Göteborgsbaserade alibi tom har genomgått ett rejält stålbad inför skiva nummer två. I det medföljande pressutskicket skriver de öppenhjärtigt om att deras självrannsakan inte bara blev startskottet, utan i själva verket det bärande temat på nya This sleeping.

Både text och musik är många gånger ganska svårsmält med suggestivt mörker som övergår i försonande harmonier. Det är helt enkelt en spännande ljudbild bandet har jobbat fram. Ofta med passande instrumentering utöver den vanliga fyrkanten med trummor, gitarr, bas och sång. Stråkar, orgel och klarinett har nästlat sig in och passar väldigt bra med Joel Göransons säregna röst.

Det är ganska teatraliskt på sina håll och allvaret är utbrett. Texterna behandlar svåra frågor om likgiltighet, behov av upprättelse och förlåtelse, hur man återvänder till goda och sunda vanor. Och de är sprungna ur en kristen kontext, utan att på något sätt banalisera eller förenkla. Tvärtom. Komplexiteten, de ärliga bekännelserna och längtan efter tröst och hjälp uttrycks på ett ytterst sublimt sätt. Särskilt tydligt i låten Holes.

Det märks att arbetet med This sleeping har varit en omtumlande resa för alibi tom, både andligt och musikaliskt. Och det är med stor tacksamhet man får följa med på denna resa retroaktivt, men hur man också drabbas på ett personligt plan i stunden när man lyssnar.

alibi tom har tagit sjumilakliv bort från publikfrieri, men har på grund av sitt mod att lyssna på sina innersta väsen vunnit massor av trovärdighet. Jag önskar att fler band och artister följer alibi toms exempel.

Men Ray Davies har genom decennier tragglat vidare och fortsatt snickra fina popmelodier med smarta och ibland rentav sarkastiska texter. Och det ska väl tilläggas att i perioder har Davies och Kinks fått den uppmärksamhet de förtjänar, men inte i samma omfattning som de tre tidigare nämnda.

På skivan See my friends framför han sina låtar med inbjudna välbekanta musikvänner. Den musikaliskt breda representationen visar på Davies styrka som låtskrivare, både Metallica och Jackson Browne medverkar!

Hyllningskivor av detta slag tenderar dock att aldrig funka hela vägen. Tyvärr är det även så på See my friends. Bon Jovi gör i vanlig ordning tråkrock av låten Celluloid hereos och Metallicas version av monsterhiten You really got me kanske är lite kul men känns ganska parodisk på sina håll. Och några av de andra låtarna är helt okej, men får inget lyft av gästartisterna.

Men. Det finns några guldkorn som väger upp rejält, där Davies hantverk gör sig rättvisa. Till exempel gör unga folkrockarna Mumford & Sons en skön banjotyngd mixversion av Days/This time tomorrow och när Jackson Browne ger sig i kast med Waterloo sunset kan jag inte göra annat än att drömma om en framtida duoskiva med Davies/Browne.

Mando Diao har också fått äran att vara med på plattan och avslutar snyggt med en lätt 1960-talsfebrig Victoria.

Jag vandrar snålblåsiga och slaskhärjade gator fram på Södermalm i Stockholm. Möter människor med uppdragna luvor och neddragna mössor. Svårt att urskilja ansiktsuttrycken, ja ansiktsdrag överhuvudtaget, ingen möter min blick, de tittar ner i backen. Jag tittar också ner i backen. Eller på husfasaderna, eller på telefonstolparna, eller på något elskåp med söndertrasade affischer. Alldeles för rädd att möta en skräckslagen blick. De döda ting jag fäster min blick på är ofarliga, skänker varken tröst eller uppbringar skräck som ett par mänskliga ögon kan göra. Ett neutraliserat vakuum. Likgiltighet.

Går vidare, flackar fortfarande med blicken, undviker ögon, fastnar på några löpsedlar; ”Terrordåd i Moskva”, ”näthat”, ”styckmord”. Iskallt smältvatten rinner längs ryggen. Jag blundar. Hårt. Ännu hårdare. Tittar upp igen. Fortfarande ingen färg, inga konturer, inget solsken. Jag fryser om händerna. Inser att jag tappat en vante. Hur meningslöst är det inte att tappa en vante? Tänker att jag åtminstone kunde ha tappat båda. Den andra blir kvar som ett hån. Ett bevis på min egen klantighet. Och ett mer långsökt bevis på att tvåsamhet alltid är mindre ensamt.

Gör några ärenden i en butik. Köper en macka, ost och skinka, betalar med kort, slår koden, möter inte kassörskans blick, tar min macka och går. Båda mumlar ett artighetsinprogrammerat ”tack”. Slår igen dörren, drar upp min luva. Sparkar på några snöklot, mörka tankar snurrar. Går tillbaka mot mitt kontor. Fastnar i ömsom självömkan, ömsom upprördhet över diverse undflyende ministrar. ”Januari! Vad gör du med människan? Detta mörker som omger oss – bildligt, bokstavligt, fysiskt, psykiskt – ge vika!” tänker jag. Försöker be till Gud. Eller snarare tänker att jag borde be till Gud. Det har jag tänkt hela januari. Eller var det hela halvåret som flög iväg? Jag vet inte riktigt när jag slutade försöka. Har svårt att formulera mig. Svårt att tacka för något. Inte ork att klaga. Vågar inte möta människors ögon, vågar inte närma mig Gud. Mycket enklare att stanna i likgiltighetens vakuum. Skakar av mig terrordåd, empatilösa ministrar, egna krämpor och förluster, men vinner ingen ny kraft. Hamnar bara i ännu mera tomrum.

Blicken fäst på grus och sörja, mina kängor är smutsiga, glömde givetvis att smörja in dem. Lädret luckras upp och blir flammigt fult. Ser på andras kängor. De är också flammigt fula, ovårdade. Av orkeslöshet? Av lathet? På grund av det vakuum där det man gör inte tycks betyda någonting, något så enkelt som att putsa sina kängor?

Ser något bekant i ögonvrån. Nära att missa på grund av mina grubblerier och min sänkta blick. Men någon har lagt min varma, svartvita och randiga vante på en snötäckt soffa. Jag spricker upp. Ler stort. Ser hur husfasaderna får konturer, hur färgerna träder fram. Där allting verkade vara grå pastell, finns kulörer, strukturer som får liv. Jag sträcker på mig, Tar ner luvan. Går med raska steg mot kontoret. Möter en främling i en trapp. Hälsar med ett ljudligt ”Hej!” och kollar honom i ögonen. Kastar en blick på klockan, som även visar datum. Bara några dagar kvar av januari, snart vinkar vi adjö för i år. Februari, jag längtar så. Det kanske ordnar sig den här gången också.

* The Tallest Man On Earth

Årets bästa utländska skivor:
Tom Jones – Praise & blame
Johnny Cash – American VI – Ain’t no grave
Mavis Staples – You are not alone
Nathaniel Rateliff – In memory of loss
Midlake – The courage of others
Laura Marling – I speak because I can

Årets bästa låtar:
Håkan Hellström – Shelley
The Tallest Man on Earth – King of Spain
Christian Kjellvander – The truth
Mavis Staples – You are not alone
Nathaniel Rateliff – Shroud

Årets bästa konserter:
Mumford & Sons (Loppen, Köpenhamn & Way Out West)
The Tallest Man On Earth (Way Out West)
Håkan Hellström (Way Out West)
Jónsi (Way Out West)
Mew (Peace & Love)
The Kooks (Peace & Love)
Moto Boy (Strandfestivalen)

*Mumford & Sons

Årets ”borde slå igenom med dunder och brak snart”:
Frida Sundemo

Årets besvikelser:
Hultsfredsfestivalens nedläggning.
Kris Kristofferson på Österlen.

Årets vila i frid:
Solomon Burke

Årets tv-upplevelser:
Så mycket bättre
Sommarpratarna
Anvil!

Skivomslaget på Christian Kjellvanders nya album The Rough and Rynge är kanske inget estetiskt mästerverk, men det talar väldigt tydligt om vad Kjellvanders musik handlar om.

Musiken andas som vanligt tidlöshet och spiritualitet, med ett nästintill mystiskt vemod. Och det skulle lätt kunna bli på fel sida om gränsen och avskräckande introvert. Men Christian Kjellvander gräver alltid så djupt i sitt eget inre, så djupt att det når djupet hos oss andra, samtidigt som han är en ordkonstnär och kan berätta om det på ett enastående sublimt sätt.

