Ständige sekreteraren i Akademien svarade omedelbart på sin blogg, att det var bra om Let’s dance-författaren var med i underhållningsprogram eftersom det höll honom borta från skrivandet. Sen var kriget igång. Argument haglade av typen: ”Jag är rent vetenskapligt sett mer begåvad än vad han någonsin kommer att bli” (Let’s dance-författaren om ständige sekreteraren i Akademien). ”Flera i Akademien har retat sig på honom länge” (Akademiledamot om Let’s dance-författaren). Ribban i debatten är med andra ord inte högt satt, den är inte lågt satt, den ligger inte ens på marken. Den är nergrävd.

Jag låter medvetet bli att nämna namn här. Läsare och kultur-media har blivit alltför fixerade vid författarens namn. Jag har påpekat det förr och det måste sägas gång på gång: Vem som skriver har blivit viktigare för läsarna än vad som skrivs och det är alarmerande.

Av den anledningen skulle en äkta litteraturdiskussion kunna ersätta denna pajkastning mellan elefanter i kulturlivet som kort sagt borde veta bättre. Att en författare dansar i tv är knappast något problem, men hur går det med författarna som varken kan eller vill göra det? Briljanta författare som inte klarar av medialt rampjus utan bara kan och vill koncentrera sig på själva arbetet, skrivandet: Blir de lästa? Bryr sig någon om dem? Eller har kändisskapet blivit viktigare än texten?

I stället för att gå till personangrepp skulle intelligentian i akademien mer generellt kunna ta fasta på samtidsproblemet med kändisifieringen av författare. Problemet är inte att en enskild författare som de retat sig på uppträder i ett underhållningsprogram. Denne författare är inte roten till något ont, däremot möjligen ett symtom på det. Kravet på att alla i akademien borde ut i det mediala rampljuset och dansa, det är oroväckande eftersom det illustrerar vad som håller på att underminera litteraturens själva grund: För att marknadsföra dina böcker måste du dansa i tv. Syns du inte, finns du inte, hur bra du än skriver.

Eller?

Oavsett allt detta skrammel av tomma tunnor, detta bråk och kiv i en samtid som är flyktigare än vi begriper, finns ju texten kvar. Att möta den är enkelt. Det sägs ibland om kvalitetslitteratur att den är ”svår” och det kan den vara, det händer att den utmanar läsaren. Men vägen till litteraturen är lätt att gå. Alltid. Att stänga av Let’s dance, ignorera kvällspressens löpsedlar, slå sig ner med en bok och läsa – vad kan vara mindre komplicerat?

Och mitt i larmet kan man också minnas Let’s dance-författarens kommentar till sina egna försök att pröva dans, som han inte var van vid och inte helt behärskade: ”Det är bra att påminnas om att man inte alltid är så bra på allt.”

(Krönikan har tidigare publicerats i Dagen.)

Rapporteringen i stora media från mässan handlar i chockerande grad om skribenternas helt privata upplevelser. Mingelskvaller skymmer rapporteringen, ”jag och mina intryck” dominerar över genomgångar av vad som faktiskt pågick på seminarierna.

I år är det extra irriterande, eftersom bokmässan inte alls var särskilt medelklassigt svenskt liljevit. Besökarna bestod förstås till inte så liten del av etniska svenskar, som det brukar vara, men det kunde speglats tydligare i media att det dominerande temat för seminarierna var Afrika.

Visst har jag sett flera intervjuer med Nadine Gordimer, nobelpristagare från Sydafrika. Inte heller har media helt missat Desmond Tutus dotter Mphos besök och hennes bok Om godhet. Och SVT hade ett förhandsinslag om det ”dream team” av prisbelönade afrikanska författardebutanter som medverkade: Lubna Ahmad al-Hussein från Sudan, Sefi Atta från Nigeria, Maaza Mengiste från Etiopien, Irene Sabatini och Petina Gappah, Zimbabwe, för att bara nämna några. Och så vidare.

Men ändå: Bokmässan i Göteborg 2010 erbjöd den bredaste och rikaste presentationen någonsin i Sverige av afrikansk litteratur, det är riktigt stort, en milstolpe, och jag önskar att fler rapportörer från pressen hade fokuserat med kraft på detta faktum, på det oöverträffat sprakande inflödet från en i västerlandet ännu alltför okänd litterär kontinent.

Nåja, okänd och okänd. Vissa afrikanska författarnamn börjar bli inarbetade i medvetandet:

Nuruddin Farah – född i Somalia, författare till de uppmärksammade romanerna Länkar och Adams revben, het kandidat till Nobelpriset.

Elieshi Lema – stark motor i kulturlivet i sitt hemland Tanzania och bekant även i resten av världen, på svenska finns exempelvis hennes roman Bränd jord.

Nawal El Saadawi – författare och läkare från Egypten, centralgestalt i kvinnorörelsen i arabvärlden, internationellt prisbelönad och översatt till mer än 30 språk. Hennes sjätte bok på svenska, Den stulna romanen som gavs ut i år, är en kraftfull skildring av kvinnors kamp för egenvärde i Mellanöstern.

Förutom dessa stjärnor besöktes bokmässan i Göteborg av mer än 70 afrikanska medverkande från 25 länder. Arrangörerna har gjort ett fantastiskt arbete och det mest frustrerande med hela saken är att man oundvikligen missar så mycket. Till det jag själv dessvärre missade hörde K G Hammars samtal med Denis Mukwege, kongolesisk kirurg vars arbete med våldtagna kvinnor har satt hans eget liv på spel. Att låta Denis Mukweges arbete och Mpho Tutus tankar om godhet belysa varandra är fruktbart. I det ljuset framstår inte godheten som en jolmig teori vi ständigt misslyckas med att praktisera. Tvärtom står den fram som handling och kraft, möjlig, omistlig.

(Krönikan har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)

– – – – – – – – – – –

Förr hölls fattigt folk  på plats i Sverige av lösdriverilagen. Först en bit in på 1900-talet började de okontrollerat att glida omkring. Det speglades i litteraturen. Arbetarförfattare som Harry Martinson, Ivar Lo-Johansson och Artur Lundkvist hävdade rätten att sälja kroppsarbete och få frihet för pengarna.

Ingen ifrågasatte att Harry, Ivar och Artur var ”höga” författare eller att ”låga” författare fanns. Lägst ansågs den bästsäljande Sigge Stark vara. Kulturgränsen mellan ”högt” och lågt” började upplösas på 1950-talet av manliga popkonstnärer och beatpoeter, drivna av en aggressiv konsumtionsestetik.

Allen Ginsburgs dikt, precis som Coca-Cola-reklamen, hävdar individens okränkbara rätt att konsumera upplevelser. Många backpackers har sett världen med Ginsburg i ryggsäcken. I reportageboken Välkommen till paradiset visar Jenny Dielemans att de är lika smaklösa upplevelsekonsumenter som charterturisterna eller värre, eftersom de oftare än charterturister ser sig som bildningsresenärer.

Vad som i praktiken gäller är dock inte bildning utan full moon-party och fotosafari bland fattig lokalbefolkning medan man för liv och pina undviker att köpa deras handarbeten.

Glömd är också the grand tour, bildningsresan till högkulturens highlights som på 1800-talet krävdes av blivande samhällsbärare.

En samhällsbärare idag kommer inte hem från utlandet och kan franska, han kommer hem med en schysst solbränna. Smalkultur struntar han i. Han älskar fetkultur som säljer. Det är inte en fråga om tycke och smak utan om ideologi: Samhällsbäraren betraktar dig som en god konstnär eller intellektuell om du bidrar till tillväxten genom att tjäna så mycket pengar som möjligt et punctum.

Därmed blir det farligt, om du är obemedlad, att leva hederligt men anspråkslöst – att bilda dig eller skapa hellre än att köpa kök och skor. Du riskerar i högre grad än på Ivar Lo-Johanssons tid att falla över kanten och hamna i utanförskap. Det är resultatet av en politik som drivs i avsikt att få ordning på torpet och stävja lösdriveri. Metoderna är nya men incitamentet urgammalt: Överheten vill inte ha fritänkare. Den vill ha kontroll.

Det är med andra ord säkrast för en begåvad smal filmare att brödjobba med marknadsföring hellre än att gå runt på kulturstöd, varpå reklamfilmer upphöjs till konst och analyseras på kultursidor som om själva Shakespeare låg bakom. I sig är det inte fel. Felet är att det inte finns någon dialogisk utväxling. Smalkulturen är olyckligt kär i en fetkultur som absolut inte bryr sig. Därför måste dess mer jagsvaga flirtande med fetkulturen upphöra. Det är inte en fråga om snobberi utan om värdighet.

Grand Theft Auto, för att ta ett exempel, produceras enbart i vinstsyfte och det är allt jag har att säga om just den skitprodukten. Därmed inte sagt att masskonsumtion av hyperkommersiell fetkultur inte förtjänar analys. Att analysera den är både roligt och lätt. Varför finns den? För att någon vill tjäna pengar. Varför köper vi den? För att vi vill verka normala.

I individualismens namn, paradoxalt nog, kräver samhällsbärarna idag hypernormalitet i stället för individualism av medborgarna.

Konsumera fetkultur och du visar att du är normal.

Du och din familj slipper leva i utanförskap i fula glasögon och läsa Montaigne och leka med kottar medan normala människor kallar sina barn för ”kids” precis som i reklamen och mot sin vilja tillåter kidsen att spela Grand Theft Auto, för annars får de kanske inte hänga med andra normala kids.

Normala människor semesterflyger till Thailand och konsumerar fetkultur i form av klimatkrisgalor, men dödliga hot mot normaliteten lurar överallt. Helt logiskt masskonsumerar normala människor litteratur om att låsa och larma och bete sig normalt. Om någon karaktär i ett fetlitterärt verk i stället bryter normalitetens bojor, då kan det gå riktigt illa.

Se på det extremt normala renoveringsknarkande lärarparet i Johan Theorins roman Nattfåk. De bryter bojorna, säljer sin perfekta villa i en välmående stockholmsförort, köper en ödegård på norra Öland och säger upp sig. Det går åt skogen direkt. I marginalitetens mörker hemsöks de av spöken.

Theorins effektiva språk hittade hem för alltför länge sen och kanske är det exakt vad hans läsare vill ha: Tvångsmässigt normal fiktionsprosa, motorvägstext lika strömlinjeformad som takboxen på en kombi.

I deckare à la Läckberg kontrasteras onormala mördarpsykopater på motsvarande vis mot normalt konsumistiskt svenssonliv. Allt detta måste kulturanalyseras, men helst då med insikt om att den kulinariska motsvarigheten till Läckbergs böcker med hennes egna ord är ”korv med mos”. Jag älskar korv med mos, men att analysera korv med mos som om det handlade om en trestjärnig gourmetmåltid vore att göra sig löjlig.

I Martina Haags hysteriskt roliga En annan del av Bromma, pratar en ”kontaktsökande” Fredrik Reinfeldt med författarens alter ego inför en tv-sändning. Han komplimenterar hennes skor: ”Min fru har likadana”. Ledaren för det nya arbetarpartiet, en man helt utan nätverk bland låglönearbetande kvinnor, inser kanske att vägen till deras väljarhjärtan kan gå via en författare de älskar. Samtida fetkultur har politisk förförarpotential.

Kulturkillar kan spotta på Haag som man spottade på Sigge Stark och Rocky kan hissas av samma skäl som Ginsberg. Högt och lågt förblir existerande parametrar i kulturen och det är inte så lite en genusfråga.

Haag är kanske låg, men liksom entreprenören Linda Skugge är hon strålande bra på att gestalta medelklassens sug efter normalitet i själva verket. Ett verk behöver inte vara klibbigt och tomt för att det är charmant.

Smakdomaren säger: Komplettera din läsning av Läckberg, Haag, Skugge och Theorin med Aldous Huxleys klassiker Du sköna nya värld. Huxley såg en konsumtionsideologisk framtid där klonade medborgare från barnsben hjärntvättas subliminalt med budskapet: ”Jag älskar nya kläder, jag älskar att flyga”. Det sker för att främja ”gemenskap, identitet, stabilitet”. I Huxleys sköna nya värld finns inga lösdrivare.

(Texten har tidigare publicerats på Expressen Kultur.)

För att bli författare krävs dessutom att du knåpar ihop en bok eller två, men det viktigaste är mediaexponeringen. Politiker, skådespelare, programledare, popstjärnor, alla ger de ut böcker och presenteras plötsligt i tv som””författare”. Och böcker har blivit färskvaror med kort bäst-före-datum. Några år efter utgivning är en bok oftast glömd i dag, hur mycket ståhej som än uppstod i media när den släpptes.

Det är inte oskyldigt. Det kräver eftertanke.

Jag kan inte tänka mig en skarpare kontrast till tv:s flyktiga bilder och ljud än litteraturens verkan över tid. Droppe för droppe sipprar skriften in i den läsande människan. Hon tillåts återkomma, begrunda, läsa om och om igen, vrida och vända, pröva texten, leva i den. De starkaste verken tycks ha evigt liv. Homeros, Bibeln, Shakespeare, texterna står öppna i dag som för hundratals år sedan och släpper in mig i sina världar av skönhet och drama. Bibelns människor är som jag, samma svagheter, samma drömmar, och dess språk håller för sekler av tryck.

Ingen vet i dag vem som skrev ner Gamla testamentets texter. Ordet, inte författaren, är det viktiga. Det gäller all litteratur: Författaren må vara världskändis men har hennes ord inte bärighet, då dör boken obönhörligt snabbt.

En orsak till att böcker i dag har så kort livslängd är att författare marknadsförs som varumärken – det viktiga förväntas inte vara vad du läser, utan vem du läser. Också de stora kvalitetsförlagen satsar idag på säljbara namn i första hand. Den första frågan som ställs inför ett manus är inte: ”Är det här bra?” utan: ”Hur kan vi sälja det?” Förlagen ger inte ut litteratur, de säljer produkter. Men inte bara ur litterär synvinkel utan också krasst ekonomiskt är det en dålig idé att prioritera maximal vinst framför kvalitet. Trots att människor köper böcker som aldrig förr befinner sig förlagsbranschen i kris.

Men det finns en motbild.

Det finns en skog av små förlag som med smala ekonomiska marginaler ger ut lysande böcker. Det finns också – än så länge – statligt stöd till kvalitetslitteratur. Försvinner det stödet, då kommer bokmarknaden att i ännu högre utsträckning bli just en marknad. Man behöver inte särskilt mycket fantasi för att höra månglarna på den marknaden överrösta varandra: ”Kom och köp, kom och köp finfina böcker! Kom och köp en färsk bok av en äkta kändis! Gårdagens böcker, halva priset!”

Att fungera i tv är livsviktigt för en författare i dag – ve den stackare som skriver lysande men inte förmår vara underhållande och rolig i kulturprogram, sportsändningar eller På spåret! Jag har tröttat totalt på det, ärligt talat. Jag har slutat se på tv, det är bra eftersom jag får massor av tid över till att läsa och skriva.

(Krönikan har tidigare publicerats i Dagen.)

Det var i alla fall det trosvissa temat för en serie seminarier som gavs under tre dagar nyligen i Växjö. ”Världens fest” hette evenemanget och lite så kändes det, som om hela världen var där eller borde ha varit det.

Fokus var globalt, bland annat medverkade protestantiske ärkebiskopen för lutherska kyrkan i Costa Rica som Svenska kyrkan just inlett ett samarbetsavtal med. Palestinsk öl direktimporterad från ett mikrobryggeri i Taybeh serverades till maten på kvällen för dem som ville. Klimatfrågan stod högt på agendan: Hur leva hållbart?

