Det är något speciellt med susandet av bilhjul, motorn dova brummande och ljus som ibland lyser upp mörkret. Det uppstår ett slags stillhet i ett framrusande fordon. Nu och då förvandlas det till ett meditativt rum. Ibland måste man stanna. Att stiga in i en unken doft från i en vägkrog och hälla i sig en kopp hett – dåligt men starkt – kaffe gör att man kvicknar man till. Så också denna natt.

När jag kom tillbaka till bilen kom jag på att jag laddat ned senaste programmet från P1:s Filosofiska rummet. Plötsligt förvandlades bilen från andakts- till ett samtalsrum. Temat gällde Pascal, filosofen (1623–1662). Visst har jag läst hans aforismer lite nu och då. Inte minst det jag använder i undervisningen: ”Hjärtat har sina skäl som förnuftet inte förstår.” Den meningen krossar en föreställning som intellektuella gärna vill tro –bara man är logisk så löser det sig. Så är det icke.

Men i den kalla natten blir jag klarvaken när jag hör hur häpnadsväckande aktuell denne gammal stöt från Paris är. Jag tänkte ”Vad nu, kände verkligen Blaise Pascal till sociala medier. Fanns Facebook redan då? Har karln gjort tidsresor framåt? Har han lyssnat på vad vi diskuterat under dagens föreläsning? Så här skriver han: ”Vi nöjer oss inte med det liv som vi äger inom oss själva i vår egen tillvaro, vi vill leva ett inbillat liv i andras föreställningar om oss och bemödar oss för den skull att synas, vi arbetar ideligen på att bevara och försköna denna inbillade tillvaro och försummar därmed den verkliga.”

På dagen hade ett gäng ärrade präster och socialarbetare diskuterat tillsammans: ”Det är uppenbart att vi lever i en bekräftelsekultur. Hur länge har vi inte sjungit Du vet väl om att du är värdefull. Men varför detta ständiga tjat om att ’vara sedd’? Varför vill alla människor bli författare, kända, omtalade? Varför korresponderar inte behovet av att synas – blogga, twittra eller facebooka iväg varenda steg man tar, banalt eller icke banalt – mot behovet av att läsa? Varför verkar ingen ha tråkigt på nätet eller i media? Alla tycks dricka gott vin på fredagskvällarna, gå på Svettis regelbundet, läsa goda böcker eller ha trevligt. Försöker vi inte ständigt skapa bilder av oss själva?” Tja, så där hade vi gått på. I kväll kommer en fjärran matematiker/filosof och sätter ord på vad vi talat om. Långt före mejl, Facebook eller print-on-demand.

Och jag sitter i bilen och tänker. Kanske har han rätt. Vi står inte ut med våra livs skenbara trivialitet. Därför önskar vi plantera bilder av oss själva i andra människors inre. Men de är idealiserade, förskönade eller intressantare än verkligheten. Dock, att bevara, men framför allt förbättra, de intryck vi vill göra på andra tar tid.

Men kanske är Pascals mest intressanta iakttagelse följande: den energin vi lägger ned på att skapa goda rykten om oss själva gör att vi försummar det liv vi faktiskt lever. Till slut tror vi att vår förskönade bild av oss själva faktiskt är sann och att vårt verkliga är banalt eller åtminstone inte åtråvärt.

Inte underligt att jag deppar ihop när jag ser mitt föga fagra sömniga ansikte i bilens backspegel innan jag kör upp bilen utanför garaget.

(Krönikan har tidigare publicerats i Dagen.)

Men inte riktigt. Jag har en underlig hobby. Sedan många år är jag är fasadtittare. Särskilt roar det mig – eller roa är kanske fel ord – jag fascineras över att betrakta hur fönster anlagts hur pelare konstruerats, hur portaler, gavlar och nischer gör arkitektur levande; särskilt gäller det sekelskifteshusen längs Strandvägen, borta i Östermalm eller Vasastan. Att gå sakta och strunta i att tåget snart bara går för att urskilja nya detaljer och nyanser har blivit ett slags meditation. Det låter säkert mossigt eller apart. Icke desto mindre har det blivit mitt sätt att hejda stegen. Men annars har det varit fantasierna eller snarare ”myten-om-sedan” som styrt och gällt. I dessa drömmar har vandrandet bort bänkarna invid Nationalmuseet funnits.

I dessa dagdrömmar har duvmatning varit centrala – de stillsammaste av nöjen man kan tänka. Att sitta på en soffa i halvt lång rock, med halsduken upp över hakan, skarpt nedåtgående sol framför sig och med blicken fäst mot Gamla stan, och kisande med halvt sluten blick småprata med en gammal vän samtidigt som man matar duvor – så har tankarna gått. Alltid har vi skojat om dessa duvor som skulle flockas vid våra fötter. Efter någon timme skulle vi dra oss in på något nedsuttet kafé, läsa åldrade tidningar, låta småpratet tystna. Så skulle vi säga till varann: ”Tja, det här var den här dagen” och nöjda över det lilla livet dra oss åt varsitt håll. Så skulle det bli när vi hade livet snett bakom oss. Förvisso en idealiserad bild av det loja åldrandet, nöjet som var gratis och föga pretentiöst. Förr kallades sådant trivsel. Men det ordet har försvunnit. Snart måste man väl lyssna på föreläsningar om sånt har jag tänkt.

Då uppmärksammar mig min son plötsligt på en kurs. Och fortfarande har jag inte ringt Medborgarskolan. I skrivande stund lever jag i tanken att allt detta självfallet måste vara ett skämt, men vem vet – inte du, inte jag. Först tänkte jag ”Va? Ska man gå på kurs även om sånt? Det mest stillsamma, det som hör till åldrandets privilegium, nedtonandets lycka, eftertänksamhetens blomster, inte kan det väl läras ut.” Men bedöm själv kursbeskrivningen:

”Kurs i duvmatning. Vi lär oss bryta bröd i lämplig storlek och kasta utan att träffa duvorna i huvudet. Vi tränar in duvornas läten, huvudrörelser och stirrande blick för att smälta in och våga oss närmare. Öva gärna hemma framför spegeln. Du lär dig locka duvan att äta direkt ur handen. Eget bröd medtages. Kursledare Olle Dufva. Fem kursträffar.”

Ha, ha, mer av såna annonser – oavsett graden av allvar.

(Krönikan har tidigare publicerats i Dagen.)

Men när jag häromveckan gick i skymningen längs Brooklyn Bridge i New York och skådade ned över det glittrande södra Manhattan kände jag mig som världsmedborgare.

Jag skiftar identitet och tänker; har jag blivit en postmodern kameleont utan centrum? Den frågan blir än tydligare i den centrifugala kultur där allt fler vistas. Alltid uppkopplade kan vi förlora kontrollen. Slängas bort från vårt inre. Mail dräller in. Facebook skall beskådas, sms besvaras. Tillhörigheterna blir allt fler, jaget flytande. Just därför blir den centripetala rörelsen nödvändig.

Så här var det. Strax innan jag drog iväg över Atlanten passerade jag som vanligt det lilla andaktsrummet på Arlanda. Någon hade glömt en röd halsduk. Ett tänt ljus. I taket en blå vacker glasinstallation. En lång stund satt jag där och väntade in mig själv. Ju äldre jag blir desto viktigare blir det med tingens teologi, rummens semiotik, tystnadens tilltal. Allt som påtagligt möjliggör inbromsning och re-centrering.

Då ser jag att någon hade skrivit i en gästbok med stora bokstäver: ”Are you where you are. If you aren´t, go to where you are. I will wait for you there.” Just de orden minns jag är inristade i golvet framför informationsdisken vid Gardemoens flygplats.

I våningen ovanför andakstrummet rörde sig ett oändligt antal fötter. De trampade i incheckningsköer, på väg bort, hem, till ett arbete, till en älskad, till en begravning, ständigt på väg. Också jag var på väg. Men under denna hop av människor och plan som skjuts ut över Europa erbjöd ett enkelt  rum mötet med något annat, en Annan.

Nu och då måste man värja sig. Slå av TV;n, ignorera nyheter, inte fastna i nåbarhetsfällan. Den längsta resan går ju inte till USA eller Antarktis. Den går inåt. Samtidigt är den vagt hotfull. Vad döljer sig där?  Ja, vem  är vi innanför alla dessa tillhörigheter till släkt, yrke, stad, vänkrets. Vilken är vår yttersta tillhörighet?

Den kristna tron talar om ett annats slags hemvist. Riket som icke är av denna världen. Denna adventssöndag beskriver Jesus det som ”nära” eller ”i antågande”. På ett ställe sägs han helt fräckt att Guds rike finns ”invärtes i er”. Det riket är inte kopplat till nation,  barndomsnostalgi eller  den urbana miljöns möjligheter. Det är inte dialektens, vännernas eller passets hemort. Det upptäcks i stället i tystnaden inför den helt igenom Andre, den hemlighetfullt odödlige: ”Bli stilla och betänk att jag är er Gud.”

Under flygplatsens dån i den stilla vrån blir Advents längtan tydlig. Där larmet tystnar stiger det inre suget upp. Ett irrande begär blir påtagligt i stillheten. Det begäret utgör en hälsning: ”Betänk, Herre att min törst efter dig är ditt eget verk”. Jag ser jag ned i gästboken och märker att jag läst om den som sa att hans rike var av ett annat slag.  ”Go to where you are. I will wait for you there.” För vem är det som väntar?

(Krönikan har tidigare publicerats i Kyrkans Tidning.)

När musiken startat förs jag nedåt i minnets virvel. Framför mig ser jag en LP-skiva med Coltranes Ballads. Den inhandlades en lördagmorgon på sextiotalet i en butik Gamla stan. Länge hade jag lyssnat på jazz; medioker, bra, rå, slentrianmässig, insmickrande, svängig, svettig – men vad var detta? Denna raka ton och kubistiska harmonik. Hans ton var eld. Skivomslaget – i mörkgrönt – står fortfarande i bokhyllan; snett bakom en världsatlas. Den är lika sliten som skivan är raspig. Var kom musiken från?

Musikforskare säger oss att musik inte betyder något. Den är bara en samling toner. Det är människan som tillskriver musiken en mening, men i sig själv är den tom. Den har inget syfte. Ändå berör den vårt innersta. Vi är många som erfar att musik tröstar och skaver, läker och river; medicin mot alltings leda. Den avtäcker sidor av verkligheten som vi vet finns men ingen kunnat gestalta. Men var finns musiken när ingen lyssnar?

Ytterst få av de improvisationer som vällde ur Coltranes saxofon finns kvar. Men några kvällar för femtio år sedan – och just på denna plats i New York – kastade mikrofoner lasso över hans associativa förmåga. De drog ned den bångstyriga musiken i en bandspelare. Så graverades den in i millimetertunna spår. Skivor spreds med vinden över klotet. Nu lyser hans Ballader som fyrar i tidens djupa hav.

Hans musik sågar sig genom harmonier, utdraget röda eller svarta toner; roseneld och snö, ja, om man vill skriva om musik låter man snart som en lallande Lindegren-epigon eller en vinkännare ur ”Allt om mat”. Men vad skall vi säga när språken halkar och musikens gåta kvarstår? Säkert har John Coltrane lika vaga svar som alla andra musiker vars röst, munstycken eller klaviaturer börjar leva.

Apropå klaviaturer: hovmusikanten Salieri i Milos Formans storfilm Amadeus slet flitigt när han komponerade. Men hur han än bar sig åt lät allt mekaniskt. Det förblev utan lyftning. Så kom en pruttande Mozart med sina ekivoka flatskratt och rev ned himmelsk musik. Han improviserade, broderade, vrängde tonerna – till synes helt utan ansträngning. Också Salieri frågar ”Var kom musiken från?” Sänks den bara ned i det mänskliga kärl som får bilda Den stora Musikerns klanglåda? Salieri förundrades, avundades och bländades.

Dear mr Coltrane; vad händer när dina ögon blundar, några harmonier ligger i pianot och toner råmar ur saxens blanka rör. Vem döljer sig i musikens svarta hål?

Av den jättelika stålfågeln vaggas jag tillbaka till Europa. Men via hörlurarnas jazz en mil upp i luften tillåter jag mig foga jazzen till den kristne fader Bachs branta tanke: musiken öppnar luckor till andra världar, gudomliga, heliga. Thanks maestro, det är Tacksägelsedagen.

– – – – – – – – – – –

Lyssna till Nancy (with the laughing face), en av låtarna på John Coltranes Ballads:

(Krönikan är tidigare publicerad i Dagen.)

Just när jag läser om filosofin bakom surrealismen får jag fnissande syn på Hylingers skämt: ”Får det vara en kopp Kafka?”, ”Nej, jag föredrar ett glas Joyce”. En farbror som ser ut att syssla med filosofins syn på ånglok hyssjar åt mig.

För en introvert murvel är det underbart att tillbringa några svala timmar härinne. Jag försöker förstå den samhällskritik och konstsyn som startade ungefär när Edvard Munchs expressionism slutade, gick över till Salavador Dalis dadaism och vidare i Rene Magrittes surrealism.