The Rough and Rynge är ganska befriat från låtar med hitpotential. Visst, låten Bad hurtn har sådana drag eftersom att den är flerinstrumenterad, har ett driv och en tydlig refräng. Men de flesta av låtarna är nedtonade, meditativa, och där hans omisskännliga röst står i fokus. Fast trots det sparsmakade ackompanjemanget finns det en klart lysande röd tråd av starka melodier och harmonier i låtarna.

Det är en välsignelse, om än lite smärtsamt, att få följa med på Kjellvanders resa. Och att få göra det som reskamrat, inte som åskådare. Det känns som att jag är välkommen att slå mig ner vid köksbordet och höra berättelserna samtidigt som hundarna slumrar under ekbordet och barnen sover tungt på övervåningen. Och tillsammans kan vi närma oss smärtan, sorgen och det förlorade med en förtröstan om att det alltid finns ett sista halmstrå och kanske till och med en försoning.

Bästa spår: Oregon coast och The truth.

Håkan Hellström har lyckats med konststycket att klä den där flykten i olika musikaliska skepnader genom sina tio år som artist utan att förlora sig. Det handlar väl om att han bevarat sitt hjärta, ett slags bevis på att cynismen inte slukat honom, även om nyanserna hela tiden marginellt förändrats i takt med att hans livsresa tagit honom vidare till nya passager.

För oavsett om det har varit sambatakt, visa, indiepop eller klubbflirtar har Håkan Hellström hela tiden gjort låtar om kärlek och beskrivit den med både sprudlande eufori och skrämmande svartsynthet. Det har också alltid funnits ett underdogperspektiv i Håkan Hellströms musik. Det skulle lätt kunna bli parodiskt när han numera är en Sveriges mest folkkära och framgångsrika artister, som både kan få manliga rockrecensenter att hångla upp honom och 34-åriga tvåbarnsmorsor från Falkenberg att börja gråta. Men det finns en sympatiskt sökande och grubblande grundton i Håkan Hellström fortfarande. Även om vardagen idag snarare består av familjeliv med småbarn istället för pojkrumsgrubblerier om vem som kysste Elin bakom ryggen på Marie.

Det finns alltså ett slags naturlig mognad utan personlighetsförändring som gör att han blir mer trovärdig än någonsin. Och med nya 2 steg från paradise blir det väldigt tydligt. Han är fortfarande ute på samma rastlösa flykt, men han räds inte för att kolla i backspeglarna, stanna upp och reflektera varför saker blev som de blev. ”Jag trodde aldrig jag skulle stanna så länge”, sjunger han i River en vacker dröm och det blir liksom en nyckelmening som säger väldigt mycket om Håkan Hellström. Det finns en medvetenhet om att framgången är förgänglig, precis som kärleken, solidariteten, medmänskligheten och hur livet i sig aldrig får tas för givet. Och med det slår han fast att gränsen mellan paradiset och rännstenen är tunnare än någonsin.

Dessutom är hans förflutna Göteborg mer porträtterat än någonsin. Han har visserligen alltid uttryckt tydliga GBG-referenser i sina låtar, men inte så detaljrikt som nu.

Annars så är det en härligt lekfull låtproduktion signerad Håkan Hellström/Björn Olsson/Joakim Åhlund. En naturlig utveckling efter För sent för Edelweiss, men med betydligt mer jingel jangel och tolvsträngad gitarr.

Det här är helt fantastisk popmusik av ett svenskt musikunikum. Håkan Hellström kommer för evigt ha ett eget kapitel i den svenska pophistorien. Min enda farhåga är hur han ska toppa det här? Det slår mig flera gånger att 2 steg från paradise känns som en avrundning. En väldigt värdig sådan.

Förhoppningsvis lyckas han slå oss alla med häpnad igen.

Och efter svaret utbrast han i ytterligare ett karaktäristiskt mullrande skratt, ända från tårna och med kraftig resonans från den massiva kroppshyddan, som skickades som en varm ström från Los Angeles, via telefonlinje över Atlanten, till Stockholm och till mitt öra på andra sidan luren.

Det var på många sätt en oförglömlig intervju.

Men nu har alltså en av rockhistoriens mest varma och karismatiska rockstjärna hängt in paljettkostymen i garderoben för gott. 70-årige Solomon Burke avled igår på en flygresa mellan Los Angeles och Amsterdam. De närmast sörjande är en stor skara – han hade 21 barn och över 90 barnbarn.

