Att leva med smärta är rubriken till föredraget Petra Mede håller en kväll medan snön faller stilla utanför fönstret till Allhelgonakyrkan i Stockholm. Långt ifrån Melodifestivalens fjäderboa och ståuppkrogarnas flabb står hon enkelt framme vid koret och berättar om den smärta i ryggen hon bär varje sekund av livet – och hur det påverkar hennes livssyn. Men skrattet finns där även denna kväll. Och den som känner igen och uppskattar hennes drastiska och provokativa humor, drar på smilbanden åt kommentaren: ”Bitterhet är bra!” som replik till sig själv när hon berättat om hur illa samhället ibland behandlar långtidssjukskrivna. ”Och”, lägger hon till, ”att älta – det är också väldigt bra!”

Bakom den tillspetsade ironin finns en välgrundad stark skepticism hos Petra mot nutida självhjälpsprofeter och tendensen i vårt samhälle att vilja hitta genvägar till lycka och bannlysa obehagliga, eller mindre attraktiva känslor. Tankar som hon kommer att fördjupa i vårt intervjusamtal, några veckor efter föredraget i Allhelgonakyrkan.

– Det handlar om rätten att få känna det man känner, och då till exempel att älta saker. Jag tror att alla känslor fyller en funktion och leder in i varandra på något sätt och det är viktigt att försvara i en tid när saker som ältande och bitterhet inte verkar få ta någon plats överhuvudtaget.

– Sedan för ens egen skull blir det naturligtvis tråkigt om man aldrig kan komma över saker och gå vidare, men förutsättningen för det är att också våga möta det där mörkret.

Petra har grund för det uttalandet. Från tolv års ålder var balett hela hennes liv. Hon var en tävlingsinriktad tjej som satsade allt på sin dans och i artonårsåldern gav det resultat i form av dans i föreställningar på de stora scenerna, som Stora Teatern i Göteborg (där hon växte upp). När hon var tjugo år deltog hon i ett eftertraktat danssymposium i Strömstad, med en känd koreograf. Mitt i dansen kände hon då hur det knäckte till i ryggen, det brände som eld och hon föll ihop på scenen, berättar hon. Från den stunden har hon levt med kronisk smärta i ryggen.

– När jag spelade in programmet Morgonsoffan för SVT till exempel, måste det finnas en annan soffa bakom kameran, där jag kunde sträcka ut min rygg mellan tagningarna.

Numera hörsammas den typen av krav för att hon ska kunna genomföra sitt arbete, som den eftertraktade komiker hon blivit på kort tid. Något som inte alltid varit fallet under långa sjukskrivningsperioder där hon kunde få kämpa om ett par timmars möjlighet till arbete i förhållande till försäkringskassans regler, konstaterar hon med spår av bitterhet – med rätta, som sagt.

Bild: Ester Sorri

Men Petra utstrålar också mycket av glädje och tacksamhet, inte minst för den nya karriär som lite slumpmässigt verkar ha öppnats för henne. Det var en väninna hon lärde känna i en grupp för långtidssjukskrivna som uppmuntrade henne att söka en kurs i ståuppkomik eftersom hon tyckte att Petra hade en särskild gåva i sin lyteskomik och sina vältajmade, vassa repliker. Det rådet följde hon, och under de senaste två åren har hon fått sitt publika genombrott genom medverkan i en hel radda teveprogram, som Parlamentet, Extra! Extra!, Stockholm Live, Morgonsoffan med flera.

Och trots en intensiv hösttermin med inspelningar av Morgonsoffan – och att hon vid intervjutillfället står inför sin debut som programledare i Melodifestivalen – dyker hon upp som avtalat i fotografen Esters studio på Södermalm. Vi slår oss ner med en termos, och lite fikabröd efter fotograferingen, och hon får frågan om hur hon orkar med allt?

