Weller har aldrig dragit sig för stilbyten. Hoppet från The Jams punkinfluerade rock till Style Councils tämligen slicka soul var till exempel stort en gång i tiden. Här gör Weller om tricket, en gång för varje låt.

På ett sätt förstår jag vad han velat åstadkomma: en tokladdad samling låtar där varje tänkbar sväng tas ut i varje tänkbart ögonblick. Det låter väldigt mycket om den här skivan.

Problemen är två. Dels är låtmaterialet rejält ojämnt, och allt det högljudda framstår lite för ofta som ett försök att dölja det. Dels blir den övergripande känslan, hur spännande Weller än vill vara, just att albumet känns trött.

Ordet ”gubbrock” är inte bra, det är för svepande och oexakt och kan dessutom i vissa lägen stå för något ganska trevligt. Men slutintrycket är att Weller känns – gubbig.

Band of Horses var på sina två första album en mycket lättälskad indierockakt, med musik uppbyggd av vackra melodier, lagom ruffiga gitarrer och en gnutta lo-fi-känsla.

På Infinite arms är melodierna ännu vackrare, och så gott som allt det skitiga är bortrensat. Första genomlyssningen blir en smula förvirrad, men ytterligare några löser problemet: tar man det för vad det är i stället för vad man trodde att det skulle vara är det här bra. Riktigt bra.

Ben Bridwell och hans mannar målar med de flesta färger från den amerikanska musikpaletten – pop, rock, country, folk… – och pendlar mellan det intima och det stort upplagda.

Om det låter spretigt så kan jag säga att det faktiskt är väl sammanhållet. Bridwells röst är en stark länk i kedjan, det konsekventa låthantverket en annan.

Infinite arms är totalt sett bland de starkaste albumen jag hört hittills i år, och On my way back home kanske den finaste enskilda sången så här långt.

- – - -

Just nu kan du i vår videoruta se en video till Band of Horses On my way back home.

Musiken är svåretiketterad, men kan väl sammanfattas som ganska återhållen indiepop med rejäla inslag av syntar. Pet Shop Boys brukar nämnas som referens, men jag vet inte – det är nog mest för syntarna och den sorgsna sången, och det här är betydligt mer självständigt än så.

Det dominerande stämningsläget är vemod, men inte i första hand som sorgset vemod, utan snarare som vackert.

En gång i tiden larmade bandet på ett helt annat sätt. Här är det tonspråket nästan helt borta, och med tanke på vad vi får i stället är det inte mycket att saknar. Det här är riktigt snyggt.

Det spelar egentligen ingen roll var man står politiskt – Ta det tillbaka! är ett dubbelalbum som är ganska svårt att ta till sitt hjärta.

Cd 1 utgörs av nya låtar inspelade i studio, medan cd 2 är egna och andras klassiker inspelade live, komplett med mellansnack. Liveskivan är bara Wiehe och hans gitarr, i studion tassar några medmusiker och bakgrundskörsångare då och då lite försiktigt runt artisten.

Mikael Wiehe är förbannad – riktigt rejält upprörd över tillståndet i landet, sådant det ser ut efter några år med en borgerlig regering. Det där skulle kunna vara en bra utgångspunkt för en stenhårt politisk skiva, men det förutsätter att ilskan någonstans balanseras av en gnutta eftertanke.

Här finns inte mycket sådan; Wiehe kör på och låter det som kommer ut komma ut. Rader av politiker nämns vid namn, idéer och sammanhang häcklas, det är betydligt mer pamflett än konst. Vilket är synd, eftersom Mikael Wiehe tidigare ofta har förmått att vara tydlig utan att vara övertydlig.

Och man behöver verkligen inte vara nyliberal för att tycka att parallellen mellan sådana och Hitler i bunkern är ganska rejält smaklös.

Jag förstår mycket väl vilket syfte Mikael Wiehe har med Ta det tillbaka! Men jag förstår mig inte på sättet han valt att göra det på. De vildast sluggande boxarna vinner sällan några stora titlar.

Och om det är svårt att bli klok på syfte och mening med skivan så långt, så blir det inte mycket tydligare när man lyssnar på den. Mer än kanske att de egna idéerna är slut, eller (lite snällare) att det här kan vara ett sätt att lyfta fram rötterna till den egna musikaliska sfären.