Som så många andra amerikanska svarta artister fostrades Solomon Burke i kyrkan – och framförallt med kyrkans musik. Burke inledde sin sångkarriär som gospelsångare och predikant. Men under 1960-talet blev han mer och mer etablerad på den profana scenen, främst inom rythm & blues och soul.

Trots en del stora hits och att The Rolling Stones gjorde en cover på hans Everybody needs somebody to love lyckades han inte riktigt få samma breda erkännande som Otis Redding och Sam Cooke. Inte förrän han under början av 2000-talet fick ett uppsving, i klass med Johnny Cash American-inspelningar, när han sjöng in låtar av Bob Dylan, Brian Wilson, Van Morrison, Elvis Costello med flera på Joe Henry-proudcerade albumet Don’t give up on me. För att sedan också göra det mer country-inspirerade albumet Nashville med gäster som Dolly Parton, Gillian Welch och Patty Griffin tillsammans med producenten Buddy Miller.

Plötsligt började Solomon Burke få det erkännande han förtjänade och en bred publik jorden runt hyllade soulmannen med den gudagivna rösten. Han valdes dessutom in i ”Rock and roll Hall of Fame”.

Förutom den lena, men ändå mullrande, rösten var Solomon Burke också ett unikum som medmänniska. Det fanns en inbjudande värme, grundad i hans kristna tro. En tro som dock hade svårt att begränsa sig till någon särskild teologi eller trosuppfattning. Solomon Burke kallade sig själv för predikant hela livet och var självutnämnd ärkebiskop i den egna församlingen ”House of God for all people”. Han gjorde heller inget avkall på predikantrollen när han sjöng och hans budskap var kärlek och omtanke till allt och alla.

Det råder ingen tvekan att pop- och rockvärlden blev betydligt mer kylslagen när Solomon Burke avled igår.

_ _ _ _ _ _

Se videon till låten None of us are free från Solomon Burkes skiva Don’t give up on me.

Men det finns också en fara när man börjar försöka leva upp till en myt. Ett slags brådmogen förhoppning om att vara mer ärrad och luggsliten av livets motgångar än vad man faktiskt är.

Nu visar det sig dock att 20-årige Dylan LeBlanc faktiskt haft en del trassligheter trots sin ringa ålder. Min största invändning är dock inte brådmogenheten, den kan jag uthärda och glömma bort. Jag tycker helt enkelt att låtmaterialet är för endimensionellt där de sentimentala stråkarna och steelguitaren till slut tråkar ut mig.

Men visst finns det fina folkmelodier på Pauper’s field, de är emellanåt skönt meditativa och bär på ett slags förhoppning om en ljusning där bortom Appalacherna, men de livgivande kontrasterna blir lite väl lama för att det på riktigt ska gripa tag i mig.

Det går inte att sitta på verandan och betrakta vidderna i all oändlighet, jag väntar ivrigt på att Dylan LeBlanc ska hoppa upp på hästryggen och våga ta ut svängarna.

Men det går samtidigt inte att undgå det faktum att Dylan LeBlanc har begåvats med en vackert vemodig och mogen låtskrivarådra som kan få vilken mer erfaren countrymusiker som helst att bli avundssjuk. Det krävs bara lite mer mod att våga hitta än mer av det egna uttrycket för att Dylan LeBlanc ska räknas som en av de stora innan han fyllt 30!

–  – – – – – –

Se och hör Dylan LeBlanc framföra sången Emma Hartley från debutskivan:

Mumford & Sons är på många sätt mitt musikaliska hopp i den här världen. De blickar bakåt, till folkmusikens rötter, men kokar oblygt ihop det med en otrolig känsla för melodier och med modern indierock. Och det finns en variation i låtmaterialet utan att de på något sätt tappar den röda tråden. De två inledande sångerna Sigh no more och Awake my soul är nästan hymnliknande i sin karaktär. Det blir tjo och tjim i de snabbare låtarna, The cave och Roll away your stone. Och i den stora hiten Little Lion Man exploderar publiken och en mäktig allsång bryter ut.

Sångaren Marcus Mumford och de övriga i bandet är märkbart överraskade av den respons bandet får. Han berättar dessutom att de är extra taggade på grund av att engelska ligafotbollen börjar just idag.