– För att det är så roligt! Jag har varit sjukskriven i så långa perioder, att nu när så mycket händer mig är jag som en kalv på grönbete, och tar kanske i lite för mycket ibland också … Samtidigt så kommer allt detta roliga mitt i något slags begynnande fyrtioårskris tror jag, något som säkert spär på känslan av ”nu eller aldrig!”.

– Herregud, som om livet skulle vara över efter fyrtio …

Kommenterar hon sig själv, så som hon verkar ha för vana, och fortsätter mer allvarlig:

– Man kan åtminstone säga att mitt liv på ett sätt varit över, och börjat om på nytt, på grund av vad som hände mig.

I Allhelgonakyrkan – som hon inte bara besöker kvällen för sitt föredrag, utan varit aktiv i sedan flera år tillbaka efter ett intensivt sökande i olika kyrkor – berättar hon om den svåra tid som följde direkt efter hennes skada i tjugoårsåldern. Hon berättar om hur hon fick ta ”klivet tillbaka” till sitt föräldrahem igen och bli omhändertagen. Om hur smärtan var det enda som existerade för henne och att hon upplevde hela sin identitet ha gått förlorad eftersom den i så hög grad fanns i dansen. Hon berättar om hur familjen nästan gick sönder av medkänsla och hur hennes pappa sa att han bara önskade sig en sak: att kunna överta hennes smärta. Till slut började hon låtsas ha mindre ont för att hon inte klarade av att se deras sorg.

Hennes vänner försvann – de fanns ju i dansen – utom en vän, Jasmine, som höll ut, skrev brev och fanns där även om Petra inte orkade svara, berättar hon, märkbart rörd.

– Jag hade ingen livsluft. Egentligen hade jag bara ett val varje dag; att välja livet, eller döden. Jag tänkte ofta att jag ville ta mitt liv, men levde vidare för familjen och min vän Jasmines skull.

Ovanpå det andra fanns också skuld. Det konstaterades att skadan på ett sätt orsakats av hennes egen kropp. Inte på grund av en olycka, utan av att hon pressat sig själv så hårt över gränsen att hon överbelastat, och därmed själv flyttat kotor i sin rygg. Dessutom hade det sannolikt förvärrats av att hon försökt genomföra ytterligare en föreställning bara ett par dagar efter att hon föll ihop på scenen i Strömstad. Känslorna av skuld för att i det perspektivet ha orsakat sin egen skada, och även tacksamhetsskuld gentemot sin familjs uppoffranden, är känslor hon än idag, i likhet med känslor av bitterhet, inte vill förneka. De har krävt sin plats och många år av bearbetning för att klinga av. Men gentemot sina nära och kära kan hon idag känna bara tacksamhet – inte skuld, säger hon med eftertryck.

Hon nämner ett par orsaker till en vändning, till att fortsätta leva även för sin egen skull, trots att smärtan var densamma. Det ena var en liten systerson som föddes och blev ett föredöme för Petra i att leva i nuet. Det andra var en inre uppgörelse:

– Jag kom till en punkt där jag gav upp och sa till smärtan: ”Ok, du får vara här då!” Och smärtan stannade kvar. Men all den energi jag lagt på att kämpa emot smärtan, förflyttades på något sätt till att försöka hantera den. Och därmed blev den också mer uthärdlig.

När det gäller en ny karriär så har Petra samma tävlingsinstinkt som när hon var ung. Men synen på karriären har förändrats drastiskt.

– Jag var inte särskilt sympatisk som ung dansare, ser jag nu. Jag var elitistisk och hade lite förakt för svaghet. Men att jag skadade mig gjorde att jag fick just den rollen som jag hade tittat snett på förut. Så jag har verkligen släppt det där om att bara man vill, så kan man bli vad som helst.

– Och det har gjort mig väldigt trött på, och skeptisk till sådana som har den synen idag. Men däremot har jag kvar lite av den där tävlingsandan. Att vilja göra det jag gör fullt ut. Jag har svårt med vardagslunk och är nog lite benägen att söka kickar. Så man får väl vara glad att man håller på med komik, och inte droger i alla fall …

Bild: Ester Sorri

I Morgonsoffan, som var en parodi på nyhetsprogrammen som sänds på morgonen, fick hon tillfälle att belysa redan nämnda, och andra saker hon ställer sig frågande till.

