”Men trots det är det inte en renskalad skiva”, säger Emmylou i ett pressmeddelande. ”Det är bara en sång som är lite ’naken’. Jag är i grunden en person som älskar långsamma ballader, men Jay lyckades verkligen få fart på låtarna en del. Men de har fortfarande samma känsla.”

Emmylou Harris kommer till Sverige för två spelningar i maj: Den 24 maj spelar hon på Cirkus i Stockholm och 25 maj på Konserthuset i Göteborg. Hon backas av Red Dirt Boys, bestående av: Phil Maderia (gitarr, keyboard, dragspel mm), Rickie Simpkins (mandolin. fiol), Chris Donohue (bas) och Bryan Owings (trummor).

Här nedan kan du se och höra Emmylou framföra en av de nya sångerna vid SXSW-festivalen i Austin nyligen. Sången heter Darlin’ Kate och är en hyllning till den bortgångna vännen och artisten Kate McGarrigle.

Under två veckor  i november 2010 fick sex städer besök av kvartetten Kattis Ahlström, Tomas Sjödin, Irma Schultz Keller och Magnus Sundell. Resultatet blev en rad utsålda kyrkor – drygt 2.500 människor kom till dessa både eftertänksamma och underhållande samtalskvällar. Responsen från dem som kom var mycket positiv och tidningen Dagen utnämnde turnén till ”årets publikmagnet”. Kvällarna betydde också mycket för de medverkande:

– I samtalet med Tomas tvingas jag höja blicken och leta efter en uppriktighet som inte bara är bekväm, säger Kattis. Något som får mig att tydligare se vad livet gör med oss människor – beroende på vem man möter på vägen och vilka vägar man väljer att ta.
– Irmas sätt att flyta in i samtalet med sin himmelska röst och fina texter är som en vattenkälla som fyller på med energi och livslust under kvällen. Vågar nog säga att i all sin enkelhet är detta är bland det roligaste jag gjort!

Tomas fyller i:
– Jag hade högt ställda förväntningar på höstens samtalsturné med Kattis, Irma och Magnus. Alla förväntningar överträffades. Samtalet växte kväll efter kväll och att det nu blir en fortsättning känns självklart och väldigt, väldigt roligt.

Programmet kan bäst beskrivas som en både eftertänksam och underhållande samtalskväll. Tomas Sjödin och Kattis Ahlström samtalar under ledning av Magnus Sundell. Samtalet rör sig kring livsval och livsväg, barndom och föräldraskap, yta och insida, arbete och privatliv, rädsla och mod, kärlek, tro och sökande efter mening. Irma Schultz Keller ramar in samtalet med sina sånger.

Under vårens mini-turné får följande platser besök:

8 MARS: Västerås – Ansgarskyrkan (Pettersbergsgatan 32)
9 MARS: Linköping – Missionskyrkan (Drottninggatan 22)
17 MARS: Stockholm – Immanuelskyrkan (Kungstensgatan 17)

Alla samlingar kl 19.00.

Biljetterna säljs via www.libris.se

Pris: 155 kr inkl serviceavgift

Försäljning av böcker, tidningar och skivor i samband med arrangemangen.

Arrangör: Libris förlag
Medarrangörer: De lokala kyrkorna & Studieförbundet Bilda

Det hårda livet bakom fängelsemurarna har blivit en allt viktigare del av trubaduren, kompositören och fängelseprästen Anders Caringers vardag. Hans uppdrag på Salbergaanstalten i Sala har inspirerat till en rad eftertänksamma, humoristiska och bitvis kritiska sångtexter, samlade på nya cd:n Eld.

Anders Caringer ger ut tre skivor i ett svep. Jord står för eftertankar genom livets skeden. Musiken är genomgående lugn. På Vatten ryms hans mer humoristiska och skojfriska sida. Och Eld får symbolisera det som kan förtära den intagne på anstalten – men ändå vara det inspirerande, glödande hoppet.

”Jag hoppas att Eld ska drabba många – både intagna, vårdare och folk i allmänhet. Det är mitt försök att sätta ord på fångarnas situation”, säger Anders Caringer. ”Jag har i många år varit intresserad av kriminalvårdsfrågor – vad vård och straff egentligen betyder. Och så alla vi som går omkring med våra inre fängelser”.

Hans personliga erfarenhet av livet bakom murarna kan tyckas vara en mild västanfläkt jämfört med straffen för Salbergas klientel. Han satt inne en månad i mitten av 70-talet, för totalvägran. Resultat då blev LP:n Cellstoff.

”Men ända sedan dess har jag sjungit för och samtalat med många intagna på fängelser och häkten runtom i landet. Och jag har mött mycket av igenkännandets glädje; någon utomstående har ändå förstått hur det kan vara på kåken.”

Det är enkelt, genuint och nära. Sångerna på Eld och Jord framför han på egen hand, men dubblerar ibland sin röst och sin gitarr. Till låtarna på Vatten har han hjälp av gitarristen Pietu Kaipainen och sångerskan Magdalena Olsson. Trippel-cd:n omfattar 50 låtar, varav ca 40 nyskrivna.

www.anders.caringer.dinstudio.se

Här nedan kan ni se och höra ett litet smakprov, där The Decemberists framför låten Down by the watertillsammans med Gillian Welch. Och det ekar en del av R.E.M. också!

I Sverige är Will Kimbrough främst känd som den där mästergitarristen Rodney Crowell har med sig på turné och som producent av Willy Clay Bands hyllade debut Rebecca drive och Annika Fehlings skiva Fireflies. I USA är Will erkänd som en av de finaste musiker, låtskrivare, producenter och artister americanan har att erbjuda. Han har fått utmärkelsen »The instrumentalist of the year« på den årliga AMA-galan i konkurrens med musiker som Buddy Miller. Will har lagt sin hand på massor av uppmärksammade skivor samtidigt som han släppt sina egna lika hyllade. Den senaste heter Wings och slåss i toppen på diverse americana-listor i USA.

Turnéplan:

16/11 Trädgårn, Kiruna
17/11 Kulturens Hus, Luleå
18/11 Kåren, Piteå
19/11 Hamnmagasinet, Umeå
20/11 Folkets Hus, Herräng
21/11 Akkurat, Stockholm
22/11 Teatern, Norrtälje
23/11 Stockholm Event
25/11 Wasabryggeriet, Borlänge
26/11 Mastodont MC, Örebro
27/11 Sporthotellet, Ulricehamn
28/11 Babel, Malmö

Rootsy.nu lanserar samtidigt en ny serie med titeln Rootsy Approved – Introducing Americana Music, där de  lyfter fram artister som har nått framgång och högsta status i sitt hemland men som den skandinaviska publiken aldrig riktigt fått chansen att bekanta sig med. Först ut i denna serier är Will Kimbrough.

Rootsy Approved – Introducing Americana Music Vol. 1 – Will Kimbrough är en minibox som innehåller senaste plattan Wings i sin helhet, en samling med 18 spår som fått titeln Pieces Of Work: The Best Of Will Kimbrough och en unik live-CD med sex spår inspelade på Folk Alliance i Memphis i februari 2010.

Boxen släpps i butik den 29 november men kommer att säljas under turnén.

Se och hör Will Kimbrough framföra titellåten från sin senaste skiva:

HUR I ALL VÄRLDEN HAMNADE JAG HÄR?
– ett samtal om livsval, villovägar och meningen med livet

Vasakyrkan Umeå Tisdag 9 november 19.00
Entré: 140 kr Förköp: Din Bok, tel 090-77 77 85

Missionskyrkan Uppsala Onsdag 10 november 19.00
Entré: 140 kr Förköp: Gospelbutiken, tel 018-60 10 18

Filadelfiakyrkan Örebro Torsdag 11 november 19.00
Entré: 140 kr Förköp: Din Bok, tel 019-18 61 51

Immanuelskyrkan Jönköping Tisdag 16 november 19.00
Entré: 140 kr Förköp: Nya Musik, tel 036-16 97 50

Saronkyrkan Göteborg Onsdag 17 november 19.00
Entré: 140 kr Förköp: Din Bok, tel 031-13 63 50

Västerkyrkan Lund Torsdag 18 november 19.00
Entré: 140 kr Förköp: Arken, tel 046-33 38 88

Arrangör: Libris Förlag i samarbete med Studieförbundet Bilda, Sensus, de lokala församlingarna och missionsbokhandlarna

Läs mer här.

Men nu är det alltså dags att för egen platta med egna låtar på svenska. Musiken kan kanske bäst beskrivas som en avskalad och varm svensk variant av americana. E4 mot norr har spelats in i Annas och maken Pecka Hammarstedts studio på Kungsholmen i Stockholm. Pecka har producerat tillsammans med Ola Gustafsson som båda också ingått i bandet tillsammans med Johan Persson, Andreas Nordell och Jerker Odelholm.

När det blev dags för mix tog Pecka kontakt med producenten och teknikern Tom Schick i New York som jobbat med artister som Norah Jones, Rufus Wainwright och Ryan Adams.

– Han tyckte om det vi hade gjort och ville väldigt gärna vara med oss i slutfasen, berättar Anna. Det var fantastiskt att åka över dit och jobba med honom. Han gav plattan det sound vi var ute efter.

Tillsammans med Pecka Hammarstedt och Ola Gustafsson ger sig nu Anna ut på turné med sina låtar. Än så länge är följande spelningar inbokade, men fler tillkommer:

6 november – Stadsteatern, Göteborg

13 november – Bryggarsalen, Stockholm

16 november – Sagateatern, Linköping

17 november – Babel, Malmö

20 november – Katalin, Uppsala

3 nov – Hagakyrkan, Göteborg

4 nov – Palladium, Malmö

6 nov – Clarion Hotel, Örebro

7 nov – Bryggarsalen, Stockholm

Support är Malmös stolthet Richard Lindgren.

Mary Gauthier (uttalas go-shay) är en av vår tids mest omtalade och hyllade singer/songwriters. På sitt nya hyllade CD The foundling berättar hon sin historia genom 13 besjälade, gripande och vackra sånger. Nu återvänder Mary Gauthier till Sverige för att på sitt oefterhärmliga sätt framföra sina sånger.

Mary Gauthier har med sina sex album med originalsånger och ett idogt turnerande världen över blivit en av americana-musikens stora affischnamn. Hennes skiva Mercy now från 2005 är idag en klassiker inom sin genre och har hyllats med placeringar på årsbästa listor och fantastiska recensioner i tidningar som LA Times och New York Post.

The foundling är Marys uppgörelse med det som mest format hennes person och musik. Skivans titel betyder ”Hittebarnet” på svenska och är producerad av Michael Timmins från Cowboy Junkies. Det är om att bli övergiven av sina föräldrar The foundling handlar. Och om att senare i livet söka upp sin biologiska mor och åter igen bli avvisad. Allting berättat utifrån ett maskrosbarns perspektiv där det finns en vägran att bli offer. Mary ber aldrig om medlidande utan ger istället genom sin totala ärlighet oss andra hopp och en känsla av meningsfullhet.

Mary Gauthier föddes i Baton Rouge, Louisiana för att genast överges av sin mor, växa upp på barnhem och bli bortadopterad vid två års ålder. Hon vantrivdes i sin nya familj och vid 15 års ålder stal hon sina adoptivföräldrars bil och rymde hemifrån.  Många år av missbruk och kriminalitet blandat med studier och arbete följde. Vid 35 års ålder plockade Mary upp gitarren och började skriva sånger som alltid tar ställning för de utsatta och de svaga och som alltid innehåller en bit av henne själv. Likt Bob Dylan, Neil Young och andra av hennes stora beundrare kommer Mary alltid ha något erbjuda våra liv genom sin musik och sitt berättande.

(Text från turnéarrangören Rootsy Live.)

Läs Magnus Sundells recension av The foundling här.

Ingmar är mycket förtjust i 1960-talets svenska jazzmusik och särskilt den som har berättande texter – han nämner bland annat Monica Zetterlunds produktion, och textförfattare som Olle Adolphson, Lars Forsell och Beppe Wolgers.

– De skrev en typ av ”vuxna” texter som jag kan sakna idag.

Även om influenserna fanns med redan på Ingmars allra första skiva (1977), så har det varit en ganska lång resa för att komma tillbaka till jazzen. Via 1970- och 80-talets pop- och rockskivor och 1990-talet, då han skrev flera musikmässor och fokuserade på det han kallar ”bruksmusik” för kyrkan; psalmer och andra andliga sånger. Något han lämnade i och med sin förra skiva,  En sång som bara du kan sjunga (2008). Där fick sångerskan Monica Yngvesson stort utrymme, och det var också där det först kunde höras ett nytt och betydligt jazzigare tonspråk i Ingmars musik. I och med skivan etablerades också det band som numera kallar sig St Johannes kapell. En både rutinerad och välutbildad samling musiker, som fått Ingmar att återfinna spelglädjen och bli ”nyförälskad i musiken”. Bandet består av: Monica Yngvesson, sång, Anders Öberg, kontrabas, Ingemar Berglind, piano; Andreas Andersson, saxofoner, klarinett, tvärflöjt; Jonas Sjöblom, trummor, slagverk; Robert Öberg, elgitarr.

Ingmar arbetar idag som präst i St Johannes församling i Stockholm och St Johannes kapell medverkar regelbundet i de musikmässor som sedan några år hålls varje torsdagskväll i kyrkan.

– Numera komponerar jag väldigt tydligt låtar för just det här bandet, säger Ingmar. När de sedan spelar dem får jag impulser till att skriva om och utveckla låtarna, det är ett ständigt och mycket kreativt samspel.

* St Johannes Kapell

Tillsammans har Ingmar Johánsson och St Johannes kapell i Minnenas hus skapat ett album som tar ytterligare ett steg mot ett mer renodlat jazzigt uttryck (även om popen fortfarande finns kvar här och var). Det är en på många sätt ljus och livsbejakande skiva, en skiva som sprudlar av spelglädje.

Helt oavsett etiketten på musiken menar Ingmar att det som låtskrivare är en fantastisk gåva att vara präst.

– Du kommer i kontakt med människoöden, ofta när livet är ”på riktigt”, i samband med olika livskriser. Dessutom formulerar du dig ständigt i predikan. Till slut har du samlat på dig så många funderingar, intryck och formuleringar, att det blir till låttexter.

– Det handlar inte så mycket om att bearbeta, tror jag. Snarare om att det helt enkelt finns berättelser som måste berättas.

Som skivans titel antyder är minnen och reflektioner över livet ett av skivans teman. Ett tema som fanns även på förra skivan, men som är ännu tydligare här.

– Barndomens landskap påverkar hela livet, säger Ingmar. Det är dit vi återvänder i drömmar och dagdrömmar. I den vuxnes inre landskap finns mycket av barndomen, det är där vi hittar grundmönstret för hur vi tänker och reagerar.

Se en video till titellåten på Ingmar Johánssons nya skiva:

(Detta är en av skivreleasens presstexter,  skriven av Indrags Magnus Sundell.)

Och efter svaret utbrast han i ytterligare ett karaktäristiskt mullrande skratt, ända från tårna och med kraftig resonans från den massiva kroppshyddan, som skickades som en varm ström från Los Angeles, via telefonlinje över Atlanten, till Stockholm och till mitt öra på andra sidan luren.

Det var på många sätt en oförglömlig intervju.

Men nu har alltså en av rockhistoriens mest varma och karismatiska rockstjärna hängt in paljettkostymen i garderoben för gott. 70-årige Solomon Burke avled igår på en flygresa mellan Los Angeles och Amsterdam. De närmast sörjande är en stor skara – han hade 21 barn och över 90 barnbarn.

Som så många andra amerikanska svarta artister fostrades Solomon Burke i kyrkan – och framförallt med kyrkans musik. Burke inledde sin sångkarriär som gospelsångare och predikant. Men under 1960-talet blev han mer och mer etablerad på den profana scenen, främst inom rythm & blues och soul.

Trots en del stora hits och att The Rolling Stones gjorde en cover på hans Everybody needs somebody to love lyckades han inte riktigt få samma breda erkännande som Otis Redding och Sam Cooke. Inte förrän han under början av 2000-talet fick ett uppsving, i klass med Johnny Cash American-inspelningar, när han sjöng in låtar av Bob Dylan, Brian Wilson, Van Morrison, Elvis Costello med flera på Joe Henry-proudcerade albumet Don’t give up on me. För att sedan också göra det mer country-inspirerade albumet Nashville med gäster som Dolly Parton, Gillian Welch och Patty Griffin tillsammans med producenten Buddy Miller.

Plötsligt började Solomon Burke få det erkännande han förtjänade och en bred publik jorden runt hyllade soulmannen med den gudagivna rösten. Han valdes dessutom in i ”Rock and roll Hall of Fame”.

Förutom den lena, men ändå mullrande, rösten var Solomon Burke också ett unikum som medmänniska. Det fanns en inbjudande värme, grundad i hans kristna tro. En tro som dock hade svårt att begränsa sig till någon särskild teologi eller trosuppfattning. Solomon Burke kallade sig själv för predikant hela livet och var självutnämnd ärkebiskop i den egna församlingen ”House of God for all people”. Han gjorde heller inget avkall på predikantrollen när han sjöng och hans budskap var kärlek och omtanke till allt och alla.

Det råder ingen tvekan att pop- och rockvärlden blev betydligt mer kylslagen när Solomon Burke avled igår.

_ _ _ _ _ _

Se videon till låten None of us are free från Solomon Burkes skiva Don’t give up on me.

* Lotta Bromé, Anders Wejryd, Maria Küchen och Owe Wikström samtalade.

Se människan-montern slog rekord i år med hela 10 600 besökare. Som vanligt hängde jag mycket där, och i år bjöd man på ett program som verkligen kändes maxat; det fanns egentligen ingen anledning att lämna denna trivsamma plats. Vilket jag förstås ändå gjorde. Jag hamnade bland annat på seminariet Andliga övningar för tveksamma, ett samtal om renässansen för bönen och andliga övningar mellan Owe Wikström, Maria Küchen och Anders Wejryd. Ett samtal som leddes med varm nyfikenhet av Lotta Bromé. För mig blev detta seminarium något av en höjdpunkt, med både kloka och berörande tankegångar att fundera vidare över.

* Torgny Lindgren berättade om sin nya bok Minnen.

Lyssnade också på Marcus Birro, Torgny Lindgren, Bob Hansson och ett gäng andra författare – samt köpte med mig ett gäng böcker hem, förstås. Hängde också en del i skivbolaget Zebra Arts monter, där man bl a sålde en alldeles färsk skiva med den tredje Eldkvarn-mässan, Kärlekens väg, inspelad under gudstjänstfestivalen i mars.

Framförallt så träffade jag en massa människor. En del sådana som jag bara träffar en gång om året på just på Bokmässan. En anledning så god som någon att återvända år efter år.

Marcus Birro presenterade sin nya roman Att leva och dö som Joe Strummer.

– – – –

PS. Den som vill läsa en berättelse om vad jag råkade ut för på fredagskvällen under bokmässan, hänvisar jag hit.