Men i så fall kan man undra varför i stort sett allt fått samma anonymt syntiga inramning, och varför Rockin’ in the free world låter som Alcazars låt i 2011 års melodifestival.

Alltihop känns ganska sorgligt, och det är svårt att tänka sig att detta är artisten som en gång gjorde Vi har bara varandra.

Om ni förresten undrar hur den där halvan i betyget förirrat sig in här så är den en liten bonus för avslutande The winner takes it all. Den är rätt okej.

(I butik 31 mars. )

Ordboksdefinitionen av eklektisk är något som ”försöker förena idéer från olika håll”, och även om det i popjournalistik oftast använts som ett positivt omdöme är själva ordet en smula tvetydigt – det betyder precis det där, men kan lika gärna betyda att man blandar på ett osjälvständigt sätt.

Nå. Teddybears skulle kunna vara ett annat sätt att definiera ordet eklektisk. Dansmusik, rock, hiphop och en hel del annat slåss om utrymmet i bandets musik, förr och även nu på Devil’s music.

Och som om det inte var nog är gästlistan på det nya albumet nästan lika lång som låtlistan. Bland de mer namnkunniga gästerna hittar vi B52’s och Flaming Lips.

Det säger sig självt att resultatet blir lite gott och blandat. En del, till exempel Flaming Lips-samarbetet Chrystal meth christians, är sin ganska lättköpta drift med USA:s kristna höger till trots riktigt lyckad – den svänger och gungar och känns trevligt Wayne Coyne-knäpp. Annat blir en smula platt. Det gäller i första hand ett par instrumentala låtar som mest känns som utfyllnad.

Om man uppskattar det emellanåt ganska tramsiga anslaget är en smaksak, eller möjligen en fråga om dagsform. Men livepotentialen på materialet är hög; de dansanta låtarna dominerar och det är trots allt svårt att inte dra lite på smilbanden till titelspåret.

Så är då skivan eklektisk som i osjälvständig? Nja. Det är svårt att tänka sig den utan de ofta ganska rejäla bidragen från gästerna. Å andra sidan är det firma Arve/Åhlund/Åhlund som står för grundstämningen, så det är väl bara för lyssnaren att välja själv.

För den som inte hört Babian kan jag alltså berätta att Malmöbandet spelar energisk rock med smarta texter på skånska. En del är rent trams, en del hugger till rätt bra i beskrivningarna av det sönderfallande folkhemmet, en del är mest kul i största allmänhet.

Babian kallar sig själva för garagerockband, och det är faktiskt att förminska sig själva en aning. Inte för att Hälften dör av fetma är ett särskilt subtilt album, men det bjuder på betydligt mer än bara skrammel.

Den främsta tillgången är kanske ändå det goda humöret. Det är svårt att inte flina snett åtminstone några gånger när man lyssnar igenom skivan.

Samtidigt är det också ett visst problem. Inte minst – ja, nu är jag där igen – om vi jämför med de trots allt ganska uppenbara förebilderna. Där Bob Hund mixar trivsam galenskap med desperation, svärta och bråddjup är Babian mest … ja, trivsamt galna.

Det är verkligen inte det sämsta, och ger vi dem ett par album till kanske de är där.

Nu sitter jag mest och tänker att det vore nog väldigt roligt att se det här bandet live ändå.

En än större tragedi var det förstås för hans familj, vänner och medmusiker i EST. Basisten Dan Berglund och trumslagaren Magnus Öström stod vilsna. En artikel i SvD berättar att Öström fortfarande har svårt att hitta rätt, medan Berglund haft det lättare att komma igen.

Denna grupp, med ett bandnamn så hopplöst att det knappt skådats sedan proggen dog, är hans nya projekt. Nu gör han tillsammans med gitarristen Johan Lindström, klaviaturspelaren Martin Hederos och trummisen Andreas Werliin musik som jag inte kan sätta någon annan etikett på än fusion.

Om någon tycker att det känns lika 70-tal som gruppnamnet kan jag meddela att det är fel. Tonbruket gör ömsom groovig, ömsom lyrisk, ömsom någon helt annan sorts musik som alltså varken är jazz, rock eller folk utan allt samtidigt eller inget. Melodirikedomen är stor, långa improvisationer lyser med sin frånvaro.

