Jeff Bridges och Hailee Steinfeld i ”True grit”.

Vi befinner oss i Arkansas på 1870-talet. Fjortonåriga Mattie Ross kommer till Fort Smith, där hennes far blivit dödad. Mördaren har flytt in på indianernas territorium, utanför den lokale sheriffens område. Mattie betalar revolvermannen Reuben ”Rooster” Cogburn för att fånga in faderns mördare och se till att han straffas. Cogburn, kongenialt spelad av Jeff Bridges, är en beryktad federal sheriff – men också alkoholiserad och lite väl skjutglad. Det är Cogburn som sägs ha ”true grit”, det vill säga: äkta kurage, riktigt mod.

Cogburn ger sig iväg tillsammans med LaBoeuf (Matt Damon), en småtöntig Texas Ranger som jagar samme man för mordet på en senator. Stavande på bibelordet ”om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont” rider Mattie efter och kräver att få följa med på det farliga uppdraget. Motvilligt gör de henne till viljes.

True grit marknadsförs som en historia om straff och vedergällning. Den är därmed genren trogen; hämndens våldsspiral är ofta grunddramaturgin i västernfilmer. Men är hämnden verkligen ljuv? Eller är den tom, mekanisk och utan tillfredsställelse? I mina ögon är True grit en annorlunda moralitet som vågar vända på begreppen och som lämnar publiken med en rad frågor att fundera vidare över.

Är inte den gulligt snusförnuftiga Matties oförsonlighet egentligen otäckare än Cogburns, som bara gör sitt jobb? Vad förenar Cogburn och Mattie och skapar något av en far-dotter-relation? Är det den barnsligt svartvita världsbilden? Är det oförsonligheten? Är det ömheten under ytan? När filmens olika karaktärer utför både bra och dåliga handlingar, vem är ond och vem är god? Kontentan tycks vara att det inte finns någon given belöning för att göra det rätta, inget givet straff för det som är orätt; livets villkor är lika tuffa och nyckfulla för ond som god. Det intressanta är att filmen framställer detta som något trösterikt.

Som en röd tråd genom filmen går hymnen Leaning on the everlasting arms, även om texten sjungs först i slutet. Filmen slutar därmed där den börjar – i konstaterandet att det inte finns något som är fritt och för intet, förutom Guds nåd. Som ges som en gåva och inte efter förtjänst. En svårsmält läxa, inte bara i fimens värld.

(Texten har tidigare publicerats i Sändaren.)

I år föll jag för fotoboken Inga kan älska som vi av fotograf Ylva Sundgren. Allt i bild och ingen text, förutom en enda dikt av Sanna Svanberg.

Ylva Sundgren har åkt runt i Sverige med sin kamera och plåtat människor som inte lever i någon relation. Deras vardag. Deras miljöer. Deras känslor och Ylva Sundgrens urval. Hennes bildberättelse om ensamhet och längtan efter kärlek. Påminnelser om hur det är att vara människa. Man kan inte bläddra sig färdig. Boken innehåller 44 polaroidbilder och har polaroidbildens storlek. Matt papper. Bilder med lackglans. Snapshots.

Jag har boken i den svarta kappans innerficka. Nära hjärtat.

Jag hade också läst Sömngångarland, hans stora, skrämmande sorgliga roman om ett Moçambique i resterna av inbördeskriget med människor totalt tillintetgjorda, helt sönderslagna, som ändå lever vidare. Om någon krigsskildring har ett berättigande, är det denna. Det går inte att förstå hur man kan skriva så skärande hudlöst om den totala utsattheten. Om att förlora precis allt genom grymhet och nöd – se sin mor sprättas upp – och ändå släpa sig vidare med en bevarad längtan efter närhet och kärlek.

På WALTIC (författarkongress) 2008 hörde jag Mia Couto samtala med litteraturvetaren och Afrikakännaren Stefan Helgesson om tiden för Moçambiques självständighet, 1974. Då var Couto ca 20 år och tillhörde Frelimos innersta krets, de allra närmast frihetskämpen Mondlane och sedermera president Samora Machel. Han fick ansvara för det nya landets informationsbyrå, han blev chefredaktör för den första och enda dagstidningen Notiçias och han skrev det nya unga landets nationalsång.

Mia Couto.

Allt detta hände ungefär samtidigt som jag bodde där. Fast jag var bara tio år. Jag insåg att jag måste ha träffat honom som barn. Jag minns att vid självständigheten hade Moçambique trettio medborgare med akademisk utbildning, inte fler än att de fick plats i vårt vardagsrum. Och jag minns rätt många av dem just därifrån. Jag minns särskilt den magnetiskt gladlynte journalisten Carlos Cardoso, som så småningom startade en underground faxtidning. År 2000 blev Carlos Cardoso mördad, skjuten på öppen gata, antagligen ett beställningsjobb av en man med makt vars korrumperade affärer Cardoso granskade.

När jag träffade Mia Couto på bokmässan talade vi om saknaden efter Cardoso. Vi talade om Mias kärlek till havet (han är också doktor i biologi) som lyser igenom i alla hans romaner. Havet visar sig vara det gemensamma ursprunget, får bli utvägen, flyktvägen, straffet och upplösningen. Och så är det i Moçambique. Man lever nära havet och dess våldsamma tidvattenstigningar. Havet är också en av de få miljöer som inte påverkas (så mycket i alla fall) av ett inbördeskrig – det blir ett slags tillflykt; ett andhål.

Vi talade också om européers komplexa förhållande till Afrika. Vår längtan hem, vår längtan efter vårt ursprung, vår fascination av det vi uppfattar som exotiskt och hur förblindade vi är av våra föreställningar om Afrika att vi inte kan ta in det mångfacetterade, vardagliga, svåra och glädjefyllda när vi väl är där. Vi ser inte de individuella ansiktsdragen för allt det svarta. Vi ser inte likheterna för vi har fullt upp med olikheterna.

Allt detta lyckas Mia Couto göra litteratur av. Jag har precis avslutat läsningen av Sjöjungfruns andra fot och det är storartad litteratur. Så storartad att jag sitter här och tänker att han är en Nobelpriskandidat (Han anses redan vara det portugisisktalande Afrikas främste författare.) Alla element finns där; leken med tid, med fantasi och verklighet, vattnets dragningskraft och magi, främlingarnas jakt på det Afrika de bestämt sig för att hitta – och – till skillnad från Sömngångarland; humor. Han måste ha haft väldigt roligt när han skrev den här boken. Scenerna är dråpliga. Kärleksfullt klär han av människorna deras förfalskade självbilder. Kärleksfullt räddar han ansiktet på dem.

Och extra kärleksfullt tecknar han kvinnorna. Han gör det inkännande, med säker hand. Kvinnorna är de verkliga hjältarna i denna bok. Kvinnorna är de som för handlingen framåt. Kvinnorna är i själva verket så medvetna om männens oduglighet att de till och med övergett den heterosexuella kärleken. Det är ingen stuns i männen. Livskraften har runnit ur dem.

Och så är det väl i Afrika – ja, inte bara där. Den manliga modellen har havererat. I Sjöjungfruns andra fot, redan i öppningsscenen, när den moderna manliga civilisationen får bilden av en spionsatellit som kommer ur kurs och kraschar på savannen i norraste Moçambique, där herden Zero Madzero hittar den. Hans hustru ser till att de begraver den vid floden. Där hittar de istället en femhundra år gammal staty av Jungfru Maria, en kista med brev från missionären Don Gonzalo Silveira som reste ut från Goa för att kristna kejsaren vid hovet i Monomatapa, och missionärens benknotor. Herden Zero är handlingsförlamad av förändringsskräck. Det blir hans hustru som får ge sig av på en resa till sin barndoms by för att rädda jungfrun, reda ut såväl dåtid som nutid och framtid och bevara breven åt eftervärlden. Med hjälp av breven lyckas hon också iscensätta precis det Afrika som de i nutid ditresta biståndsarbetarna längtar efter. Deras Afrikabild kraschar den också och de går bokstavligt upp i limningen.

Sedan, när hon räddat alla livsöden hon kan, beger hon sig ut på sin egen resa, för att möta sina egna tvångsföreställningar. Eller så är det bara det jag tror att hon gör. För som läsare av denna roman är man i högsta grad medskapare. Det blir så uppenbart att denna text är som livet självt, vare sig det är i Afrika eller någon annanstans. Det är inte vad som står där, vad som verkligen händer, som är det som händer i läsningen. Det som händer är de bilder det väcker i mig – och vad jag gör med dem. Couto skriver mot en mångfacetterad fond och läsningen blir därefter.

Det skulle inte förvåna mig om nästa roman av Couto blir en utopisk roman om det starka hållbara matriarkatet – och dess inre splittring.

Inte heller skulle jag bli förvånad om han fick Nobelpriset. Tvärtom – jag skulle bli överlycklig.

Antitesen natur–kultur har blivit gestaltad i litteraturen på mångskiftande sätt, men här finns det något problematiskt i idén om naturen–evolutionen som ett oförändrat faktum från 1859 före all förfining av en ganska bufflig evolutionslära. Man kan ju hävda att en syntes av natur och kultur premieras i en evolutionär utveckling. I Lindströms diktsamling kommer diktjaget och evolutionen bara överens under bältet och i alkoholberusning. Det är tillspetsat och därför – som så ofta – problematiskt. Eller har jag helt enkelt inte förstått skämtet?

Dikterna är uppdelade i fem ganska ojämna sviter och det är de två första ”Liv på jorden” och ”Evolutionen och jag kommer inte överens” som mer direkt knyter an till buffelevolutionen. Denna diktsamlingens lejonpart bygger på en dialog mellan Evolutionen och ett jag, som nu bokstavligen vänder sig mot sin egen evolutionära utveckling i den klassiska illustrationen av utvecklingskedjan. Återkommande är raden ”Evolutionen och jag” följd av en variation av antitesen Den kultiverade människan och Evolutionens blinda reproduktionshets.

Tyvärr är det också i dessa delar som Lindström inte lyckas skapa läsbar dikt av sin vanliga populära produktion, som man schematiskt kan beskriva med ett ”så att säga”. Precisionen är inte hjärnkirurgens alltid. Man får några allmänna, men nyktra, ibland omkastade vardagsperspektiv på det mänskliga (svenska) livet. Det blir så att säga svårt att skilja dikterna från Lindströms vanliga spånande. Exempel är dikterna Om kriget kommer, Alkohol och Freudiansk felsägning som i egenskap av versprosa snarast skjuter sig själva i foten.

Det finns några undantag detta till trots. Den inledande dikten ”Var kommer människorna ifrån” äger en svindel, som med sina korta versrader kan låta dialogen med Evolutionen kulminera i ett metaperspektiv på livet självt.

Människorna.
Som du speglat dej i,
utan vilka du skulle ha varit blind.

Nu är perspektivet på sina ställen också något vidare – anden och köttets kamp är trots allt äldre än Darwin. När Evolutionen som personifikation får vika undan uppstår faktiskt en rad vackra dikter. Framförallt gäller detta sviten ”Kontinentaldriften”, men delvis också de två sista sviterna ”Ljusår” och ”Medan vi evolverar”, som även de innehåller dikter med sansning och lyrisk sensibilitet. Man får nästan uppfattningen att de två inledande sviterna är tänkta som en transportsträcka. Från ett ickelyriskt ”Lugn, du läser inte dikter” till en mer fördjupad och blottlagd lyrik – som om avsikten var att nästla sig in även hos dem som normalt undviker genrebeteckningen ”Dikter”.

Så kikar en melankoli fram, som är värd att ta på allvar. Här har Lindström lagt sina ”så att säga” åt sidan, och dikter som Augusti uppstår i enkla men djupa toner.
Augusti räknar dagarna
och vet sin dyrbarhet.
Gräset och de tunga
blommorna,
fortfarande
ensamma i stan,
badar i sol
och skugga.

Resten av mitt liv,
har varit oroligt i natt,
vaknat och gråtit
gång på gång.

Det ska ändå inte förtigas att Lindström i sina starka stunder inte riktigt lyckas frigöra sig från ett par tre svenska stordiktare. Likheterna med Tomas Tranströmer är exempelvis här och var rätt slående. Det går ut på att fånga det vardagssnäva perspektivet, klä av det och försöka visa upp det i epifanisk strålglans. I dikten Operasångare finner man raderna

Till och med
tystnaden är dyrbar;
ögonblicket mellan musiken
och applåderna
skulle kunna ställas ut
på galleri i Milano.

Man kan notera orden dyrbarhet och dyrbar. Men det är främst mot slutet av samlingen som en tacksam acceptans eller andens och köttets syntes får skymta fram i Lindströms dikter. Denna hade gärna fått prägla hela samlingen, men då hade den sannolikt tvingats bära genrebeteckningen ”Dikter” och dessutom burit en annan, svårsåld, titel.