I dag har jag kommit in på patafysiken som litteratur, en underlig mix av studentikos drift med akademisk bildning, kritisk reflexion och svalt ironiska iakttagelser. Allt görs med en glimt i ögat – häpp! Poängen är att punktera allt retoriskt svammel menar doktor Oktav Votka (sic), av dem som krånglar till sitt språk för att visa att tanken är oklar.

Jag har nu fått lära mig att patafysik är (häng med här den som kan!) ”De imaginära lösningarnas vetenskap, som symboliskt beviljar inbillningsstrukturerna objektens egenskaper sådana de beskrivs genom sina möjligheter” eller ”Vetenskapen som följer efter metafysiken, antingen inom denna eller utanför denna” eller ”Patafysiken sträcker sig lika långt bortom metafysiken som denna sträcker sig bortom fysiken” eller den ännu trevligare definitionen att ”Allt är samma sak”.

Mina ögon blir stora när jag försöker förstå dessa nonsensutsagor, men framför allt har jag kul. Efter exakt tjugofem år som professor vet jag att mycket okunskap döljer sig hos dem som ständigt använder krångligt språk eller modeord som ”diskurs”, ”den Andre” eller ”postmodernitet”. Gång på gång tänker jag på Strindbergs ord ”Förklara? Har man någonsin lyckats förklara något? Genom att omskriva en hop ord med en annan hop ord?”

Det finns exkluderande elitistiska språk som gör att man snarare vill signalera sin tillhörighet till en viss grupp inom akademi, kyrka eller samhället. Varför måste man säga ”budgetunderskott” när det gäller dåligt med pengar eller ”kognitiv dissonans” när det betyder tvivel etc etc, för att inte tala om namedropping.

Gravallvarligt sitter jag i bibliotekens svalka och läser om vad nonsens betyder för att kunna se världen fräscht. Paradoxerna sägs gränsa till sådana samband. Ungefär som när jag skämtsamt sände in en artikel som hette The positive meaning of no för en internationell tidskrift. Den kom in.

Poängen är snarare att försöka genomskåda det krångliga och inte ständigt söka mening. Går det att komma förbi det ständigt rannsakande intellektets boja? Leken, det oväntade, det absurda, vart tog det vägen? Är livet verkligen värt att ta på sådant allvar och vem var det som talade om att vara ”som ett barn”? Men just när jag läser följande ”vegodikt” kastar jag mig snabbt upp ur stolen och ger tusan i patafysik. Leende går jag ut i vårsolen för att köpa en glass:

Jag kan ej äta den framsatta biffsteken.
Förthy den företer tydliga livstecken.

– – –

(Texten har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)

Men låt oss påminna oss om den goda ensamheten. Den skiljer sig från den påtvingade ensamheten. I kyrkornas långa historia har man ofta betonat den självpåtagna och frivilliga ensamheten. Där drar man sig aktivt undan någon dag eller några timmar för att hinna ikapp sig själv. Ordet ”retreat” betyder just att dra sig undan.

Vår tids upptagenhet med och bekymmer för mänskliga relationer är kanske ett uttryck för att vi snart inte längre kan vara ensamma, inte står ut med att inget händer. Den ständiga betoningen av social gemenskap verkar på något sätt ersätta tidigare generationers ängslan för den oberäkneliga och otrygga naturen.

Andliga vägledare återkommer ofta till termen O, beata solitudo: O, heliga ensamhet. Innebörden är tydlig. Den människa som trivs med, eller åtminstone står ut med, sig själv har sannolikt stor förmåga till djupgående gemenskap med andra. Hon ”behöver” inte andra, klänger sig inte fast vid andra av rädsla för sin egen ensamhet, men skräms inte heller av för djup kontakt eller av att andra människor skall komma henne alltför nära. Kanske beror det på att hon i ensamhet har övat sig i att vila i en annan slags gemenskap, den med sig själv liksom i den hemlighetsfulla delaktighet i det mysterium som vi kallar Gud, den som var, är och skall komma. Den – också i ensamhet – trygga människan har en inre integritet som tillåter både närhet och distans.

Visa människor beskrivs ofta så. Det finns en värdighet, självständighet och egenartad styrka kring den människa som ibland söker ensamhet, som kan vila i sig själv.

Den goda ensamhetens gåvor kräver ansträngning för att upptäckas. Det finns många sätt, men de kräver att man skaffar sig ”fickor” i tiden. Att gå in i en sval kyrka och tända ett ljus och tänka på någon man älskar, att under en arbetsdag strunta i lunchen, lägga undan dagstidningen och sitta i en park och iaktta folk, att skriva några rader i en bok som är bara är ens egen – sådant hjälper till att ordna ens inre. Man vet ju inte riktigt vem man är förrän man har formulerat sig.

Den goda ensamheten är inte bara avsaknad av andra människor. När man är utlämnad till sig själv anas en sakta susning, ett slags tilltal.

I början är ensamheten svår – tankarna åker runt, man skönjer ingen ordning. Mystikerna råder människan att ignorera denna förvirring. Dröjer en människa sig kvar i ensamheten kommer hon nämligen att lägga märke till ett annat slags övergivenhet, en andlig törst. Det är i detta inre mörket människan upptäcker sin egen törst inför alltet, sin längtan efter någonting Större, det heliga, något som är grundläggande stabilt. I dessa situationer bör hon reflektera över Augustinus bön: ”Betänk, Herre, att min törst efter dig är Ditt eget verk”.

(Texten har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)

Jag blir lite förvånad och tänker: Va? Här går denne brunbrände, jeansklädde, lite lufsige forskare; en av världens främsta på alternativ andlighetens relation till populärpsykologi, en som vet allt om hur de indiska religionerna förändras av den amerikanske kulturen. Han känner av varje nyans i västvärldens sätt att vrida mystikens traditioner in i enkla system för att nå wellbeing. Så går karln här och pratar om Gustav Vasa! Vi som skulle söka pengar till EU-projekt … Jag får söka i mitt minnes krokiga korridorer för att ha nåt vettigt att säga.

Men vi vankar ned i Domkyrkan och jag hör en sydstatsamerikansk släpig dialekt hålla en initierad föreläsning om enhetskulturens storhetstid på femtonhundratalet. Med sin mobiltelefon tar han ett foto av kungagraven längst fram i det östra gravkoret. Där ligger ”Gastav – how do you say that?” mitt emellan sina hustrur. ”Isn’t that cute”, säger han och rör sig snabbt vidare i sina vita jumpadojor.

När han sedan hittar Birgitta-koret berättar han utförligt om den heliga Birgittas visioner, hennes resor till Rom och grundandet av kloster. Han betonar att hon kritiserade maktens arrogans och kyrkans flathet under trettonhundratalet. I förbigående undrar han om samtidens svenska kyrkor är ett salt i såren på staten?

Storögd lyssnar jag när han säger att han absolut måste få se Swedenborgs grav, denne sjuttonhundratalsmystiker som såg syner och umgicks med den himmelska världen. Visst är det konstigt, säger han, att denne gamle stofil och andeskådare fortfarande påverkar den alternativa new age-fromheten. Änglatron är större än någonsin i USA. Flera populära böcker handlar om Swedenborg. ”And the body of this guy is right here, Oweee, isn’t that great!”

Jag börjar nu bli alldeles yr i huvudet av hans hejdlösa – men klarsynta – associationer och paralleller.

På dagarna diskuterar vi att privatiserad och icke-institutionell religion blir allt vanligare, att allt fler mixar religiösa föreställningar från de mest skilda håll för att skapa sig en identitet. Man tror utan genans både på drömfångare och CG Jungs arketyper samtidigt som man läser Dalai Lama, Johannes av Korset och gärna går i mässan. Det mångkulturella och postmoderna samhället skapar helt nya typer av religiositet.

Vi kollar nyandliga filmer på YouTube och diskuterar sociologer och etnologer som försöker urskilja ett mönster i den mångdimensionella samtiden. Forskarkollegorna är i sitt esse. Vi resonerar om hur både den ekologiska krisen och den ekonomiska förvirringen skapar ett slags global osäkerhet. Många söker då inre rötter, ett andligt universum.

Allt detta känner jag igen. Sociologer och antropologer är överens: den urbana människan har allt mer elastiska religiösa föreställningar, de är allt mer otrogna mot färdiga system och de blandar från skilda traditioner så att präster och imamer blir nervösa, för att inte tala om dogmatiskt troende.

Men efter mötet med denne man slår mig tre saker. Det första är att de intressantaste forskarna är de som inte bara har ett samtidsperspektiv (plågade av nuets tyranni) utan rör sig tvärs genom historien, det andra är att de förmår kryssa mellan kulturer och kunskapsfält (de är mot etnocentrismen – att västerlandet är alltings mått), det tredje och viktigaste – det är så lätt att bli så hemmablind, att inte se det självklara, det som man har runt omkring mig.

Hur många tusen gånger har jag inte cyklat förbi Domkyrkan, sett upp på dess spiror, suttit rörd i gudstjänster och konserter, vankat i ensamhet, mediterat, halvsovit, bett. Jag har sett, men ändå inte sett. Ska det behövas en jeansklädd orakad jetlaggad jänkare för att uppmärksamma mig på att tidens spår följer oss tätt, att min egen historia ger relief åt det vi kallar samtid. Det vi kallar nyandlighet är på många sätt urgammalt, kritik av överorganiserad religion har alltid funnits.

Det blir också tydligt att jag bokstavligen dagligen trampar omkring på kulturlager, övertäckta av självklarheter.

När han åker säger han att han inte ville skryta eller briljera. På planet över till Sverige hade han helt enkelt läst en guidebok, haha. Visst, tänker jag, men poängen var ju att han fick mig att tänka. Man borde gräva där man står!

(Texten har tidigare publicerats i Trots Allt.)

Ju mer förvirrad och skrämmande tiden blir, desto mer lockande är det med enkla besked. Auktoritära rörelser med tydliga och raka svar har alltid hämtar näring ur oreda och hotande mångfald. Den klassiska metaforen för detta finns i Erich Fromms boktitel Flykten från friheten. Han sätter fingret på den mänskliga tendensen att fly det mångtydiga för att hålla sig till enkla lösningar – inte sällan med historieromantisk touch.

På livsfrågornas  och andlighetens område tar sig rädslan för det oklara bland annat uttryck i motsättningen mellan (natur-) vetenskap och tro. De säkert övertygade på båda sidor ”gasar” i sin självsäkerhet. På så sätt slipper de konfronteras med sin motparts erfarenheter och åsikter. Kanske kan man kalla dessa tveksamhetsfobiker de alltför säkra. På flykt undan sin egen  rädsla för de existentiella villkorens ofrånkomliga tragik (vetenskapstroende) eller tvärtom: livrädd för forskningens  kritiska tänkande (bokstavstroende) – lutar de sig mot Auktoritetens Enkla Svar. Inte sällan ironiserar eller moraliserar de över sådana som inte accepterar deras version av Sanningen.

Nu och då möter man dem som gärna, länge och lyckligt, inte sällan med ett visst mått av överlägsenhet, talar till den okunniga världen hur livet i själva verket bör levas (psykologi som livsåskådning), att Gud i själva verket bara är ett hjärnspöke (naturvetenskap som livshållning) eller att det i själva verket bara är just de som har den rätta gudstron i en kyrka eller tradition. Det finns också ett slags mikrofundamentalism, som inte behöver ha att göra med rörelser som islamska Al Qaida eller evangelikal fyrkantighet utan snarare handlar om människors rädsla för friheten.

I det läget är det viktigt att värna den prövande och reflekterande hållningen. Jesus sa en gång: ”Varför låter ni inte ert inre bedöma?” Det gäller såväl för den sökande som vill vara ärlig också mot sin tvekan, som för den som funnit en stark andlig tillit men riskerar att se ned på den lätt irrande och osäkre.

Resonemanget om att ju mer tro desto mindre vetande och ju mer vetande desto mindre tro uppfattar jag som förenklat. Om samtalet handlar om religion leder det fel. Det bygger på ett trosbegrepp som reducerats till en intellektuellt försanthållande och en vetenskapssyn som vi snarast kan kallas scientism, vetenskapstro. Tron framstår då som ett slags utfyllnadsmaterial för det vi inte vet. Jag menar snarare att den religiösa tron inte rör det man inte vet utan det vi omöjligt kan veta.

Kanske måste man placera talet om den Osynliga världen i det språkspel där det hör hemma Det mysterium som bara kan greppas under helt flyktiga ögonblick kan hållas svävande i ritens eller liturgins semiotik – söndag efter söndag, är efter år. Allt för att vi ska få perspektiv på tillvaron.

I boken Kritik av den negativa uppbyggligheten av Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen läser jag: ”Lika lite som man kan tänka sig fram till kärleken kan man greppa döden, lika lite som man kan besluta sig för den förra kan man sätta sig upp mot den senare. Men att något övergår förståndet är inte detsamma som att det inte är verkligt, (min kursivering) och även om man blir mållös inför tillvarons största ting så har de ett namn, nämligen mysteriet.”

Det innebär att föreställningen att något är heligt – i meningen oberörbart, okränkbart eller upphöjt – är grundläggande för all religion. Därför undergräver man poängen med tron när man i rationellt nit försöker förklara det oförklarliga eller ännu värre ta patent på det. Kanske säger sådana försök mer om den som förklarar än det som skulle förklaras.

Summa: man måste ifrågasätta dem som alltid säger sig ha rätt. De alltför självsäkra bör stillsamt men effektivt punkteras. De som uppfattar sig aldrig ha fel, de som är helt igenom övertygade bör  stundom misstänkliggöras. I varje mogen livshållning finns både ett mått av förundran och av tveksamhet. Tomas Tranströmer talar om ”detta orubbliga Kanske” som bär oss uppför djupen. I varje fall är tvärsäkerheten inte detsamma som religiös tillit. I den gamla översättningen av Hebreerbrevet stod det: ”likasom seende den osynlige kunde han härda ut.” Paulus talar på ett annat ställe om att människan lever ”i tro och icke i åskådning”. Motsatsen till tvivel är inte säkerhet, utan tillit.

Det är därför jag misstror de ”alltför säkert troende”. Bakom såväl den intensivt övertygades ibland arroganta självsäkerhet som de moderna ateisternas överlägsna hållning anar jag skilda sätt att värja sig mot rådvillhet – eller för den delen; för den tillitsfulla tron.

Den som alltid har rätt brukar i regel inte ha rätt. Den som är framme har lång väg att gå.

(Krönikan har tidigare publicerats i Trots Allt.)

Det var som att blåsa ut ett ljus, släcka en lampa, trycka på off-knappen. Allt blev svart. Som i en säck av brungrått intet. Mitt jag påtvingades en existenspaus. Min personlighet lades ned i ett tomt veck i tiden. Inga nära-döden-upplevelser. Zero. En del har frågat mig vad som händer när en tidigare sjukhuspräst, psykoterapeut och forskare är med om detta, hittills har jag talat tyst om detta. Men här några reflektioner.

När jag vaknade såg jag min fru, mina barn och personalen runt sjuksängen som suddiga figurer. Jag kände mig rörd. Jag, en stor stark karl som knappt hade varit på sjukhus tidigare, blev som ett litet barn. Mitt beroende av andra blev i det närmaste totalt. Min roll som forskare helt utan betydelse. Nu fördes jag längst ut i tillvarons ytterskärgård.

I kondenserad form visar självfallet varje sjukdom förödande tydligt hur beroende vi är av varandra. No man is an island. Insikten om att livet är oerhört skört har alltmer sjunkit in i mig. Det som tidigare varit teori blev på en sekund påtagligt. Detta har gjort att jag försöker hålla fast vid insikten om att hela livet är ett interremistiskt provisorium; ett lån.

Jag blir rörd. Ännu var det inte min tur. Jag lever mer intensivt. Jag struntar i allt fler ”måsten”, läser inte ut böcker som är tråkiga, ignorerar det jag inte kan påverka, väljer mina krig.

En fråga som uppstod redan på hjärtintensiven var varför just jag fick överleva? Det är som om en verkan söker en orsak. Visst, på biokemisk, fysiologisk, psykologisk nivå går det att beskriva i termer av kransartärer, arytmier, heriditet etc … Men biologin kan inte svara på meningsfrågan. Den kausala frågan (varför?) är inte detsamma som den finala (vad är syftet?). Var detta tillfälligheternas spel, Gud, Ödet eller Slumpen? Som kognitionsintresserad religionsforskare vet jag hur vi alltid söker se mönster – även där mönster inte finns.

Jag kan förstå mitt eget meningssökande som en copingprocess. Hjärnan söker efter mönster. Sådana ger känsla av kontroll och lindrar ångest. Så skapas föreställningar om en gudom, mening eller syfte. Men när min läkare sade att endast cirka fyra procent klarar sig efter hjärtstopp utanför ett sjukhus är det svårare att ignorera meningsfrågan.

Samtidigt, vem har mandat att svara på den? Jag förblir skeptisk åt två håll. Vetenskapsfundamentalisterna som säger att frågan måste ignoreras eftersom människan egentligen inte är något annat en neurokemiskt fabrik, de undviker problemet. Men också religiöst bokstavstroendes hävdande att symbolspråk måste tas ordagrant, för det leder till intellektuell oklarhet.

Frånvaron eller närvaron av en andlig realitet förblir omöjlig att vetenskapligt bevisa eller motbevis. Dock, om Gud finns verkar det vara en smal sak att använda sig av biologi. Alla upplevelser har biologiskt underlag. Bara för att man förstått en erfarenhets ursprung har man inte sagt något om dess giltigthet eller värde. Visst kunde Jesus gå på vattnet, men för det mesta använde han båt.

Desto viktigare för mig blev bilder av tillt. Jag nynnade på psalmen Var inte rädd under sjukhusets svala smutsgula filt och hoppades att ingen överläkare skulle upptäcka en professor som regredierade. Jag läste en av mina favoritförfattare Torgny Lindgren, som talar om ”Nådens grova näve”: man duger som man är, det behövs ingen make-over inför slutet. Den känslan av nåd är mera nära nu. Min religiösa tro är varken större eller mindre än före sjukdomen. Att tvivla är en del både av mitt yrke och min läggning.

Men under denna läggning har jag stabil tillit till att en evig realitet faktiskt finns. Den tilliten är inte grundad på statistiska studier. Evidensen är subjektiv och existentiell – så som alla hållningar till livsgåtorna förblir. Nej, jag vet inte säkert; men jag tror. Dessutom på Kristus, den kaxige man som hävdade sig var tillvarons centrum; tala om grandiositet!

Men vad svårt det är att uttrycka sig kring den undflyende verklighet som fångas in av dessa åtta korta bokstäver; Guds rike.  Språket kan inte gripa detta som för den troende är starkt som berg, stilla som sommarsjön på natten, trivsamt som den mysigaste fest, festligt som de stora skratten efter en hejdlöst kul afton. Ja, vad kan vi säga om den dimension som Jesus talade om som Det Stora Kalaset, det som inte bara ska komma, utan som vi befinner oss mitt i?

Glipor öppnas in i festsalen när vi släcker och kryper under täcket eller när vi med hörlurarna i öronen åker tunnelbana och utan genans ber till den som finns under och i allt. Där anar vi musiken.

Självfallet kan man inte jämföra Bach och Keith Jarrett. Sådant gör dem båda orättvisa. 1700-talets polyfona konst och modern jazz är skilda genrer.

Keith Jarrett uppfattar sig själv som ett membran; mottagare av något som ligger utanför honom själv. Medvetet går han då in i en gammal musikalisk tradition. Hemligheten bakom Bachs storhet är, säger Jarrett, att han gör sig genomskinlig. På så sätt kan han släppa igenom ett ljus som är större än hans eget.

Också i Jarretts sätt att spela finns ett slags saklighet; han träder tillbaka för att ge plats för något annat – hemlighetsfullt. Det insmickrande eller förföriskt sentimentala är bortrensat. Jarrett har talat om ett ”färglöst ljus som föregår alla färger”. Enligt Jarrett avspeglar musik en andlig realitet. Den tycks finnas oberoende av människan. Med en håv fångar improvisatörerna denna undanglidande verklighet.

I hans stora solokonserter finns bara en man och en flygel. Där kränger musiken mellan skilda genrer. Högerhanden kan långa stunder slänga fram och tillbaka, likt en synkoperad pendel som hos swingens Errol Gardner eller Oscar Petersen. Så avbryts detta plötsligt. En dissonant efterklang ligger kvar. Inte en hostning i publiken. I tystnaden hörs impressionisternas glitter med ena handen och dimackord med den andra. Musiken är vemodigt vacker – som en katedral i vårkvällens motljus. Ibland är den kontemplativ och suggestivt stillsam. Andra gånger är den brutalt dånande och grovt krängande.

Nästan alla minns ett speciellt ställe (kan det vara tio minuter in i första spåret?) på The Köln concert. Den börjar med en briljant högerhand som letar sig runt bland tänkbara teman, varken rytm eller melodi är ännu där. Så börjar foten stampa. Ett knappt hörbart stön – så går han igång. Först är slingan enkel som en folkmelodi. Sedan blir den allt mer utbroderad. Långa stunder tycks den nästan försvunnen. Tung blues blandas med strimmor från Debussy. Under allt detta hörs en långsam vaggande rytm, som från urhavet.

För alla jazzälskare är Jarretts skivor ett måste, ungefär som Chopin för en klassiskt skolad pianist. Men – ursäkta alla Jarrett-fantaster – den stramt tyglade Jarrett är underskattad. Man bör lyssna på Sjostakovitjs Tjugofyra preludier och fugor. Det är som att lyssna på Bach genom ett filter av Matisse. Särskilt nummer åtta, den i fiss moll.

Ska man söka Gud kan det vara klokt att börja i skönheten. Estetikens teologi är förbisedd. Alldeles uppenbart finns genvägar till det oskapade ljuset – musik.

Texten har tidigare publicerats i Trots Allt.