Klippet är i sig självt helt briljant. Den blinkande kavajen, klaviatur-scarfen, blicken in i kameran, den smöriga låttexten och raketen precis över huvudet är bara några av de element som ger det här historiska klippet en guldkant i sällan skådad karat. Men det riktigt absurda och komiska kommer vi åt först när vi sätter in klippet i en större kontext; tillsammans med Berlinmurens fall.

Om vi gör den något orealistiska men för ändamålet enkla uppdelningen att hälften av alla berlinare som tog sig till Brandenburger Tor för att fira in nyår denna 31 december 1989 var från forna Östberlin, och andra hälften från forna väst, får vi, då sammanlagt en halv miljon var närvarande, cirka 250 tusen Öst- respektive Västberlinare. Västberlinarna lämnar jag utan vidare kommentar, ty för dem finns inget nytt den här kvällen, de har fått stå ut med västerländska jippon och David Hasselhoff ända sedan muren restes. Men för Östberlinarna är situationen annorlunda.

Visserligen har det exakt gått 52 dagar sedan muren föll, och många – förmodligen en majoritet – har redan hunnit in och smaka på den västerländska ”finkulturen”. Men en tanke kan inte lämna mig: Var det för någon av dessa 250 tusen första mötet med väst? Oddsen kan inte vara helt osannolika.

Tänk er historien. Du föds sent på året 1961, Berlinmuren är purung men fortfarande en lika avgränsande barriär mot väst. Från din första dag på förlossningskliniken belägen på Östberlins paradgata Stalinallee, tills din 28-årsdag tillsammans med familjen i det lägenhetskomplex som ni bott på sedan delningen, har du aldrig sett, eller levt i något annat än den kommunistiska DDR-propagandan. Du har matats med sovjetproducerad boogie-woogie, klätt dig i enhetliga uniformer och läst censurerade barnböcker. Ikväll är det dock dags, tänker du. Det är dags att ge sig iväg till Brandenburger Tor för att både fira in det nya året som insupa den så djupt efterlängtade västerländska kulturen.

Lite nervöst sätter du dig på bussen som tar dig längs med Unter den Linden upp till Brandenburger Tor. Det är massvis med folk, men du tränger dig fram till centrum av torget. Du skäms lite över att du hunnit fylla 28 och ändå aldrig sett något liknande; subkulturer, välfärd, frigjordheter. Men trots skammen, kan du inte stå emot. Du upplever ett närmast euforiskt ögonblick, och en känsla av total tvångslöshet strömmar över dig. Likt en fånge som får sin frihet njuter du av minsta detalj i miljön. Folk är glada, känslor svallar – ett allmänt glädjerus susar genom publiken. Här, i närvaron av dina nya bröder och systrar stortrivs du.

Men så plötsligt händer något. En man i blinkande – ja, det är sant – kavaj hissas upp i en skylift och börjar sjunga en låt du aldrig hört förut. Han ylar om frihet. Frihet – vad vet han, tänker du. Och samtidigt går något inom dig isär, du blir fullständigt kall. Euforin byts mot rädsla, du tappar bokstavligen andan. Klaustrofobikänslorna kommer snabbt och du flyr runt hörnet, in på Wilhelmstraße. Här känner du dig lugnare. Andningen kommer tillbaka, men kroppen känns fortfarande iskall, som när du förrått någon du gillar. Friheten han sjunger om känns plötsligt långt borta. Du ångrar att du åkte hit, men vad hade du väntat dig?

Du samlar dina krafter och snabbar dig in i bussen som tar dig tillbaka till Stalinallee där du en gång föddes. Långt borta hörs texten från låten klinga ut:

Worked on a farm, got some muscle in my arm
But still I’m not a self-made man
I’ll be on the run for many years to come
I’ll be searching door to door
But, given some time, some day I’m gonna find
The freedom I’ve been searchin’ for

Som musikjournalisterna gärna säger – musik spränger murar!

Innan muren föll fanns gott om tömda hus att utforska längs med murremsan, och när den väl föll blev stora delar av Östberlin fullständigt tömt på västhungrande östberlinare och öppet för nya hyres(?)-gäster. Idag är rörelsen legaliserad och punkare, konstnärer, anti-kapitalister och vänsterradikaler får bo kvar i sina en gång ockuperade hus för en spottstyver men ändå under legala och kontrollerade former. Tillsammans är de graffitimålade och nedgångna husen ett utsökt historiedokument över Berlins 70-, 80- och 90-tal. Ett dokument över den tid som präglade Berlins rykte som en progressiv och radikal konstnärsstad, och som format mycket av dagens kulturscen. I centrum för rörelsen står kulturhuset Kunsthaus Tacheles som än idag är idealet för husockupanter världen över.

Interiör Kunsthaus Tacheles. Foto från: http://www.young-germany.de/

Efterkrigstidens husockupantrörelse började i Tyskland hösten 1970. I Frankfurt ockuperade en samling gästarbetare och studenter ett övergivet hus på Liebigstraße i protest mot höjda bostadspriser och höghusplaner i Frankfurts centrala stadskärna. Rörelsen och aktionen spred sig med snabb fart i Tysklands studentkretsar som vid den här tiden gjorde allt för att reta den misslyckade föräldragenerationen som genom andra världskriget fört Tyskland i skamvrån och tvingat fram en splittring av Berlin. Husockupation sågs både som ett finger i ögat på de styrande politikerna, som ett praktiskt och kollektivt sätt att lösa bostadsbristen.

I Berlin blomstrade bostadsmarknaden för husockupationer. Det innan muren så centrala, småborgerliga Kreuzberg fick över en natt se sig förpassat till Västberlins utkant, alldeles på gränsen till DDR. Här kunde ingen vettig (läs: kapitalist) bo tyckte man, och flyttade till Kurfürstendamms omnejd. Studenter och turkar såg sin möjlighet, och fyllde de gamla sekelskifteshusen med familj och vänner. En del på laglig basis, de flesta inte. Medan turkarna mest var glada över billigt boende, var boendeformen för studenterna också en politisk aktion. Flera politiska grupperingar föddes under de många diskussioner som fördes på pubarna längs med Bergmannstraße och Oranienstraße. Kapitalismen var den gemensamma fienden, men hur slaget skulle utkämpas skiljde sig mellan RAF:arnas terrorverksamhet till konstnärernas provokativa konst eller de mer fredliga studentsocialisternas studiecirklar – muntligt protest eller molotov-cocktail.

Idag är den autonoma husockupantrörelsen även i Berlin ett minne blott. Brunnen183, i Mitte, är allmänt känt som den sista helt papperslösa ockupationen. Men fortfarande finns det många spår kvar av tiden som varit; turkarna är fortfarande regerande i Kreuzberg och husfasader pryds fortfarande med socialistiska slagord som ”kapitalism förstör, dödar, och normerar!”. Men kanske är det bästa spåret det legendariska kulturhuset Kunsthaus Tacheles.

På välkända Oranienburgerstraße, i hjärtat av Mitte ligger Kunsthaus Tacheles, konstkomplexet som sedan murens fall symboliserat det sargade, men ack så kreativa Berlin. Det är med sin förmodligen unikt söndersprängda, fullgraffiterade husfasad det har fått stå som bild för Berlins kulturella underground-scen i allt från Wolfgang Beckers film Good bye Lenin! till senare Lonely planet-guider. Idag står Tacheles – trots dess genomkommersiallisering – som ett färgstarkt minnesmärke från de kreativa och autonoma squatsen i Berlin.

Exteriör Kunsthaus Tacheles. Foto från: http://www.german-architecture.info

Huset har en synnerligen intressant historia. Det uppfördes 1907-1908 och skulle fungera såväl som en shoppinggalleria som en genväg mellan paradgatorna Oranienburgerstraße och Friedrichstraße. Pengarna skulle rulla in, tänkte man, när man fick det geografiskt centrala läget och dessutom den folkfyllda genomgångspassagen. Affärerna gick dock åt skogen, ägaren förklarades bankrutt, och 1928 flyttade idag svenskägda AEG, Allgemeine Elektricitäts-Gesellschaft, in i huset. Där huserade de ända fram till krigets utbrott då huset av nazisterna togs i beslag som huvudkontor för SS med femte våningen (där dagens open air sky-bar är belägen) avsatt som fängelsehåla för franska krigsfångar. Under krigets slutskede träffades huset ett flertal gånger av de allierades bombraider och fick genom en mix av det, och DDR:s ovilja till restaurering, sin säregna, öppna husfasad i sann kapitalistisk genomgångslägenhetsanda med – minst sagt – öppen planlösning. När muren föll bestämdes att rucklet skulle rivas. Då vaknade de autonoma aktivisterna i stan och bildade konstnärskollektivet Künstlerinitative Tacheles och ockuperade det sönderbombade huset. Sedan dess har åren gått, men huset stått kvar.

Tacheles är idag, trots att det ser till fullo fallfärdigt ut, hem för en stor mängd konstnärer av olika slag. Skulptörer, målare, musiker och dansare; den viktigaste nämnaren är en delad ideologisk hemvist. Huset drivs idag med statligt stöd och inrymmer diskotek, barer, teatersalonger, biograf och innergården är förvandlad till ett stort utomhusgalleri med diverse skulpturer gjorda av rostigt järn. Det är ingen högkvalitativ samtida konst som ställs ut; Tacheles får snarare ses som konst i sig själv, som institution. Ingen annan samlingsplats har format och främjat den generation konstnärer som i dagens Berlin skapar debatt kring vem som äger stadens utrymme, som sprider sin konst över gatans alla hörn och inte minst ställer många relevanta och kritiska frågor kring Berlins hotande gentrifiering. En kulturinstitution som i mycket skapat den urbanitet som i mångt och mycket definierar hela Berlins kulturscen.

För många är Tacheles idag en blek kopia av vad det en gång var, och det är av allmän berlinsk uppfattning att huset sålt sin själ till turisterna och således dess ärkefiende, kapitalismen. Det ligger mycket i det, då stämningen i och kring huset snarast för tankarna till Thailands nattbasarer. Samtidigt tycker jag det är oerhört spännande att vandra omkring på de fem våningarna fyllda med graffiti, teatersalonger och ateljéer och försöka återskapa det tidiga 90-talets husockupation. Jag ser det framför mig: Hur man med en öl – precis som i Good bye Lenin! – på femte våningen under bar himmel slog sig ner, dingla med fötterna och tillsammans skålade för en ljusnande och äntligen fri framtid i ett enat Tyskland. Ren och skär optimism, färgsatt i neongraffiti.

Det är en vacker scen!

När jag bodde i Tyskland första gången, i München den gången, var det på bageriet runt hörnet som jag för första gången upplevde ett desperat behov av att lära mig tyska. Engelskan dög hos vännerna, men på bageriet var det stopp. Där fanns ingen som talade engelska.

Att komma nära dessa människor och deras brödkultur, det var min dröm då. Det var på bageriet som jag tillslut insåg att min gymnasietyska inte var någonting alls. Den var obefintlig. Inte ens bröd kunde jag beställa ordentligt. Ständigt dessa missförstånd!

Bröd i sig är ett sådant där nästan magiskt ord, alldeles fyllt till brädden med mening och poetisk potential. Det är en synekdoke för mat i stort, det är en religiös symbol. ”Vårt dagliga bröd”, ”Jag är livets bröd”. Man kan ju inte ta ordet i sin mun utan att samtidigt beröra myten. Det taktila momentet hos brödet är för övrigt avgörande!

Och med den franska filosofen Roland Barthes är det lätt att läsa (allt är ju text) den tyska brödkulturen som myt. För honom var det franska vinet myt. Jag vill hoppas att den tyska motsvarigheten inte är så mycket ölen som brödet. Det finns faktiskt ingen lika tydlig ritual kring ölen här – bortsett från Münchens Oktoberfest och bayrarnas förkärlek till att dricka en liter åt gången i Maßkrug. Annars är ölen idel bruksdryck här, som vår svenska mjölk.

Men hos brödet finns ritualen mycket mer närvarande – promenaden till bageriet, doften, artigheten igen, Guten Morgen!, Grüß Gott! Danke schön! Schönes Wochenende! Auf wiedersehen!, och sedan delandet – vi gör det tillsammans –, bredningen, njutningen.

Tyvärr fick regnet bestämma vårt öde hemma på Monumentenstraße i Kreuzberg och det blev inget egentligt deltagande får vår del – vi fann vår vila framför teven och följde firandet med ena ögat den vägen. För det kändes som en plikt att på något sätt delta i firandet. Samtidigt gav Bon Jovi tillställningen ett skimmer av plastigt jippo, men kanske var valet av amerikansk artist bara helt i linje med David Hasselhoffs blinkande jacka på samma plats vid nyåret 1989/90.

Jag är i Berlin, inte för att fira tjugoårsjubileumet i första hand, men för att skriva en litteraturvetenskaplig uppsats om några aspekter i Berlinfödda Nelly Sachs (1891–1970) diktning. En kvinna som dock kom att skriva sina dikter i en trång lägenhet på Södermalm i Stockholm efter att ha flytt till Sverige med sin mor 1940, bland annat med Selma Lagerlöfs och Prins Eugens hjälp. Nelly började småningom dikta tämligen konkret i sin brottning med den judiska erfarenheten från Auschwitz, men hennes dikter blev mer och mer hermetiska – i likhet med hennes själsfrände Paul Celans, som ofta sagts. Här ändå ett exempel på en sen, men förhållandevis rättfram dikt, från den första delen av diktcykeln Glühende Rätsel:

BAKOM DÖRREN
drar du i längtansrepet
tills tårarna kommer
I denna källa speglar du dig –
(Övers. Rolf Moberg)

Men det handlar naturligtvis om en ständig avvägning. Eller det handlar egentligen om optimering. Vad är angelägnast: att läsa en dikt långsamt, eller lära känna något viktigt Berlinfenomen?

Som den tyska hösten i sig till exempel.

Viktiga händelser har ju en tendens att inträffa just på hösten. Tristessen i sin enkelhet tycks gripa hårt om människan. Den destruerar ibland, men så sublimerar den också. Heinrich Böll skrev tillsammans med en rad andra tyska författare manuset till en film – Deutschland im Herbst (1978) – om den tyska hösten 1977, då RAF-terrorn kulminerade i Västtyskland. Den filmen ligger nu i att-se-högen och kanske återkommer jag till den längre fram. Dessutom har en fransk filmatisering av Stig Dagermans artiklar om den tyska hösten 1946 nyligen visats i SVT och finns för den som missat på svtplay.se en tid till framöver.

Nu gäller det att optimera de kommande fem-sex veckorna till det yttersta. Eller att ibland bara luta sig tillbaka på någon lokal och njuta.

Ingenting är bra nog, det är deras slagord,
står i baren och rör inte en min, om de inte kollar snett på den bredvid,
de tycker allting är bättre i Berlin.

Ingenting är kul nog, det är deras budord,
står på listan och tycker de har stil, de borde göra något vettigt av sin tid,
de tycker allting är bättre i Berlin.

Jag hörde låten första gången veckan innan flyget skulle ta mig de 70 milen från Göteborg till Berlin, och kunde inte sluta lyssna på den. Texten slog mig likt en käftsmäll fast i hjärtat. Jag som alltid försökt vara nöjd med det jag har, och – erkänner – till och med kollat snett på just dem som aldrig är nöjda, alltid har sett bättre. Mina tankar gick runt. Hade jag nu, utan reflektion, svepts med i den överflödskultur som skjutit den svenska ängsligheten i höjden, och resulterat i den så förkastliga ”det-finns-alltid-bättre-attityden”. Huvudbryet blev inte mindre när samtliga svenska tidningar, SR och SVT fyllde spaltmeter och etertimmar med reseguider, historielektioner och quiz om denna mytomspunna historiska stad. Jag grubblade dag som natt i september. Är Berlin rätt val eller är jag lurad av min egen generations technopreferenser, barn av min tid, eller har staden något djupare att erbjuda som saknas mig?

Svaret kom redan första gången jag gick för att äta en legendarisk berlinsk middag: Mustafas gemüsekebab vid U-bahn-stationen Mehringdamm. Men det var inte dönern (även om den är värd allt lov) utan blickarna hos dem runt omkring. Skillnaden var slående påtaglig; den svenska ängsligheten som borttrollad. Detta oskyldiga adjektiv som i Sverige likt en landspest gått fram över vår mänskliga värme, omsorg och tålamod med olikheter. Som förvandlat individer till massa, människor till maskiner och tagit lusten att leva från alla som sticker ut från den välgjutna, smala framgångsformen.

Berlinarna (och alla exilflyktingar här) har byggt upp en beundransvärd öppenhet inför det udda, det annorlunda, det säregna. Här frodas subkulturer och fetischer, här får arbetsgivaren samsas med den arbetslösa, den skygga med den öppna, bögen med heteron, turken med ryssen med svensken och den svage med den starke. Här rangordnar man inte egenskaper efter framgångsmallen; här accepterar man och låter skillnaderna frodas. Och finast av allt, alla verkar gilla det, utvecklas och förändras i varandras heterogena närvaro. Ett praktexempel på att det går att bygga en annan stad, en annan vardag, en annan människosyn, en annan politik.

Naturligtvis har även Berlin sina baksidor. Något historien på ett superbt sätt kan berätta för oss. Förmodligen kan ingen annan plats rada upp ett så stort antal händelser som för miljoner människor fått förödande konsekvenser. Och naturligtvis är det – precis så som Mofeta & Jerre korrekt påpekar i Bättre i Berlin – lätt att må bra när man är på semester, när man får se något annat, bryta sina vardagsmönster. Men min känsla kvarstår, och jag ska njuta av den till fullo. För ingen annanstans har jag känt en sådan öppen attityd till främmande kulturer och människor, och jag är säker på att (med tysk terminologi) multi-kulti är receptet på vår svenska ängslighet.

Kan jag få med fem Sverigedemokrater på det?