Med risk för att låta som en bitter gammal farbror så är det i dessa opportunistiska tider genuint uppfriskande med någonting diametralt motsatt. Om det så bara är i form av en musiker som ger blanka fan i vad för populärkulturella medvindar som kan tänkas blåsa just för tillfället.

För Sophie Zelmani har alltid varit, en helt annan sorts känslostorm. En vilsam orkan. Ett rofyllt vulkanutbrott. A silent alarm.

Och fascinerande nog så fungerar det den här gången också. Det är visserligen sant att Sophie Zelmani mellan varven framstått som närmast parodiskt lågmäld. Och visst, tidigare har det funnits tillfällen då man blivit rätt trött på detta evinnerliga viskande.

Men det finns uppenbarligen grader i himmelriket också. För I’m the rain är inte ännu en habil dussinskiva från Sveriges mest konsekventa popartist. Nej, det här en toppnotering.

Helheten står märkbart stadigare än tidigare och tillsammans med ett par–tre verkligt utsökta små kompositioner – varav Ready och To be forgiven dröjer sig kvar längst – så är det här onekligen Sophie Zelmanis bästa album på riktigt länge. Kanske till och med någonsin.

Skivan är, som titeln antyder, inspelad i Downtown Presbyterian Church i Nashville och döljer ett smärre pärlband. Så när som på två undantag, lyser Griffins egna alster visserligen med sin frånvaro den här gången men det är också en av grundtankarna med skivan. Klassiska psalmer och mer eller mindre kyrkligt förankrade stycken, omstöpta på ett lika traditionellt som egensinnigt vis.

Delar av den redan nämnda vänskapskretsen – Emmylou Harris, Jim Lauderdale och makarna Miller, till exempel – bidrar med ofelbar musikalisk fägring. Men allra bäst blir det trots allt när Patty Griffin ensam tar sig an Hank Williams House of Gold.

Magiskt var ordet.

Men sedan är det också slut. Det går nämligen inte komma ifrån att Battle studies är musikalisk färdigmat. Artificiell och fylld till bredden med mer eller mindre melodiska E-ämnen. Komplett med ovan nämnda skvallerkittlande duett – de är ”bara vänner”, för den som undrar – som fullgott konserveringsmedel.

Utifrån sett är det bara sorgligt. John Mayer har på ett par–tre år gått från slagfärdig och bildskön gitarrvirtuos – till slagfärdig och bildskön tabloidprosa. Jag vet inte vems fel det är, men hans offentliga persona har blivit ett klibbigt kändisskap; en populärkulturell trafikolycka som vi inte kan låta bli att vältra oss i.

Och med Battle studies tycks musiken i allmänhet och låttexterna i synnerhet vara på väg åt samma håll. Det här är polerat, habilt och, när allt kommer omkring, rätt ointressant.

Lyssna på Continuum från 2006 istället. John Mayer anno 2010 lämnar alldeles för många oberörda.

Låtom oss konstaterar detta faktum med en gång. I min värld får en konsert med Depeche Mode instinktivt högsta betyg, bara av den enkla anledningen att Basildontrion befinner sig på armslängds (nåja) avstånd.

Depeche Mode är nämligen världens bästa band. Alla kategorier.

Men uti denna hejdlösa subjektivitet finns ändå någon form av insikt. Angående måndagens konsert måste således följande nyanserade påpekanden fogas till det enastående helhetsintrycket:

* Stripped, Miles away/The truth is och Policy of truth föll alldeles platt. Att bandet, efter nästan ett år på turné, dessutom lyckas med konststycket att spela den sistnämnda låten så fel att de tvingas stanna upp och börja om från början, är dessutom ingenting annat än obegripligt.

* I jämförelse med tidigare alster är senast skivan – Sounds of the universe – inte tillräckligt bra. För att uttrycka det milt. Ett faktum som till och med bandet själva verka ha insett. De nya melodierna avhandlades summariskt.

* Av någon outgrundlig anledning envisas sångaren Dave Gahan med att vända ryggen mot publiken alldeles för ofta.

Men när han väl låter bli denna ovana så är det också slut på problemen. Och på sakligheten. Ty då står där en fixstjärna som inte ens behöver sjunga för att ha hela världen lindad runt sitt finger. Som förför, bara genom att visa sig. En vibrerande utstrålning som faktiskt saknar motstycke inom modern populärkultur.

Då spelar det ingen roll att Malmöpubliken är anmärkningsvärt oinspirerad. Eller att vissa inslag känns, väl pliktskyldiga. Eller att Andy Fletcher, som mycket väl kan vara musikhistoriens mest obegripliga bandmedlem, ser ut som en bortkommen och högst genomsnittlig mellanstadielärare.

För, när Dave Gahan sjunger ”All I ever wanted, all I ever needed is here, in my arms, words are very, unnecessary, they can only do harm” och på sedvanligt och ack så uppviglande manér sliter av sig både sin figursydda kavaj och den karakteristiska västen; eller när Martin Gore, som mycket väl kan vara musikhistoriens mest oumbärliga bandmedlem, sjunger mästerverket One caress som om det gällde livet självt, då är det bara att kapitulera. Då köper vi konceptet rakt av. Då är Depeche Mode verkligen världens bästa band. Alla kategorier.

Men så är jag ju djupt osaklig också.

Se Depeche Mode framföra Personal Jesus vid konserten i Malmö 25 januari:

Förmodligen känner den som läst Salman Rushdie istället igen den där, mättnaden. En sorts poetisk sockerchock. Känslan av att, ha nått klimax och behöva ta en paus. Och den som fullständigt kapitulerat inför Rushdies hejdlösa fullkontaktslitteratur, lär knappast bli besviken den här gången heller.

Under brinnande renässans reser Niccoló Vespucci – påhittad son till en lika påhittad kusin till en viss Amerigo Vespucci – från Europa till den indiske och smått skogstokige mogulen Akbar den stores hov i sägenomspunna Sikri. Segerstaden. Niccoló säger sig vara den mångt mycket äldre Akbars farbror, och ger sig in i en makalös historia för att bevisa detta påstående.

I centrum för hans epos står den undersköna Qara Köz – en drömfigur som är så strålande vacker att hon nästan blir konturlös – och de tre barndomsvännerna Nino Argalia, Machiavelli – ja, just den Machiavelli – och Agostino Vespucci – den påhittade kusinen. Historiska karaktärer och rena fantasifoster vävs ihop i en storslagen resa från galenskap, despoter och paradoxal upplysning i Öst – till bondläppar, förfall och urskillningslös död i Florens. Ett, som så ofta i Rushdies romaner, taktlöst och korrupt Väst.

Men Förtrollerskan från Florens är inte bara ett drömskt mönster av underförstådda insikter och skir poesi. Den är framför allting annat en regelrätt saga. En svindlande färd, förbi sjörövarskepp, schweiziska albinojättar, fantasifruar, obestridd magi, bestridd erotik, och, humor. Den, hos Salman Rushdie, allestädes närvarande humorn.

Och helhetsintrycket är svårslaget. En briljant text, på randen till galenskap. Precis som det ska vara.

Då gör det faktiskt ingenting att man blir mentalt proppmätt av bara farten.

I den ruggiga snålblåsten på Stortorget, i utkanten av en manifestation där arrangörerna hoppas att vi ska ”vara med och ta ansvar för att avskaffa mäns våld mot kvinnor”, väcks nämligen ett personligt och plågsamt minne till liv. Som det bär mig emot att återberätta.

För några år sedan ringde en nära vän mitt i natten och förklarade att hennes sambo just slagit henne. I ansiktet. Eller som hon själv skyndade sig att korrigera historien: ”han var full och jag uttryckte mig säkert lite klumpig”.

Minns så otroligt tydligt hur jag satte mig käpprätt upp i sängen och kände ett dittills oöverträffat ursinne. Fumlade på mig kläderna och var redan ute ur lägenheten, när hon ringde igen.

De hade ”blivit vänner”. Talat ut. Han hade bett om ursäkt. Det skulle aldrig hända igen, och när jag drämde igen dörren till taxin och kastade ur mig ännu en tirad av okväde mot detta avskräde till man så inträffade någonting, för mig, djupt bisarrt. Hon skällde ut – mig! Sa att jag inte hade med saken att göra. Jag hade missuppfattat situationen och borde vackert gå och lägga mig igen.

Hon förbjöd mig inte bara att komma dit och hämta henne, utan också att någonsin ta upp saken igen. Annars skulle hon minsann säga upp bekantskapen.

Jag sov ingenting den natten.

För mig handlar det således inte ytterst om stora ord och regnvåta manifestationer. Även om de är nog så gott initiativ. Visst, all världens män måste inse och våga uppmärksamma att det är vi som är problemet. Att vi sätter trenden; skriver våra kulturella och kollektiva kontrakt över vad som faktiskt är normalt att säga, göra och tänka.

Men det krävs mer än så. Någonting, grundläggande, allmänmänskligt, och närmast övermäktigt.

För den gigantiska skutan ”Svensk manlighet” måste byggas om och i regnet framför rådhuset på denna FN:s dag mot mäns våld mot kvinnor, kan jag inte komma ifrån känslan av vanmakt.

Jag är visserligen beredd att ta det där djupa andetaget, och erkänna min del i ett samhälle där det år 2009 lämnas in tre anmälningar om våld mot kvinnor varje dag. Bara i Örebro.

Men jag har ärligt talat ingen aning om vad det betyder i praktiken. Jag vet inte hur jag ska tackla de privata och faktiska situationerna. De som varken är statistik i våra nyhetsspalter, eller en uppfordrande utmaning från en kör av redan frälsta.

Även om det i raden av tal i går kväll återfanns flera goda förslag till förändring så vet jag av egen erfarenhet att det inte är så enkelt att, som en forskare uttryckt det tidigare i Nerikes Allehanda, ”fråga henne på ett vänligt sätt om du kan hjälpa henne” när en nära vän blir utsatt för misshandel eller sexuella övergrepp.

Verkligheten är inte en checklista man bockar av. Den är en storm av känslor och helig vrede, och jag har som man inga konkreta verktyg att hantera den med. Jag och många med mig behöver, kort sagt, hjälp. Ett manifest, snarare än en manifestation.

Det handlar inte om att skjuta ifrån sig sitt ansvar. Det handlar inte om polemik eller försvarspositioner. Och det handlar framför allt inte om att fegt putta över bollen till kvinnornas planhalva.

Nej, det här handlar om en frustrerad jakt på reella metoder. Ännu en utmaning, om man så vill, som går att koka ned till en rak och ärlig fråga: Vad kan jag göra?

För jag vågar påstå att stora delar av den samlade manligheten famlar i mörkret på den punkten.

Och jag mår fysiskt illa av min uppenbara oförmåga att hjälpa en drabbad vän.

Tidigare publicerad i Nerikes Allehanda den 26 november 2009.

Det har bara gått ett par år sedan Emil Svanängen inte hade någon permanent bostad. En egen lägenhet gick helt enkelt inte ihop sig ekonomiskt, och inspelningssessionerna alternerades därför mellan ett kvavt studentrum i västra Stockholm och föräldrahemmet i Jönköping.
Läser man mellan raderna från samma tidsperiod återkommer Loney Dears frontman och ende egentlige medlem ofta till svårigheter; till mörker och melankoli. Känslor som bevisligen genomsyrade musiken, och som ganska snart decimerade turnélivet till ”det värsta man kunde tänka sig”. Ett nödvändigt ont som bara skulle genomlidas. Ingenting annat än en karriärmässig fjäder i hatten.
Det var också här någonstans som ett brittiskt musikmagasin bad Emil Svanängen berätta någonting om sig själv som de inte redan visst. Det lakoniska svaret: ”jag är oftast ledsen”.
Och även om han i dag försöker bagatellisera uttalandet – ”det har spritts bara för att DN citerade dem” – så säger det en hel del.
– Jag var ju ganska deppig då. Jag var ledsen.
Och nu?
– Nu? Nu är jag glad.

Bild: Luger.se

Vi är på väg till Linköping, för att titta på en kontrabas. Emil Svanängen är, även om han själv verkar ha svårt att förlikas med tanken, en upptagen man och efter en veckas mer eller mindre påstridiga intervjuförfrågningar blir det därför en smula okonventionellt. Två intervjutimmar i en bil fungerar ju faktiskt precis lika bra som två intervjutimmar någon annanstans.
Då känns frågan om hur en två meter hög ståbas ska få plats i baksätet som ett större problem. Liksom det faktum att bensinen tar slut innan vi når Nyköping. För den händelse att Loney Dear någon gång lever upp till Emil Svanängens storslagna ambitioner – ”jag har alltid skrivit musik för massorna” – så har jag numera en anekdot av rang. Den om hur jag en själakall januarieftermiddag i nådens år 2009, puttade Sveriges näste popsensation och hans metallikblå Golf-tvåa till närmaste bensinstation.
Men nog om detta. Senast vi träffades hade Loney Dear precis gett ut det hemmaproducerade mästerverket Loney noir  – bandets fjärde fullängdare på två år. Då var det augusti, år 2005 och dagen efter en bejublad akustisk spelning på Frizonfestivalen.
I solskenet framför det röd-vita kaféet på Torp la Emil Svanängen ut texten om att han skulle ”ge ut två album om året fram till 2010, och sedan lägga av”.

Så blev det inte. Inte alls faktiskt. När nya skivan Dear John släpptes till den svenska publiken i mitten av mars hade det gått drygt tre och ett halvt år sedan den där förmiddagen på Närkeslätten.
– Jag trodde nog att jag skulle få sitta hemma och jobba med skivor. Det hade varit rätt grymt egentligen. Jag förstod inte att det skulle blir så mycket turnerande, säger Emil Svanängen.
För även om vi inte visste det sensommaren 2005, så stod Loney Dear på randen till allsköns storslagna framgångar. En remarkabel medvind som, via 200 dagar på turné och långa rader av superlativ från all världens musikskribenter, kulminerade i att ett av Amerikas mest prestigefulla skivbolag gav ut Loney noir på nytt.
Samtidigt gled ”nästa skiva” ohjälpligt allt längre in i framtiden. Den blev ett av de där beryktade molnen som hänger över; någonting ofullständigt som det alltid fanns anledning att ”ta tag i”.
– Nya skivan är en produkt av tre års samlande. Det var meningen att den skulle ges ut ganska fort, men så kom det en karriär i vägen, konstaterar Emil Svanängen, samtidigt som den ena genomfrusna Stockholmsförorten efter den andra rusar förbi.
– Det är lite en samling av de senaste åren. Den kännetecknades också av någon sorts ”andraskivan”-problem. Men jag tror egentligen att det var mer teknik och praktik som gjorde att det blev svårt att göra färdigt den.

Vi pratar drivrutiner, försvunna filer, och ”infrabasmaterial på fem hertz”. Om teknik, och ett smått personifierande svar. För om steget mot mer trygghet och lycka är den röda tråden för den som råkar intervjua Loney Dears huvudman i januari 2009, så verkar teknik- och matematikfascinationen vara ett närmast tidlöst tema. Heter man Emil Svanängen så går det uppenbarligen att räkna på det mesta.
– Det här med kreativitet är visserligen någonting magiskt som man inte riktigt råder över. Men när man väl kommit förbi den där första impulsen och inspirationen, så är det faktiskt rätt mycket ett hantverk.
Mer hjärna. Mindre maggrop. Aldrig ett beslut från höften. Frågar man om de mörkare tongångarna i Loney Dears sångkatalog så svarar Svanängen följaktligen:
– Jag har spelat mycket, och fått känna på vad som är kul att använda på scen. Och jag har märkt att det är roligt med mörkare musik. Lite råare, och våldsammare. Glad musik blir man ganska trött på att spela.
Det handlar alltså inte nödvändigtvis om sinnesstämning. För den som kalkylerar behöver det inte vara svårare än att svärta gör sig bättre på bild.
En pragmatisk inställning som går igen i relationen till den frikyrka han en gång växte upp i, och säger sig vara ”mycket stolt över”. För det är inte lätt att tro om man heter Emil Svanängen.
– Det är omöjligt. Och då är det ingen lättja bakom det svaret. Det handlar snarare om att när jag grubblar så kommer jag fram till att det inte är sant, och det blir jag ganska besviken på.
– Så jag låter bli att grubbla. Och hoppas i stället. Ska vi säga så?

Intervjun har tidigare publicerats i Ikon1931 nummer 1 2009.