Spelningen färgas lika mycket av erfarenhet och pondus som av ödmjuk generositet. Dynamiken mellan det innerligt sköra å ena sidan och det tungt svängiga å andra sidan, gör konserten – för att inte säga varje låt – till en omväxlande resa som tar mig med till ständigt nya platser. Som hos så många band i americana- och sydstatsmusiken är stämsången grädden på moset; det som lyfter och skapar en osviklig känsla av lätthet och värme, oavsett hur tungt det gungar under den.

Framför den stabila rytmsektionen, trummisen John Chipman och basisten Seth Witney, turas Gordy Quist, Ed Jurdi och Colin Brooks om att briljera vid sångmicken och med sina instrument. Alla tre är ypperliga gitarrister, med egna sound och egna uttryck. Brooks spelar dessutom gudomlig lap steel, och Jurdi är lika hemma vid pianot.

Med tanke på att Quist, Jurdi och Brooks från början var soloartister med egna karriärer – singer-songwriters som delade scen på Austin-klubben Momo’s och som till slut slog sina påsar ihop – är kanske inte det mest imponerande att de lyckats behålla sin individualitet, utan att de lyckats underordna sig varandra, samspela och bli ett band i ordets mest grundläggande betydelse. För trots olika låtskrivare och olika leadsångare blir det aldrig spretigt, deras olika nyanser gör bara musiken och soundet större och bättre. (Jämförelsen med The Band blir igen oundviklig.) Jurdi har den lite souligare rösten, Quist den mer countryaktiga och Brooks den med lite mer Texas-edge. Tillsammans utgör de ett ovedersägligt bevis på att helheten är större än delarna tillsammans.

Vet inte om jag ska ägna mig åt fler försök till beskrivningar. Det känns så futtigt när man är överkörd och övertygad. Band of Heathens bjöd på en stor musikupplevelse denna kväll. Svindlande gitarrdueller, kakafoniska crescendon – men också innerliga och hjärteknipande sånger om livets och kärlekens irrgångar och snubbeltrådar. Oavsett om de spelade gospelsvängande One more step, sydstatsgungande Medicine man och Jenny was a keeper, Santana-doftande Gravity, storstadssouliga The other Broadway, ödesmättat bluesiga Blood in the water, countryballadiga Gris, Gris Satchel eller gjorde tung bluesrock av Gillian Welchs Look at Miss Ohio, gjorde de det med totalt fokus, stort hjärta och kreativ spelglädje. I min värld blir inte musik mycket bättre än såhär.

Även om det finns en hel del upptempo här – Six white Cadillacs och New Orleans är den svängigaste swamprocken hon fått ur sig på väldigt länge – är hon fortfarande vemodets och de sorgsna sångernas mästarinna. Här finns mycket reflektion kring livets gång och dödens ofrånkomlighet. The road handlar om hennes vän och ”upptäckare” Gram Parsons, som dog redan 1973, och Darlin’ Kate om folksångerskan och vännen Kate McGarrigle som gick bort förra året. I Lonely girl och Nobody funderar hon över ensamhet på ålderns höst, i Goodnight old world finner hon tröst hos sitt lilla barnbarn: ”But here is this child, to soften the sorrow.”

Samhällsengagemanget finns förstås också här. Hon sjunger om hemlöshet i Home sweet home, om följderna av orkanen Katrina i New Orleans och om det rasistiska mordet på en färgad pojke 1955 i My name is Emmett Till (en blinkning till Bob Dylans The death of Emmett Till).

Skivan avslutas med Jay Joyces Cross yourself, en trösterik sång om döden, där Gud välkomnar sitt barn hem: ”Come to me, cross yourself, come to me.” En stark avslutning på en stark skiva.

(Recensionen tidigare publicerad i Dagen.)

Så vi börjar i fakta: Klungan kommer från Umeå och består av Sven Björklund, Mattias Fransson, Olof Wretling och Carl Englén. De har satt upp ett tiotal föreställningar, bland annat Stämning, Jag är en fågel nu och Det är vi som är hemgiften (sändes nyligen i SVT). De ligger också bakom humorprogrammet Mammas nya kille i P3 och SVT-serien Ingen bor i skogen. I Det är vi som är hemgiften (2008) inledde de ett samarbete med koreografen Birgitta Egerbladh. Samarbetet fortsätter i den nya föreställningen – vilket bland annat gör att de olika karaktärernas kroppsspråk nu och då övergår i en dans lika kantigt hämmad som stiliserat intensiv. Därmed kan jag också lägga begrepp som ”visuell” och ”koreograferad” till mina försök att beskriva det de gör.