Dikterna, som är Bekännelser, står på två ben som inte riktigt vill synkroniseras och haltar sig därför fram.

Men trots prisglansen andas allting lågbudget. Det är en långsamt berättad och lågmäld historia om 15-årige Sebbe (Sebastian Hiort af Ornäs), som är mobbad i skolan och som lever med mamman Eva (Eva Melander), som inte orkar vara mamma. De mobbande skolkamraterna gör inga starka skådespelarinsatser, men ändå är det just i enkelheten, som trovärdigheten växer fram.

Den som tar sig tiden att se denna film får uppleva en stark och smärtsam berättelse, utan självklara svar. Den utspelar sig i ett nyfattigt Sverige, som många av oss sällan eller aldrig upplever på nära håll. Mitt i sin förnedring är Sebbe Kristuslik, genom att hela tiden vända andra kinden till, älska och förlåta, men utan att bli en kliché. Men det finns också en punkt i filmen, som leder mina tankar till en helt annan sorts martyrer – dem som vi betraktar som fanatiker. Jag funderar för mig själv om det är där regissören Babak Najafi placerar sin verkliga poäng, i ett försök att hjälpa oss andra att förstå den desperation, som ibland föder våld och död, snarare än förlåtelse och kärlek.

Crazy heart bygger på en roman av Thomas Cobb, och Jeff Bridges spelar den nedgångne, alkoholiserade countrysångaren Bad Blake, som sett sina storhetsdagar försvinna i backspegeln och som nu åker runt och spelar på barer och bingohallar på olika småorter. Det var många år sedan han skrev en sång, men han har legendstatus och många vill ändå höra hans gamla låtar. Hans musik har mycket mer med 70- och 80-talets s k outlaw-country att göra än dagens Nashville-country.

Hans självdestruktivitet är inte utstuderad eller aggressiv, snarare desorienterad och uppgiven, och Bridges spelar än en gång en (för det mesta) charmerande slusk med bravur. Utan stora åthävor, med nyanser och stor trovärdighet.

Vid en spelning i Santa Fe möter Bad Blake journalisten Jean Craddock (spelad av Maggie Gyllenhaal), en betydligt yngre ensamstående mamma med en fyraårig son, Buddy. Det som börjar med en intervju leder till förälskelse och en (omöjlig?) relation. Ska det bli Blakes räddning och väg bort från sitt tämligen miserabla liv?

Eller är det den yngre och framgångsrike countryartisten Tommy Sweet (Colin Farrell) som ska få honom på fötter? Sweet spelade en gång i tiden i Blakes band och Blake var hans mentor på vägen upp. Men Blake känner sig nu sviken av sin unge lärjunge, har svårt att ta att det nu är Sweet som säljer skivor och drar de stora massorna. Sweet har dock inte glömt sin läromästare, och han kommer med olika erbjudanden.

Crazy heart är en liten enkel film, utan stora pretentioner. Den berättar en gripande historia rakt upp och ned. Men då historien bärs fram av ett briljant skådespeleri och bra musik växer den till en riktigt stor film. Framförallt handlar det om Jeff Bridges, som här verkligen gör sitt livs roll. Han visar sig också kunna sjunga – alla skådisar i filmen sjunger själva – och skulle lätt kunna börja ge ut skivor och turnera. Fick han dessutom som här ha T Bone Burnett som producent, ja, då vore nog succén ett faktum. (Han sjunger fyra låtar på CD:n med filmens soundtrack.) Han har dessutom precis den rätta looken. (Om det nån gång ska spelas in en film om Waylon Jennings, då vore Bridges klockren i huvudrollen.)

Det sägs att filmens ”tag-line” är: The harder the life, the sweeter the song. En sliten klyscha, visst. Men vi älskar ju att tro på klyschor. Och vi älskar lyckliga slut, hur de än ser ut.

