Detta blev som allra tydligast för mig på skivan The animal years (2006), där han förenade sin känsla för lyrisk romantik med såväl politiskt engagemang (anti-Irakkrig mm) och historiska motiv som filosofiskt andliga reflektioner. Skivan innehåller en rad ljuvliga melodier, där influenser från såväl amerikansk folkmusik som brittisk pop är tydliga. Året efter kom så The historical conquests of Josh Ritter, som fick många med mig att sätta kaffet i halsen första gången den hamnade i cd-spelaren. För nu handlade det om ganska skramlig rock. Men när den första chocken lagt sig, trädde även här de där snygga melodierna och de begåvade texterna fram. Jag håller numera även den väldigt högt. Hans modigaste platta är det definitivt.

På nya skivan So runs the world away är han ”tillbaka”, dvs han låter som den singer-songwriter de flesta är vana att höra honom, och – som jag tror de flesta vill höra honom. Och även här handlar det, förstås, om kvalitet. Det är genomarbetat, vackert och … angeläget. Litterära texter som gräver i myter. historia. sjöfart och naturromantik. Ändå tycker jag inte han når riktigt ända fram. Här finns fina pianoballader, som The curse, och gitarrplockande folklåtar som Lark. Bluestompigt, svängiga låtar som Rattling rocks.

Allra bäst är Folk bloodbath, en sparsamt instrumenterad mördarballad, som låter som något han grävt upp i Ozark Mountains mörka mylla. (Vilket han också delvis har. Sången bygger på refrängen ur en gammal traditionell sång han lärt sig av Mississippi John Hurt, Louis Collins.)

Avslutningen med Long shadow är också riktigt fin, en ganska typisk Ritter-sång, varm och trösterik.

I’m not afraid of the dark
When the sun goes down
And the dreams grow teeth
And the beasts come out
Cast their shadows
Everytime they start
I’ll be right here with you
I’m not afraid of the dark

Det kan vara så att den här skivan kommer att fortsätta växa och så småningom övertyga mig helt, jag vet inte. Men än så länge nöjer jag mig med att konstatera att So runs the world away följer en hel del gamla hjulspår. Bra hjulspår, förvisso – men jag hade nog velat höra honom beträda en del nya stigar.

Se videon till sången The curse från Josh Ritters nya skiva:

Inom kulturen verkar framför allt klyftan mellan Stor och Liten bli allt större. Inte minst inom musikbranschen är detta tydligt. Här har ny teknik skapat något av en revolution. Det handlar både om teknik för att spela in sin musik och om teknik för att sprida den. I nästan samma stund du laddar upp din musik på nätet, kan någon på andra sidan jordklotet höra, intressera sig för – och i bästa fall köpa – din musik. Ökad tillgänglighet och ökad marknad.

Men denna utveckling betyder tyvärr inte att det blivit lättare att leva på sin musik. För trots att den svenska musikbranschen som helhet under det senaste decenniet ökat sin omsättning med 35 %, pågår samtidigt ett slags pluralisering mellan Stora och Små. Vi får alltmer ett skikt med den etablerade och kommersiellt gångbara musiken – ett fåtal storsäljande skivartister med landsomfattande arenaturnéer (Kent, Lars Winnerbäck m fl) – och ett skikt som lever i ett slags ”undervegetation”: band och artister som ger ut sina skivor själva eller via små indiebolag och som ständigt jagar spelningar på de ställen som är möjliga: klubbar, krogar, pubar.

Mellanskiktet har dock blivit allt mindre. De där artisterna som säljer ”mellanbra” – tillräckligt med skivor för att få fortsatt skivkontrakt på de stora bolagen och som fyller mellanstora lokaler, (3-700 pers) på sina turnéer i mellanstora svenska städer. Återstår: Stor och Liten.

Den här utveckling har man kunnat se i USA ganska länge – en ”Madonna-nivå” och en nivå med mängder av artister som försöker spela fem dagar i veckan för att kunna leva på det, men nästan ingen mellannivå – och den börjar nu bli tydlig även här.

En sak är alla överens om: Det är i live-spelningar inkomsterna finns. Nya skivor blir ett sätt att få nya spelningar – och det är på spelningar man säljer skivor. Den som vill leva på sin musik måste turnera mycket. Problemet är att arrangörer inte ökat i alls samma takt som artisternas behov av att spela ökat. Tvärtom tycks de på många håll minskat. Vilket gjort att även etablerade artister fått allt svårare att leva på sin musik.

Men nöden är uppfinningarnas moder. I framförallt USA och Storbritannien har en ny trend vuxit fram bland artister för att lösa problemet med bristande speltillfällen: så kallade ”house concerts”, hemmakonserter. Du erbjuds helt enkelt att arrangera en konsert i ditt hem; i vardagsrummet, trädgården, garaget. Du betalar ett antal tusenlappar för detta och bjuder in en publik. Du väljer själv om du vill ta ett biljettpris av dessa. Om det behövs en enklare ljudanläggning fixar du det. Ibland funkar det ändå, för det här formatet passar förstås bäst för singer-songwriters och mindre utrustningskrävande grupper.

I USA spelar alltfler etablerade artister sådana house concerts – artister som antingen alltid befunnit sig på ”basplanet” eller som varit uppe och nosat på den stora marknaden, men som fått det allt svårare att leva på sin musik. Och även om det från början oftast handlar om krassa ekonomiska skäl, så upptäcker alltfler att det kan vara väldigt positiva sammanhang att spela i. För publiken är det naturligtvis bingo.

Det börjar också växa fram sambandscentraler för dessa konserter, som communityn Concerts In Your Home, med en hemsida som kaxigt deklarerar: ”Vi tror att house concerts är det bästa sättet att uppleva live-musik idag.”

En av dem som de senaste åren spelat många house concerts är Bill Mallonee, ledare för bandet Vigilantes of Love, som numera främst spelar solo och tillsammans med hustrun Muriah Rose. Bill har gett ut ett 25-tal album under sin karriär, både på stora och mindre bolag.

I en intervju med nättidningen Stereo Subversion berättar Bill att när det tillslut blev för dyrt och omständigt att spela med bandet, då blev hans val att åka runt som trubadur och spela för gamla och nya bekantskaper, bland annat i house concerts :

– De senaste fem, sex åren har det varit mina ”brödspelningar”, det som fått det att gå runt.

Bill Mallonee och Muriah Rose vid en spelning på det allmänna biblioteket i Hastings. Bild: YouTube

Trots att han är en artist med trogna fans och något av recensenternas gunstling, beskriver han sitt eget marknadsvärde som ”närmast noll”. Han berättar om svårigheten att hitta en bra bokningsagent, och att han och hustrun Muriah därför bokar sina spelningar själva. Det blir främst den bas av fans de har kontakt med via mailinglistor och Facebook de hör av sig till om spelningar. Resultatet blir en hel del hemmakonserter och andra små, intima sammanhang:

– Det kan vara konserter i människors hem, på ett litet kafé, eller att kyrkfolk arrangerat något i en liten församlingssal.

Även om han saknar att kunna spela med fullt band, säger han att det finns många fördelar med att spela house concerts. Dels behöver man inte släpa på en massa utrustning, dels hamnar man ofta i väldigt positiva och festliga sammanhang. Men framför allt är det skönt att kunna bjuda sina fans på den där närheten de flesta egentligen vill ha med ”sin” artist.

Vid en konsert hemma i någons vardagsrum kan man inte gömma sig bakom image, sound eller effekter. Det innebär att den här trenden ”neråt”, mot mindre ställen och total närhet till publik, för med sig ett nytt fokus på innehållet. Där så mycket ”där uppe” på Stor-nivån, handlar om business, marknadsföring, merchandise, rätt image, rätt sound, rätt sammanhang, rätt, rätt, rätt – där handlar hemmakonserternas Liten-nivå om musiken, låtarna och det personliga framförandet. Om det som är kärnan i all kultur: mötet, kommunikationen, delandet av livet.

* * *

Jag tänker att det där går att överföra till ganska många områden. Även kyrkan. När vi släpper fixeringen vid det stora och numerära och ställer in riktningen mot det vardagliga, mot närheten och öppenheten i små grupper och personliga möten – då innebär det nästan alltid ett bättre fokus på det som tron egentligen handlar om.

Kanske något att påminna sig om inför sommarens kampanjer, festivaler och stora konferenser.

- – - – -

Se en introduktion till house concerts från Concerts In Your Home:

Se Bill Mallonee & Muriah Rose framföra sången ”Goes without saying” vid en house concert i Havertown, PA:

(Texten har tidigare publicerats i tidningen Dagens serie ”På spaning i populärkulturen”.)

Bilder: David Berjlund  Text: Magnus Sundell

Sällan har väl ett ord som legend passat bättre på en artist än på Willie Nelson. Den 77-årige sångaren, låtskrivaren, gitarristen och skådespelaren har nått en enorm kultstatus, och har prestigelöst  rört sig fritt mellan musikaliska genrer, även om han i grunden är en bluesig countryartist. Han har sjungit duett med mängder av  stora artister inom populärmusiken: Bob Dylan, Neil Young, Emmylou Harris, Johnny Cash, Julio Iglesias, Snoop Dogg, B B King, Norah Jones, Ziggy Marley, Dolly Parton, Sheryl Crow, Frank Sinatra, Bono, Sinead O’Connor, David Matthews, Bonnie Raitt – och en hel hög till.

Många känner till Willie Nelsons, i mångas ögon förstås ytterst tveksamma, engagemang för att legalisera marijuana, via organisationen NORML – National Organization for the Reform of Marijuana Laws. (Han brukar framhålla att han dock sedan några år slutat röka tobak och dricka alkohol och tränar regelbundet för att hålla sig i form.) Men han är engagerad i så mycket mer, och är vad man brukar kalla en ”socialt medveten” artist, med engagemang i olika freds-, rättvise- och miljöfrågor. Man skulle kunna kalla honom något av en antikrigs-veteran, pga hans mångåriga engagemang i fredsfrågor. För att vara en av de stora countryartisterna, tillika tillhörande den äldre generationen, och något av en amerikansk ikon – ofta med Texas-flaggan stort exponerad på sina konserter – kan det tyckas anmärkningsvärt att han är så pass liberal och så mycket ”vänster” som han är, med amerikanska mått mätt. Politiskt är han demokrat, men har ofta kampanjat för lite ”mindre” kandidater som inte nått ända fram.

Willie Nelson och hans fru Annie (kvinnan på bilden är dock hans äldsta dotter Lana) är sedan 2004 delägare i två bio-diesel-fabriker, en i Salem, Oregon och en i Carl’s Corner, Texas. 2005 grundade Nelson och några affärspartners företaget Willie Nelson Biodiesel, även kallat Bio-Willie, ett företag som säljer bio-bränslen till truck stops. Bränslet är tillverkat av vegetabilisk olja, främst sojabönsolja, och kan användas i vanliga dieselmotorer. Naturligtvis drivs Willies egen turnébuss ”Honeysuckle Rose” med bio-diesel.

2006 köpte Willie Nelson Abbott Methodist Church, den kyrka där han och storasystern Bobbie (som är stadig pianist i hans band) tillbringade mycket av sin barndom. Detta för att rädda kvar kyrkan och verksamheten. ”Vi sjöng här och min syster spelade piano här. Min farmor tog med oss hit, vi var här varje söndag, måndag och onsdag”, berättar Willie för Temple Daily Telegram. Församlingen hade krympt så mycket att de inte hade råd att ha kyrkan kvar, och hade till och med haft en avslutningsgudstjänst. Tanken var att sälja till en entreprenör som skulle riva kyrkan och sälja tomten. Men när Willie fick reda på det köpte han alltså sin barndoms kyrka – som återinvigdes med en gudstjänst några månader senare, då Willie och Bobbie och olika gäster, bl a Leon Russell, sjöng gospels och hymner mellan böner, välsignelser och predikan. Vid gudstjänsten sa Willie att han vill att kyrkan ska fortsätta fungera ”som vanligt”: ”Som vi haft det här idag – a little singing, a little preaching.”

Willie Nelson kämpar för hästars rätt, bl a för att få igenom The American Horse Slaughter Prevention Act, en lag som förbjuder slakt av hästar för köttets skull. Han är också med i The Animal Legal Defense Funds kampanj för att skapa uppmärksamhet kring de vidriga förhållande kalvar som ska användas i mjölkproduktion föds upp i.

2007 grundades The Willie Nelson Peace Research Institute (willienelsonpri.com) som ett slags sambandscentral för Willie Nelsons olika hjärtefrågor. De jobbar med fredsfrågor, miljö, kultur, hälsa, mänskliga rättigheter mm utifrån följande deklaration: ”Peace on Earth is possible NOW with Unconditional Love. / Do unto others as you would have them do unto you is the Golden Rule from the Highest Order. / Peace on Earth is possible NOW with Unyielding Hope. / Replace negative thoughts with positive thoughts to create positive results. / Peace on Earth is possible NOW with Unlimited Compassion. / Open your heart and make connections to people everywhere and to the world around us.” Tillsammans med sin dotter Amy Nelson skrev Willie sången A peaceful solution, som de gjorde till ”public domain”, dvs rättighetsfri, och uppmanade andra artister att spela in sången. På hemsidan kan man höra Willie sjunga den i många olika versioner, liksom en rad andra artisters versioner av sången.

Som en av alltför få inom countrymusiken har Willie Nelson ställt upp för homosexuellas rättigheter. På Alla Hjärtans Dag 2006 släppte han en singel via iTunes: Cowboys are frequently, secretly fond of each other, en sång som ville lyfta fram homosexualiteten i ljuset och verka för acceptans. Detta skedde i samband med filmen Brokeback Mountain gick upp på biograferna. En film där Willie också medverkar på soundtracket. Sången var också ett sätt att ställa upp för sin turnéledare sedan många år, David Anderson, som är öppet homosexuell.

Här i Sverige minns vi alla tsunamin i Indiska Oceanen i slutet av 2004. I januari 2005 var Willie Nelson huvudnamnet vid en konsert i Austin för att samla in pengar till offren för denna tsunamin. 120 000 dollar samlades in till UNICEF och två andra organisationer.

Tillsammans med John Mellencamp och Neil Young drog Willie Nelson igång Farm Aid 1985, en välgörenhetskonsert för att samla in pengar till USA:s småbrukande bönder med familjegårdar, som ofta led under lån med tuffa avbetalningsplaner. Mängder av artister ställde upp. Och så har det fortsatt varje år sedan dess. Idag är Farm Aid en etablerad organisation, där bl a Nelson, Mellencamp, Young och Dave Matthews sitter i styrelsen. Organisationen arbetar för att fästa uppmärksamhet på vikten av att familjegårdar med småbruk får leva vidare, bl a för miljöns skull. Neil Youngs tal om miljön är ett återkommande inslag på Farm Aid-konserterna.

Detta var bara några exempel på Willie Nelsons engagemang i olika frågor. För den som vill gräva djupare hänvisas t ex till  willienelsonpri.com, hans hemsida: willienelson.com, eller fanbloggen stillisstillmoving.com

På Cirkus blir det dock en blandad upplevelse. Före paus spelar David Lindley ett antal, de två första med assistans av Jackson Browne, låtar akustiskt, på sin hawaianska gitarr (en akustisk lap steel) och på bouzuki. Det är briljant, den här mannen (66 år) är något av ett musikaliskt geni, med full kontroll och massor av lekfullhet. Hans influenser från sitt grävande i folkmusik från hela världen färgar hans spel – och vi får överraskande, känslosamma och svängiga versioner av bl a JJ Cales Tijuana och Blind Willie Johnsons The soul of man.. Men när vi väntar oss att Jackson Browne ska komma in och spela några av sina låtar akustiskt tillsammans med Lindley – då är det paus.

Efter paus intar Jackson Browne (62 år) med sitt band scenen, och vi får en rad låtar från hans senaste skiva, Time the conqueror. Tyvärr i ganska av avslagna versioner, lite plikstkyldigt och oinspirerat. Först när David Lindley förenar sig med bandet känns det som att det hela startar på riktigt, hans medverkan är den vitamininjektion alla behöver. Med sin svetslåga till lap steel och sin fiol tillför han en extra dimension åt musiken. Och det handlar inte bara om att ”det låter som förr” – dvs på 1970-talet, då Lindley var den viktigaste medlemmen i Brownes band, som bidrog till att skapa det typiska ”Jackson Browne-soundet”. Det handlar framför allt om att Lindley är en sällsynt levande och dynamisk musiker som vet att sätta sin personliga prägel utan att ta över.

Trots detta, är det som att Jackson Browne inte riktigt vaknar till. Jag har faktiskt aldrig sett honom (tror det här var tionde gången) så här loj och oengagerad, han gör vad han ska, men sällan mer. Han pratar osedvanligt lite med oss i publiken, trots den välkände kommunikatör och Stockholm-älskare han är. Ingen politik (hade väntat mig åtminstone någon kommentar om oljeutsläppet i mexikanska golfen, som den engagerade miljökämpe han är), väldigt få kommentarer till sångerna.

Ändå, och här visar han sin klass, lyckas han levererar de kanske bästa versioner jag hört av klassiker som For everyman och Too many angels. Vi får också For a dancer och Before the deluge i inspirerade versioner, med David Lindleys fiolspel som spetsen på den musikaliska borr som snurrar sig in till hjärtat. Running on empty är också svår att misslyckas med en sån här kväll, och bandet tar verkligen ut svängarna. Som vanligt är det de äldre låtarna som lyser allra mest, med Lindley i kompet hamnar också fokus där helt naturligt.

Som första extranummer får David Lindley med distad lap steel och med hjälp av hela bandet bjuda på den låt som kommit att bli lite av hans signaturmelodi, Mercury blues. Det mullrar, svänger och är kvällens absoluta rock’n’roll-höjdpunkt. När Jackson Browne tar över med Take it easy, glimrar det inte riktigt lika mycket, men blir ändå en fin avslutning på en lite märkligt blandad, men bitvis helt lysande, kväll.

Bäst: David Lindley: The soul of man och Mercury blues. Jackson Browne: For everyman och Too many angels.
Mest saknade: Jackson Browne: The pretender. David Lindley: Quarter of a man.

Jag vet. Det är ännu en liveskiva med en av mina gamla favoritartister. Ännu en skiva med en massa gamla favoritlåtar i nya versioner. Men ändå. Det här är något mer. För det första är det två av mina gamla favoritartister. För det andra är det två gamla kompisar som på nytt spelar ihop, och som uppenbarligen ger varandra ny energi i mötet. Och för det tredje är den här dubbel-cd:n inspelad under en akustisk turné i Spanien 2006, där de bitvis får hjälp av några spanska musiker – något som skapar en alldeles egen touch åt det hela. Inte minst bidrar Tino di Geraldos slagverk (cajón & tablas) till att det ibland svänger som aldrig förr om Brownes låtar.

David Lindley är strängekvilibristen som med stor flyhänthet hanterar diverse gitarrer, fiol och bozuki – men som aldrig sysslar med ”show off” eller uppvisning, utan alltid har fokus på varje låts unika känsla. På 1970-talet var han med om att skapa det typiska ”Jackson Browne-soundet”, inte minst med sin lap steel. Här lyfter han det akustiska sound som vi hört på konsert och på de båda Browne-skivorna Solo acoutsic Vol I & 2, ett snäpp med sitt lyhörda spel.

För det handlar framförallt om att Lindley lyfter Brownes låtar, han får tyvärr bara spela två av låtarna från sina egna plattor, Mercury blues och El Rayo Ex. Lite snålt, kan jag tycka, när det är en skiva i bådas namn. Men i övrigt klagar jag inte, för jag får vara med om en utsökt konsert hemma vid cd-spelaren.

Ska jag välja favoriter får det nog bli ett gäng gamla trogna låtar, som än en gång visar sig ha tidlösa kvaliteter – som Late for the sky och Your bright baby blues. Och For everyman och Call it a loan (som Browne och Lindley skrivit tillsammans). Och Crow on the cradle, som på senare år varit en alltför sällsynt livelåt för Browne. Utsökt var ordet.

Snart är det fredag…

www.jacksonbrowne.com

www.davidlindley.com

Jess Klein visar även här att hon är en dynamisk och berörande sångerska, med ett eget uttryck och en habil låtskrivare. Tonläget är här lite mer nedtonat, soundet mer klassisk americana med countrytouch. Bound to love är en bra skiva, men det är främst i lite mer svängigt egensinniga låtar som Putty och Travelin’ woman hon riktigt når upp till sin gamla klass.

Skivan är inspelad i Nashville och Kimbrough har samlat ett gäng välrenommerade musiker från den lite mer alternativa countryscenen. Inte minst bidrar han själv med sitt spel på diverse strängade instrument: gitarr, mandolin, bouzoki, banjo… och sång, förstås. Deras duett i Feeding of the fire är en av mina favoriter på skivan.

Duetter finns det fler av. I Lonely love sjunger Annika duett med ingen mindre än Peter LeMarc, en vackert gungande ballad, som borde vara en given radiofavorit. Avslutande I know better är en duett tillsammans med singer-songwritern David Olney (som förutom ett 20-tal egna skivor skrivit låtar som spelats in av Emmylou Harris, Steve Earle, Johnny Cash m fl). En stark avslutning i den renskalade folk/americana-tradition där jag tycker Annika Fehling passar allra bäst. Här finns en del mer poporienterat material, som jag inte faller lika mycket för.

- – - – -

Jag läser frihetskämpen och ickevåldsprofeten Martin Luther King Jr:s självbiografi. Tiden är sent 1950-tal och tidigt 1960-tal. Ändå känns allt märkligt samtida. Mycket av den problematik som speglas finns fortfarande kvar, men framför allt är Kings synsätt och tankegångar synnerligen relevanta och konstruktiva inför de problem världen brottas med nu i början av 2010-talet. För tilltron till våldet som lösning på konflikter är fortfarande stor bland världens ledare. Tyvärr tycks den till och med ha blivit större, inte minst sedan George W Bush och Tony Blair drog igång ”kriget mot terorrismen”.

I min radio pratar Barack Obama om vikten av fortsatta militära insatser i Afghanistan och Irak. Från tv:n strömmar rapporterna om den israeliska attacken på Ship to Gaza. Hamas trappar som svar upp raketattackerna mot Israel. I Pakistan har ytterligare terroristdåd genomförts. Motsättningarna mellan Nord- och Sydkorea närmar sig återigen en kritisk gräns. Iran skärper tonen mot omvärlden. Våld och hot om våld ska undanröjas med våld och mera hot om våld.

Från min bok ekar Martin Luther Kings ord, där han manar sitt eget land till besinning: ”Det var sorgligt men sant att mitt land talade om fred men hade föresatt sig en militär seger. Inuti fredsvanten fanns en knuten krigisk näve.”

Han ord gäller Vietnamkriget, men skulle lika gärna kunna gälla situationen kring Irak, Afghanistan eller Israel-Palestina.

”Jag visste att jag aldrig mer kunde höja rösten mot de förtrycktas våld i gettona utan att först tydligt ha tilltalat världens idag största våldsutövare: min egen regering. […] Vi måste finna nya vägar att tala för fred i Vietnam och rättvisa i hela u-världen, en värld som befinner sig på vår tröskel. Gör vi ingenting kommer vi med säkerhet att släpas genom de skammens långa, mörka korridorer här i tiden som förbehålls dem som äger herravälde utan medkänsla, makt utan moral och styrka utan syn. […] Jag tror inte vår nation kan vara en moralisk ledare för rättvisa, jämlikhet och demokrati om den är fjättrad i rollen som självutnämnd polis i världen. […] Jag tänker inte stå overksam och se på när ett orättfärdigt krig äger rum.”

Bild: Majsan Sundell

Från min stereo sjunger jazzsångerskan Nina Simone: ”What will happen now, when the King is dead?” Jag plockar fram cd-häftet till samlingsskivan och läser om sången Why (The King of Love is dead). Den ingår i en svit av tre sånger Simone sjunger som en hyllning till Martin Luther King. Inspelningen är från en konsert den 7 april 1968 – bara tre dagar efter att King sköts till döds utanför ett hotell i Memphis.

”What will happen now?” Nina Simones röst uttrycker sorg och bestörtning. Vad kommer att hända nu?

Kings relativt korta livsgärning resulterade i en rad konkreta förbättringar av de svartas villkor i USA, den stats- och myndighetssanktionerade segregeringen lagstadgades bort, rätten att rösta blev även de svartas, demokratin blev äntligen praktik och inte bara teori. Men kanske framför allt: Martin Luther King ingöt hopp och mod i samhällets nedersta, han återgav dem självförtroendet och människovärdet. Men vad kommer att hända nu, när han är borta?

Jag kan bara konstatera att det stora tomrum som uppstod vid Martin Luthers Kings bortgång består än idag. Både i USA och i världen.

Vem talar om ickevåld och fredliga lösningar idag? Vem visar i handling att de fungerar? Och kanske framför allt: Vem kan med känsla och övertygelse formulera en vision så stark att den får människor att engageras och ge sig hän för något större än dem själva?

Det visionära ledarskapet. Vi skulle behöva det nu.

Är det något vi alla minns av Martin Luther King är det att han hade en dröm. ”I have a dream …” Vilka av världens ledare när drömmen om en bättre värld idag?

Den 28 augusti 1963 håller King efter den så kallade frihetsmarschen till Washington inför de närmare 250 000 människor som samlats det tal som gått till historien. Han lämnar sitt manus och talar fritt ur hjärtat, utifrån den sedan dess ständigt citerade frasen ”I have a dream…” Han säger bland annat:

”Jag har en dröm, att den här nationen en dag ska resa sig och leva upp till den verkliga innebörden i sin bekännelse: vi anser det självklart att alla människor har lika värde.”

Vad drömde George W Bush om? Vad drömmer Barack Obama om? Eller för att zooma in perspektivet till vår närmiljö: Vad drömmer Fredrik Reinfeldt om?

Det finns mycket att skriva om Martin Luther King Jr. Många aktuella infallsvinklar, många anledningar att lyfta fram honom på nytt. Efter att under en tid lite närmare studerat hans liv och tankegångar är jag inspirerad, men omtumlad. Så jag vet inte riktigt var jag ska börja. Enklast är väl att i det läget ta till hårdfakta:

Han föddes den 15 januari 1929 i Atlanta, Georgia. Hans far var pastor och sonen kom att gå i hans fotspår. 1948 ordinerades Martin Luther King till pastor, och efter ytterligare några års studier tog han 1955 sin doktorsexamen i teologi. Ett år tidigare hade han påbörjat sin första pastorstjänst, i Dexter Avenues baptistförsamling i Montgomery, Alabama. 1953 hade han gift sig med Coretta Scott.

I Montgomery började han genast engagera sig i frågor som rörde segregeringen och förtrycket av de svarta. När en svart äldre kvinna vid namn Rosa Parks i december 1955 fängslades för att hon satt sig i den del av bussen som var reserverad för vita och vägrat resa sig därifrån, blev det startskottet för en proteströrelse som skulle komma att sprida sig som ringar på vattnet. Den unge baptistpastorn Martin Luther King valdes till ledare för Montgomery Improvement Association, MIA, som genomförde en omfattande bojkott av stadens bussar.

Redan från början fanns det bara en väg för King, och den var ickevåldets. Inspirerad av bland andra Mahatma Gandhi, men framför allt Jesus och Bergspredikan, fick han människor med sig i fredliga demonstrationer, massmöten, bojkotter och marscher som många skulle sagt vara omöjliga. Människorna – till stor majoritet svarta, men även en och annan vit – lät sig hellre slås blodiga än försvara sig, lät sig hellre fängslas än sluta marschera för friheten. Med följden att det våld som förekom ensidigt utövades av poliser och militärer med myndigheternas sanktion. En situation som i längden är omöjlig i ett demokratiskt samhälle.

Detta i kombination med de svartas ökade medvetenhet om de vitas beroende av de svartas köpkraft, arbetskraft och stöd, bidrog till den ena lagändringen efter den andra.

I november 1956 förklarar USA:s Högsta domstol lagarna om segregering på bussarna författningsstridiga. Den första stora segern för King och medborgarrättsrörelsen var vunnen. Den skulle följas av många fler.

Men vägen gick genom ständiga hot och uppoffringar. I sin självbiografi berättar King om hur han under den pågående bussbojkotten blir hotad i ett nattligt telefonsamtal: ”Hörrudu, din nigger. Vi tar ifrån dig allt vi vill.” Denna gång får det honom att vackla i sin övertygelse och vid köksbordet ropar han till Gud: ”Herre, jag är här nere och försöker göra det rätta. Jag tror att jag har rätt. […] Men jag måste bekänna att jag är svag nu. Jag sviktar. […] Jag har nått den punkt där jag inte kan klara det på egen hand.”

Han upplever då mycket tydligt hur en röst inom honom säger: ”Martin, stå upp för rättfärdigheten! Stå upp för rättvisan! Stå upp för sanningen! Och se, jag skall vara med dig. Ända till tidens slut.”

Han känner Guds närvaro som han aldrig känt den tidigare, och han skriver: ”Min osäkerhet försvann. Jag var redo att möta vad som helst.”

Denna upplevelse återkom King till gång på gång under sin livslånga kamp för frihet och rättvisa. Den gav honom kraft att fortsätta.

Bild: Majsan Sundell

Montgomery, Birmingham, Atlanta, Albany, Selma… Frihetskampen går vidare genom sydstaterna. Den möter hårt motstånd från såväl lokala myndigheter som rasistiska organisationer. Men trots bombdåd, misshandel, mord, mängder av arresteringar och förföljelser, blir kampen lyckosam. Sakta men säkert får nationen upp ögonen för hur de svarta behandlas. Såväl lagar som inställningar ändras.

Martin Luther King är välutbildad, intellektuell och verbal – vilket gör att han har lätt att knyta kontakter med inflytelserika personer. Han för ständiga samtal med John F Kennedy, som engagerar sig för rasfrågorna. När Kennedy vinner presidentvalet 1960, gör han det med starkt stöd av de svartas röster.

1964 genomdrivs den så kallade medborgarrättslagen som tvingar restauranger och motell att betjäna alla raser. Samma år får Martin Luther King Nobels fredspris. Han skänker hela prissumman till medborgarrättsrörelsen och säger i sitt tal: ”Jag tar emot detta pris å alla de människors vägnar som älskar fred och broderskap.”

1965 beslutar den amerikanska kongressen om rösträtt för landets alla minoriteter. Detta som ett direkt resultat av medborgarrättsrörelsens demonstrationer, protester och marscher i Selma, Alabama.

King utökar sitt engagemang även utanför sydstaterna. 1965 flyttar han till Chicago. Hans kampanj för medborgerliga rättigheter där når framgångar, men inte i samma omfattning som i Södern. I storstädernas getton finns inte alls samma förståelse för hans ickevåldslinje, här får andra mer militanta svarta befrielserörelser fäste.

När King sedan tar ställning mot Vietnamkriget tycker många att han tappat fokus, och att han inte ska blanda ihop den inhemska kampen för rättvisa med ett krig (mot kommunismen) i en annan del av världen. För Martin Luther King hör dock dessa saker intimt ihop. Våld som lösning på problem, vilka de än vara månde, är aldrig en acceptabel väg, utan skapar bara mer våld och problem: ”Våldets grundläggande svaghet är att det är en nedåtgående spiral, som skapar just det som det försöker förstöra. Istället för att utplåna ondskan, förökar det ondskan.”

På samma sätt är det en självklarhet för honom att kampen för jämliket måste gå hand i hand med kampen mot fattigdomen. Frustrerad ser han hur de pengar som skulle gå till fattigdomsbekämpning istället går till upprustning och militarism…

I sitt sista tal, kvällen innan han mördas, pratar han om sin tacksamhet över livet, och vad han fått vara med om att uträtta. Han pratar om döden. ”Jag skulle precis som alla andra vilja få ett långt liv, men jag bekymrar mig inte för det just nu. Jag vill bara göra Guds vilja och han har låtit mig stiga upp på berget. Jag har blickat över till andra sidan och jag har sett det utlovade landet.”

Jag får rysningar när jag läser talet. I ljuset av vad som hände dagen därpå, känns det som att han håller ett avskedstal, sitt eget begravningstal. Som om han anade vad som väntade.

Endast 39 år gammal var Martin Luther Kings livsgärning fullbordad. Han hade då – förutom att under en dryg tioårsperiod förmodligen ha uträttat mer för jämlikheten i det amerikanska samhället och för de svartas rättigheter än någon annan enskild person – skrivit en rad böcker och besökt ett stort antal länder. (Att anta att hans hustru Coretta var den som uppfostrade de fyra barnen är därför ingen orimlig gissning.)

Vad var då egentligen Martin Luther Kings bidrag till eftervärlden? Svaret på den frågan skiftar säkert beroende på vem man frågar. Om jag försöker ge en personlig sammanfattning av vad som var denne dynamiske baptistpredikants viktigaste budskap, vill jag nämna fyra huvudpunkter:

En stark betoning av ickevåldets princip. Liksom Gandhi före honom förfäktade han ickevåldet som den enda moraliska och konstruktiva vägen. Men han betonade ständigt att ickevåld inte är detsamma som passivitet och tystnad, tvärtom är det en aktiv metod som bygger på medvetna och noggranna aktioner och ställningstaganden – ibland av den karaktär vi kallar ”civil olydnad”.

En försonande attityd. Martin Luther King fömanade ständigt sina följeslagare med Jesu ord: ”Älska era fiender!” Målet var inte att hämnas på de vita, målet var att försonas med dem: ”Vi vill bli de vitas vänner.” Han var därför ytterst tveksam till slagordet och rörelsen Black power som dök upp mot mitten av 60-talet. Målet var för King inte att ta makten över de vita, utan att dela makten med dem.

En fokusering på godheten. När jag läser hans självbiografi är det slående hur lite King uppehåller sig vid ondskan, trots att han var så drabbad av den. Han kallar aldrig människor onda, de är bara offer för onda strukturer och system. Istället har han en stor – en del skulle säkert kalla den naiv – tilltro till den godhet varje människa bär på, liksom till att godheten en dag ska segra. Han var definitivt en sådan människa som ser ett halvfullt glas där de flesta ser ett halvtomt!

En tydlig koppling mellan kristen tro och socialt engagemang. Att man som kristen och kyrka aktivt skulle ta ställning mot orättfärdighet och orättvisor var för honom en självklarhet. I ett brev från fängelset i Birmingham till en rad vita kristna ledare som kritiserat honom skriver han bland annat om de första kristna: ”På den tiden var kyrkan inte bara en termometer som registrerade den allmänna opinionens principer och idéer. Den var en termostat som förvandlade samhällets seder och bruk.”

Fyra punkter som visar att Martin Luther Kings budskap i högsta grad fortfarande är angeläget och utmanande.

Martin Luther King Jr var ingen perfekt människa. Han hade sina fel och brister. Han var en god förebild på många områden, men inte på alla. Det har skrivits en del om hans – mer eller mindre bekräftade – kvinnoaffärer. Det har också påståtts att han i en avhandling på universitetet fogat in en del avsnitt som varit rena plagiat. Denna kritik har sedan använts emot honom för att nedvärdera honom som människa.

I sin bok Livlinor (Libris) berättar Philip Yancey hur han stöter på motstånd från en del kristna när han kallar King för en profet. Yancey brukar då svara med att peka på alla de bristfälliga ledare Gud använder sig av i Bibeln, och att de som där lyfts fram som trons giganter är personer med ytterst skiftande moraliska meriter. ”Om det vore så att bristfälliga budbärare gjorde budskapet ogiltigt, då skulle ingen av oss gå säker.”

Yancey, som själv växt upp och fostrats i en rasistisk kyrka i Södern, fortsätter: ”Det som till slut gjorde mig medveten om bjälken i mitt eget öga och som tvingade mig att lyssna till hans budskap, var hans tydliga förankring i det kristna evangeliet. Eftersom han hela tiden citerade Jesus, var jag tvungen att lyssna.”

En profet? Ja, sannerligen. Men också en drömmare. Inte en drömmare som fantiserar och därmed flyr verkligheten. Utan en drömmare som så starkt lyckas frammana målet för sin inre blick, att han kan gå vägen hur den än ser ut: ”I have a dream! Låt oss inte fastna i förtvivlan. Jag säger er, mina vänner, att fastän svårigheter väntar oss både nu och i framtiden har jag ändå en dröm!”

Jag plockar ur skivan med Nina Simone från cd-spelaren. Istället stoppar jag i en skiva med den irländska rockgruppen U2. Jag lyssnar på deras hyllning till doktor King i låten MLK: ”Sleep, sleep tonight – and may your dreams be realized.”

Martin Luther King hade faktiskt förmånen att få se flera av sina drömmar förverkligas. Men mycket återstår.

”Fred i världen genom ickevåld är varken absurt eller ouppnåeligt. Alla andra metoder har misslyckats. Följaktligen måste vi börja om. Ickevåldet är en god utgångspunkt. De av oss som tror på den metoden kan vara förnuftets, det sunda omdömets och förståelsens röster bland våldets, hatets och de vilda känslornas.”

Förnuftets, det sunda omdömets och förståelsens röster … inte är det dem jag just nu hör från min radio och tv.

Saknaden efter drömmaren från Atlanta, Georgia, är mer bedövande än någonsin.

- – - – -

De flesta citaten är hämtade ur Martin Luther King – En självbiografi (Libris 2000). Boken har sammanställts av Clayborne Carson utifrån mängder av självbiografiskt material och i nära samarbete med Kings anhöriga. Flera av Kings egna böcker gavs ut på svenska på 60-talet, men ingen av dessa finns tyvärr i nytryck – så den intresserade får söka på antikvariat.

Texten är en något redigerad version av en artikel tidigare publicerad i tidskriften Trots Allt.

Gårdagskvällens konsert med Wilco på Cirkus var en sådan där upplysningens stund. Det breda leende som spred sig från magtrakten och fastnade på mina läppar redan efter ett par låtar, sitter kvar än. Ja, det var en av de bästa konserter jag varit på. Så känns det nu. Men jag vet att graderande jämförelser av upplevelser egentligen är omöjliga.

På skiva har sångaren, låtskrivaren och gitarristen Jeff Tweedy och hans Wilco gått från klarhet till klarhet. Från att ha varit ett av de starkast lysande banden i altcountrytrenden, har de successivt jobbat sig upp i en ny och alldeles egen division. Gram Parsons hade en gång i tiden visionen att skapa vad han kallade ”Cosmic American music”. Jag tycker att Wilco fullföljer den visionen, trots att Tweedy bara var sex år när Parsons dog. Jag kan i alla fall inte hitta ett bättre begrepp för deras musik. De sammansmälter så mycket av den amerikanska musiktraditionen, kryddar med brittisk pop och Beatles-harmonier – och ur detta kommer något alldeles eget, något faktiskt ganska postmodernt i sitt ”kosmiska” gränsöverskridande. Här finns rymd och storslagenhet, här finns sköraste folksånger, här finns tydliga konstnärliga ambitioner att undersöka och experimentera med uttrycket, här finns en stor dos rock’n’roll med distorsion och rundgång som ledstjärnor. Aldrig utan att någonsin tappa fokus på låten, på melodin. I min värld är Jeff Tweedy ett geni. Men grejen är att det inte bara handlar om honom, Wilco är i ordets allra bästa mening ett band. Vilket blir väldigt tydligt live, där de är en organiskt fungerande helhet, en enda rock’n’roll-kropp.

Även om Wilco hela tiden varit ett band i utveckling, där nya element av bl a psykedelia, power pop och r&b plockats upp längs vägen, så var det framförallt i och med skivan Yankee Hotel Foxtrot (2002) de hittade fram till sitt eget uttryck. En skiva där de satte en standard många trodde de skulle få svårt att leva upp till. Men både med Sky blue sky från 2007 och senaste skivan Wilco (the album) från förra året har de visat att det är där, på toppen, de tänker stanna. Det var också låtarna från dessa tre som dominerade i söndagens konsert, även om vi fick nedslag i hela karriären.

Bild: Autumn De Wilde/Luger

De går på knock redan från start med Wilco (the song) och I am trying to break your heart. Även om ljudet inte ännu är finjusterat och bandmedlemmarna inte varma i kläderna, så sprider sig värmen i min mage. Sedan blir det bara bättre. Wilco är närmast ett perfekt rockband, som till fulländning vet att använda dynamiken, från den lågmälda viskningen till det kakafoniska vrålet. Gitarristen Nels Cline spelar vid sidan av Tweedy kvällens huvudroll, med sitt fantastiska spel och sitt spastiska kroppsspråk. Han spelar i grunden väldigt lyriskt och vackert, men kan när som helst flippa ur i distade taggtrådskonvulsioner. En otroligt viktig komponent i Wilcos sound. När han och multiinstrumentalisten Pat Sansone i Impossible Germany ger sig ut i snygga tvåstämmiga gitarrslingor går tankarna närmast till Allman Brothers. Bara en av många komponenter i en konsert som innehåller det mesta. Och i centrum står förstås Jeff Tweedy. Som tycks bli på allt bättre humör vartefter konserten fortskrider, och börjar småprata med publiken mellan låtarna. När vi allihop förvånansvärt vackert sjunger första versen och refrängen i Jesus Etc utan hans medverkan ler han stort och ger oss komplimanger efteråt för vår coola frasering.

Det blir två timmar utan svackor eller longörer. Vilket gör det svårt att plocka ut höjdpunkter. Kanske den fullkomligt andlöst vackra versionen av One wing. Kanske den blytunga I’m the man who loves you, eller den luftigt svängiga I’ll fight. Den souligt svängiga Hummingbirds eller den lap steel-drivna One by one. Versionen av Via Chicago, där Nels Cline, keyboardisten Mikael Jorgensen och trummisen Glenn Kotche ser till att totalt kaos utbryter bakom ryggen på Jeff Tweedy och basisten John Stirratt, som fortsätter sitt stillsamma spelande och sjungande, är kanske konsertens verkliga höjdpunkt, lika genialisk som överraskande, trots att vi i publiken är förberedda. Vi är bara inte beredda på kraften i det.

Wilco uppfyller och överträffar denna kväll alla mina högt ställda förväntningar. En hel rad klassiska amerikanska rockband flimrar förbi i mitt medvetande när jag står där med mitt fånleende: The Band, Grateful Dead, The Byrds, Big Star, Television, Tom Petty & The Heartbreakers… Wilco intar med stor självklarhet sin plats i raden av dessa. Men de är samtidigt något helt annat, något oförutsägbart som rör sig strax under ytan, lite utanför strålkastarskenet, där de får experimentera ifred. Själva och tillsammans med sin publik. Jag är glad och tacksam att jag fått vara med i det ständigt växande konstprojektet Wilco.

Se bilder från konserten på Rockfoto.nu här.

Se och hör Wilco spela Via Chicago i Seattle tidigare under vårens turné:

Welder är dock producerad av Don Was, och drar betydligt mer åt rock och blues, även om grunden fortfarande är country. Han har skapat en renskalad ljudmiljö åt Elizabeth Cook, med fokus på hennes starka och nyansrika röst. Inledningslåten All the time sätter en hög nivå, där det inte bara är Buddy Millers sångliga bidrag som för tankarna till Buddy & Julie Millers plattor. Och även om skivan som helhet kanske inte når upp till den höga nivån, så finns här en edge som hon inte nått upp till tidigare. Hon har skrivit de flesta låtarna själv, och visar på stor bredd. De högsta höjderna i låtskrivandet når hon när hon blir personligt berättande, som i My heroin addict sister och Mama’s funeral.

Även schablonmässiga rockare som Rock n roll man funkar, (inte minst live kan jag tänka mig). Här finns också mer humoristiska låtar, som El Camino, Snake in the bed och Yes to booty (den sistnämnda kunde vara en klassisk Dr Hook-dänga), som jag är lite kluven till. Jag uppskattar det goda humöret, och det är svängiga låtar, men även här tror jag det är sånt som funkar allra bäst live.

I de mer hjärteknipande sångerna, som de tidigare nämnda, liksom i Follow you like smoke, Til then och Blackland farmer, där övertygar hon stort. Och som helhet är det hennes bästa skiva hittills.

Elizabeth Cook berättar om sin nya skiva Welder:

Chuck Prophet, en gång i tiden gitarrist i bandet Green on Red, har som soloartist och singer-songwriter grävt en hel del i rotorienterad rock, altcountry och americana. Att han här tagit sig för att göra en cover på hela den idag klassiska skivan Dreaming my dreams, tyder både på god smak och en ganska stor våghalsighet. Men efter att ha levt med skivan i några veckor vill jag nog kalla det hela, om inte ett genidrag så ändå ett mycket lyckat projekt. (Skivan släpptes i begränsad utgåva redan 2008 men har nu fått nysläpp och internationell distribution.)

Chuck Prophet tar sig an denna fantastiska sångcykel på det enda rimliga sättet: Han sjunger och spelar sångerna på sitt sätt, han försöker inte kopiera Waylons versioner. Inledningsspåret, som väl var något av signaturmelodin för hela outlaw-rörelsen på 1970-talet – tidigare nämnda Are you sure Hank done it this way – blir med sin coola släpighet en bra ingång till det som komma skall.

Prophet har ett något bluesigare och lite mera dylanskt anslag än den själfyllde countryrockaren Jennings. Här finns en respektlöshet som rimmar väldigt väl med den outlaw-attityd som präglade Waylon vid den här tiden, liksom hela den rörelse inom countrymusiken han var en av frontfigurerna för. Jag tror därför Waylon nickar gillande i sin himmel.

Jag är inte lika förtjust i alla tolkningarna, men gillar de flesta. Den experimentella versionen av The door is always open är dock definitivt mer kul än bra. Men så extremt blir det bara en gång, men det finns några tillfällen när nytolkningen närmast blir en ny låt (som She’s looking good), vilket i sammanhanget inte känns helt klockrent. Däremot älskar jag hans bluesrockiga versioner av Waymore’s blues och High time (you quit your low downs ways), liksom hans lågmälda versioner av I recall a gypsy woman och Let’s turn back the years. Let’s all help the cowboys sing the blues (som i duettversionen var en stor hit för Waylon Jennings och Willie Nelson) är kanske den mest originaltrogna tolkningen, men blir ändå här något eget, då Chuck Prophet låter hustrun Stephanie Finch sjunga den.

Dreaming Waylon’s dreams är förstår ett måste för ett Waylon Jennings-fan med öppet sinne. Men även den som aldrig hört Waylons original kan i den här skivan finna en av Chuck Prophets bästa.

2008 kom solodebuten Seeing things, producerad av ingen mindre än Rick Rubin. När nu nu hans andra soloskiva, Women & country, släppts – då är det dags för nästa superproducent att stå vid spakarna: T Bone Burnett. Valet av T-Bone Burnett är dock inte särskilt konstigt. Burnett producerade The Wallflowers andra skiva, Bringing down the house, som blev genombrottet för bandet.

Men egentligen har de två känt varandra hela Jakobs liv, då Burnett är god vän med Bob Dylan, och turnerade med honom under dennes Rolling Thunder Revue-turnéer. Något de berättar om här:

T Bone Burnett är för övrigt aktuell med en rad produktioner under året. Nyligen släpptes Willie Nelsons nya skiva, Country music, producerad av Burnett. Snart kommer också Burnett-producerade skivor med Steve Earle, John Mellencamp, Greg Allman, Robert Randolph och Elvis Costello. Han har fullt upp, kan man säga…

I samband med releasen har Jabon Dylan gjort en hel del fina småspelningar. Via den här länken kan du ta del av en minikonsert med Jakob Dylan på NPR:s Tiny desk.

Här nedan kan du se ett klipp från den konserten, där han tillsammans med sångerskorna Neko Case & Kelly Hogan och gitarristen Paul Rigby, framför Nothing but the whole wide world från nya skivan: