Världens längsta man är från Dalarna och har inte rönt den uppmärksamhet han förtjänar. I alla fall inte i Sverige. I smala kretsar i USA och Australien har han pekats ut som den gitarrflinka och nasala folkmusikens nya renässansfigur. Och det finns fördelar med att han inte kommer ifrån de amerikanska leden. Det finns liksom en poäng med hopkoket av dalajord, skandinavisk mystik och supertraditionell amerikansk folkmusik i rakt nedstigande led från storheter som Woody Guthrie, Pete Seeger och den självskrivne Dylan.

Han kommer kanske inte upp i samma poetiska briljans som sina amerikanska förebilder i texterna, men, i jämförelse med Dylan till exempel, går det att hitta betydligt mer lättillgängliga melodier i The Tallest Man On Earths alster. Han har dessutom blivit allt bättre på att variera sig om man jämför med debutalbumet Shallow grave. King of Spain har närmast hitpotential, Burden of tomorrow och Love is all är två fina akustiska folksånger och i den sentimentala pianoballaden Kids on the run klumpar det sig i halsen.

Och nu har jag bestämt mig. Det blir The wild hunt som kommer vara min ljudkuliss när jag sitter på föräldrahemmets veranda och ser solen sjunka ner bakom småländsk granskog och när jag fiskar i den svartblå Gransmålasjön i sommar.

Det kan gå snabbt från att vara grammisnominerad till att stå i en kylslagen container. Fråga Toni Holgersson. Han vet hur det känns att få ta emot applåder från en lyrisk publik, men också hur det känns att bli nekad att komma in på ett sjukhus. Som för något år sedan då han och hans dåvarande flickvän ansågs för stökiga när de ville få hennes öppna sår omhändertaget.

Stökig är ett bra ord om man vill beskriva Toni Holgerssons bakgrund, även om den också varit guldkantad på många sätt i och med de musikaliska framgångarna. Skivsläpp, grammisnomineringar, lyckade turnéer och artistsamarbeten. Och alkohol- och drogmissbruket har alltid varvats med perioder av lyckliga stunder med barnen och musicerande.

Bild: Magnus Liam Karlsson/ Amigo

Nu släpper Toni Holgersson en ny skiva med albumtiteln Ibland kallar jag det kärlek. Kort beskrivet är skivan ett långt avskedsbrev till drogerna och den kärleksrelation han haft till den kvinna han levt med i flera år, en relation som ibland varit lycklig men som alltid lett till nya drogutflykter. Han betonar dock att de i stället har en djup och kärleksfull vänskap.

– Det finns något citat som lyder ”All förändring är ett sorts svek”. Det är svårt att förklara, men trots att drogerna är förknippat med sorg, rädslor, trauman, svek och lögner har jag en relation till livet med dem. Det kommer jag aldrig komma ifrån. Men jag kom allt närmare en punkt där jag tvingades välja att sluta eller där missbruket skulle leda till min död.

– Och så här i efterhand kan jag ju se att låtarna på många sätt är skrivna som avskedsbrev till kvinnan som fanns i mitt liv. Givetvis har jag haft sorg under den här perioden, men det fanns ingen annan utväg, säger Toni Holgersson när vi träffas på ett av Södermalms få kvarvarande traditionella fik.

Vi sitter bara ett stenkast från krogarna där Toni Holgersson länge hade skulder från all sprit han köpte på kredit under de mest drogtunga åren i mitten av 90-talet. I dag är det en piggare, mer stabil och framför allt mer nykter version av Toni Holgersson.

- Jag betalade faktiskt tillbaka den sista skulden förra veckan. Krogägaren blev ganska förvånad. Men det känns bra att ytterligare en människa tycker att jag är ganska ok, säger han.

Själva startskottet till nya skivan kom redan i början på 2008. Då befann sig Toni Holgersson på ett behandlingshem för missbrukare i Småland. Under den tiden kom även Toni Holgerssons 23-årige son Dante Kinnunen, till vardags trumslagare i poporkestern The Concretes, ner dit för att hälsa på sin pappa. Där knöt de åter an till varandra.

– Vi har alltid hittat till varandra på öarna i mitt stormiga hav till liv, förklarar Toni Holgersson.

Det bestämdes också ganska snabbt att Dante Kinnunen skulle producera sin fars nya skiva.

– Jag har känt mig väldigt trygg med att jobba med honom, trots hans unga ålder. Vi har alltid haft samma tyckande och tänkande när det gäller musik. Så inspelningarna gick väldigt snabbt och smidigt, säger han.

När det gäller den musikaliska biten är det fortfarande Toni Holgerssons röst som är i fokus, oftast lätt ackompanjerat med en akustisk gitarr. Och det vore konstigt att göra något annat när man begåvats med en sådan omisskännlig röst. Sårmärkt, men aldrig totalt uppgiven. Skuldtyngd, men aldrig så pass stängd att försoningen inte kan få sippra in. Hans röstläge känns som en spegelbild av hans inre.

Bild: TV4

Han berättar vidare att han söker sig till sammanhang där det finns tid för vila och eftertanke. Han gillar dessutom att spela på sådana platser. Det kan vara kyrkor, ungdomsgårdar, fängelser, kaféer och krogen.

– Ja, det funkar till och med på krogen. I alla fall innan klockan ett, haha. Fast egentligen beror det ju alltid på vilka människor som kommer och lyssnar, säger han.

Under en period gick Toni Holgersson till Allhelgonakyrkan i Stockholm. Han kallar sig själv inte frälst, men gillar att vara i atmosfären som finns där.

­– Det var skönt att komma till en vuxen ungdomsgård utan spriträttigheter. De har andra rättigheter där, säger han.

Och trots att han värjer sig mot det ”tokreligiösa och högstämda” är han alltid intresserad av att möta människor som gillar att prata om de stora frågorna. Dessutom har ett antal psalmer alltid spelat en viktig roll i hans liv. Så pass att han, Irma Schultz Keller och Lasse Englund spelade in en psalmskiva så sent som 2007.

– Det finns något allmängiltigt i de där sångerna som berättar om hur det är att vara människa, säger han.

I sommar och höst är det redan ett flertal datum bokade för spelningar. Toni Holgersson berättar att det känns som att det var längesen. Han känner sig glad att få ge sig ut med gitarristen Andreas Söderlund och att få spela för publik.

– Jag har inte varit i skick att spela helt enkelt. Men nu är det dags igen. Jag har i och för sig gjort ett par fängelsespelningar.

Oj. Du har gjort en Johnny Cash?

– Ja, det är svårt att inte tänka på Johnny Cash när det handlar om fängelsespelningar. Men de ringde från ett par kåkar och ville att jag skulle spela och det ville jag också så det har blivit några gånger nu.

– Haha, jag funderade på att kalla mig Tony Kontant men struntade i det.

Det återstår att se om Tony Kontant någonsin kommer att uppträda. Men en sak är säker, Toni Holgersson är tillbaka – igen.

Toni Holgersson, diskografi:

Toni Holgersson (1989)
Louise och kärleken (1990)
Zigenaren i månen (1991)
Blå andetag (1992)
Lyckliga slut (1994)
Tecken på liv (2005),
90-94 Eftersänt (samlingsskiva (2006)
Psalmer (2007)
Ibland kallar jag det kärlek (2010)

(Intervjun har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)

Se och hör Toni Holgersson framföra Brev till en resande flicka i TV4:s Nyhetsmorgon:

Det gillas ju att måla upp David Eugene Edwards som en fullkomligt galen väckelsepredikant med fradga i skägget och med faiblesse för domedagen. Det må ligga en del i den bilden, men någonstans är han också bara en kompetent musiker med den goda smaken att klä sin själsliga kamp i ovanligt bra dramatisk musikalisk skrud.

Jag blir dock inte riktigt klok på The Threshingfloor. Å ena sidan är det ett skitbra album. Dramatiskt, ödesmättat, suggestivt, mässande, vresigt och med en del österländska flirtar.

Å andra sidan känns det som att David Eugene Edwards uppfinner sitt egna gothcountry-hjul om och om igen.

Visst finns det starka låtar. Titellåten The Threshingfloor är tung och stökig, de mer tillbakalutade Sinking hands och Singing grass är fina och avslutande Denver city kan vara det mest radiovänliga Wovenhand skakat fram, vilket i det här fallet känns ganska befriande.

Men det blir för jämntjockt och det är fortfarande inte i närheten av 16 Horsepowers Folklore eller Wovenhands Mosaic.

I min värld är David Eugene Edwards med sitt Wovenhand en liveakt. Och det ska sägas att The Threshingfloor i alla fall duger gott och väl som snygg ljudlig poster för att locka folk att gå på väckelsemöte i krogmiljö.

Det tog alltså sex år mellan Vallmoland och nya Rolös. I intervjuer har Magnell berättat att det finns flera orsaker till det långa glappet, men en stor bidragande orsak är att han har varit sjuk och själva klimax var en hjärtinfarkt, som han dock har återhämtat sig ganska väl ifrån.

Perioder av svår sjukdom sätter alltid saker i perspektiv, det är det många som kan berätta om. Men det finns få som kan klä det i så vackra ord som Ola Magnell gör. Han har lyckats komprimera husgudarna Bob Dylan och Tom Waits till en egensnickrad kubik av skandinaviskt vemod med en viss naturlyrisk underton som både ger sköna och otäcka bilder bakom ögonlocken. Han beskriver livet, döden, kärleken, den själsliga tomheten, godhet, naturen eller vad han nu ger sig in på, utan att skriva lyssnarna på näsan. Och det finns en påtaglig värme i hans sätt att sjunga, som till exempel i låten Innan elden brunnit ut där han bedjande sjunger ”kom och sätt dig vid min sängkant, håll min hand en tyst minut, kom och värm mig med din längtan, innan elden brunnit ut”. Det är svårt att inte sympatisera med en sådan avbeväpnad längtan. Och han sjunger det på ett sätt som närmast liknar en döende mans sista önskan.

Hela skivan är dessutom ackompanjerad på ett väldigt fint sätt. Ola Magnells språkliga finess matchas klockrent med Calle Ekerstams producerande. Ljudbilden är varm, akustisk, lyhörd och återhållsam utan några onödiga utflykter. De välkända gästerna Lars Winnerbäck, Elin Ruth Sigvardsson och Nina Ramsby bidrar också till trevliga överraskningsmoment utan att på något sätt ta över showen.

Det här är helt och hållet Ola Magnells album. Ett album som kunde blivit en döende mans sista önskan, men som blev ett långt tack för att livet återvände tillbaka.

Mumford och hans söner förstår inte riktigt var de har hamnat. Familjesemestern har spårat ur. Det känns i och för sig lite märkligt att fyra kulturstinna grabbar, bosatta i London, är förvånade över ett omdiskuterat och ruffigt område i Köpenhamn. Det finns väl många sådana områden i London, kan man tycka.

Men med tanke på hur väluppfostrade dessa fyra herrar verkar vara, kanske det ändå inte är så konstigt att de höjer en aning på sina ögonbryn när de för första gången sätter sina boots i Christiania.

– Det här stället är ju helt sjukt! Men vi gillar det, säger basisten Ted Dwane samtidigt som han häller i sig kaffe och juice om vartannat för att göra något åt den sömndruckna uppsynen.

Mumford & Sons har blivit den nutida folkrockens nya kelgrisar. Med sina dramatiska texter om liv och död, skuld och försoning musikaliskt förpackade i upp till fyrstämmiga körer och skenande banjospel har de charmat både skäggiga musikskribenter och den publik som tidigare har hittat till band som Fleet Foxes och Noah and The Whale.

Just nu har turnésällskapet stannat i Köpenhamn och precis kommit fram till spelstället Loppen i Christiania. Loppen är ett slags saloonliknande ställe med trägolv, lågt i tak och en scen inte mycket större än en väl tilltagen replokal. Ett optimalt ställe för tjo-och-tjim-musik där publikens hårda klackar mer än gärna får stampas i golvet .

Ted Dwane låter mig följa med ner till Loppens katakomber där bandet har sina loger.

– Vi har spelat ihop i två och ett halvt år nu. Jag är ursprungligen från Bristol. Men nu bor vi alla fyra i London. Tidigare har vi spelat i olika band och det var så vi lärde känna varandra, vi hamnade ofta på samma spelställen med våra respektive band, förklarar han.

Plötsligt ramlar självaste Marcus Mumford in i logen. Pigg, trevlig och pratglad. Ganska snabbt ger både Ted Dwane och Marcus Mumford ett väldigt oförstört intryck. De är två musikälskande polare från London, med förkärlek för stämsång och banjo, som lever ut sin dröm just nu. De bubblar på om det fantastiska turnélivet, alla häftiga ställen de får spela på och alla trevliga och vänliga själar de träffar överallt.

Det är svårt att göra en regelrätt intervju med Marcus Mumford och Ted Dwane när det närmast känns som att träffa två musikintresserade vänner. Divalaterna lyser med sin frånvaro.

– När vi väl hade börjat spela hittade vi ganska snabbt fram till hur vi ville att det skulle låta. Vi förenades ju genom kärleken till bluegrass och folk- och countrymusik.

– Haha, jag minns när vi körde låten Awake my soul för första gången. Jag var helt exalterad över kraften när vi sjöng fyrstämmigt i refrängen. Just då kändes det som att vi var pionjärer, att vi var de första som någonsin hade gjort så, säger Marcus Mumford.

– Men. Så var det ju inte riktigt, säger Ted Dwane.

– Haha. Nä. Vi insåg väl ganska snabbt att det var ganska många före oss. Crosby, Stills & Nash, The Band, och ja, typ hur många som helst, säger Marcus Mumford.

Men trots att de inte kanske är några pionjärer tycks debutplattan Sigh no more, som kom i höstas, uppskattas både i Europa och USA. Men ännu mer i Australien.

Varför tror ni att ni har fått en sådan hype i Australien?

– Vi har ingen aning egentligen. Det har bara blivit så. Jag funderar på om min syster har kastat ut våra skivor och delat ut flygblad eller något, hon bor nämligen där, säger Ted Dwane och berättar att han äntligen kunde åka och hälsa på sin syster när bandet så småningom fick åka dit och spela.

De har svårt att förklara vad som egentligen hände. Det gick väldigt snabbt från att de nyfunna vännerna med banjokli i fingrarna och med mycket romantik och dramatik innanför sina waistcoats harvade på småklubbar för folkrockmänniskor i London till att plötsligt ha halva världen som spelfält.

Dessutom är de unga. Alla fyra är mellan 20 och 25 år gamla och har på vissa håll fått kritik för en viss brådmogenhet. En kritik som nästan alltid kommer som ett släptåg när ett gäng unga herrar sjunger om stora frågor och allvarliga saker.

För det är ett rikt och tidlöst språk de använder i sina texter. Ibland snuddar det nästan vid ett bibliskt språkbruk. I alla fall skvallrar låttitlar som Awake my soul och Roll away your stone om det.

– Vi har alla vuxit upp med musiken som finns i kyrkan. Men mer på ett pliktskyldigt sätt än av egen vilja. Men visst har det påverkat oss rent musikalsikt. I kyrkan sjunger man ju psalmer och sånger i stämmor hela tiden och kanske även med vissa nyanser som man även kan höra i vår musik, säger Ted Dwane.

– Min mamma älskar koralmusik. Det är något jag är uppvuxen med. Jag och Ben (Lovett, piano och keyboard red. anm. ) har dessutom sjungit i olika barnkörer när vi var små.

– Men man kan inte säga att vi skriver några religiösa sånger, säger Marcus Mumford.

– Nej. Eller: I alla fall inte mer än utifrån en moralfilosofisk synvinkel. Det religiösa språkbruket och frågorna kring liv, död, kärlek, sorg och allvar finns kvar hos oss rent kulturhistoriskt, men vi är inte själva religiösa, säger Ted Dwane.

Trots den orädda inställningen till allvar och hjärta och smärta är Mumford & Sons också helt vanliga strax-över-20-killar som gillar att ha kul. De berättar att de ska värma upp inför kvällens konsert med en match på en närliggande fotbollsplan. Och trots att min intervjutid har gått långt över avtalad tid verkar de inte särskilt irriterade över att jag dröjer mig kvar. Snarare tvärtom. Stämningen är uppsluppen. Ted Dwane drar sig undan för att borsta tänderna. Marcus Mumford tar fram gitarren och spelar lite nya sånger för mig och berättar att det faktiskt är Ted Dwane som är den bästa gitarristen i bandet, varpå Dwane tittar generat ner i marken och hittar på någon dålig ursäkt varför det inte alls är så.

– Vi har precis spelat in en EP med några nya låtar. Det är mycket mer akustiskt och åt bluegrass-hållet. Vi spelade in låtarna live och de kommer antagligen vara stommen på vårt nya album. Förhoppningsvis kommer den skivan någon gång i slutet av året. Vi har ett par olika turnévändor att klara av först … säger Marcus Mumford.

Familjesemestern rullar vidare.

- – - – -

Mumford & Sons består av:
Marcus Mumford – sång, akustisk gitarr
Ted Dwane – ståbas, sång
Winston eller Country Marshall – banjo, dobro, sång
Ben Lovett–keybord, orgel, sång

Se videon till sången Little Lion man från Mumford & Sons debutalbum Sigh no more:

Engelskan är utbytt mot modersmålet och plötsligt, som så ofta, går texterna mer omedelbart in. Det är också tydligt att Dennis Lyxzén inte är 22 år gammal längre. Han är inte arg på samma oreflekterade sätt som den unga idealist på den vänstra vänsterkanten han en gång var. Hardcorefansen kanske buar, men för mig är det behagligt med nyanserna.

Texterna på Hela världen brinnerhandlar mycket om förlorade ideal, men ändå en stark längtan efter bättring och fortsatt kamp mot orättvisor, konsumtion och förtryckande hierarkier. De är riktade inåt och är ganska självkritiska. Känns också som en mognadssak att de sparkar som Lyxzén tidigare riktat uppåt är allt mer nedtonade och utbyta mot ett slags självscanning på hur det står till med hans egna förlorade ideal och mördande likgiltighet.

Man skulle kunna tro att Invasionen är ett The Lost Patrol Band som blivit översatt till svenska. Men jag tycker att Invasionen är betydligt piggare, mer glödande och sprakande. Och det känns som att Lyxzén fått en nytändning av att börja skriva låtar på svenska. 
Skivan har tretton spår och kanske skulle ha mått bra av att tajtats till litegrann. Men i peppande dängor som Får aldrig tro, Kom igen Lyxzén och Hela världen brinner är Dennis Lyxzén ohotad som svensk punkkung.

Varför är vi så djävla rädda
Nått borde betyda allt
Ser bara cyniska gester
Ironi överallt
Jag behöver en puls som bultar
Ett hjärta som kan explodera
Jag vill våga tro på magi
Revolution och mycket mera

(ur Får aldrig tro)

Jag har sagt det förr – jag är svag för det dramatiska anslaget när det är på gränsen att trilla över och bli pretentiöst. Och jag tycker det är uppfriskande att allt fler musiklyssnare verkar hitta till band som ser sitt musikskapande som ett konstverk, där sammansättningen av ljud skapar skönhet. I det här fallet oftast en bitterljuv skönhet, men ack så ljuv.

På nya skivan Mourning golden morning har Magnus Lindberg från Cult of Luna varit med och producerat. Det märks lite här och var att han tagit med sig glimtar från tyngre genres in i ljudbilden, tydligast i ett tjockt mittenparti av tre låtar som har ett mörkare anslag. Tyvärr tycker jag att det är just det där mittenpartiet som är plattans svaghet. Inledande Sons of ghosts är tung, men hittar alltid syre i ljuset som sipprar in mellan de tjocka och mörka ljudväggarna. Mittenpartilåtarna famlar hela tiden efter ett rep upp från avgrunden, men det är som att handen aldrig riktigt når till repet. Inte förrän vi är framme vid avslutande Alp Lugens and beyond, som på ett snyggt sätt avslutar och avrundar albumet. Kanske finns det en dramaturgisk poäng med att låta det vara bäst vid soluppgången och solnedgången. Där dagen där emellan blir en enträgen lunk. För det ska väl sägas att det är svårt att lyssna på Mourning golden morning som ett vanligt album spår för spår, när det egentligen är ett 51 minuter långt ljudkonstverk.

Bara lite mer av det där behagliga ljuset som finns i inledningen och avslutningen, men inte i mitten, skulle göra Mourning golden morning till ett ännu bättre album. Men. Det är fortfarande riktigt bra för det!

Gotlänningen, som varit bosatt i Stockholm sedan många år tillbaka, har fått ihop tio ganska sorgsna popsånger om kärlek. Det vilar något bitterljuvt över både text och musik och det hela känns väldigt skandinaviskt. Men precis som Jennie Abrahamson har Fröberg en förmåga att kunna lyfta in mer moderna element i sina låtar för att hitta fram till en särprägel på den redan väldigt upptrampade singer/songwriter-stigen, utan att för den sakens skull göra avkall på det avskalade och bärigheten i det akustiska. Ett tydligt exempel på detta är låten I hope that I die before you som har en skön rytmisk ryggrad och där Fröberg lånar friskt från melodin i Streets of London.

Jag gillar även den Weeping Willows-blåa I wanna hurt like that och den smärtsamt vackra Sandra, som för tankarna till Jon Foremans låtar från EP-serien med årstiderna även att jag är ganska säker på att Foreman inte är med i Fröbergs referensbibliotek. 
Trots några starka och intressant låtar blir delar av det övriga låtmaterialet lite intetsägande, men jag hoppas att Tobias Fröberg byter ut dessa mot äldre örhängen som God’s highway och Just behind a brickwall från tidigare plattor när han spelar live i vår.

Med tanke på de båda artisternas respektive bakgrund är låtarna ganska uppenbara, ett slags indierock som kliver in i en elektronisk lekstuga.

Flera av låtarna är skönt tillbakalutade och går i ett behagligt mediumtempo. Visst trycker Danger Mouse på lite av sina roliga ljudknappar och vips blir det lite intressant. Men de går aldrig utanför trygghetszonen. Tyvärr blir det därför lite tråkigt i längden och Brokens Bells debut kommer nog aldrig nå längre än att bli ett bra bakgrundsljud på laidback-klubbarna i storstäderna.

Jag kan inte göra något annat än att beundra Oskar Humlebos mod att göra långsamma, finstämda och lågmälda poplåtar, burna av det enkla elgitarr-plockandet och den ljusa sköra rösten. Det skulle vara så enkelt att ta med några mer fartiga popsånger för att lätta upp stämningen. Men Oskar Humlebo jobbar inte riktigt så. Det är konsekvent långsamt (okej då, When my heart was high är lite mer beatig, det kan jag hålla med om!) och på sina håll nästintill stillastående.

Jag tycker även att tematiken i texterna funkar väldigt bra med musiken. Där finns en längtan efter skönheten, understrykningar av värdet i det icke-materiella och uppriktiga böner om bot och bättring.

Han brukar aldrig göra någon hemlighet av att han inspireras mycket av sakral musik. Det är verkligen sakralt så det förslår, på sina håll rentav andligt. Så vackert är det!

Kanske hämtar han hem billiga poänger hos mig, jag har nämligen en förkärlek för långsam melankolisk popmusik. Kanske har jag svårt att se nyktert på ett sådant här album i mitt glada rus över att någon vågar göra långsam och lidelsefull popmusik utan att skämmas. Men jag kan inte hjälpa det, jag har inte kraft nog att stå emot.

Se Moto Boy spela låtar från nya skivan på XL Live:

På nya plattan El Turista smyger det sig in än mer rytm och präglas av ett sound med jazzpop, bossa och andra latinovarianter. Hälften av låtarna är dessutom skrivna på spanska. Jag som inte ens läst skolspanska tycker att han verkar behärska språket väl. Men jag kan inte komma ifrån att det låter som att han sjunger på sängfösarmanér i de spanskspråkiga låtarna.

Däremot kan jag köpa latinorytmerna så länge han sjunger på sitt modersmål.  För mig blir det ganska tydligt att det är de engelskspråkiga låtarna som är lättare att ta till sig. Melodierna sätter sig bättre och plötsligt känns det som att Josh Rouse försöker säga mig något. Precis som på hans tre starka album 1972, Nashville och Subtilo där han steg för steg närmade sig att bli en av de mest intressanta låtskrivarna i genren.

Det är beundransvärt att han gör ett passionerat album som en hyllning till sitt nya hemland, men han gör det samtidigt svårt för sina lyssnare att känna igen den Rouse vi känner sedan tidigare.

Tycker dock att han får till det riktigt bra på den spanskspråkiga Valencia där han väljer bort sängfösarrösten och istället väljer att sjunga på ett råare och raspigare sätt.

Bland de engelskspråkiga låtarna är det den skönt lunkande mjukpoplåten Sweet Elaine som är allra bäst.

Trots stora internationella framgångar känns Shout Out Louds fortfarande inte som några giganter här hemma i Sverige. Kanske är tiden inne att även vinna den kräsna hemmapublikens hjärtan med albumet Work, bandets tredje i ordningen.

Den här gången har stora delar av inspelningen skett i en lada utanför Seattle, där de har tagit hjälp av producenten Phil Ek. Denne Ek har tidigare jobbat med band som Fleet Foxes och Band of Horses. Och vid en första lyssning är det slående att Shout Out Louds ofrånkomligt fått ett mer  yvigt sound jämfört med de två första skivorna Howl Howl Gaff Gaff och Our ill wills. På de tidigare plattorna har det funnits en tendens att de starka hitsen försvunnit i ett övrigt ganska utspätt låtmaterial. Det verkar som Phil Ek jobbat mycket med att få Shout Out Louds att leverera ett album med jämnare dalar. I mitt tycke har han lyckats bra, men kunde gärna fått dem att löpa hela linan ut! Men lite mer skäggväxt och ruffig attityd har dock gjort susen i låtar som Walls och Show me something new. I dem visar Shout Out Louds med råge att de lagt avigheten åt sidan och bevisar på ett betydligt mer självsäkert och bredbent sätt att framgångarna I USA inte handlar om några enstaka lyckoträffar, utan ett välförtjänt resultat av ett gediget musikhantverk.