Se den officiella trailern för Crazy heart:

Se och hör Ryan Bingham framföra den Oscarsbelönade sången The weary kind från filmen Crazy heart:

I Du ser ut som Jesus möts läsaren av två längre och fyra kortare noveller i en lika varmt oförställd som fasansfull skildring av en exil undan Irak-Iran-kriget i ett frostigt Uddevalla. Novellernas miljöer byggs upp av en yttre och en inre värld, där livet i Sverige, de gula postlådorna och de torra samhällsinstitutionerna står i motsats till det krigsdrabbade, men också grönskande landskapen i Irak och Iran. Här fungerar det seende och det bländade ögat som markör för rörelsen genom minnenas djupskikt. Blicken är i sig är också ett ledmotiv genom hela samlingen. Den får gjuta medmänsklighet och mod, men också fruktan och tvivel över den djupt svåra och uppslitande flykten undan krigets granatsplitter.

Den första novellen, som givit samlingen dess titel, sticker ut miljömässigt och berättartekniskt, men är samtidigt en tematisk genomskärning av de övriga novellerna. Under ett nattligt krogbesök i Budapest möter diktjaget en änglalik prostituerad kvinna med förföriskt kolsvart hår. Hon kan uppfattas som en symbol för ett ambivalent förhållande till hemlandet, eller till minnet av detsamma. Det hemland som i novellen Ett mycket speciellt fall blir ett introspektivt minneslandskap av trädgårdarna där hemma, badande i apelsindoft, medan det i novellerna Brevet och Paketet som kom med posten växer till ett avlägset hot som trots distansen, utan nåd, når fram genom brevinkastet. Exillivets alltjämt öppna sår.

Detta kontrasternas balanserande är både novellernas styrka och svaghet. Det ömsom smyckade, ömsom lakoniska språket hade ibland kunnat skärpas om de väl exploaterade greppen koncentrerats ytterligare, vilket främst gäller de två längre novellerna. Om detta delvis beror på de tre översättarnas – Tetz Rooke, Ingvar Rydberg och Marina Stagh – i övrigt sobert säkra prosa, är naturligtvis svårt att säga.

Berättandet är flerstämmigt och perspektiven skiftar. Den mörka erfarenheten är alltför komplex för att formuleras av ensam stämma, lidandet alltför stort för att inte berättas i kör. Den kritiska punkten – uppbrottet – har svärtat blicken och brutit horisonten. Nu finns bara en strid ström av personliga vittnesbörd och dessa binder Daoud samman. Till och med den en gång torterade desertören, den i exilen missbrukande mannen, som ligger död bland reklamen innanför sin dörr, får återuppstå och komma till tals.

Sammantaget är det en mycket läsvärd och framförallt rörande samling noveller, som säger lika mycket om det svenska samhället som om kärlekens hand och hatets knutna näve, stinkande död och doftande liv.

Den förföriska kvinnan med det kolsvarta håret glider så diktjaget ur händerna, ledd in i krogens bakre rum, där hon misshandlas av en brutal man.

Låt mig nu slå fast att denna recension kommer vara synnerligen vinklad. När jag recenserar böcker tar jag mig vanligen friheten att beskriva min läsupplevelse, mina associationer och min förförståelse – fullt medveten  om att det kanske inte gäller någon annan läsare. Men det känns ärligare – och det blir roligare att skriva (och här på Indrag får vi ju skriva hur vi vill). Så är fallet även denna gång.

För det första är Stefan Helgesson en av mina husgudar. Det han inte kan om världslitteraturen behöver jag inte veta. För det andra är han magiskt bra på att rita och den teckning som jag fick av honom av en hästflock i galopp, som elvaåring, har jag fortfarande kvar. För det tredje älskar jag hans sätt att skriva – hans prosa är glasklar, skör, och ändå fragmentarisk. I början på 1980-talet bodde vi under en period samtidigt i Mozambique. Han som 15-årig missionärsson på ett prästseminarium i Ricatla, jag i Maputo, huvudstaden, som dotter till en biståndsarbetare på ambassaden. Titeln Leve fortsättarna är en översättning av ett slagord som var målat på alla murar och väggar i Maputo: ”Viva os continuadores”. Det var republikens centrala budskap – kampen är inte över i och med självständigheten. La luta continua.

Leve fortsättarna utspelar sig i Mozambique – men det nämns inte att det är Mozambique och det spelar ingen roll, för det han skildrar är landoberoende. Men för mig är lånen av verklighet så många att jag börjar läsa boken helt biografiskt – för att leta rätt på allt jag upplever som sanning och försöka utröna vem som är vem i boken. Vem är min far? Min mor – är det hon? Var är Stefans far? Min skola. Affären. Hotellpoolen. Åh, den långa verandan! Är jag med? (Nej.) Det är helt underbart att få läsa om ett par år i min barndom som fortfarande har ett avgörande inflytande på mina värderingar och intressen. Särskilt som Stefan minns tiden och landet så mycket bättre än vad jag själv gör, även om det inte är någon dokumentär skildring av Mozambique vid den tiden. Ibland undrar jag – kan någon annan förstå det här fullt ut? Som när han skriver om acaciornas rasslande frökapslar. Förstår ni då? Hur stora de var? Avlånga, runda, lite skrovliga, med en särskild trädlukt. Hur bra de var att leka med? Och hur ont det gjorde om man råkade få en i skallen? Förstår ni hur det kommer sig att sopsäckar fortfarande får mig att tänka på grönsaksmarknaden i Maputo? Den intensiva doften av rutten frukt. Och de hesa rösterna på ett oförståeligt språk, som mumlade utanför fönstret långt in på natten, röster som vaggade mig till sömns. Kan ni höra dem? Jag tror att ni kan förstå någonting av det. Miljöbeskrivningarna är genomarbetade och målar upp det socialistiska, banditplågade Afrika vid 80-talets början med tydliga men skissartade penndrag (precis som på min hästteckning, faktiskt). Det är lätt att fylla i färgerna själv. Den gula sanden, den röda jorden, den rosa kvällshimlen. Alla nyanser av grönt. Dieselångorna.

Men det spelar så klart ingen roll egentligen. Och så småningom släpper jag helt den biografiska läsningen och går upp i den historia han så skickligt har vävt ihop. Han har hittat en alldeles egen teknik för att förflytta sig mellan de olika tidsplanen. Först är det lite förvirrande, men det är konsekvent genomfört och därför inte särskilt svårt att komma in i. Så småningom kommer också dagboksfragment in i texten och den blir mer litterärt experimenterande. Greppet bidrar till skildringen av den totala kollapsen. Läs boken som en minnesbok över 1970-talets idealism. Eller som  en berättelse om några av de absolut svåraste åren i en ung afrikansk republiks historia. Eller som en skildring av omöjligheten att kunna göra någon nytta i ett land som man inte förstår. Eller som en ömsint skildring av solidaritet, som den faktiskt ser ut. Eller om hur ett psykiskt sammanbrott kan märka en människa för livet.

Bara ni läser den.

I Yarden beskrivs en resa tur och retur underklassen. Kristian Lundberg sköt upp därifrån som ett litterärt stjärnskott på 90-talet men så tröt uppdragen och han sjönk tillbaka ner i en tillvaro där han för usel lön måste kroppsarbeta för brödfödan. En av många intressanta aspekter av Yarden är kontrasten mellan nu och då: Sverige har blivit så mycket hårdare för dem som redan för tjugo år sedan hade det hårdast. En annan aspekt är hur de som skulle behöva hålla ihop i stället spelas ut mot varandra. En tredje är försoningen, att det mitt i kylan går att trots allt leva.

Yarden innehåller ett svart pärlband av oförglömliga scener: Kristians arbetskamrat från Mellanöstern som blir en vän och sen plötsligt utan ett ord bara försvinner spårlöst, den vansinniga mammans olika infall, den bemedlade pappan som vägrar kännas vid sina barn men plötsligt kontaktar dem inför en födelsedagsfest han tänker hålla i sin flotta våning: ”Ni kan väl hjälpa till med att ta emot folks ytterkläder, ni behöver inte tala om för någon att vi är släkt.”

Vissa bekanta skriker rakt ut: ”Är du inte klok?!” när jag säger att jag bitvis upplever Yarden som en rolig bok, att det finns en bärande humor under skildringarna av detta elände, men det är så jag ser det: Galghumorn regerar inte här, men räddar kanske. Att Kristian Lundberg överhuvudtaget är vid liv, är med tanke på den uppväxt han hade, är närmast ett under. Jag tänker på en annan bok av honom som jag älskar, på dess titel: Den som inte talar är död. Så tror jag att det är för vissa av oss. Man måste tala eller bokstavligen dö.

Förmodligen känner den som läst Salman Rushdie istället igen den där, mättnaden. En sorts poetisk sockerchock. Känslan av att, ha nått klimax och behöva ta en paus. Och den som fullständigt kapitulerat inför Rushdies hejdlösa fullkontaktslitteratur, lär knappast bli besviken den här gången heller.

Under brinnande renässans reser Niccoló Vespucci – påhittad son till en lika påhittad kusin till en viss Amerigo Vespucci – från Europa till den indiske och smått skogstokige mogulen Akbar den stores hov i sägenomspunna Sikri. Segerstaden. Niccoló säger sig vara den mångt mycket äldre Akbars farbror, och ger sig in i en makalös historia för att bevisa detta påstående.

I centrum för hans epos står den undersköna Qara Köz – en drömfigur som är så strålande vacker att hon nästan blir konturlös – och de tre barndomsvännerna Nino Argalia, Machiavelli – ja, just den Machiavelli – och Agostino Vespucci – den påhittade kusinen. Historiska karaktärer och rena fantasifoster vävs ihop i en storslagen resa från galenskap, despoter och paradoxal upplysning i Öst – till bondläppar, förfall och urskillningslös död i Florens. Ett, som så ofta i Rushdies romaner, taktlöst och korrupt Väst.

Men Förtrollerskan från Florens är inte bara ett drömskt mönster av underförstådda insikter och skir poesi. Den är framför allting annat en regelrätt saga. En svindlande färd, förbi sjörövarskepp, schweiziska albinojättar, fantasifruar, obestridd magi, bestridd erotik, och, humor. Den, hos Salman Rushdie, allestädes närvarande humorn.

Och helhetsintrycket är svårslaget. En briljant text, på randen till galenskap. Precis som det ska vara.

Då gör det faktiskt ingenting att man blir mentalt proppmätt av bara farten.

Fast, för att vara helt sann, måste jag erkänna att det var något annat också: Min egen emotionella obalans. Lägg ihop relationskris, ålderskris och karriärkris så har ni mitt 2009. Inte jippi. Att i det läget – när jag funderade på att kasta alla uppnådda ideal, familj och arbete överbord och permanent bosätta mig i ett torp i skogen, kändes det direkt livsfarligt att läsa en bok vars baksidestext lyder: ”Hon är drygt trettio, hon har en man, ett hus utanför stan, ett framgångsrikt jobb och försöker få barn – men hon är inte lycklig. En slitsam skilsmässa, en depression och en turbulent kärleksaffär senare bestämmer hon sig för att söka efter det hon verkligen vill med livet. Hon söker lyckan och sin livsväg via ett år i Italien, Indien och Indonesien.” Ni förstår kanske. Hög identifikationsgrad i krissituationen. Och därtill en drastisk lösning. Som ansvarstagande fyrbarnsmor vågade jag inte läsa den. Konsekvenserna om jag åker jorden runt ett år … Kan inte ens tänkas på.

Men sedan läste jag den i alla fall i julas. Dels för att jag blev uppsagd och hamnade i ännu djupare kris och därmed insåg att utan min familj är jag bara en liten skrutt. Min man är mitt ankare. Att jag skulle lämna familjen är tack och lov fullkomligt otänkbart. Och dels för att ett författarvän vars böcker jag tycker mycket om och som jag mötte över en fika var alldeles hänförd och med lysande blick bekände att hon önskade att hon skrivit den.

Och jag håller med henne. Den starkaste känslan jag hade efter att jag slagit ihop bokpärmarna var ”jag vill skriva en sådan här bok!”. Jag vill lyckas med det hon lyckats med: att presentera min egen religion/andlighet på ett så personligt, inkännande och desperat sätt att det både blir inbjudande, lekfullt och på största allvar. För för mig handlar den här boken först och främst om religion(er). Om sökandet efter en sanning större än den enskilda människan. En sanning vi alla bär inom oss och som vi, genom bön, meditation, yoga eller vad det nu må vara, stundtals kan få den djupaste kontakt med. En kontakt som både grundar och förtröstar det egna jaget. Men också en kontakt som hjälper oss att ställa det egna jaget i en högre menings tjänst. Det är inte jag som är meningen. Men jag är en del av den. Och att hon går utanför sin egen religion för att hitta praktiker som leder henne inåt, men ändå inte lämnar den kristna tron (för att det är fullkomligt ointressant för henne vilket namn och vilken kontext man ger Gud) gör det hela ännu mer sympatiskt för mig.

Jag blir också imponerad av den mängd andlig litteratur hon har plöjt. Hon citerar träffsäkert kristna mystiker, Bhagavadgita, Upanishaderna, Nya Testamentet och indiska gurus. Träffsäkert i den meningen att citaten blir klargörande; hjälper texten. Hon citerar när det passar. Inte för att ta genvägar i sina förklaringar eller för att stoltsera med sin breda kunskap, som vita manliga heterosexuella tänkare ofta gör. (Ojdå. Förlåt.)

Samtidigt är det en förtjusande, intelligent skriven (chick-lit när den är som bäst!) bok om mat- och sensualitetsparadiset Italien, om en samling utländska excentriker på ett ashram i Indien och om en flock mer eller mindre vilsna själar på tillfällig vistelse i Indonesien.

Och om jag fick börja om. Om jag inte hade familj. Då skulle jag göra som hon. Men jag behöver inte söka efter min mening. Jag har just nattat fyra små livsmeningar.

Boken rekommenderas varmt till alla nyskilda, till alla ålderskrisande, till alla andligt sökande. Men risken är att ni åker jorden runt fortare än ni anar.

I centrum för en av årets allra roligaste komedier, brittiska In the loop står en snäll och sympatisk brittisk minister, Simon Foster (Tom Hollander), som likt vår egen kung har svårt att få orden att falla rätt när han får en mikrofon i ansiktet. I bakgrunden (de syns aldrig i bild) finns en amerikansk president och en brittisk premiärminister som har långt framskridna planer på att starta ett krig i Mellanöstern.

Simon Foster gör ett klantigt uttalande i en radiointervju som kan tolkas som stöd för ett krig. Något som får hans koleriskt aggressive mediastrateg Malcolm Tucker (Peter Capaldi) att gå i taket. Först. Sedan visar det sig att både amerikanska och brittiska politiska krafter på hög nivå vill använda sig av Foster som en bricka i spelet att starta eller förhindra ett krig. Foster skickas till Washington. Det behöver kanske inte sägas att han där inte lyckas bidra med särskilt mycket – eller kanske snarare alldeles för mycket …

Armando Ianucci är mannen bakom den brittiska komediserien The thick of it (svensk titel: Trist, herr minister). I sin långfilmsdebut fortsätter han med sin drivna politiska satir, eller rättare sagt: han låter den slå ut i full blom. Det här är hans uppgörelse med de strategier och den manipulation som föregick Irak-kriget. Här finns också mängder av satiriska detaljer kring brittisk och amerikansk politik och förhållandet däremellan. T ex utmålas maktens korridorer i USA befolkade av väldigt unga män och kvinnor (som på kvällarna headbangar till tung metal-musik och på dagarna jobbar för begränsningar i ljudvolym på klubbarna). De beskrivs av en av PR-människorna i Fosters stab, Judy Molloy (Gina McKee), som ”tänk dig Bugsy Malone, men med riktiga skjutvapen”.

Även om det händer en hel del här, det är mycket springande i korridorer och flängande fram och tillbaka mellan London och Washington, så är det dialogen som sticker ut, som får mig att vilja se den om och om igen, för att inte missa nåt. Roligast är, förstås, Peter Capaldi som Malcolm Tucker (som känns igen från The thick of it), spinndoktor på speed, ständigt arg, ständigt svärande, ständigt nedlåtande och oförskämd. Nästan lika arg och svärande är hans högra hand Jamie MacDonald (som även han återfinns i tv-serien) som spelas av Paul Higgins. Men här trängs många bra skådisar, som James Gandolfini (Sopranos) som den amerikanske generalen George Miller, som likt Tucker vet hur en grov förolämpning ska formuleras, dock i lågt tonläge och med nedskruvat tempo. Tom Hollander gör också en briljant insats som Simon Foster, där han med små medel utmejslar sin rollfigur till lika sympatisk som gruvligt pinsam.

När skratten lagt sig ligger dock en jobbig känsla kvar. För på samma gång som In the loop är en hysteriskt rolig och underhållande film, målar den en svart och frustrerande bild över hur dagens storpolitik kan gå till. En bild som inte blir mindre skrämmande när jag läser att insiders i Washington medgett att det var ungefär såhär som kriget i Irak kom till stånd. Kan det verkligen vara så illa?

Läs en intervju i DN med Armando Ianucci här.

Se filmens trailer här: