Konventionerna rämnar. En eftermiddag på Öland upplever du hur ord och ting faller isär. Kommunikationen upphör när orden inte längre lyder dig utan glider undan. Men plötsligt vänds hela ditt perspektiv ut och in. I stället för att falla ned som sotflagor virvlar orden omkring, som om själva rörelsen ville kommunicera något som tidigare inte lät sig fångas av ord. Språket mättas med något outsägligt. Du upplever dig tilltalad, anropad, bönhörd. Språket blir en gåva, en resurs, en möjlighet, en oändlig horisont.

Du är tjugo år och tillbaka i Paris. Med hjälp av filosofen Heidegger håller du på att upptäcka Gud. Du inser att tanken på Gud inte är ett sätt att hämma din frihet. I stället hänvisar Gud till öppenheten för det oväntade hos människan. Även om dina resurser är begränsade är horisonten oändlig. Gud är inte ett tak utan en himmel. Många år senare läser du hos Gregorios av Nyssa: ”Detta är vad det innebär att se Gud: att aldrig få sitt begär mättat.” Insikten blir till en knuff som accelererar farten i åratal. Det finns numera inte bara en horisont utan också en riktning.

Men det är inte meningen att man skall tänka så. Åsiktspolisen slår till. De vill veta var du har varit och vad du tänkt göra sedan. De tycker att du skrattar för högt. De vill se entydiga definitioner, fotnoter, bibelreferenser och mindre utländsk litteratur. Du försöker förklara hur du ser på saken, men de trummar bara med fingrarna och lyssnar inte. Det står en vakt vid varje dörr. Han vill se leg innan du går någonstans. Du måste kunna identifiera dig själv, trots att du har svårt att säga vem du är nu för tiden. Men du fortsätter att röra dig framåt.

En morgon vaknar du och är fyrtio och inser att du landat bakom fiendelinjer. Trupper rör sig hela tiden där du ligger gömd, men än har de inte sett dig. Alla bär ansikten du känner igen, men du talar inte språket. Du inser själva den existentiella vitsen med postmodernismen: Det gäller att röra sig hela tiden, då blir man svårare att skjuta ned. Du får leva under taget namn. Sikten är närmast obefintlig. Endast hungern leder dig framåt.

Så vad gör du? Går i inre exil? Åker tillbaka till Paris? Ångrar dig? Vad gör du? Du slår upp en diktsamling med den i det närmaste okände poeten Sören Robertson och läser:

Säg nu inte igen (tröstande)
att det är vägen som är målet.
Det vet ju både du och jag:
Bara accelerationen mättar.

Island har på senare tid gjort sig känd som ett drömland av ett helt annat slag, nämligen på finansmarknaden. Dessa drömmar gick i kras i oktober 2008 när de tre största bankerna Glitnir, Landsbanki och Kaupthing visade sig ha lånat mer än sex gånger Islands samlade BNP. Mina isländska vänner talar gärna nätterna igenom om krisen. För ett år sedan hade man en av de högsta levnadsstandarderna i Europa. Nu är lönerna frysta, arbetslösheten ökar och den statliga välfärden minskar medan en utlandsskuld hänger som ett demoklessvärd över var och en av de 300000 invånarna som inte väljer att flytta utomlands. På Laugavegi där jag bor pågår festen till långt in på småtimmarna. Jag vet inte om jag skall tolka detta som ett tecken på att finanskrisen inte lyckats bryta det goda humöret hos isländarna eller att de helt enkelt försöker glömma.

På en av de kvällsöppna bokhandlarna handlar jag Andri Snær Magnasons omtalade Dreamland: A Self-Help Manual for a Frightened Nation. Boken – som gavs ut redan 2006 och därför måste betecknas som synsk – skildrar hur ”ekonomisk tillväxt” blivit ett oförytterligt budord för nationens ledare. Man vill bygga ut vattenkraften, med oåterkalleliga konsekvenser för det isländska höglandet, för att driva några av världens största aluminiumsmältverk. ”Nuet är den nya evigheten, utan historia, utan riktning”, skriver Magnason. Utan sagorna, historien – inklusive de tragiska delarna av den – och känslan för naturen reduceras drömmen om Island till något så pyttelitet att ett aluminiumsmältverk framstår som det enda alternativet till elände och fattigdom. Och nu har undergången kommit ändå. Åtminstone för ekonomin.

Berättelserna lever hos Islands många världskända författare. Alla känner alla blir jag varse när presidenten Ólafur Ragnar Grímsson äter på samma indiska restaurang som jag. Och när jag guppar omkring i en naturligt het lagun mitt ute i ett lavafält förväntar jag mig nästan att få syn på några älvor. De kanske kommer att återvända så småningom? Med några ekonomiska illusioner fattigare finns det anledning att hoppas på det.

Jag är säkert inte ensam om att konstatera hur musiklyssnandet ackompanjerar mitt liv och illustrerar dess vågor och dalar. Ibland när jag promenerar till eller från mitt arbete slår det mig emellertid att här går jag innesluten i min egen ljud- och tankevärld och på samma väg går hundratals andra som just nu lever sina egna dramatiska liv. Någon kanske är skeptisk just till att iPoden och liknande musikmaskiner avskärmar oss från andra musiklyssnare. För mig biter inte en sådan invändning. Jag går på fler konserter nu än tidigare och dessutom finns ingen som invänder att Johnny Cash är för dyster och Emmylou Harris för sentimental. Likaväl som man kan hålla andakt för sig själv även om man också går på gudstjänst, likaväl kan man lyssna på iPod men också kunna njuta av musik tillsammans med andra, tänker jag.

Populärmusiken är vår tids sekulära psalmer, de tolkar våra liv och våra sorger, fyller dem med mening, innebörd och kanske också tillhörighet till en gemenskap. Likt gamla tiders läsare var uppfyllda av bibelcitat är mitt huvud fyllt av popmusik. Ett ständigt ökande nätverk av associationer knyter både mig till vad som händer nu, och vad som händer nu till vad som hänt förut.

När jag för första gången reste till New York nyligen var mina spontana associationer inte till litteraturen utan till popmusiken när sedan länge glömda strofer anmälde sig på nytt (”Early morning Manhattan/Ocean winds blow on the land”/”Just like 22nd Street”). Men så sekulära är de nog inte egentligen, de här psalmerna, bara ytterst vardagliga. Innerligheten är det inget fel på. Om de är banala eller inte avgörs inte i första hand av vad som sjungs utan hur sångaren sjunger det.

Så om du ser mig, tidigt en morgon, vandrande längs bilköerna utanför Svenska mässan med glasartad blick och synbarligen avskärmad från omvärlden, tänk då på att här går en man som håller andakt. Här går någon som stöttar sina ruiner med popmusik. Här går någon i vars huvud just nu hela världens dramatik spelas upp, det mörka och det ljusa. Här går någon som söker men som också är säker på att han finner och alltså redan anar det han söker. Hans rock är kanske beige och hans skor svarta, men i hans inre brinner en eld. Här går någon som är allt annat än ensam. Här går någon som lika gärna kan vara du själv och för vilken inget mänskligt är främmande. Och detta på en helt vanlig gata i en helt vanlig stad, en helt vanlig morgon.