Det går att känna igen Dan Berglunds kontrabasspel från EST, och Martin Hederos pianospel låter några gånger som en försiktig hyllning till Esbjörn Svensson. Annars är det här – klokt nog, får man väl säga trots de enorma kvaliteterna som EST stod för – ganska långt ifrån den musik Berglund gjorde tillsammans med Svensson och Öström.

Jag hoppas att det så småningom kommer mer från kvartetten; det här är i alla fall en mycket stilfull inledning.

Bästa spår: Wolverine hoods, svindlande vacker.

Jo, förresten, om någon minns Mazzy Star – där någonstans hittar jag till slut en referenspunkt. Men ändå är det här alldeles eget och personligt.

På detta tredje album med Beach House dominerar det nedtonade, det är vemodigt vackert och skulle till och med nästan kunna kantra över åt det översötade på sina ställen, om det inte vore för Victoria Legrands allt annat än söta sång. Alltså, hon sjunger definitivt inte rått heller, bara så sällsamt bra och levande att allt eventuellt motstånd ter sig förgäves.

Mot sången kontrasteras Alex Scallys aviga gitarrspel, och helheten ter sig om inte fullständigt glimrande så i alla fall bra nära.

För övrigt kan jag, efter att ha sett Petter Northug hasa runt som en nybörjare i 15-kilometersloppet i OS, inte låta bli att fnissa när jag hör den mycket svajiga Norway på Teen dream – Northug såg ut precis som Norway låter.

Men det är en annan sak. Det här är en finfin skiva, alldeles i sin egen rätt.

Uno Svenningsson, Arne Johansson och Mats Johansson har återfunnit lusten att göra musik tillsammans, och resultatet är inte pjåkigt alls. Det låter Freda’ 2.0 snarare än som fortsättningen på Unos inte alltför inspirerande solokarriär.

När det här albumet är som bäst bjuder det på melodistark poprock i klassisk Freda’-anda, och till och med det lite torra och struttiga soundet från bandets tidiga år har fått plats i öppningsspåret Äntligen här igen och någon mer låt.

Annars bjuds på gott och ont på en ganska strömlinjeformad ljudbild. Det är möjligt att syftet inte alls varit att radioanpassa musiken, men så har det ändå blivit. Och det är kanske inget fel på det i sak, men även om albumet alltså är ett klart framsteg jämfört med Uno Svenningsson som soloartist skulle jag kanske ha önskat ett lite större spektrum i klangen, ett lite större mod.

Nå, snyggt är det i alla fall, och det hörs att det ligger en hel del lust och inspiration bakom Ett mysterium. De flesta låtarna håller hög kvalitet rent musikaliskt, bara ett par svagare spår (till exempel titellåten) stör bilden.

Uno Svenningssons texter är ett lite knepigare kapitel, och har väl alltid varit det. De utgörs av allmänmänskliga funderingar om relationer och annat viktigt, men de är ofta tämligen yxigt formulerade och känns lite för ofta lite för släta. Av det lyft som då och då infinner sig i musiken finns inte mycket i texterna.

Trots det känns det som att trion har en hel del kvar att ge, och är det här början på en rad av nya skivprojekt så är det bra.

Välkomna tillbaka.

Chesnutts musik här är mycket avskalad. Ofta är det bara röst och gitarr, ibland förstärker Jonathan Richman på gitarr och Tommy Larkins på trummor, men de är ofta så försiktiga att de knappt hörs.

Sången kommer så nära att man nästan blir generad, texterna är till delar tämligen svartsynta, känslorna vibrerar på ytan. I all sin avskalade enkelhet är det här ett riktigt starkt album.

Kanske färgas jag lite av vetskapen om Vic Chesnutts öde, jag vet inte, men helheten är gripande. Gripande, och märkvärdigt vacker.

Här finns några spår i den tradition där jag gärna vill ha Tindersticks – lågmält soulig pop där Staples minst sagt speciella vibrato får ta rejält med plats; det är då det lågmälda vemodet tar plats i rummet, det är de låtarna som räddar Falling… från haveri.

Men sedan är det jazzinfluenser, stompigare soulpop, en låt – Peanuts – som är så söt att man storknar… det spretar åt alla möjliga håll, och tänker ni att det kan ju vara spännande så är det inte riktigt det.

Låtmaterialet är för ojämnt och ja, det här är ett album som inte vet vad det vill.

Se trailern för albumet här: