Religionsfrihet är något dyrbart – och sällsynt – i historien och i världen. Att tillhöra en civilisation som tillerkänner medborgarna frihet att tro vad de vill, att ta avstånd från all form av gudstro, att vara andliga på egen hand eller sluta sig samman i kyrkor, tempel, synagogor, moskéer eller tält, det är något stort och unikt. Men vi som lever på den globala gräddhyllan har kort minne. Vi tänker sällan på att den friheten som mest har dryga hundra år på nacken. Och att de som kämpat för den ibland har betalat ett högt pris för att den ska bli verklighet (åtskilliga gör det just nu).

Våra föreställningar om Det Stora Hela är för var och en av oss den bärande berättelsen i våra liv, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Men skulle vi hotas av straff eller förbud för vad vi tror eller inte tror, vore det en medveten kränkning av vår mänskliga integritet.

Så långt kom vi alltså i den västliga civilisationen på 1700- och 1800-talen, i en märklig mix av klassiskt antikt tänkande (den stoiska filosofin) och judekristen tro. Upplysning och fromhet drog ibland åt olika håll, men i grund och botten erkände båda grenarna varje människas rätt att följa sitt eget samvete. Tolerans blev lösenordet. Att lära sig respektera även om man inte höll med. En samförståndsanda växte fram, lite småtråkig i deras ögon som hellre vill ha dramatik och konflikt, men användbar i ett nytt och rörligare samhälle.

Reaktionerna lät inte vänta på sig: två totalitära ideologier har sedan dess försökt ockupera Europa, skapat enorm förödelse och till sist brutit samman. Sen dess har vi kämpat på under drygt 60 år under tros- och tankefrihetens banér.

Nu ser jag däremot en ny retorik växa fram. Den är delvis ett gensvar på nya extrema rörelser inom den kristna och den muslimska trosvärlden. Men bara delvis. Den har också en egen agenda. Och den är dessutom till stor del en del av samma fenomen som de extrema rörelser den attackerar. Jag kallar den intoleransens retorik och den är uppbyggd kring följande argument:

Evolutionsteorin är idag mer än en teori, den är en allmänt omfattad vetenskaplig sanning.

Det finns kristna som attackerar evolutionsteorin med hjälp av andra, förment vetenskapliga teorier. Dessa teorier innebär tro på en Skapare.

Alltså är alla kristna som tror att Gud har skapat världen, o- eller antivetenskapliga och motståndare till en allmänt omfattad kunskap om verkligheten.

Egentligen bör således alla kristna betraktas som människor som blundar för eller undertrycker sanningen. Det kan bara handla om gradskillnader.

I ett civiliserat samhälle kan man inte understödja grupper som undertrycker sanningen. De är ett hot mot demokrati, frihet och sann kunskap. Därför borde all tro på Gud förbjudas eller undertryckas.

Det är satsen ”alltså är alla kristna som tror att Gud har skapat världen o- eller antivetenskapliga” som är det demagogiska felslutet i den här argumentationsräckan. Oerhört kränkande för miljoner eller rättare sagt miljarder vettiga och kunniga kristna, som ser vetenskap och tro som komplementära språk och kan skilja på dem. Felslutet har använts med framgång i olika varianter av en rad regenter eller rörelser med totalitära anspråk genom historien – för att kunna förfölja den idé eller folkgrupp man för tillfället är ute efter. Det går finfint att byta ut begreppet evolutionsteori mot staten, påven, marknaden, Augsburgska bekännelsen, kejsaren eller proletariatets diktatur. Liksom kristna mot judar, ateister, marxister, muslimer eller smålänningar. Resultatet blir detsamma, eftersom det i alla lägen innehåller den retoriska finessen ”guilt by association”.

Vaksamhet, medborgare, krävs när jordens överklass ger sig in i intoleransens retorik och börjar tjafsa om en av de få verkliga dyrgriparna vi har i vår civilisation: tros- och tankefrihet, religionsfrihet, samvetsfrihet – också för det och för dem vi inte själva gillar.

(Texten är tidigare publicerad i Trots Allt.)

Jag står där länge ibland, och känner att jag befinner mig i centrum av en hemlighet som är så djup att den kan visas helt öppet, utan att förstöras. Här finns det utrymme för både ljus och skugga. Oväntade saker inträffar, allt växer, allt förändras, jag är införlivad, jag förstår inte allt, men jag får vara med, och ibland känner jag på mig att jag vet mer än jag förstår, att jag är större än alla de krav som samhället och jag själv ställer på mig  Någon dag senare förvånar jag mig själv med att plötsligt ha kraft att tvätta fönstren hemma, fastän jag sov dåligt i natt för att jag vaknade och tänkte på barnen (ni vet; man sätter sig upp vid fyratiden mitt i hopsnodda lakan och inser att allt man gjort som förälder var FEL).

Jag tänker på en god vän som en gång tillhörde en livaktig kristen församling. Hon är en av de märkligaste människor jag har träffat på. Musikdirektören som kom till församlingens picknick med grön plastskärm över den lockiga luggen och klev över gräset på illröda höga klackar. Korgen hon bar på var sprängfylld med dricka, smörgås, frukt och bullar. ”Man kan ju inte bara ta med till sig själv! Tänk om nån har glömt sin matsäck!”

Jag sjöng i hennes kör. På repetitionerna, mest. Jag hade sällan tid att vara med på söndagarna eftersom jag ofta var ute och höll föredrag någonstans i Sverige just på helgerna. ”Det gör inget”, försäkrade hon, när jag skämdes för att jag inte kunde ställa upp. ”Det viktigaste är att man sjunger någon gång i livet. Måndagskvällarna är lika betydelsefulla för gemenskapen.”

Och så kastade hon sig över flygeln och gjorde oss alla till en fågelstad, en motståndsrörelse. Med hjälp av Händels Messias. Dalakoraler. Och afrikanska befrielsesånger. Eller Duke Ellingtons Come Sunday.

Det blev oro i församlingen så småningom. Spänningar och konflikter. De handikappade barnen, som alltid funnits med i musikdirektörens barnkör, fick diskreta vinkar om att de kanske inte borde stå eller sitta längst fram på podiet och sjunga … de störde bilden. Bilden av en stark, trosviss och framgångsrik församling.

De som hade svårt med de nya tongångarna fick klara besked: ni behöver inte stanna kvar här, vi behöver er inte.

Min vän musikdirektören fick frågan från församlingens ledning: ”Vilken sida står du på?” Hennes lockar lyste röda i motljuset när hon berättade för mig en vårkväll: ”Kan du tänka dig, de frågade vilken sida jag står på! Och då sa jag: sidor, finns det sidor? Jag visste inte att det finns sidor. Och sen sa jag: i så fall står jag på dom svagas sida.”

Jag tänker på henne ibland och ser hur ett samhälle växer fram idag som hela tiden höjer ribban för vad vi ska vara och vad vi ska klara av. Det är ett samhälle som talar om ljus, men menar kontroll. Som talar om utveckling, men menar perfektion. Som talar om trygghet, men menar misstro. Vems sida är du på? Är du för oss eller emot oss? Du tänker väl inte gå din egen väg?

Det sägs att många unga mår dåligt i vårt samhälle idag. Men jag tror att det delvis hänger samman med att vi är på väg från ett skuld-samhälle (där man talade om ansvar, om att göra rätt) till ett skam-samhälle (där allt numera istället handlar om att vara rätt). Det är visserligen ett ljus som lyser över oss, men det ljuset tycks alltmer komma från en övervakningskamera. Vem ställer upp för min svaghet, vem värnar min hemlighet, vem försvarar det som behöver tid att mogna i mitt liv?

En människa är som en träddunge med fågelsång och blåsippor, ett växelspel mellan ljus och skugga, och hon bär på en hemlighet som ingen kontroll någonsin kommer att kunna registrera.

Jag minns att jag städade vardagsrummet en gång för åtskilliga år sedan (jo, jag har faktiskt gjort det några gånger sen dess också). Bakom den röda fåtöljen låg en hel hög av sönderrivna lappar. En oreda av teckningar och snabbt nerskrivna meddelanden. Jag kände igen dotterns handstil. Men vilken röra! Jag vände mig till dottern, sex år gammal var hon, och sa bistert: ”Det här får du ta och städa undan.”

Och hon ställde hela sin upprörda fråga mot min order: ”Jaha, och då har jag ingenstans att ha mina hemligheter! Var ska jag nu ha mina hemligheter?!”

Jag lät lapparna ligga kvar och läste dem inte. En gång har jag i alla fall gjort rätt som förälder, slår det mig nu.

(Texten har tidigare publicerats i Trots Allt.)

Det var här jag för första gången mötte ordet imponderabilia. Vad i hela världen betyder det?

Ordlistan förklarade: ovägbara ting i politiken, psykologiska faktorer, svårberäkneliga men nödvändiga vid uppfattningen av en fråga. Jag fick läsa om det där ett par gånger. Sen insåg jag: det här är ju precis vad jag håller på med. De långsamma, nästan osynliga processerna i ett folk, där reflektion pågår, värderingar och åsikter bildas, opinioner formas och eventuellt till sist tar form i skapande av kulturella uttryck, eller byggnader, lagstiftning, organisationer och beslut.

Det oroar mig att jag ser ett glapp mellan den här processen och de beslut som fattas på politisk nivå. Som två isflak glider de långsamt ifrån varandra.

Därför behöver vi ett offentligt samtal om kultur och kulturpolitik. I det samtalet behöver vi många berättelser som kan förmedla komplexa sanningar. Att berätta är ett existensiellt grundbehov som skapar mening och ger ramar för kunskapen, så att vi kan värdera ny kunskap utan att den blir fragmentarisk. Det här gäller framförallt berättelser om framtiden, ”minnet av framtiden”.

Litteratur och andra konstformer handlar inte enbart om estetisk konsumtion, utan om ”möjligheten att  föreställa sig något annat” – och att tro att det är möjligt att åstadkomma något annat än den situation som för tillfället råder. Det är i grunden en demokratifråga. Vem eller vilka skriver framtidsberättelserna idag? Var övas den kritiska förmågan att ifrågasätta det till synes självklara?

De senaste åren har vi haft en upprörd debatt om ”finkultur” och ”populärkultur” – vad ska man satsa på? Men mellan elitism och populism finns bildningens möjlighet. Jag skulle vilja se en politisk ambition för folkbildning i Sverige. Och det gäller inte minst för skolan: Utbilda lärarna i våra skolor i berättande.

Första perioden varje skoltermin skall tillbringas i det obligatoriska skolbiblioteket. Läs högt för och med barnen – inte bara för de minsta.

Ge barnen språk och berättarstrukturer. Teater, film, litteratur, musik och konst förmedlar berättelser.  Och ger förmåga att förstå och värdera ny kunskap, därför att man har en referensram där man kan ta in och tolka det nya man lär sig. Att lämna barn och unga människor ensamma framför datorn och kalla det ”forskning” är ett övergivande – de lär sig bara att skriva av torftiga texter och artiklar på Internet, utan att förstå vad de skriver av.

Vägra betrakta kulturskapare som företagare – de är forskare och i sitt kreativa arbete i princip lika oanvändbara som grundforskare. Tillämpbarheten (och möjligheten att sälja sitt verk) kommer i ett senare skede! Kreativitet är en mänsklig aktivitet och ett värde i sig!

Skapa en politisk/ekonomisk mellannivå för kulturskapare, mellan löntagare och företagare. Det är inte svårt med dagens teknologi att ha ytterligare en kolumn i administrationen. Anpassa skatter, avgifter och bokslutskrav efter denna grupps reella förutsättningar.

Betrakta kultur som investeringar i allmännytta.

Och sist men inte minst: låt oss som älskar Gud och vill följa Jesus arbeta tillsammans för en förnyelse av konstnärliga och kreativa uttryck i våra kyrkor.

Imponderabilia!

(Texten har i en något längre form tidigare publicerats i Trots Allt.)

- – - -

Såhär efteråt förstår jag nästan inte hur vi orkade resa till fjällen sportlov efter sportlov. Bilen hukade under packningen och vi satt inklämda mil efter mil bakom immande rutor med de varma kläderna, maten, pjäxorna och blöjpaketen. Så småningom smalnade vägen och skogen blev glesare. Fält bestrukna med snöns breda pensel växte ut vid sidorna, under en blekblå himmel.

Då pekade vår dotter med tumvanten mot glasrutan och sa ordet:

– Vackert.

Hon var två och ett halvt år.

Jag minns fortfarande när mina barn, var för sig, för första gången använde ordet ”vackert”.

Det beror inte på att jag har fört journal över deras utveckling eller hur de successivt har utökat sitt ordförråd. Jag minns det för att jag inte kan glömma uttrycket i deras ansikten.

Mikael var också drygt två år eller kanske nyss fyllda tre. Vi var på en kinarestaurang i Stockholm för att träffa släktingar som kommit resande långt ifrån för att möta oss. Medan vi väntade på maten reste han sig och stod alldeles stilla bredvid det stora akvariet som fanns inne i restaurangen. Guldfärgade fiskar med slöjor gled fram genom vattnet. Han vände sig om emot oss och slog ut med handen:

– Vackert.

Båda såg något för första gången, något oväntat, något de inte hade kunnat föreställa sig. De letade efter ett ord som kunde motsvara deras förundran, och hittade det: världen kunde plötsligt öppna sig mot skönhetens förbluffande ljus. Så vackert. Vem hade lärt dem ordet? Vi hade knappast präntat in det i dem. Det kändes snarare som om det redan fanns inom dem. Före oss eller oberoende av oss. Som om de hade sparat det, väntat på det rätta tillfället.

Om man nu kan vänta sig det Oväntade.

Om förundran behöver beskrivas, kanske man kan beskriva den så: en skärpt eller fördjupad uppmärksamhet inför något oväntat underbart som man aldrig räknat med – men i den stund man möter det, känner man igen det som något man längtat efter hela sitt liv.

Det väntade möter det oväntade och en blixt slår upp ur mötet. Man förundras. Hur är det möjligt? Världen tar ett språng ut ur sig själv. Och jag tar ett språng ut ur mig själv. Världen var större och djupare än jag trodde. Och jag själv var mer än jag hade trott mig om.

Förundran är en liten svindel av klarhet. Mystikens lillasyster.

Bild: Majsan Sundell

Vårt sätt att leva idag gör det nästan omöjligt att förundras. Förundran tar tid, kräver en sorts fördjupad uppmärksamhet. Man kan knappast heller påstå att förundran är en önskvärd egenskap i samtiden. Gå omkring med förstorade pupiller och ett ”O!” på tungan – om du är över fem år gammal kommer du att framkalla viskande kommentarer på din arbetsplats eller i ditt klassrum! Cynism är mer gångbart. Cynism visar att man har begripit någonting om livet. Att man är klarsynt och inte går på vad som helst.

Problemet med cynismen är dock att den livshållningen bara kan bekräfta våra erfarenheter av att livet är hårt, framtiden mörk och att det inte är någon idé att lita på andra människor. Cynismen kan inte visa oss något nytt. Den är ingen öppning mot det Oväntade. Talar vi om kreativitet och innovationsförmåga, om förmågan att hitta nya möjligheter, tiger cynismen. Den är ett utmärkt redskap för satir och avslöjande analys. Den kan strippa makten på de mest förföriska argumenten. Å andra sidan är den också maktens bästa redskap när det gäller att utföra övergrepp.

En kniv behövs för att röja rent där gamla strukturer vuxit till en ogenomtränglig snårskog. Men man får inget nytt att växa med hjälp av den. Man träffar varken på världen eller sig själv i full frihet, om man hela tiden är beväpnad.

Jag hade lagt ännu ett år av duktighet bakom mig. Kapabel till det mesta.

– Du är så produktiv.

– Hur orkar du?

Vem vill inte höra andra säga det. Ändå finns det någonting inom mig som viskar om att det här inte är Det Riktiga Livet. Att under allt jag klarar finns en klarhet som jag bara rör vid i vissa ogarderade ögonblick. Jag orkar inte orkar såhär mycket. Om jag orkar ännu mer, går jag under. En seger till och jag är förlorad. Varifrån kommer den känslan?

När jag nyss låg på Huddinge sjukhus med dropp efter en akut maginfektion jag dragit på mig utomlands, hann stillheten upp mig. Tv:n på rummet var trasig. Radion var trasig. Jag hade inte hunnit få med mig mer än en bok. Fick inte lämna rummet. Snön föll långsamt utanför.

Det var som att börja från noll. En nolla är ett öppet rum. Jag var äntligen tillgänglig för det Oväntade.

Det var där jag återfick minnet av mitt första möte med sockerdricka. Farmors selterglas och solen i hennes kök. Bubblorna som steg upp och sprack med krasande ljud som om de varit små kristallkulor. Det sprakade i mina näsborrar och jag ville nysa. Jag visste inte att jag kom ihåg det så tydligt. Är det bara när vi är svaga eller stilla som världen kan bli så kristallklar?

Vi trängs i nålsögat, skriver Jacques Werup, med allt som gör ont, allt som bara är för mycket. Och vi längtar hela tiden efter att komma igenom och hitta till något som vi i brist på bättre kallar ”det riktiga livet”. Var finns det? Jag tror att det finns i avsiktslösheten, och dit kommer man inte som vuxen annat än på en omväg. Om man ska hitta sitt barnaskap måste det bli efter att man har mist sin oskuld. Det sa Gunnar Edman, författaren, till mig en gång, och jag har inte glömt det. Han ville att det skulle stå på hans gravsten, precis som William Golding önskade: ”Jag – en som förundrades.”

Vi vill så gärna möta det oväntade, det som vi har längtat efter hela tiden. Det svåra är just att man inte kan förbereda sig på det oväntade – ändå är det vad vi gör hela tiden.

Vi minns ju hur det var när det oväntade hann upp oss. Det bara kom. Det bara anmälde sig i ett lysande ögonblick, och sen var det borta igen. Men vi visste att vi hade blivit uppmärksammade i ett läge då det nästan framstod som om vi vore Den Enda. Den Mest Efterlängtade. Den Man Inte Kan Vara Utan.

Och det var vi. Alla var vi det.

(Texten har tidigare publicerats i Trots Allt.)

Nu har det gått, eller snarare sprungit förbi, ett par år, och jag tycker inte jag haft tid att tänka på vare sig lösenord för det nya året eller något annat insiktsfullt och bärande. Vänder jag mig inåt hör jag mest röster som säger: ”Och hur var det? Betalade du den där räkningen i tid?” eller: ”Borde du inte ringa din gamla pappa?”

Men en kväll sökte Poesin upp mig. Det var ett tag sedan sist. När jag gav ut dikter senast, för sju år sen, hade jag samlat texter till den volymen i tolv år. Poesi springer inte. Den uppstår i en stillhet som handlar om total uppmärksamhet, lika intensiv som jag antar att matematikern eller medicinforskaren kräver för att lösa ett svårt problem. Poesin har varit min lekkamrat och syster sedan jag var barn – ett språkets friområde där vad som helst kan få vingar och flyga, eller fenor som bär ner mot djupen. Språket leker med världen och med sig självt:

Språket rörde sig igen
skuggan av en val
alldeles under ytan
närmade sig, drog sig tillbaka

Slutledningar
de lyser:
det slår ut stora blommor här

Jag tittar ut över världen och ser ganska lite lek … jag tänker söka mig till leken i år, tror jag. Det blir så mycket ansvar och allvar allteftersom åren springer förbi. Debatterna i tv, insändarna i tidningarna, till och med morgonstunden på radio har fått en lite gäll ton på sistone, tycker jag. Man vill vara tydlig och klar. Bra. Man vill klargöra sin ståndpunkt. Utmärkt. Man vill spetsa till polemiken, föra ut sitt budskap, fine. Men varför kan de som leder debatterna så sällan skratta? Fundamentalister bland religiösa, politiker, vetenskapstroende och andra känns genast igen på detta: de saknar skrattrynkor kring ögonen. De kan inte le. Och inte leka.

Valar
skuggor av dem
under lastfartygen

Ord som aldrig uttalats
släcker slutledningen
öppnar ett kafé
på havsbottnen

Det är vad jag verkligen uppskattar med Poesin. Den öppnar upp min värld för nya insikter. Verktyg: språket.

Nu tror jag att jag börjar närma mig vad som kan bli mitt lösenord det här nya året. Ordet är nåd. Ett av de vackraste jag vet. Nåd öppnar också världen. Där inga alternativ nyss fanns, rämnar min instängda verklighet uppifrån och ner. Om man smakat nåden på djupet, blir det väldigt svårt att starta ett krig.

Det går inte att döma någon
helt enkelt därför
att de avgörande förändringarna
i mitt liv
hände mig
helt oväntat
fastän jag hade bett om dem
arbetat för dem
förtvivlat om dem
i hela mitt liv.

Nåden opererar utan avsikter, den bara är. Vem skulle inte vilja vara avsiktslös då och då.

De renhjärtade
ska se Gud.
De renhjärtade
har ingen aning om
att de är renhjärtade.

Jaha – Poesin kom en kväll och satte sig på min sängkant, och det blev några texter där språket äntligen rörde sig mot djupen igen. Det är bara att tacka och ta emot. Och plötsligt öppnade sig världen igen. En liten stund blev jag så stilla så att kärleken kunde komma åt mig igen. Nåd var ordet. Lösenordet.

Jag var så tacksam
över att jag kunde älska.
Jag var aldrig helt säker
men allt tydde på
att jag i alla fall kunde älska.
Sen kom en tid när jag trodde mig förstå
att jag aldrig hade älskat,
bara längtat efter att älska.
Med en längtan som var så stark
att den ödelade allting i sin väg.
Till sist stod jag äntligen stilla.
Kärleken fick en chans
att hinna ifatt mig
och när den kom
kände vi genast igen varandra,
trots allt som hade hänt,
trots alla år som hade gått sin väg
utan oss.

(Texten är tidigare publicerad i Trots Allt.)