Mattias Fransson och Sven Björklund ”släktenforskar” med hjälp av soprumsmaterial. Bild: Andreas Nilsson

Se oss flyga… hade premiär på Sagateatern i Umeå, där den spelades hela februari. Sedan en månad på Dansens Hus i Stockholm och en vecka i Umeå igen, denna gång på NorrlandsOperan. I höst väntar nya spelplatser, med start på Kulturens Hus i Luleå i september.

Föreställningen bygger liksom de tidigare på en rad fristående scener, dock färre och längre denna gång. Här finns ett löst familjetema. Mycket utspelar sig i köksmiljö (renskalad och snygg scenografi av Ulla Karlsson), så man skulle kanske kunna sätta etiketten ”diskbänksabsurdism” på det som utspelar sig på scenen. För i botten finns hela tiden en plågsam realism, som sedan tar sig de mest absurda uttryck.

Se oss flyga… handlar om ensamhet, sorg, anpassningsproblem och bristande kommunikation – men kanske framförallt om oförmågan att hantera sitt liv, att ”ta tag” och gå vidare. Än en gång möter vi en rad fumliga, tragiska, misslyckade, ofta ganska självömkande män. Alla gestaltade med en anmärkningsvärd omsorg och kärlek. En del figurer känns igen – som sjukpensionären Lars Stenberg, som här tar oss med till sin fantasivärld, och nycirkusartisten Katla, som får reda på sanningen om sin familj. Här finns också Gossen som beslutat sig för att bli vuxen, men som är rädd för ”ansvarsbiten”. Liksom Lacken, som ger sig på ”släktenforskning” för att finna ut varifrån han fått ”sämsttendenserna”.

Olof Wretling som gossen som bestämt sig för att bli vuxen och som nycirkusartisten Katla. Bild: Andreas Nilsson

Det finns likheter mellan Klungans scenkonst och Roy Anderssons filmskapande: de rör sig båda kring tragiska, tilltufsade människor och humorn är ofta svart. Båda präglas också av ett tydligt klassperspektiv, även om Klungan inte tycks ha Anderssons vilja att göra politik av det.

De skratt Klungan framkallar är aldrig elaka eller hånfulla. Ibland vill de fastna i halsen, men för det mesta bryter de sig loss i befriande gapskratt. Ofta är det igenkänningens och medlidandets skratt. Inte sällan är det också överraskningens skratt, då det som kanske framförallt kännetecknar Klungan är oförutsägbarheten – deras historier kan ta de mest oväntade vändningar.

Klungan väjer inte för livets tragik utan satsar på konfrontation och överdrifter av det svåra och svarta. Det tilltalande med en så utpräglad tragikomik är att den är så mänsklig, så … sann. För det August Strindbergs ”det är synd om människorna”, Leonard Cohens ”there’s a crack in everything” och Paulus ”alla har syndat” har gemensamt är att de uttrycker en erfarenhet av livet och människan vi alla på djupet delar. En svärta, en brustenhet som står i bjärt kontrast till de ljusa och vackra sidor av livet och världen vi försöker hålla fast vid. Ett glapp vi måste våga erkänna och hitta sätt att hantera.

Där kan humorn i sina bästa stunder vara en fantastisk hjälp. I Klungans sällskap kommer skrattet som en befrielse, som nåd och avlösning. Som något som vrider proportionerna rätt.

(Texten har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)

Fångande melodier finns det gott om även här, som den snärtiga singeln Hard to come by, den lite väl 80-talsflirtande A better och den Kate Bush-doftande She don’t lie. Men här finns också lite mer sökande låtar. Den vackert svävande Rafael – en vädjan till ängeln Rafael om hjälp och ledning – tillhör mina favoriter. Duetten med Adam Olenius från Shout Out Louds i Hole in you – om vad eller vem som kan fylla det där tomrummet inom oss – är varm och intagande utan att bli smörig. Allra bäst är Give it up – om att våga ge upp och söka förlåtelse – där den bluesiga versen övergår i en urstark refräng. En låt som borde göra självaste Madonna avundsjuk.

Röstmässigt använder Jennie Abrahamson ett lite bredare register här, men lyckas som tidigare landa i ett lätt vemodigt uttryck, vilket passar texterna väl. Det finns i hennes sånger ett genomgående tema av längtan att hitta rätt i livet; en kamp för integritet, för en tro och livssyn som befriar och inte stänger in. Jag tycker att denna längtan och kamp nu mer än någonsin uttrycks i musiken, vilket lyfter helheten.

(Recensionen har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)

På den första studioplattan sedan 2006, Small source of comfort, känns Cockburn piggare än på länge; här finns en intagande lätthet i anslaget. Skivans låtar har kommit till under flitigt resande mellan hemlandet och USA, men också under en resa till Afghanistan, där hans bror är läkare i den kanadensiska FN-styrkan. En av skivans starkaste sånger, Each one lost, handlar om en ceremoni då två dödade soldater ska fraktas hem. ”Each one lost is everyone’s loss, you see”, sjunger Bruce i en protest mot krig och dödande – utan att hamna i förenklingsdiket. En av skivans fem instrumentallåtar, The comets of Kandahar, är också inspirerad av Afghanistan. Cockburn, som är en briljant gitarrist, bjuder tillsammans med violinisten Jenny Scheinman på ett av skivans svängigaste och mest inspirerade ögonblick.

I Call me Rose leker Bruce Cockburn med tanken att president Nixons återfötts som en fattig kvinna; en absurd, men mycket bra, låt om makt och ansvar. Avslutande psalmen/vandringssången Gifts är något av en live-klassiker, skriven redan på 1960-talet, som nu äntligen kan höras på skiva.

(Recensionen har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)

När jag sitter på Uppsala Konsert & Kongress och översköljs av musiken är postamericana bara ett av de epitet som flyter upp till ytan. Kommarcountry är ett annat; de fyra musikerna på scenen – Bill Frisell, Greg Leisz, Carrie Rodriguez, Viktor Krauss – är alla briljanta solister som här fungerar som en dynamisk och ständigt svängande helhet. Tillsammans skapar de konstmusik av ett helt sällsynt slag.

Det som presenteras är projektet och albumet Disfarmer, en hyllning till den amerikanske porträttfotografen Mike Disfarmer (1884-1959), som under 1940- och -50-talet porträtterade en rad människor i sin hemstad Heber Springs i Arkansas. På skivan Disfarmer har Bill Frisell försökt att skapa musik utifrån hur han tänker sig att Mike Disfarmer tänkte och kände medan han fotograferade alla dessa människor. Han blandar egna låtar med tolkningar av några klassiska country- och blueslåtar.

På konserten projiceras ett bildpsel med ett antal av Disfarmers porträtt på två stora tredelade skärmar. Det är fantastiska bilder från hans enkla studio: svartvita och märkligt allvarliga. Män, kvinnor, barn, vuxna. Grupper, familjer, par, ensamma. Nästan alla med det gemensamma draget av något kargt, strävsamt och slitet. Amerikansk arbetarklass i sviterna efter depression och krigsår.

Bilderna och musiken fungerar synnerligen väl var för sig – upplevda tillsammans blir intrycket oerhört starkt, ja smått magiskt. Det erbjuder också en spännande möjlighet att under konsertens gång skifta och laborera med fokus, vilket känns befriande i den stjärnfixerade musikbranschen. Men, det är klart, visst är det stjärnorna vid instrumenten som imponerar mest och oundvikligen drar min uppmärksamhet till sig. Bill Frisell jobbar en del med programmeringar, effekter och små experimentella utflykter, men excellerar framförallt i melodier och snygga rena gitarrljud. Att äntligen få höra Greg Leisz – som är en mästare på pedal steel och dobro och har spelat med ”alla” – uppfyller mina högt ställda förväntningar: total kontroll och total känsla. Basisten Viktor Krauss (ja, han är bror med Alison) är den ende av de fyra som har en mer nedtonad roll, men han är den stadiga klippan, ryggraden som håller uppe hela bandet. Violinisten Carrie Rodriguez har fått uppgiften att ersätta Jenny Scheinman på den här turnévändan, en uppgift hon visar sig fylla med råge. Efter duettplattor med Chip Taylor och ett par fin soloplattor, sitter jag och väntar på att hon också ska sjunga. Något hon äntligen får chansen att göra i det första extranumret, då hon tillsammans med bandet ger oss en känsligt bluesig version av Hank Williams I’m so lonesome I could cry.

I övrigt handlar det om instrumentalmusik. Bland standards märks särskilt Arthur Crudups That’s alright mama och Hank Williams I can’t help it (if I’m still in love with you), båda i versioner som får mig att helt glömma att de egentligen borde vara sönderspelade vid det här laget.

Det här är musik som inte bara tolkar de bilder vi ser, den skapar egna berättelser och bilder. Det är fantastisk musik att låta sig omslutas av och vara i. Den för mig bort – och hem. Tiden flyger, och när bandet efter en och en halv timme tackar för sig tror jag inte mina ögon när jag ser på klockan. Efter två extranummer och stående ovationer vandrar jag ut i den kyliga vårkvällen, varm och upplyft inombords. Märker att jag längtar hem till skivan, så jag kan fortsätta vara i den här musiken.

”Men trots det är det inte en renskalad skiva”, säger Emmylou i ett pressmeddelande. ”Det är bara en sång som är lite ’naken’. Jag är i grunden en person som älskar långsamma ballader, men Jay lyckades verkligen få fart på låtarna en del. Men de har fortfarande samma känsla.”

Emmylou Harris kommer till Sverige för två spelningar i maj: Den 24 maj spelar hon på Cirkus i Stockholm och 25 maj på Konserthuset i Göteborg. Hon backas av Red Dirt Boys, bestående av: Phil Maderia (gitarr, keyboard, dragspel mm), Rickie Simpkins (mandolin. fiol), Chris Donohue (bas) och Bryan Owings (trummor).

Här nedan kan du se och höra Emmylou framföra en av de nya sångerna vid SXSW-festivalen i Austin nyligen. Sången heter Darlin’ Kate och är en hyllning till den bortgångna vännen och artisten Kate McGarrigle.

Det här är Lucindas bästa skiva sedan Essence (2001), den är osedvanligt jämn och genomtänkt, med en genomgående känsla av att hon landat både i livet och kärleken. Hennes hest vibrerande röst är full av nyanser, det känns som att hon menar varje ord när hon sjunger om soldaten som skickats ut i krig i ett land lång borta i Soldier song eller om frågorna efter vännen och artisten Vic Chestnutts självmord i Seing black. Men också när hon i Sweet love sjunger om den kärleksfulla relation hon lever i och i den tröstande bluesen Born to be loved förklarar att vi är födda till frihet och kärlek. Eller när hon på typiskt Lucinda-vis – det vill säga: med en blandning av ödmjukhet och kaxighet –  i The awakening sjunger om vad hon ska göra vid de dödas uppståndelse. Allt till kongeniala arrangemang med omväxlande smekande akustisk gitarr, gråtande steel guitar eller skrikande elgitarr. Eller alltihop på en gång.

(Recensionen är tidigare publicerad i Dagen.)

Den som väntar sig en typisk Buddy Miller-skiva blir delvis besviken. De andra gitarristerna präglar förstås också musiken, som ibland är lite mer ”svävande” och ”arty” än Buddys egen. Vilket inte är fel, det hela är snyggt, svängigt och bjuder på överraskningar. För helheten blir det dock ett problem att det är så många olika sångare. Det spelar ingen roll att de är bra allihopa – Emmylou Harris gör t ex Stonewall Jacksons sorgliga Why I’m walkin oändligt vackert – det blir för spretigt helt enkelt.

Bäst gillar jag ändå de fyra duetter där Buddy Miller sjunger och i övrigt sätter sin prägel: med gospelsångerskan Ann McCrary i Mickey & Sylvias svängiga No good lover, med Patty Griffin i Lefty Frizells ballad I want to be with you always och med Marc Ribot i George Jones tungt gungande Why baby why. Och allra bäst och vackrast: När Buddy med hustrun Julie Miller sjunger den avslutande trösterika hymnen God’s winged horse, skriven av Julie tillsammans med Bill Frisell. Den är i sig värd pengarna du får betala för skivan.

(Recensionen tidigare publicerad i Dagen.)

Natalie Portman spelar huvudrollen som Nina Sayers, dansös i en balettensemble i New York. (En roll hon välförtjänt belönats med mängder av utmärkelser för: Oscar, Golden Globe, BAFTA, för att nämna några.) Dansen är Ninas hela liv, hon lägger all vaken tid på att jobba mot perfektion. Att kroppen protesterar hindrar henne inte. Den drillade balettvärlden är en nästan övertydlig miljö för den som vill skildra den hårfina skillnaden mellan kroppskontroll och kroppsförakt.

Nina bor med sin mamma Erica (Barbara Hershey), som har en misslyckad karriär som balettdansös bakom sig. Hon lägger nu sina förväntningar på dottern, driver på henne och behandlar henne överbeskyddande mer som ett barn än den unga vuxna hon är.

Natalie Portman, Vincent Cassel och Mila Kunis i ”Black swan”.

Tyngd av prestationskraven och allt hon måste hålla inom sig balanserar Nina redan på sin mentala gräns, när ensemblens ledare Thomas Leroy (Vincent Cassel) annonserar att de ska sätta upp Svansjön, men att deras prima ballerina Beth MacIntyre (Winona Ryder) nu gjort sitt. Någon av de yngre förmågorna ska få den ledande dubbelrollen som den vita svanen och dess ”mörka jag”, den svarta svanen. Nina får rollen för att hon med sin oskuldsfulla perfektion är idealisk som den vita svanen. Hon hetsas sedan av Leroy att släppa fram de undertryckta sidor som behövs för att gestalta den svarta svanen: aggressivitet, sexualitet, nonschalans – framförallt att våga släppa kontrollen och kraven på perfektion. I detta framhåller han ensemblens nya medlem, Lily (Mila Kunis), som ett föredöme. Lily är både Ninas motsats och konkurrent om rollen, men en minerad vänskap utvecklas.

Problematiken i Svanjön börjar utspela sig också i ensemblen, och framförallt inom Nina. Hon får alltfler hallucinationer och andra psykotiska sensationer; varken hon eller biopubliken vet längre vad som är sant och vad som bara sker i hennes huvud. Regissören Darren Aronofsky har gjort en spännande, mörk och bitvis riktigt otäck thriller. Kvar lämnar han en rad frågor om människans komplexitet, om ont och gott, om prestation och perfektion.

Är det när Nina vågar släppa fram sin ”mörka” sida som problemen börjar? Eller är det för att hon förtränger och tror sig kunna ”kontrollera” bort den, som den alltmer börjar ta över? Kan man ens så tydligt urskilja om olika sidor är bra eller dåliga, eller är de alla nyanser i det vi kallar en personlighet, där det är balansen mellan dem som avgör om det blir sunt eller osunt?

Är det kanske skillnad på godhet och kärlek? Där godheten kan bli hård i sin iver att ”förbättra”, där vågar kärleken i tillit omfamna det ofullkomliga och misslyckade. Och på samma sätt som Nina måste släppa kontrollen för att omfamna hela sin personlighet, och därmed bli en dansös som uttrycker något sant och verkligt, så måste vi alla våga tilliten – till oss själva, till andra, till livet – för att bli hela människor. Är det kanske rentav den enda vägen till något som skulle kunna vara värdigt att kallas perfekt?

(Texten har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)

De spelar en charmig och mycket personlig mix av rotmusik som country, rockabilly, blues, rock’n’roll och western swing. Det är intressant att notera att många refererar till svängigheten, draget och dansvänligheten när de ska förklara vad som är så bra med bandet. Men när publiken får önska låtar så skriks det mest efter de långsamma, blåa sångerna. (Förutom den ständigt önskade stänkaren Shakin’ all over.) Vilket inte är så konstigt. För jag tror det är just där den här Boston-kvartetten träffar så klockrent rakt in i våra svenska hjärtan: det är i vemodet vi möts. Eilen skriver inte bara bitterljuva låtar, hon har också – likt artister som Gillian Welch och Madeleine Peyroux – en röst marinerad i vemod och ödslighet. När hon sjunger några nya låtar och berättar att hennes nästa skiva, som kommer i sommar, ska heta Queen of the minor key, är det nog inte bara jag som jublar åt att hon fortsätter skriva låtar i moll.

Men visst får vi ett hejdlöst drag också, i låtar som Blue highway, Fist city, Rich man’s world och If you catch me stealing och, förstås, Shakin’ all over, där Jerry Miller briljerar med sin stränghantering. Vilket han i vanlig ordning gör hela konserten. Han är en makalös gitarrist, med bredd, finess och mängder av twang. En del tycker han får för mycket utrymme på konserterna, men personligen njuter jag varje sekund av hans kombination av lekfullhet och total kontroll. Det är precis en sådan ”krydda” på låtarna jag vill ha live. (På skiva får Miller inte allls det utrymmet.)

Blandningen mellan egna låtar och väl valda covers funkar lika bra live som på hennes plattor. Versionen av Thems I’m gonna dress in black blir för mig en av höjdpunkterna, tillsammans med hennes egna Hold on, High shelf booze, Fading memory och Codeine arms. Från sidoprojektet, gospelbandet Sacred Shakers, får vi tyvärr bara en låt denna gång, Twelve gates to the city. Men jag klagar inte. Eilen Jewell och hennes band bjuder ännu en gång på en varmt gungande och generös konsert, med full närvaro och ständig publikkontakt. Eilen lovar oss att de snart är tillbaka i Örebro. Jag tror henne, hälsar henne varmt välkommen  – och undrar hur mycket större lokalen behöver vara den gången?

Jeff Bridges och Hailee Steinfeld i ”True grit”.

Vi befinner oss i Arkansas på 1870-talet. Fjortonåriga Mattie Ross kommer till Fort Smith, där hennes far blivit dödad. Mördaren har flytt in på indianernas territorium, utanför den lokale sheriffens område. Mattie betalar revolvermannen Reuben ”Rooster” Cogburn för att fånga in faderns mördare och se till att han straffas. Cogburn, kongenialt spelad av Jeff Bridges, är en beryktad federal sheriff – men också alkoholiserad och lite väl skjutglad. Det är Cogburn som sägs ha ”true grit”, det vill säga: äkta kurage, riktigt mod.

Cogburn ger sig iväg tillsammans med LaBoeuf (Matt Damon), en småtöntig Texas Ranger som jagar samme man för mordet på en senator. Stavande på bibelordet ”om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont” rider Mattie efter och kräver att få följa med på det farliga uppdraget. Motvilligt gör de henne till viljes.

True grit marknadsförs som en historia om straff och vedergällning. Den är därmed genren trogen; hämndens våldsspiral är ofta grunddramaturgin i västernfilmer. Men är hämnden verkligen ljuv? Eller är den tom, mekanisk och utan tillfredsställelse? I mina ögon är True grit en annorlunda moralitet som vågar vända på begreppen och som lämnar publiken med en rad frågor att fundera vidare över.

Är inte den gulligt snusförnuftiga Matties oförsonlighet egentligen otäckare än Cogburns, som bara gör sitt jobb? Vad förenar Cogburn och Mattie och skapar något av en far-dotter-relation? Är det den barnsligt svartvita världsbilden? Är det oförsonligheten? Är det ömheten under ytan? När filmens olika karaktärer utför både bra och dåliga handlingar, vem är ond och vem är god? Kontentan tycks vara att det inte finns någon given belöning för att göra det rätta, inget givet straff för det som är orätt; livets villkor är lika tuffa och nyckfulla för ond som god. Det intressanta är att filmen framställer detta som något trösterikt.

Som en röd tråd genom filmen går hymnen Leaning on the everlasting arms, även om texten sjungs först i slutet. Filmen slutar därmed där den börjar – i konstaterandet att det inte finns något som är fritt och för intet, förutom Guds nåd. Som ges som en gåva och inte efter förtjänst. En svårsmält läxa, inte bara i fimens värld.

(Texten har tidigare publicerats i Sändaren.)