– Det här att det ska ligga ett slags ”mysfilter” över allting, och att man samtidigt hoppar mellan helt makabra ämnesväxlingar i de här programmen, som bullbak i köket till svälten i Rwanda på en sekund, för att formatet styr allting. Och det är den här tendensen i vårt samhälle att försöka få in livet i små boxar, som jag tycker är ganska så ångestskapande.

Komikern David Batra spelade den lite kuvade manlige programledaren, medan Petras rollfigur enligt henne själv är en streber som vet hur man låter inkännande så länge kameran är på, men vars intresse för gästerna förmodligen slocknar i samma sekund som kameran.

– Jag gillar de här små sakerna i blickarna mellan mig och David. Att man till exempel säger: ”Nu ska vi få se något fantastiskt!” Alltså, att gå in och göra något slags värdering av vad andra ska se, vilket jag tycker är så mästrande. Att försöka vara lite on top of it.

Säger hon, och får exakt det där spelade von oben-uttrycket i ansiktet man känner igen från hennes rollkaraktär.

Så övertygande var hon tydligen i sin spelade roll som programledare i Morgonsoffan att tevecheferna ville att hon skulle axla Kristian Luuks uppgift, som programledare på riktigt, för Melodifestivalen – Sveriges största teveprogram. Självklart såg de många kvalitéer hos Petra, men hon skrattar åt tanken av hon gett illusion av att redan vara programledare. Och funderar över sin roll.

– Som ironiker måste jag naturligtvis driva en del med det här fenomenet, men jag kan inte ha det som ingång eftersom det vore en kränkning mot alla som tycker så mycket om detta, inklusive mig själv. Och då har jag sagt att själva tävlingsmomentet är på fullt allvar. Däremellan får jag skämta, men helhetsintrycket måste vara att det är fest och en stor sångtävling.

Och visst håller hon med om att Kristian Luuk krattat gången lite också, som liksom Anders Lundin i Allsången både köper konceptet och förhåller sig med viss ironisk distans till sig själv och de medverkande – och därmed säkert representerar mångas behov att komma upp och andas lite för att kunna dyka ner helhjärtat i detta, utan kvävningsrisk.

Tillsammans med sin humorkollega Anna Granath har Petra Mede också skrivit och gett ut boken: Mer självkänsla än du kan hantera! (Frank förlag). En parodi på en välkänd livstilsbok och fenomenet med ”självhjälpsprofeter” som Petra menar har sitt Mecka i Stockholm, hennes egen hemstad sedan snart tjugo år tillbaka.

– Någon sa till mig att i Stockholm är Gud en självhjälpscoach, och jag får stora skälvan när jag hör talas om dylika. Jag vill inte sätta åt någon särskild person, men om jag nämner en viss filmregissör som talar om att man kan ”välja glädjen” och författarinnan till boktiteln vi parodierar, så är dessa två bara toppen av ett isberg.

– Jag tycker inte att dessa profeter bemödar sig tillräckligt om att gå ner på det existentiella planet hos olika individer, av vad som ger känsla av mening? Det blir istället en tyst överenskommelse om att alla bara vill vara lyckliga, ha ett bra jobb, många barn och så vidare, enligt ett formulär. Och är man inte med på den utgångspunkten så känner man sig redan där som ett ufo. Sedan kommer allt att handla om något slags teknik för att ständigt må bra och jag förstår inte riktigt självändamålet med det.

– De säger att självförtroende handlar om att veta att man är bra på det man gör och självkänsla att man är betydelsefull på grund av den man är. Och den betydelsen är naturligtvis korrekt, enligt uppslagsboken, och densamma för mig. Men sen, vad är syftet med det? Ska jag bara ha en bra självkänsla, vad hände med självrannsakan?

– Jag vill inte dra in skuld i detta, för mig handlar självkänsla om något slags kärlek och acceptans för sig själv och att trots fel och brister släppa självföraktet. Men om självkänslan blir stöpt i en mall förutsätter det att jag är en helt underbar varelse när jag lär känna mig själv. Och det kanske inte är det man hittar därinne när man gräver … Man kanske hittar en massa sidor som inte är så vackra. Och då får man acceptera dem också. Men de här böckerna ger intryck av att vi är små änglar eller gudar allihop och det blir lätt oerhört självfixerat.

– Vilket kyrkan i och för sig också kan bli har jag insett. Att jag åker dit för att jag personligen ska må så himla bra, samtidigt som det i grunden för mig mycket handlar mycket om att vilja glömma mig själv, eftersom jag jobbar i en så självupptagen bransch – men det finns en dubbelhet där.

Därmed är vi inne på Petras relation till kyrkan. Hon har ingen bakgrund eller uppväxt i kyrkan, är varken döpt eller konfirmerad, utan beskriver sitt andliga sökande och sin dragning till kyrkor som en följd av vad hon upplevde för ett tiotal år sedan.

– Det var en personlig livskris efter att en relation tagit slut, och att allt som hade hänt i och med min skada kom upp och ackumelerades på något sätt. Jag hittade ingen mening med det här livet, och det kan jag fortfarande jobba med.

Den sommaren var hon gäst på ett bröllop och under festen sökte hon kontakt med prästen för att få tala om hur hon mådde och söka råd. Han tipsade henne om att det fanns grundkurser i kristen tro för sökare, som kallas Alphakurser, och hon anslöt sig till en sådan.

Petra upplevde detta forum positivt för att det ledde henne vidare och skapade relationer, men också starkt negativt. Ett exempel på vad hon inte gillade var när en dam gick därifrån i protest och en av ledarna fällde kommentaren: ”Det var bra att hon gick, hon hade ändå något ruttet i sig …” Kvinnan i fråga upplevdes som ett hot och fick ledaren att känna sig obekväm.

– Bland det värsta jag vet är när man låtsas vara ett forum där det är högt i tak men inte är det egentligen. Det gör mig väldigt illa till mods när alla ska tycka lika.

Petra sökte vidare i vitt skilda kristna sammanhang. Hon gick till katolska kyrkan och biktade sig. Men prästen där visste ingenting om förhållanden eller vad det var att vara sambo och började fnittra, så det blev bara dumt. Sedan gick hon till en annan kyrka på Södermalm där man skulle falla i anden. ”Men jag var ju så rädd om min rygg så det gick inte …”

– Jag landade i Allhelgonamässan på grund av en känsla av acceptans av sig själv och varandra där. Trots det jag säger om vikten av att lätta på skuldbördan, så upplevde jag att det var för mycket betoning på det i de andra kyrkorna jag besökt, och samtidigt kunde jag uppleva en självtillräcklighet gentemotvärlden utanför. Det handlade om att leva det där rätta, oantastliga livet i församlingen. Men det jag sökte och fann var acceptans som därmed inte säger att vi är skuldfria och allting är okey, utan att vara älskad trots alla våra brister.

Bild: Ester Sorri

Mot slutet av Petras föredrag i Allhelgonakyrkan talar hon om ett existentiellt perspektiv av att leva med smärta. ”Livet är smärta”, konstaterar hon. Det som gör livet värt att leva är möten med andra människor, men baksidan av det är att vi också ska skiljas åt. Så mycket vet vi.

– Jag kan inte tänka mig något annat projekt än livet där man så gladeligen går nederlaget till mötes. Alla andra projekt skippar man om man vet att det leder till död. Så visst gör livet ont.

– Livet handlar mycket om att lära sig handskas med besvikelser, tänker jag. Det låter väldigt svartsynt men livet blir en besvikelse, eftersom det tar slut. Därför försöker jag att arbeta med att hantera besvikelser och ändå göra något av dem. Istället för att förneka och stå emot dem, se att det är så och försöka agera och leva med dem.

– Och mitt liv får ett mycket större värde av att jag kan göra en massa saker trots att jag har den här smärtan. Och det behöver inte vara en ständig sorg att jag känner smärta, utan också en motor, för att jag alltid måste gå emot någonting. Varje dag är en vinst om jag övervinner smärtan.

– Det finns en sådan enorm vilja till liv och kraft som människan ger bevis för … och den kraften, det är det närmaste något gudomligt jag ser och kan bekänna mig till. Kraften att orka och vilja bygga upp. Och hur fruktansvärt tungt det än kan ha varit för mig så har jag tagit mig igenom det och därför är mina favoritrader i en psalm: ”som din dag så skall din kraft och vara, detta löfte gav han mig”.

– Och vad jag har sett så är det ändå väldigt många människor som får en sådan kraft trots att det är helt orimligt att de skulle orka och klara av det. Men det är inget axiom, det finns också människor som av olika anledningar bara inte orkar utan tappar kraften och livslusten. Det går inte att förneka eller förklara.

Intervjun gjordes för Trots Allt, där den publicerades våren 2009.

Det finns en formulering som återkommer många gånger på bandupptagningen av intervjusamtalet med sångerskan, låtskrivaren och producenten Laleh Pourkarim: ”Vi måste unna oss …” Överhuvudtaget är hon en artist som påfallande ofta talar om ett ”vi”, snarare än ett ”jag”, och det handlar om att unna sig frigörelser av olika slag. På samma sätt är hennes hemsida full av inkluderande tankar och tips till andra kreatörer om hur varje steg i en skapandeprocess går till, och möjliggörs. Hon tycks alltid vara i moteld mot ett samhälle, där en jury eller ett finger pekar och avgör vem som får vara med och vem som ska ”åka hem”. Men hon värjer sig mot något slags godhetsstämpel.

– Det handlar bara om vad som verkar befriande för mig själv.

På väg till intervjun ringer hon och undrar om vi inte kan gå någon annanstans än lokalen skivbolaget bokat. ”Vi har gott om tid”, säger hon avspänt när vi släntrar in på Café David Bagares intill gamla Nalen i Stockholm.

– Den här skivans texter handlar om saker som att veta att man har ett val, och att definiera sig själv. På ett filosofiskt plan, men ofta med en religiös underton, för jag tycker om den där längtan …

– Religion är invecklat, för invecklat för att vara mänskligt, men längtan bakom den är fin.

Ibland så blundar man hårt
Kanske man bett om något gott
Jag vet då inte hur man ber
men var det en bön
så bad jag för oss…

(ur Lär mig om)

Bild: Mats Sahlström/Warner Music

– Jag är ett sant storstadsbarn, ”skogen har jag väl sett nångång” sjunger jag i samma text. Men att längta på tå, att vara den här lilla varelsen som vi kan se i varandra där vi går omkring i stan med längtan till havet inombords … att vi ärver beteenden, men kanske också längtan till någonting annat.

Staden får trots kärlek till pulsen och människorna, ofta klä skott för något fyrkantigt i Lalehs lyrik, en plats där man blir streetsmart och ägnar sig åt ”hitte-på” i form av tom strävan efter prestation och positioner. Och det mesta av skivan kom också till under några månaders flykt till landsbygden i Västerbotten, utanför Skellefteå. Där utvecklades ett samtal mellan Laleh och ”Simon” som titeln Me and Simon antyder.

”Simon says” är den engelska varianten av ”Följa John” och även titeln på en av de bärande låtarna på skivan. Simon står för den där inbillade eller verkliga rösten i vår tid som talar om vad vi bör göra, och inte, för att överleva och följa framgångsmallen. Laleh hejdar sig mitt i en mening med ett litet skratt och ”åhnej” när egna låten Live tomorrow plötsligt strömmar ur radiohögtalarna där vi sitter, men återkopplar snabbt till ämnet och till religion:

– Det jag fascineras av i religiösa texter är att de ofta är så extremt poetiska och vackra, men sedan bör man kanske inte ta dem så bokstavligt. Men strävan i sig är intressant. Det här till exempel om att vill man bli älskad av världen, så måste man tillhöra världen – annars kan man inte förvänta sig att bli älskad. Det har bärighet när man ser på hur den här världen är uppbyggd på prestation och att skapa sig en plattform, men då kan man heller inte bli riktigt älskad – eftersom det bygger på att särskilja sig.

Laleh tycker om saklighet och logiska resonemang när det gäller ideologiska diskussioner, säger hon.

– Jag brukar hävda att en egoist är någon som vet att jag mår bäst när människor omkring mig mår bra. Så blir den sanna egoisten på samma gång en väldigt solidarisk person, men utan en massa ideologier och plakat i bakgrunden.

Det handlar då inte längre om att vara den ”goda” och klä sig i hjälparrollen på olika bevekelsegrunder, utan om att jag mår bäst så helt enkelt, konstaterar hon. Att vara solidarisk kan bygga på fakta. Hon smuttar försiktigt på det varma teet och funderar vidare:

– Jag brukar intressera mig för vad som ligger bakom sådant människor säger, vad betyder till exempel ”Jesus dog för våra synder” eller ”Du är född på nytt”? Om man bara går och rabblar sånt här, rabbelbabbel, så känns det som om det blir en sorts avgud. Man gestaltar något som inte går att gestalta.

– Och då tänker jag att man kan göra det till något sakligt istället. Vad är ”synd”? Jo, det kan vara att man drabbas av något, som kan vara ens historia. I en viss nation har man fått lära sig att hata en annan nation, och då har man drabbats av det hatet, ärvt den historien. Därför kanske ”synd” är historia. Att bli fri från synd blir då att vara fri från sitt förflutna, från sin historia, från att hata – man är återfödd. Det är kanske den sanna frälsningen, jag är återfödd, nu är jag, jag. Jag behöver inte bära på det jag har fått från föräldrar och omgivning.

… and every night I let go
I let go
every day I’m awake in a different shape…

(ur Simon says)

Bild: Mats Sahlström/Warner Music

Men är det aldrig viktigt att ta vara på sina erfarenheter och sin historia?

– Det följer med ändå, men betonas tillräckligt. Jag tror inte det är så stor idé att spara på saker medvetet. Om man till exempel kommer fram till att man inte ska vara så öppen med sina känslor för att det skrämde bort den där killen som jag ville ha. Men sedan möter du en person som är rätt för dig, och kanske just den personen, i det läget behöver höra ”för mycket”. Vi föds med visdom, kärlek och kunskap, ändå gråter vi efter kärlek som bebisar. Att gå tillbaka dit. Kanske är det tvärtom så att vi ska försöka radera våra erfarenheter.

Men visdom då, att vara gammal och insiktsfull, det måste du ändå se som positivt?

– Jo, men är inte det viktigaste som de äldre visa brukar ha att säga är i stil med ”sov på saken, så kommer det bli bra” och man blir frustrerad, men det visar sig oftast vara sant att det ordnar sig … senare. Men visst, det är viktigt att få vara svag också, att ibland få definiera sig.

– The end är en enkel kärlekssång på plattan. Om platsen där himlen möter jorden – på en och samma gång. Och jag behövde den här låten för att visa helheten. Vi är människor, inga robotar. Vi är de här varelserna som både är jordiska och tillhör något annat samtidigt. Och vi måste bejaka alla de här sidorna för att bli hela.

– Men när det står ”sök så ska du finna” så ligger betoningen för mig helt på att söka, inte att ha funnit för att finna …

Intervjun är tidigare publicerad i Trots Allt nr 2 2009.