Och som det märks. Mumford & Sons står helt enkelt för en uppvisning i hur bra det blir när man passionerat älskar den musik man spelar. En passion som smittar av sig till publiken som mot slutet av konserten har förvandlat det tråkiga festivalområdet till en vibrerande hölada där klackarna slås i golvet!

Mumford & Sons, Betyg: 5

_ _ _ _ _ _  _ _ _

Alltså. På ett sätt är det nästintill omöjligt att sätta betyg på den här konserten. Albumet Känn ingen sorg för mig Göteborg är ju en milstolpe i svensk pophistoria. Den där pojkrumspopen om att växa upp, rastlöst leta efter kärleken, gå miste om den, hitta den från lite fel håll, att vara uppsnärjd i det blå, när inget är magiskt för att det är så tragiskt, när du ramlat in på något diskotek nånstans och hur allt bara blir till dimmiga dar.

Just den där popen som har räddat livet på tappert kämpande pojkar och flickor, som var på väg att kasta in handduken men som i sista stund räddades av pojken från Göteborg som beskrev livet bättre och sannare än vad någon annan tidigare hade gjort. Med Håkan Hellström blev man liksom lite mindre ensam.

Det har gått tio år sedan den där klassiska skivan spelades in.

Och när Håkan Hellström kör skivan rakt igenom, låt för låt, och har hela Way Out Wests publik framför sig pratar han om revansch. Han berättar om en av de första konserterna de gjorde, några månader innan det stora genombrottet som kom år 2000, som de genomförde bara en bit bort från Slottsskogen. Då var det 50 personer som lyssnade. Den här gången är det 24 950 fler.

Publiken gråter, dansar, sjunger med så de blir pionröda i ansiktet, klappar händerna och går loss fullständigt. Det finns ett feberrus i Håkan Hellströms låtar som ingen svensk artist är i närheten av.

Känn ingen sorg för mig Göteborg, Ramlar, Nu kan du få mig så lätt, Vi två, 17 år. En greatest hits-spelning? Nej mina damer och herrar. Det här är bara några av låtarna på killens debutplatta!

Men varför sätter jag inte femman då? I många avseenden är den här konserten värd valörer som inte finns på någon skala. Men ur ett mer objektivt sätt att se på det hela framför Håkan Hellström låtar skrivna för tio år sedan. Det händer mycket på tio år och trots att han gör allt vad han kan för att paketera ner sig själv i den där patenterade sjömanskostymen igen går det inte frångå faktum att han är någon annanstans idag än när de där låtarna skrevs.

Men tack och åter tack för att vi fick höra de där magiska låtarna en sista gång. För i det specialskrivna extranumret River en vacker dröm deklarerar han tydligt att pojkrumspopen är ett minne blott. Men ack så vackert, så vackert.

Håkan Hellström, Betyg: 4

Local Natives är betydligt mer ansade än det yviga Band of Horses. Men det är ändå mer driv och kraft jämfört med Fleet Foxes.

Om jag inte visste att Local Natives var från änglarnas stad skulle jag inte för några pengar i världen gissa på det. Seattle eller möjligtvis New York skulle kännas mer troligt. Men nu är det inte så och det kanske är just det som gör dem så bra. De har tagit det bästa från hipsterrocken i New York och det bästa från folkrocken från Seattle och knyter ihop det hela snyggt med sin alldeles egna finess – bra melodier och snygg stämsång.

De spelar många av låtarna från hyllade debutplattan Gorilla Manor och ger överlag ett sympatiskt intryck. Kärleksfullt, är nog ordet jag famlar efter.

Local Natives,  Betyg: 3,5

_ _ _ _ _ _

Det råder inga tvivel om att 63-årige James Newell Osterberg, mer känd som Iggy Pop, fortfarande är vid god vigör. Tröjan åker av direkt, spottloskorna landar snyggt på bringan och som sakta rinner ner över kroppen och poserandet är som vanligt av sällan skådat slag.

Det finns heller ingenting att klaga på när det gäller de övriga i The Stooges, men har man en så klart lysande stjärna som Iggy Pop som frontfigur är det svårt att få en syl i vädret.

Men det är bra driv och attityd från start från hela bandet och det är kul att se hur mycket Iggy Pop älskar sin publik och hur han bjuder på diverse former av publikfrieri.

Trots detta blir det ändå lite ofokuserat emellanåt. Man vet liksom inte riktigt vad som försiggår. Iggy försvinner av scenen, basisten Mike Watt juckar mot sin förstärkare och Scott Asheton lever sitt eget liv bakom batteriet. Det är klart att en spelning med Iggy & The Stooges ska vara stökig och slängig, men när det känns att de gör det mest för att leva upp till myten om sig själva blir det fel.

Men när hela bandet är med på banan och fokuserar på att spela stänkig och uppkäftig garagerock, då visar dessa herrar att gammal är äldst. Tydligast märks det i låtar som i inledande Raw power, starka 1970 (I feel alright) för att sedan kulminera i den stenhårda klassikern I wanna be your dog.

Iggy & The Stooges, Betyg: 3

_ _ _ _ _

Det är både skräckinjagande och alldeles fantastiskt att få följa med på Jón Thor Birgisson på resa. Om det så är under namnet Sigur Ros, Jónsi and Alex eller bara Jónsi är det alltid en makalös upplevelse. Visst råder det ingen tvekan om att musiken han gör under namnet Jónsi har rötter i det han var med och skapade med Sigur Ros – hjärtskärande episka låtar med tunga cresecendon där gitarrerna, stråkarna och falsettsången tycks pågå i oändlighet.

Men det nya projektet är dock något mer poporienterat. Ja, nästintill klubbvänligt på sina ställen. I mitt tycke skänker det ljus och kraft, även om det melankoliskt sköna och karga är själva basen. Förutom att det finns en uttänkt dramaturgi och koreografi är det dessutom inramat av snygga bildprojiceringar som gör att konserten snarare tenderar att bli en smärtsamt skön konstinstallation än en regelrätt festivalkonsert.

Jag kan inte sluta att fascineras över hur mycket vemod den där karln går runt och bär på. Hur länge ska han kunna gräva fram det och presentera det så vackert som han gör. Måste vara något med de dramatiska isländska vidderna som speglar sig så tydligt i Jónsi. Och tack för att vi får vara med på resan i en isländsk själ, nästintill vulkanisk i sin känslomässiga karaktär.

Jónsi,  Betyg: 4

Under inledande festivaldagen, då själva festivalområdet i Slottsskogen ännu inte slagit upp portarna, är det därför stort tryck på de olika klubbarna som tjuvstartar en dag tidigare.

För mig är det en självklarhet att besöka Annedalskyrkan denna inledande afton. På programmet står Steget, Villagers och The Tallest Man On Earth.

Bara själva idéen att låta en av festivalens klubbar få ta plats i Guds hus känns modigt av både festival- och kyrkledning. Men Annedalskyrkan har en fin tradition med diverse ”rockmässor” – både Bob Dylan och Johnny Cash låtskatter har än mer sakralifierats innanför de här väggarna under de senaste åren.

Under Way Out West är det dock inga mässor av traditionellt slag. Det är mer regelrätta konserter där artisterna är fria att göra vad de vill.

Inledande Steget är en finstämd duo från Göteborg som gör dramatisk och melankolisk pop på svenska. Sångerskan Matilda Sjöströms vackra röst backas klädsamt och lyhört upp av Nils Dahls pianospel. De får dock mycket förstärkning under konsertens gång. En stråkkvartett, trumslagare och körsångare hjälper duon att brodera ut de fina sångerna än mer. I vanlig ordning kryper texterna nära inpå när de är på svenska och de har en dagboksliknande och vardagsnära karaktär om något så klassiskt som hjärta och smärta. Rent musikaliskt passar Stegets musik alldeles utmärkt med kyrkans akustik. Tyvärr blir det dock lite löjligt i mellansnacken när det hela tiden ska koketteras om vad man får och inte får göra/säga/sjunga i kyrkan. Annedalskyrkan har som sagt en fin tradition av att låta det sakrala och profana nästintill nästla sig samman till samma ton. Den här gången är det inte kyrkans fel att det sakrala och profana får en tydlig distinktion.

Några som hanterar kyrkan som spelplats bättre är irländska Villagers, med frontfiguren Conor J O’Brien i spetsen, som säger att Annedalskyrkan kan vara den coolaste plats de någonsin spelat på. Hjärta och smärta är fortfarande det bärande temat och dramatiken skruvas till ytterligare ett snäpp från Steget. Pretentiöst tycker säkert en del, effektfullt tänker nog andra. Jag tycker nog att det är både och. Det är tydligt att det finns ett släktskap med sångarens namne Conor Oberst i Bright Eyes. Men när de avskalade flanellskjortetonerna plötsligt brister ut i gitarrstinna postrock-kaskader är Villagers mer exploderande och blir till en frisk fläkt stadigt stående på egna ben.

The Tallest Man On Earth i Annedalskyrkan.

Men så står han där till slut. Världens längsta man som i själva verket är den kortaste artisten mätt i meter över havet för kvällen.  Och vilket mottagande han får! Det blir tydligt att många med mig har längtat efter att den nasale och fingerflinke dalmasen ska spela på hemmaplan. Jublet har inga gränser när han kliver upp på scenen och The Tallest Man On Earth är uppenbart skärrad och rörd av den mäktiga responsen. Han berättar själv att han är glad att få spela i Sverige och att han får göra det i en kyrka, som dessutom är full till bristningsgränsen.

Han har charmat och spelat skjortan av både amerikaner och australiensare, men haft en betydligt mindre framgång här hemma. Trodde han ja. Under tiden av turnerandet utomlands har ryktet om The Tallest Man On Earth spridit sig även här hemma. Publiken sjunger med i låtarna, klappar taktfast och ger tillbaka minst lika mycket kärlek som The Tallest Man On Earth ger publiken.

I låtar som I won’t be found, Pistol dreams och King of Spain visar Kristian Mattsson, som han egentligen heter, att han lyckats hitta den perfekta hybriden mellan amerikansk folkmusik och det skandinaviska mystiska vemodet. Och när han avslutar tillsammans med flickvännen, tillika artisten Hajen, som spelade på samma plats under förra årets Way Out West, går det upp för mig att jag skulle kunna lämna festivalen redan nu. Festivalens tre första konserter har redan gjort skäl för biljettpriset. Och när jag lämnar Annedalskyrkan kan jag inte sluta att gå runt med ett fånigt leende över att Sverige har fått sitt eget Johnny Cash och June Carter-par.

Betyg:

Steget  3,5

Villagers  4

The Tallest Man On Earth  5

Tom Jones har lämnat showmusiken och börjat sjunga sitt eget slags gospel som flirtar med country, americana och blues.

I intervjuer har Tom Jones berättat att han och Elvis sjöng gospellåtar om Jesus långt inpå småtimmarna efter deras respektive Las Vegas-shower på 1970-talet. Och att han då också lovat Elvis att någon gång spela in en gospelskiva. Sagt och gjort, nu är Praise & blame här.

Det är omöjligt att inte jämföra med Johnny Cash och Rick Rubins American Recordings-serie. Tom Jones har själv sagt att Cash är inspirationen till den här skivan och han har dessutom valt att jobba med en producent som inte förknippats med hans musik tidigare. Producenten heter Ethan Johns och har jobbat med namn som Ryan Adams, Howard Eliott Payne, Kings of Leon och Emmylou Harris med flera.

Ethan Johns har precis som på tidigare alster där han varit inblandad lyckats skapa en nedtonad och organisk ljudbild där artistens röst får största spelrum. Och Tom Jones är inte sen med att göra sångerna rättvisa med sin säregna röst. Inte alls med klämkäck kraft, fullt med sexanspelningar. Den här gången är det ett annat tonläge. Kraftfullt, absolut, men ännu mer sårat och uppriktigt utan putslustigheter.

Det ska också sägas att det är ett bra urval av låtar som Jones valt att tolka. Han inleder snyggt med Bob Dylans What good am I? och fortsätter stilfullt med låtar som Burning hell (John Lee Hooker) och If I give my soul (Billy Joe Shaver). Tycker dock det är lite tråkigt att Ain’t no grave och Run on (God’s gonna cut you down) som båda är med på Cashs American Recordings-plattor får avsluta skivan.

Låtarna har alla sin egen tydliga karaktär, gäster som Gillian Welch och  Booker T Jones lyfter det hela ytterligare, men det bestående intrycket är ändå den röda tråden av det textmässiga temat – botgöring.

Tom Jones har blivit gammal. Och det vetefan om han inte har gått och blivit religiös.

– – –

Se och hör Tom Jones framföra What good am I? live i Jools Hollands Later Live: