig vid din bänk. Magnus står kvar, har stängt av sina öron, läraren höjer sin röst, säger till igen och säger till igen. Men Magnus står kvar och han står så stilla och vilsamt, så fridfullt att fröken tystnar. En enda elev som säger ifrån och ställer sig vid fönstret intill himlen. Jag vänder mig om från min bänk och jag tittar på Magnus och jag iakttar honom som om han var ny. Som om han var den enda människan på jorden.

Och jag reser mig från stolen, en plats som jag på det sättet aldrig lämnat, jag har aldrig gått därifrån utan lärarens tillåtelse. Men nu lägger jag ifrån mig min penna, stänger matteboken, ställer mig upp, ställer i ordning stolen nästan tyst och omärkbart, jag ser det framför mig i slow motion: Jag går fram till Magnus mod, ställer mig bredvid, en kort samförståndsblick och mina armbågar fönsterkarmsvilar. Ansiktet vilar i händerna och vi tittar upp mot vår himmel, vita moln som drar förbi och vi står där, säger ingenting men delar stunden. Och i ögonblicket efter den stunden hör jag pennspetsar av blyerts brytas, jag hör stolar dras ut, deras skrap mot golvet. Kroppar reser sig.

Stegen av elever. Jag hör mina klasskamrater närma sig fönstret, divisionen avlägsna sig. De vita molnen utanför närmar sig och tar oss alla med.

Religionsfrihet är något dyrbart – och sällsynt – i historien och i världen. Att tillhöra en civilisation som tillerkänner medborgarna frihet att tro vad de vill, att ta avstånd från all form av gudstro, att vara andliga på egen hand eller sluta sig samman i kyrkor, tempel, synagogor, moskéer eller tält, det är något stort och unikt. Men vi som lever på den globala gräddhyllan har kort minne. Vi tänker sällan på att den friheten som mest har dryga hundra år på nacken. Och att de som kämpat för den ibland har betalat ett högt pris för att den ska bli verklighet (åtskilliga gör det just nu).

Våra föreställningar om Det Stora Hela är för var och en av oss den bärande berättelsen i våra liv, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Men skulle vi hotas av straff eller förbud för vad vi tror eller inte tror, vore det en medveten kränkning av vår mänskliga integritet.

Så långt kom vi alltså i den västliga civilisationen på 1700- och 1800-talen, i en märklig mix av klassiskt antikt tänkande (den stoiska filosofin) och judekristen tro. Upplysning och fromhet drog ibland åt olika håll, men i grund och botten erkände båda grenarna varje människas rätt att följa sitt eget samvete. Tolerans blev lösenordet. Att lära sig respektera även om man inte höll med. En samförståndsanda växte fram, lite småtråkig i deras ögon som hellre vill ha dramatik och konflikt, men användbar i ett nytt och rörligare samhälle.

Reaktionerna lät inte vänta på sig: två totalitära ideologier har sedan dess försökt ockupera Europa, skapat enorm förödelse och till sist brutit samman. Sen dess har vi kämpat på under drygt 60 år under tros- och tankefrihetens banér.

Nu ser jag däremot en ny retorik växa fram. Den är delvis ett gensvar på nya extrema rörelser inom den kristna och den muslimska trosvärlden. Men bara delvis. Den har också en egen agenda. Och den är dessutom till stor del en del av samma fenomen som de extrema rörelser den attackerar. Jag kallar den intoleransens retorik och den är uppbyggd kring följande argument:

Evolutionsteorin är idag mer än en teori, den är en allmänt omfattad vetenskaplig sanning.

Det finns kristna som attackerar evolutionsteorin med hjälp av andra, förment vetenskapliga teorier. Dessa teorier innebär tro på en Skapare.

Alltså är alla kristna som tror att Gud har skapat världen, o- eller antivetenskapliga och motståndare till en allmänt omfattad kunskap om verkligheten.

Egentligen bör således alla kristna betraktas som människor som blundar för eller undertrycker sanningen. Det kan bara handla om gradskillnader.

I ett civiliserat samhälle kan man inte understödja grupper som undertrycker sanningen. De är ett hot mot demokrati, frihet och sann kunskap. Därför borde all tro på Gud förbjudas eller undertryckas.

Det är satsen ”alltså är alla kristna som tror att Gud har skapat världen o- eller antivetenskapliga” som är det demagogiska felslutet i den här argumentationsräckan. Oerhört kränkande för miljoner eller rättare sagt miljarder vettiga och kunniga kristna, som ser vetenskap och tro som komplementära språk och kan skilja på dem. Felslutet har använts med framgång i olika varianter av en rad regenter eller rörelser med totalitära anspråk genom historien – för att kunna förfölja den idé eller folkgrupp man för tillfället är ute efter. Det går finfint att byta ut begreppet evolutionsteori mot staten, påven, marknaden, Augsburgska bekännelsen, kejsaren eller proletariatets diktatur. Liksom kristna mot judar, ateister, marxister, muslimer eller smålänningar. Resultatet blir detsamma, eftersom det i alla lägen innehåller den retoriska finessen ”guilt by association”.

Vaksamhet, medborgare, krävs när jordens överklass ger sig in i intoleransens retorik och börjar tjafsa om en av de få verkliga dyrgriparna vi har i vår civilisation: tros- och tankefrihet, religionsfrihet, samvetsfrihet – också för det och för dem vi inte själva gillar.

(Texten är tidigare publicerad i Trots Allt.)

Många jag möter är kritiska mot aktionen, och mot fredsaktivism generellt. De säger:

”Även om krig är dåligt så behöver Sverige ha militär beredskap på att försvara sig.”

”Aktivisterna har rätt i sak men det är aldrig rätt att bryta mot lagen.”

”Man är faktiskt väldigt naiv om man tror att man kan stoppa krig genom skadegörelse på en vapenfabrik.”

Argumenten kan verka vattentäta men inget av dem håller hela vägen.

Att Sverige främst behöver militär beredskap på att försvara sig, det anser i dag inte ens det svenska försvaret. Förr definierade det sig som ett beredskapsförsvar med Sverige som prio ett. I dag definieras det som ett insatsförsvar med Sverige som prio två.

Med andra ord, svenska militärens primära uppdrag är offensiv krigföring i andra länder, exempelvis Afghanistan. Att dessa insatskrig kan föras med egentillverkade vapen gör dem knappast mer hedervärda.

Nej, att kritisera ett system genom att bryta mot lagen är inte bra. Men i sin slutplädering i Svea hovrätt försvarade sig den kristne aktivisten Martin Smedjeback så här: Juridiskt kan hans och Anna Anderssons aktion klassas som ett sätt att försöka hindra terrorism. Det kan också hävdas att de handlade i nödvärn, för att rädda liv.

Seriösa aktivister som Smedjeback tror gissningsvis knappast att deras aktioner i sig på kort sikt ska stoppa krig. Rättegången och domen mot dem framstår för mig som lika viktiga som själva avrustningshandlingen. Genom att bli dömda och fängslade för att de vill rädda liv, belyser fredaktivisterna orättfärdigheter i det politiska och juridiska systemet som annars hade varit osynligare.

De har vördnadsvärda förebilder: Den svenske tryckfrihetskämpen Lars Johan Giertta, Emmeline Pankhurst som kämpade för kvinnlig rösträtt i Storbritannien, Mahatma Gandhi, för att bara nämna några. Få konstruktiva samhällsförändringar har kommit till stånd utan civil olydnad med bestraffningar som följd.

”When injustice is the law, resistance becomes a duty”, sa exempelvis Thomas Jefferson, en av USA:s första presidenter. När orättfärdighet är lag, blir motstånd en plikt.

Att sälja vapen till i praktiken alla som vill ha dem är i dag en mycket god affär för Sverige. Per capita är vi den näst största vapenexportören i världen. Det sker på tvärs mot folkviljan, åtminstone om man får tro enkätundersökningar som visar att en majoritet av svenskarna är emot vapenförsäljning till krigförande länder. Få i detta land tycker det är okej att tjäna pengar på att lemlästa och döda.

Som Martin Smedjeback påpekar är det centrala inte hur kritiken mot svensk vapenexport formuleras, utan att den formuleras. Ett sätt för den som inte själv känner sig hågad att banka sönder granatgevär är att sätta press på politiker. Svensk vapenexport i dag bedrivs exempelvis med stöd från starka krafter i KD. Hur kristet är egentligen det?

(Krönikan har tidigare publicerats i Dagen.)

Men det är ju jag, mina erfarenheter.

Johan Borgert & Holy Madre vet något annat. Tidigare har de fyllt tomrummet efter Jakob Hellman med låtar som Smal och Jag tror jag heter Daniel. Med nya albumet Nu är jag ett as kommer de ut i kamrerkostymer och polyesterljud. Fast bara delvis. I första låten tar en solosynt över totalt, i ett tvåminuterssolo. Den andra är mer gitarrpop. Mellan de polerna svänger skivan, och oj, vad det svänger. Välspelad disco kan vara kul, och i Nu ska du ha feedback fungerar kemin mellan 80-talsklang och låt, men den är ett undantag – de flesta aluminiuminslagna låtarna känns lite lånade, det gäller märkligt nog också texterna, och de är viktiga i det här bandet. I raka låtar som Romeo – en mjuk och udda kärlekssång som får vara lite halvtafflig – är texternas nakenhet en stor tillgång, och där bottnar bandet. Och trots inledningen är det där skivans tyngdpunkt finns.

Elias & the Wizzkids har tagit ett större steg. Deras förra skiva lät rätt mycket som Elias Åkessons gamla enmansband, nu gör de 80-talsprylen fullt ut, med bredsidor från syntstråkar, pumpande syntbas och Phil Collins-trummor. Jag borde reagera instinktivt negativt, men kostymen passar ju! Kanske för att Elias Åkessons engelska texter inte är lika känsliga för paketeringen, kanske för att låtarna är skickligt tillsnickrade utifrån formen. Kanske för att draget i refrängerna på låtar som Oh these nights och Hit ’n run kompenserar för det som är för mycket pastisch. Ambitionerna att problematisera manligheten hör jag inte förrän jag läser texterna, men låtarna kommer nog att höras i sommarradion i år.

Om Invasionen gör det blir det på gamla meriter. Här finns Dennis Lyxzén, som vrålade igång hardcorebandet Refused i början av 90-talet, och sedan varit en centralfigur i svenskt rockliv. På Hela världen brinner är han med och gräver sig bakåt till det som kom direkt efter punken. Det låter Ebba Grön och tidiga The Cure, jag tvivlar inte på att det här blir bra live, och det finns flera effektiva nästanpunklåtar här. Inledande Får aldrig tro får mig att tro på den här skivan, med sitt skrik mot vanmaktskrafter i en text lika rak som basgången. Men sedan kommer några bottennapp, där det inte hjälper att budskapet hörs, där jag önskar mig engelska texter, för det är så oartikulerat. Punkklyschor, på Sony Music, från Dennis Lyxzéns band? Märkligt, och rätt ointressant till slut.

Det påminner mig om att det där storslagna, mer teatrala, lite verklighetsflyende på 1980-talet nog också var en befrielse: för att musiken tog en någonstans. För att det var konst. Pendeln svänger, förstås. Och det är klart att det går att ladda också den mest plastiga produktion med mening.

Från releasepartyt för Johan Borgert & Holy Madres nya skiva. Bild: David Berjlund

(Krönikan har tidigare publicerats i Sändaren.)

Men låt oss påminna oss om den goda ensamheten. Den skiljer sig från den påtvingade ensamheten. I kyrkornas långa historia har man ofta betonat den självpåtagna och frivilliga ensamheten. Där drar man sig aktivt undan någon dag eller några timmar för att hinna ikapp sig själv. Ordet ”retreat” betyder just att dra sig undan.

Vår tids upptagenhet med och bekymmer för mänskliga relationer är kanske ett uttryck för att vi snart inte längre kan vara ensamma, inte står ut med att inget händer. Den ständiga betoningen av social gemenskap verkar på något sätt ersätta tidigare generationers ängslan för den oberäkneliga och otrygga naturen.

Andliga vägledare återkommer ofta till termen O, beata solitudo: O, heliga ensamhet. Innebörden är tydlig. Den människa som trivs med, eller åtminstone står ut med, sig själv har sannolikt stor förmåga till djupgående gemenskap med andra. Hon ”behöver” inte andra, klänger sig inte fast vid andra av rädsla för sin egen ensamhet, men skräms inte heller av för djup kontakt eller av att andra människor skall komma henne alltför nära. Kanske beror det på att hon i ensamhet har övat sig i att vila i en annan slags gemenskap, den med sig själv liksom i den hemlighetsfulla delaktighet i det mysterium som vi kallar Gud, den som var, är och skall komma. Den – också i ensamhet – trygga människan har en inre integritet som tillåter både närhet och distans.

Visa människor beskrivs ofta så. Det finns en värdighet, självständighet och egenartad styrka kring den människa som ibland söker ensamhet, som kan vila i sig själv.

Den goda ensamhetens gåvor kräver ansträngning för att upptäckas. Det finns många sätt, men de kräver att man skaffar sig ”fickor” i tiden. Att gå in i en sval kyrka och tända ett ljus och tänka på någon man älskar, att under en arbetsdag strunta i lunchen, lägga undan dagstidningen och sitta i en park och iaktta folk, att skriva några rader i en bok som är bara är ens egen – sådant hjälper till att ordna ens inre. Man vet ju inte riktigt vem man är förrän man har formulerat sig.

Den goda ensamheten är inte bara avsaknad av andra människor. När man är utlämnad till sig själv anas en sakta susning, ett slags tilltal.

I början är ensamheten svår – tankarna åker runt, man skönjer ingen ordning. Mystikerna råder människan att ignorera denna förvirring. Dröjer en människa sig kvar i ensamheten kommer hon nämligen att lägga märke till ett annat slags övergivenhet, en andlig törst. Det är i detta inre mörket människan upptäcker sin egen törst inför alltet, sin längtan efter någonting Större, det heliga, något som är grundläggande stabilt. I dessa situationer bör hon reflektera över Augustinus bön: ”Betänk, Herre, att min törst efter dig är Ditt eget verk”.

(Texten har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)

Jag står där länge ibland, och känner att jag befinner mig i centrum av en hemlighet som är så djup att den kan visas helt öppet, utan att förstöras. Här finns det utrymme för både ljus och skugga. Oväntade saker inträffar, allt växer, allt förändras, jag är införlivad, jag förstår inte allt, men jag får vara med, och ibland känner jag på mig att jag vet mer än jag förstår, att jag är större än alla de krav som samhället och jag själv ställer på mig  Någon dag senare förvånar jag mig själv med att plötsligt ha kraft att tvätta fönstren hemma, fastän jag sov dåligt i natt för att jag vaknade och tänkte på barnen (ni vet; man sätter sig upp vid fyratiden mitt i hopsnodda lakan och inser att allt man gjort som förälder var FEL).

Jag tänker på en god vän som en gång tillhörde en livaktig kristen församling. Hon är en av de märkligaste människor jag har träffat på. Musikdirektören som kom till församlingens picknick med grön plastskärm över den lockiga luggen och klev över gräset på illröda höga klackar. Korgen hon bar på var sprängfylld med dricka, smörgås, frukt och bullar. ”Man kan ju inte bara ta med till sig själv! Tänk om nån har glömt sin matsäck!”

Jag sjöng i hennes kör. På repetitionerna, mest. Jag hade sällan tid att vara med på söndagarna eftersom jag ofta var ute och höll föredrag någonstans i Sverige just på helgerna. ”Det gör inget”, försäkrade hon, när jag skämdes för att jag inte kunde ställa upp. ”Det viktigaste är att man sjunger någon gång i livet. Måndagskvällarna är lika betydelsefulla för gemenskapen.”

Och så kastade hon sig över flygeln och gjorde oss alla till en fågelstad, en motståndsrörelse. Med hjälp av Händels Messias. Dalakoraler. Och afrikanska befrielsesånger. Eller Duke Ellingtons Come Sunday.

Det blev oro i församlingen så småningom. Spänningar och konflikter. De handikappade barnen, som alltid funnits med i musikdirektörens barnkör, fick diskreta vinkar om att de kanske inte borde stå eller sitta längst fram på podiet och sjunga … de störde bilden. Bilden av en stark, trosviss och framgångsrik församling.

De som hade svårt med de nya tongångarna fick klara besked: ni behöver inte stanna kvar här, vi behöver er inte.

Min vän musikdirektören fick frågan från församlingens ledning: ”Vilken sida står du på?” Hennes lockar lyste röda i motljuset när hon berättade för mig en vårkväll: ”Kan du tänka dig, de frågade vilken sida jag står på! Och då sa jag: sidor, finns det sidor? Jag visste inte att det finns sidor. Och sen sa jag: i så fall står jag på dom svagas sida.”

Jag tänker på henne ibland och ser hur ett samhälle växer fram idag som hela tiden höjer ribban för vad vi ska vara och vad vi ska klara av. Det är ett samhälle som talar om ljus, men menar kontroll. Som talar om utveckling, men menar perfektion. Som talar om trygghet, men menar misstro. Vems sida är du på? Är du för oss eller emot oss? Du tänker väl inte gå din egen väg?

Det sägs att många unga mår dåligt i vårt samhälle idag. Men jag tror att det delvis hänger samman med att vi är på väg från ett skuld-samhälle (där man talade om ansvar, om att göra rätt) till ett skam-samhälle (där allt numera istället handlar om att vara rätt). Det är visserligen ett ljus som lyser över oss, men det ljuset tycks alltmer komma från en övervakningskamera. Vem ställer upp för min svaghet, vem värnar min hemlighet, vem försvarar det som behöver tid att mogna i mitt liv?

En människa är som en träddunge med fågelsång och blåsippor, ett växelspel mellan ljus och skugga, och hon bär på en hemlighet som ingen kontroll någonsin kommer att kunna registrera.

Jag minns att jag städade vardagsrummet en gång för åtskilliga år sedan (jo, jag har faktiskt gjort det några gånger sen dess också). Bakom den röda fåtöljen låg en hel hög av sönderrivna lappar. En oreda av teckningar och snabbt nerskrivna meddelanden. Jag kände igen dotterns handstil. Men vilken röra! Jag vände mig till dottern, sex år gammal var hon, och sa bistert: ”Det här får du ta och städa undan.”

Och hon ställde hela sin upprörda fråga mot min order: ”Jaha, och då har jag ingenstans att ha mina hemligheter! Var ska jag nu ha mina hemligheter?!”

Jag lät lapparna ligga kvar och läste dem inte. En gång har jag i alla fall gjort rätt som förälder, slår det mig nu.

(Texten har tidigare publicerats i Trots Allt.)

Så, i förra veckan, slog det mig att det kan jag ju faktiskt göra i alla fall. Åka till filmfestivalen alltså.

Årets tema var Den lyckade människan. Ett tema som först kändes som om det hånlog mig i ansiktet. Förra året hade jag någon form av position, kanske en form av makt i kraft av förläggarrollen. Jag hade ett arbete som många drömmer om. Nu har jag inte det, jag skulle åka upp som bara Henrika. Hon som blev av med jobbet. Hon som inte är så väldigt lyckad. Sedan insåg jag att temat och jag var bästa vänner. Syftet med temat var naturligtvis att syna myten; att skilja den yttre framgången från den inre. Och oerhört intressant: undersöka de mänskliga drivkrafter som skapar och upprätthåller destruktiva kollektiva beteenden. Att då inte upprätthålla den yttre framgångsmyten kändes rätt rätt.

Väl i Falun insåg jag att jag, förutom att inte behöva gå miste om sammanhang, inte heller hade förlorat relationer; jag blev varmt och rejält omkramad. Kramar som omfamnade inte min kropp utan snarare min själ. Min självkänsla. Jag finns kvar.

Bild ur Lukas Moodyssons film Mammut.

Den första film jag såg var Lukas Moodyssons Mammut. Diskussionen om den har jag skrivit om på Seglora Smedja, så den kan ni läsa här.

Här tänkte jag istället ägna mig åt lite genus- och vuxenanalys: eftersom män är de som har mest yttre framgång i vårt samhälle och eftersom manlighet och handlingskraft ofta förknippas, var det en sak som blev skärande tydligt i de filmer jag såg: Filmerna gestaltar ytterst få mogna män. Vilket tyvärr är med sanningen överensstämmande, för att citera Isobel Hadley-Kamptz. Män flyr in i brutala gängkonformiteter, löjliga irrelevanta faktadiskussioner, försöker med alla medel hävda sin överlägsenhet, med muskler, motorer, maktpositioner och röster. Men agera moget, det gör de inte. De bryter inte de negativa gruppmönstrena. De går aldrig mot gruppen. (Ja, det finns undantag. Men män som grupp.)

Detta var särskilt tydligt i den andra film jag såg, De ofrivilliga, av Ruben Östlund. I samtalspanelen efter filmen satt filmens producent Erik Hemmendorff, journalisten Isobel Hadley-Kamptz och psykologen Ylva Axelson. Filmen, vars exakt utmejslade dialoger, ovanliga kameravinklar och långa oklippta sekvenser var något för mig helt nytt, skapade en känsla just av ofrivilligt betraktande. Fem av varandra oberoende berättelser, som jag med Ylva Axelsons ord, skämdes för att behöva titta på. Människornas beteende, eller rättare frånvaron av aktiva handlingar, frånvaron av mod, medmänsklighet och civilkurage, gjorde dem skamliga. Isobel menade att det vi såg var revor i civilisationen; hur djuriskt vi beter oss så fort omständigheterna tillåter det. Hur vi förtrycker varandra och ger oss på varandra om gruppen är tillåtande och ingen säger ifrån.

En av berättelserna handlar om två gravt berusade blondinfjortisar. Den ena tuppar av. Den andra försöker först hjälpa henne, men vågar inte längre när killarna i gänget börjat ta kort med henne på och alla flyr och lämnar den avsvimmade flickan kvar när de hamnat i bråk med en vuxen vars bil bucklats av en förbiflygande ölburk. I övrigt handlar berättelserna om ofrivilligt kuksugande som inte avbryter den pågående killgängsåterträffen, en raket i ögat som inte avbryter den pågående festen, ett slag mot en elev som inte leder till att läraren stängs av bums, en förryckt busschaufför som inte polisanmäls. Därför att (nästan) ingen säger ifrån.

Ylva Axelsons resonemang om att filmen handlar just om skam hjälpte mig stå ut med att ha sett den. Som hon sade: vi har svårt, väldigt svårt att bita huvudet av skam. Och gör vi det inte direkt, blir det nästintill omöjligt att bryta. Vi har då redan hunnit bli medskyldiga till den skam som bränner i oss alla som är del av den skamliga situationen.

Bild ur Ruben Östlunds film De ofrivilliga.

Men det som var värst i båda filmupplevelserna och i båda de panelsamtal jag fick följa: Barnens utsatthet. Vi lägger skammen på dem som är svaga, på dem som inte kan värja sig. Vi skäller neråt. Vi kränker barn. Och vuxna som inte kan visa barn hur man lär sig stå ut med skam och hur man bryter skam, vuxna som inte visar barn på den sunda skammen av att ha gått över en gräns tillskillnad från att bli skammad av någon annan och kunna sätta stopp för det, är inte goda vuxna. Och de barn som växer upp i denna intighet av icke-vuxna får svårt att bli hela, goda, människor som mår bra och förmår göra goda val.

Så den centrala frågan för mig efter en dag på filmfestivalen formulerades av Maria Lundqvist, skådespelerskan, efter filmen Mammut: Vad gör vi mot våra barn? Anna Kåver, psykologen och författaren, var inne på samma ämne: Dagens barn och ungdomar lever i ett helvete (hon arbetar med självmordsbenägna tretton-fjortonåringar); de har ärvt vår ambivalens kring hur vi ska leva vårt liv, men den är långt större för dem. Valen är fler för dem, frånvaron av närvarande ideal också. Som Ellen säger till sin dotter Jackie i en av de första scenerna i Mammut: ”Du kan bli precis vad du vill, älskling.” Den föreställningen får hon. Men hon får inga som helst verktyg för att göra sina val. Bara en massa frånvaro.

Se trailern för filmen De ofrivilliga:

Åh herregud, tänker jag varje gång. Inser ni inte att ni befinner er vid tillvarons rand, att ni handhar de yttersta tingen? Förstår ni inte att den där platta ytan är motsatsen till allt det?

Tv som andligt medium framstår som djupt suspekt, eftersom chansen att något allvar skulle kunna passera genom allt arrangerat ljud och ljus är liten. Kameran verkar så deformerande på religiösa erfarenheter, jag skruvar mig i soffan. Bättre då när man skojar till det, som de där som storögt besökte olika religioner och sedan uppfann en egen variant. Eller tv-serien Ritualer (SVT söndagar) med den brittiske kyrkoherden Peter Owen Jones som testar olika religioners ritualer. Det är kul. Avsikten förstås begränsad till att underhålla.

Om avsikten är att kombinera ett skamlöst gapskratt med ett bottenlöst allvar kan det i Sveriges land inte finnas någon mer lämpad programledare än Jonas Gardell.

Jonas Gardell i Åh Herregud! Bild: Ulrika Nulty/SVT

Åh Herregud! som sänds i åtta avsnitt är en ”spaning efter Gud”. Gardell går till botten med våra grumliga gudsföreställningar och han gör det som teolog, folkbildare, entertainer och evangelist.

Inspirerad av spanande föregångare som Karen Armstrong och Jack Miles berättar Gardell Guds utvecklingshistoria. Den hemmakäre pedagogen böjer sig under tv-mediets krav till den grad att han reser ut i Israels riktiga sandiga öken för att visa var allt började.

Men egentligen börjar allt i en villa i Enebyberg på 70-talet. Där Jonas befinner sig då, tillsammans med sin mamma och bilden av Gud som nästan sammanfaller med henne. För Gud är en förälder som älskar sitt barn vad som än händer. Men det är som sagt, och tyvärr, bara en början.

Utgångspunkten för Åh Herregud! är densamma som för Gardells böcker om Gud och Jesus – en mycket passionerad och ovanligt öppen kamp med Gud. Själv säger han att de teologiska och exegetiska studierna motiveras av en önskan att som vuxen ta reda på hur det verkligen förhåller sig. Hur kan de gamla texterna vara så motsägelsefulla med stöd för både det finaste och det mest vidriga? Och hur kom det sig att så många rättskaffens människor ville förändra Jonas första bild av Gud?

Om man vet varifrån bitarna kommer är det lättare att se varför det inte går ihop, menar Gardell och redogör osentimentalt för de olika behov som format tidiga gudsföreställningar.

Och det är bara att erkänna, vissa saker gör sig bra i tv. Som att demonstrera seden att sluta överenskommelser genom att stycka ett djur med en broiler i tv-huset.

Eller som pastor Gardells renlighetsmottagning för menstruerande och psoriasisplågade. Det är helt enkelt bra religions-tv.

Jag har ändå några invändningar mot Gardells beskrivning av Guds utvecklingshistoria. Det är förstås sant att den kristna tron har använts både för att avskaffa slaveriet och förfölja oliktänkande. Men för att bli riktigt effektfulla, i tv och i Gardells argumentation, krävs att bilderna blir essentiella och lite orättvisa. Faktum är att synen på offerdöden ifrågasattes redan på 1000-talet.

Snarare än en rak utvecklingshistoria har det alltid varit en kamp om Gud, med Gud. Tvivlet finns där redan från början. Inte ens de första människorna fick ihop det.

En mer smärtsam fråga, som faktiskt inte behöver ha med Gud att göra, infinner sig också. Om det Jonas mamma sa är sant, att vi alla är bra precis som vi är (vilket jag också predikar för mina barn), hur kommer det sig då att världen är full av människobyggda helveten?

Det går inte ihop. Längre än så kommer jag inte. Från soffan stämmer jag in i Jonas Gardells trosbekännelse.

Det är mot bättre vetande, men det är ohjälpligt.

(Texten har tidigare publicerats på Expressen Kultur.)