Själv var jag inbjuden för att tala om ”marknadens teologi –konsumismen som religion”. Hm.

Med detta tema sjungande i bakhuvudet strosade jag runt i lördagssolskenet på Växjös gator och såg förstås överallt bevis på min egen tes: Tillväxt betraktas som bra, att shoppa betraktas som bra för tillväxten, en ”bra människa” i dag är alltså en människa som shoppar.

Tänkare som Max Weber och Walter Benjamin har pekat på det religiösa draget hos marknads- och konsumtionsideologi. Köpande och säljande av saker har blivit mer än bara en praktisk fråga, det har fått en etisk och rentav religiös dimension.

Jag tyckte mig se att shopparna i lördagshandeln snarare än att handla rationellt deltog i en rit – en rit som vårt samhälle betraktar som viktig och allvarlig, ja, nästan helig.

Det var en solig dag och jag tänkte att jag behövde köpa solglasögon. Först inne i butiken, framför ett ställ med hundratals solglasögon i olika modeller, insåg jag vilken rättrogen medlem av konsumismens kyrka jag själv är.

Jag hade upplevt något – starkt solsken – och reagerat reflexmässigt med att vilja köpa något. I ”Jag ska köpa solglasögon” fanns en lockelse och ett löfte om tillfredsställelse som handlade om mycket mer än att slippa bländas av starkt försommarljus. Jag skulle shoppa, alltså var jag en god människa och själva köphandlingen skulle ge mig lycka.

Knappt någon av oss står fri från konsumismens religion.

Helt fel är det ju heller inte med konsumtion, inte ens med den irrationella och i långa stycken för överlevnaden onödiga konsumtion som västerlandets ekonomi bygger på. Problemet är inte att vi köper, utan vad vi köper.

Saker som inte efterfrågas kommer att försvinna från marknaden. Det är en av marknadsekonomins grundläggande principer och den är sympatisk. Min konsumtion spelar roll. Genom den har jag makt att påverka. Ett villkor är förstås att aldrig köpa varor vars ursprung jag inte kan följa från ax till limpa. Vem tillverkade solglasögonen jag vill ha? Vad fick hon i lön? Hur var arbetsvillkoren i fabriken? Vad kostade tillverkningen? Vinsten – troligtvis flera hundra kronor per par glasögon – vem får den?

Där någonstans försvann allt religiöst skimmer från köphandlingen, den kändes bara oöverstigligt krånglig. Jag avstod från att köpa solglasögon. Och min egen konkreta roll i världssammanhanget hade plötsligt blivit tydligare.

En annan värld är möjlig och förändringen kan bara börja i mig.

(Krönikan har tidigare publicerats i Dagen.)

Många jag möter är kritiska mot aktionen, och mot fredsaktivism generellt. De säger:

”Även om krig är dåligt så behöver Sverige ha militär beredskap på att försvara sig.”

”Aktivisterna har rätt i sak men det är aldrig rätt att bryta mot lagen.”

”Man är faktiskt väldigt naiv om man tror att man kan stoppa krig genom skadegörelse på en vapenfabrik.”

Argumenten kan verka vattentäta men inget av dem håller hela vägen.

Att Sverige främst behöver militär beredskap på att försvara sig, det anser i dag inte ens det svenska försvaret. Förr definierade det sig som ett beredskapsförsvar med Sverige som prio ett. I dag definieras det som ett insatsförsvar med Sverige som prio två.

Med andra ord, svenska militärens primära uppdrag är offensiv krigföring i andra länder, exempelvis Afghanistan. Att dessa insatskrig kan föras med egentillverkade vapen gör dem knappast mer hedervärda.

Nej, att kritisera ett system genom att bryta mot lagen är inte bra. Men i sin slutplädering i Svea hovrätt försvarade sig den kristne aktivisten Martin Smedjeback så här: Juridiskt kan hans och Anna Anderssons aktion klassas som ett sätt att försöka hindra terrorism. Det kan också hävdas att de handlade i nödvärn, för att rädda liv.

Seriösa aktivister som Smedjeback tror gissningsvis knappast att deras aktioner i sig på kort sikt ska stoppa krig. Rättegången och domen mot dem framstår för mig som lika viktiga som själva avrustningshandlingen. Genom att bli dömda och fängslade för att de vill rädda liv, belyser fredaktivisterna orättfärdigheter i det politiska och juridiska systemet som annars hade varit osynligare.

De har vördnadsvärda förebilder: Den svenske tryckfrihetskämpen Lars Johan Giertta, Emmeline Pankhurst som kämpade för kvinnlig rösträtt i Storbritannien, Mahatma Gandhi, för att bara nämna några. Få konstruktiva samhällsförändringar har kommit till stånd utan civil olydnad med bestraffningar som följd.

”When injustice is the law, resistance becomes a duty”, sa exempelvis Thomas Jefferson, en av USA:s första presidenter. När orättfärdighet är lag, blir motstånd en plikt.

Att sälja vapen till i praktiken alla som vill ha dem är i dag en mycket god affär för Sverige. Per capita är vi den näst största vapenexportören i världen. Det sker på tvärs mot folkviljan, åtminstone om man får tro enkätundersökningar som visar att en majoritet av svenskarna är emot vapenförsäljning till krigförande länder. Få i detta land tycker det är okej att tjäna pengar på att lemlästa och döda.

Som Martin Smedjeback påpekar är det centrala inte hur kritiken mot svensk vapenexport formuleras, utan att den formuleras. Ett sätt för den som inte själv känner sig hågad att banka sönder granatgevär är att sätta press på politiker. Svensk vapenexport i dag bedrivs exempelvis med stöd från starka krafter i KD. Hur kristet är egentligen det?

(Krönikan har tidigare publicerats i Dagen.)

Den fruktansvärda händelsen har blivit något som alla anser sig ha rätt till. Du och jag tycker saker hit och dit om den, naturligtvis, annars vore vi inte människor. Men har vi rätt att döma?

Anhöriga till den inblandade pojken har grovt svartmålat den våldtagna flickan på nätet. Människor som fullt begripligt vill ge flickan sitt stöd har svarat med att offentligt smutskasta pojken och hans mamma. Vad som uppstår är en malström, en nedåtgående spiral av hat, en sänkande kraft som bara skadar. Det är lätt att dras med, men jag kämpar för att reagera på ett annat sätt. Så här:

Att döma är rättsväsendets uppgift, inte medmänniskornas. Ingen av oss utomstående kan döma. Inte heller kan vi ursäkta och släta över, det som hände ska inte hända, och vi kan inte blunda. Vi måste förstå att sådana här saker faktiskt inträffar bland unga människor, att det tyvärr inte ens är sällsynt. Bjästa har med fog kallats toppen på ett isberg.

Fokus måste riktas bort från de enskilda inblandade, som behöver läka sina sår och försonas med sig själva ifred. Berättelsen om Bjästa kan fyllas med en mer allmän innebörd och bli en berättelse om kärlekslöshet, rädsla och ensamhet där det inte finns onda och goda, bara människor som missförstått och missförståtts av livet. När jag tänker så – när jag skalar bort det skydd mot beröring som hat och fördömande är – då blir sorgen över det inträffade nästan outhärdlig. Och jag blir själv på allvar en del av berättelsen, inte bara någon som står utanför och granskar och tycker och vet bäst.

Jag tillhör de tiotusentals kvinnor i Sverige med erfarenheter i bagaget liknande det som hände i Bjästa. Det väckte inte hat i mig utan andra destruktiva känslor: Skräck, skam och förträngning. Hämndlystnad kände jag aldrig. Det som hade hänt, hade hänt. Inget skulle kunna göra det ogjort. Med den insikten måste jag gå vidare.

Tiderna förändras. Idag när unga flickor våldtas talas det om saken. Vi håller på att överge en uråldrig myt om våldtäkter: ”Det vet man väl hur män är, de kan inte behärska sig, hon får skylla sig själv.” I stället skapas en bild av våldtäkt med bäring på verkligheten: Den våldtagna är inte ansvarig för det hon utsätts för. Det borde vara självklart, men först de allra senaste åren, efter sekler av skambeläggning av offret, har insikten börjat sippra in i det allmänna medvetandet.

Ur den aspekten är händelsen i Bjästa, och det offentliga samtalet om den, något som angår alla. Nästa steg är att förstå att en ung pojke som våldtar också är ett offer. Det är frestande att göra honom till ett monster, i samtidens högteknologiska kommunikationssamhälle går demoniseringen dessutom skrämmande fort, men i stället borde vi mer eftersinnande diskutera de generella samhällsstrukturer som danar pojkar och män.

(Texten har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)

Fenomen som Melodifestivalen är oupplösligt inflätade i den samtida massmediala djungel jag hjälplöst lever i. För att slippa få sinnet kontaminerat av Melodifestivalen skulle jag behöva flytta till ett eremitage någonstans. Det finns stunder när jag inget hellre vill, men nej, det vore emot mina principer.

Jag har ett motto för min egen verksamhet, professionellt och som människa: att förstå var jag finns. Stänger jag ute allt jag inte själv gillar, då stänger jag också dörren till den förståelsen. Låt mig förtydliga mig: jag tycker Melodifestivalen är skräp. S-K-R-Ä-P. I mina ögon handlar det om en genomkommersialiserad halvkorrupt industriell produktion av dålig musik där den enda högkvalitativa mediala bevakningen skulle gå ut på att kartlägga hur pengarna rullar och makt utövas.

Och ändå. Alla utom jag verkar ta Melodifestivalen på allvar. Unga och gamla sitter där tillsammans vid sina tv-apparater med chipsskålar, läsk och vin och hjärtat fullt av förväntan och engagemang. Jag kan inte bli annat än nyfiken: Vad beror det på? Vad?! Kan någon där ute förklara?

Tydligare kan det hur som helst knappast exemplifieras att medierna ibland fortfarande fungerar som menings- och gemenskapsskapare i en alltmer splittrad värld.

Generellt är tv inte som förr, när hela landet bänkade sig för att se Hylands hörna. (Ja, jag vet att jag ständigt skriver om Hylands hörna, det beror på att det programmet var symptomatiskt för sin tids medieklimat på så många sätt.) I dag, för att hårdra, har varje familjemedlem en egen tv och var och en tittar på sitt. Om det inte är final i Melodifestivalen. Jag repeterar min fråga: Vad, vad, vad beror den på, folkets kollektiva kärlek till något så … pseudomusikaliskt?

(Krönikan har tidigare publicerats i Kyrkans Tidning.)

Pojkrummet – platsen för Star Trek, elgitarrer, skivsamlingar och kringspridda tubsockor – där ville jag tillbringa min prepubertet. Jag förstod aldrig flickrummets paradigm, att sitta i det rosa fluffet och hoppas på att någon snygg kille skulle höra av sig från planeten Mars. Jag ville ha ett pojkrum, men på mina egna villkor, komplett med smink och klackskor, jag ville in i ett rum där man gör saker, inte bara väntar på saker. Frälsningen kom i form av en Tintomara som besjöng barnet, dåren och rymdvarelsen i mig: Enter Ziggy Stardust.

Monika Fagerholm och Inger Edelfeldt har i skönlitteratur belyst Ziggys enorma betydelse. Ziggy var messiansk. Det messianska spränger gränsen mellan himmelskt och jordiskt och i Ziggys fall också mellan pojke och flicka. Män och kvinnor hade vi inte hunnit bli, det var tidigt 70-tal, jag var elva år. Ziggy var den vackraste pojken och Ziggy var jag, lika geek som jag i sin autoerotiska jakt på nya eyeliners, metallicfärgade läppglans och nagellack i sjuka färger – en geekism lika osynliggjord som hästnördism eller fixering vid skor. Häst- och skofälten är inmutade av flickor, alltså anses de inte härbärgera äkta djup besatthet, men kom ihåg vad fashionistan Martina Bonnier sa: Ingen anklagar en man för falsk och ytlig besatthet om han lägger ner motsvarande energi på jakt-, sport- och fiskeutrustning.

Nå. Jag undrar idag vart glamrockens messianska Tintomara tog vägen. Vi har kanske kommit så mycket längre. Vi har begrepp som queer och hbt för att analytiskt spegla det faktum att gränsen sprängts, eller rättare sagt, att illusionen om gränsen sprängts. Men se på verklighetens folk, ett begrepp som faktiskt går att använda om den samtida hypermaterialistiska medelklass som lever utan att självreflektera. Idag är deras uppväxande pojkar helt kamouflagefärgade och det som var självklart för oss fans av Sweet, Queen och Bowie (att inte vara sexuellt definierad) har ersatts av skolgårdsstridsropet: ”Eru BÖÖÖG eller?”

Och leken? Vad hände med leken?

Frågan bör riktas mot mitt eget liv, jag har blivit medelålders. Queerleken är samma sak för de pubertala idag som Ziggyleken var för mig: en självklar, uppenbarande befrielse. Men i de komplext paradoxala strömvirvlar som bär könets historia står också pojk- och flickrummen kvar, obsoleta med stabila och flitigt brukade konstruktioner från Venus respektive Mars, komplett med underordning respektive äkta besatthet av sport, science fiction och popmusik. Ziggy sjunger ”Finns det liv på Mars?” och gestaltar flickans gryende insikt om att, jo, det är på Mars och inte i hennes eget anvisade rum som livet finns, liv i form av maniskt samlande, självnöjt upptäckande och en könskollektivism där polarna är viktigare än brudarna. Och hon förstår att hon saknar tillträde till det rummet, för hon är en HON.

HON förblir HON i den Mars/Venuskonstruktion som betingar pojk- och flickrummen hos verklighetens folk, och i dessa pojkrum vill pojkarna vara ifred. De vill svänga det som kung Louie med grabbarna medan flickorna diskar disken och gör sig fina någon annanstans. Det är hela idén med det pojkrum som så många vuxna män idag explicit omhuldar, där de drar sig undan från familjelivets krav till sina vintagevinylsamlingar.

När Mowgli i Djungelboken i prepuberteten tvingas till människobyn av pantern Bagheera, då föses han ut ur pojkrummet, men han kommer att återuppsöka det. Att sexuellt svara på locktonerna från ”den där ögonfransviftande bimbon med vattenkrukan” för att citera en bekant, innebär för Mowgli en reducering som aldrig kommer att bli total. Han kommer från Marspojkrummet där killar är roliga och har kul, hon kommer från Venusflickrummet där flickor är söta och föder barn, de kommer att förenas i kärnfamiljsrummet men Mowgli kommer inte att kvävas där, för: come on, katten! Det svänger ju! För evigt, hos Baloo och grabbarna.

Hos bimbon med vattenkrukan svänger det däremot inte, men den dagen hon genomskådar könsmaktsmodellen kommer hon att gå från la-la-laaa till apkungens sång: ”Jag vill ju bli en man, en mänska, och kunna allt ni kan, jag vill ej längre apa mej, jag vill bara va en man.”

Slutscenen i Djungelboken är tragisk, scenen där civilisationen kräver att pojken reduceras till man och flickan reduceras till kvinna, och märk skillnaden: flickan fick aldrig leka, aldrig geeka loss, aldrig nörda ihop som Baloo på allt som livet ger, måste gå till jävla källan och hämta jävla vatten och fladdra med ögonfransarna och sjunga la-la-laaa. Och den kvinna som vägrar sjunga la-la-laaa betalar för geekismens frihet med sin heterosexighet, hur hårt män än bedyrar att bimbon med vattenkrukan i Djungelboken ger dem krypningar. Att spela hjälplös är erotiskt: ”Åh kan du hjälpa mig med ditt eller datt som är så enkelt att en idiot skulle klara det för jag fattar inget, jag är ju tjej.” La-la-laaa.

Hon mötte aldrig Ziggy, Tintomara-gestalten som gav ”la-la-laaa” en helt ny innebörd. Lyssna på Time, det underskönt sorgsna spåret på Aladdin Sane som handlar om att vi allihop, flickor och pojkar och män och kvinnor, bara är tidens offer. Där förvandlas ”la-la-laaa” från banal förförelsesång till en underförstådd uppmaning att ta vara på livet medan det går: livet är ett rum där man gör saker, inte väntar på saker.

(Texten har tidigare publicerats i tidskriften Bang.)

Maria Küchen har tidigare här på Indrag skrivit om David Bowie/Ziggy Stardust som andlig vägledare. Läs artikeln här.

Inte så att fastan ska vara en tid när en människa förnekar eller plågar sig själv, men fastan är faktiskt inte heller till för att öka mitt välbefinnande. Så vad är den då? Hur ska dagarna mellan askonsdag och påsk tas i bruk?

Finns det någon anledning att fasta över huvud taget?

Jo, jag tycker det. Att ignorera fastan skulle vara att platta ut året till en enda bekväm raksträcka där inget någonsin tvingar mig att sakta ner, att se mig omkring, att fara vaksamt fram. Fastan, det är den tiden på året när vägen smalnar och börjar kräva min uppmärksamhet.

Vad för slags landskap färdas jag egentligen genom? Människorna som lever i världen som omger min väg, hur har de det? Så länge jag ligger i 110 knyck på motorvägen kan jag inte bry mig om det, hur gärna jag än skulle vilja, men fastans väg gör omvärlden synligare.

Jag lever i en värld som dessvärre i stor utsträckning definieras av svårigheter och lidande. Poeten W B Yeats definierade världen som ”more full of weeping than you can understand”, mer fylld av gråt än jag kan förstå. Att sakta ner i fastetiden innebär att jag öppnar mina sinnen för världens tårar.

”Slit sönder era hjärtan, inte era kläder”, står det om fastan i Skriften och jag tolkar det som att jag inte i första hand behöver demonstrera att jag fastar genom att avstå från olika saker. Visst är det nödvändigt att inte stänga sig mot omvärlden genom att tanklöst och självcentrerat frossa i mat, dryck eller shopping. Men det absolut primära är inte vad jag själv äter eller låter bli att äta, hur jag konsumerar media eller hur jag klär mig. Det primära är världens gråt, att den når mitt hjärta, att jag vågar och orkar ta in den.

Och det är klart att det blir svårt att äta kött under fastan om jag samtidigt hör djurens ljudlösa gråt från slakterierna. Det är klart det blir svårt att duka till festmåltid om jag samtidigt hör de svältandes gråt. Gråten från dem som inte har kläder eller tak över huvudet gör att jag tappar lusten att i onödan köpa nya saker till mig själv eller mitt hem, gråten från krigets offer gör att tv-underhållningens speedade låtsasglädje skär falskt och meningslöst i öronen.

Vad som behövs är i stället tystnad, återhållsamhet och eftertanke – inte för min egen skull, inte för att jag ska må bra och inte heller för att jag ska lida. Att ålägga sig själv en period av självpåtagna försakelser och inbilla sig att man därmed förstår hur det är att ha det riktigt hemskt, det är bara förmätet. Att fasta är i stället att stilla se och lyssna, att öppna sina ögon och öron utåt.

(Krönikan är tidigare publicerad i tidningen Dagen.)

”Förr”, det var så sent som 1970 när den extremt folkkäre naturfilmaren Jan Lindblad besökte Hyland i hans hörna för att härma fåglar, jonglera och formulera mediekritik. Jan Lindblad påpekade att ”televisionen förstör numret”. Med det menade han att vem människan är blir så mycket viktigare i tv än det hon gör. Han syftade på varieté men hans resonemang kan appliceras på vad som helst, och han hade förstås rätt. I dag är det kända namnet, det mediala varumärket, överordnat det som egentligen i ord och bild skulle berättas, och det har gått fort. 1970 levde vi i en annan värld.

En helt annan sak som Jan Lindblad reagerade mot var musiksättning av naturfilmer. I avsikt att dramatisera och skapa spänning laddas natur­upplevelsen ur med hjälp av dramatiska eller sentimentala soundtrack. Det är extra synd i dag när storbildsskärmar öppnar chansen till massiva intryck av vildmark hemma i vardagsrummet. Skruva av ljudet? Nej. Det är inte tystnad som saknas, det är naturens egna ljud.

Kalla mig medelålders, men jag skulle se fram mot en Jan Lindblad-renässans. Jag efterlyser en mjukare sorts underhållning där begåvning, skärpa och äkta varma skratt får ersätta stylade frisyrer, yta och slipade gapflabb. En renässans för Tage Danielsson vore välkommen. Och Beppe Wolgers, minns någon honom? Den där underfundigheten som präglade televisionens barndom i Sverige, vart tog den vägen?

(Krönikan har tidigare publicerats i Kyrkans Tidning.)

Se Jan Lindblad i Hylands hörna 1970:

Jaha, så exakt vad betyder ”frihet”?

Jag är ordmänniska. Det är extremt viktigt för mig att förstå vad ord betyder. Jag får nästan panik av att inse att jag inte begriper innebörden av det mest centrala axiomet i vår kultur. Jag menar, läs grundlagen. Läs om din rätt till religionsfrihet, åsiktsfrihet, yttrandefrihet. Frihet är vad hela vårt samhälle sägs bygga på. Och jag förstår inte vad ”frihet” är.

Det värsta – nej, det näst värsta – är att jag inte tror att jag är ensam om det. Det värsta – det absolut värsta – är att frihet, i mångas begreppsvärld, tror jag, har blivit synonymt med frihet från impulskontroll.

”Jag känner för det nu, alltså gör jag det” – det är frihet, eller? Frihet för vem, på hur lång sikt? Hur fri är man sen man ödslat allt man hade på ingenting, eftersom det var vad man kände för i stunden?

Det har sjungits sånger om det där, sånger värda att begrunda. Någon borde förstås ha pratat allvar med The Eagles år 1973 om arret i Desperado, jag har smak för det bombastiska men bitvis tror man ju att det arrangemanget är ett skämt. Men orden, för mig personligen, fungerade 25 år efter det att Desperado skrevs som livsavgörande, uppenbarande uppgörelse med hela det urartade västerländska frihetsbegrepp som sammanfattas i tre små ord: ”Just do it.”

”Freedom?!” sjunger Eagles. ”Well that’s just some people talking. Your prison is walking through this world all alone.” Eller (Lundell sa det ännu bättre på svenska): ”Frihet?! Är du fri där du står nu? Ditt fängelse är du, i din ensamhet.”

Ingen, för att citera 1600-tals-poeten och prästen John Donne, är en ö. Varje människa är en del av kontinenten. Allt jag gör får definitionsmässigt konsekvenser för andra; allt jag gör stäcker eller stärker andras frihet. Jag är inte fri att ta ett enda steg här på jorden utan hänsyn till det. Faktiskt.

”Det känns bra för mig att göra så här just nu, alltså är det rätt”, är ett motto för många, men ingen ok etisk hållning, utan sjukt. Att leva som om man verkligen vore en ö, som om inget man gör har konse­kvenser för andra, är psykopati.

Psykopati – forskning har bevisat det – kan vara en vinnande personlighetsstörning i dag. Långtifrån all psykopati manifesterar sig i kriminalitet eller vansinne. Psykopater når tvärtom ofta samhällets toppskikt, beundras, respekteras och accepteras som den här tidens vinnare för att de bara gör det, utan att reflektera över etiska imperativ som kan kännas frihetshämmande i stunden eftersom de är impulshämmande.

Frihet innebär ju i själva verket så mycket mer än att följa impulser; en människa har frihet att välja att behärska sig, att avstå, att visa hänsyn, att ta hand om, att hjälpa, att välja det människovänliga framför det i stunden mest kittlande.

Kommen så här långt i arbetet med att förstå ordet ”frihet”, börjar jag älska friheten igen, såpass att jag är beredd att försvara den, exempelvis mot dåliga definitioner. Hur mycket frihet ligger det till exempel i det hippifierade ”frihet” som bara är en spin-off, om man frågar mig, av det system man tror sig kritisera när man inte tänker ta något jobb för att ta ett jobb är så trist, gå till jobbet är för ofria människor och man vill ju vara fri?

Vem pratar egentligen här, en systemkritisk hipster eller en börsklippare? De talar unisont, men det vet de inte. Vad skulle hända om de förstod vidden av sina gemensamma idéer, hur deras idésystem omfamnar varandra?

Inget skulle hända. Det skulle förbli som det är. Någon annan än vänsterhippien och börsklipparen skulle fortfarande jobba natt på sjukhemmet, köra bussen, städa dagis.

Någon annan, antingen du frågar en spekulant på börsen eller en antikapitalistisk slacker på socialbidrag, ska också göra det där tråkiga. ”Det där tråkiga” är det vardagligt livsuppehållande som somliga skulle kalla att jobba vidare på skapelsen, så där som jag kan känna när jag dammsuger hallen; jo, ibland när jag dammsuger hallen känner jag faktiskt att jag jobbar vidare på skapelsen. (Ibland å andra sidan verkligen inte.)

Om dammsuga hallen är att jobba vidare på skapelsen, då är skapelsen i skrivande stund, i just mitt lilla hörn av den mänskliga kontinenten, eh, ofullbordad. Det betyder inte att jag är friare när jag sitter här nu och formulerar hyfsat fria tankar, än när hallen dammsugs. Kanske snarare tvärtom.

Nej. Jag är fri när jag skriver också. Och jag är självklart fri när jag dammsuger. Jag är alltid fri.

Frihet är ett tufft livsvillkor. Många klarar inte av att hantera det: ”Du är fri, ta det ansvaret.”

Jag blir hur som helst inte friare för att någon annan dammsuger hallen åt mig. ”Någon annan”, vem han eller hon än är, antingen vi lever tillsammans eller aldrig har träffats, är också en del av kontinenten. Frihet – i klassiskt axiomatisk västerländsk bemärkelse, i grundlagen – handlar inte om mig.

Frihet handlar om oss.

Bild: Majsan Sundell

Texten har  tidigare publicerats i Trots Allt.