Kl 20.41 kliver bandet på scen och drar igång med Bridge burning från kommande plattan (Wasting light släpps i april). Sedan luftas hela den skivan i rätt låtordning och utan mellansnack. Nya skivan, fast live alltså. Kul, men för mig som bara hört Rope tidigare blir det mer lyssnande än inlevelse. Och det är hårdare/ruffigare än på länge, fina riff och hookig sång är vad jag kommer ihåg det som. Fans av de tidiga skivorna lär gilla det här. Fina I should have known är undantaget från den formeln medan White limo kan vara det tyngsta sedan Wattershed. Ska bli kul att se hur låtarna upplevs på skiva.

Efter 50 minuter, samtidigt som Walk går över i All my life säger Dave Grohl: “And that’s the new record…………………… this is not!” Och nu blir det åka av. Hit staplas på hit i grymma versioner. Bandet är snortajt och ser ut att ha genuint roligt tillsammans. Känslan är att de här killarna bryr sig. På riktigt! Stort! (Faktiskt hörde vi ett par killar som saknat biljetter prata om att de stått utanför när personal från Live Nation kommit ut och frågat om de ville komma in. Det var bandet som hade extrabiljetter och önskat att de skulle hamna i bra händer. Hur många band bryr sig så?)

Svänger gör det och det gör även Nalens golv under mig. Mest allsång blir det i My hero, Skin and bones, Everlong och The pretender. Till och med Monkey wrench som jag personligen aldrig fastnat för blir bra och publikreaktionen/dansen hjälper till att höja intrycket. Dave Grohls undersköna humor får vi också del av, bl a i en grymt kul ”Rolling Stones-sketch” och fina anekdoter.

Kl 22.26, efter 2 timmar och 45 minuter, klingar This is a call ut och konserten är slut. Grymt bra och en mäktig upplevelse. Och hur recenserar man en sådan. Svårt! Jag har här försökt vara saklig, det blir bäst så. Vissa saker ska man bara inte prata sönder.

Setlist:

Bridge burning
Rope
Dear Rosemary
White timo
Arlandria
These days
Back & Forth
Matter of time
Miss the misery
I should have known
Walk
All my life
Times like these
Generator
Up in arms
My hero
Long road to ruin
Cold day in the sun
Big me
Learn to fly
Enough space
Breakout
Stacked actors
Skin and bones
Best of you
Monkey wrench
Hey, Johnny Park!
Everlong
Wattershed
For all the cows
The pretender
Aurora
This is a call

…i min värld.

Ok… med risk att listan snart måste revideras (har ju t ex upptäckt en av 2009 års bästa plattor, Jon Allen – Dead mans suit, under 2010…) klämmer jag nu, helt utan inbördes rangordning, ur mig följande lista:

The Black Keys – Brothers
Skön soul och småskitig rock’n’roll i harmoni.

The Gaslight Anthem – American slang
Rock med bakrund i punken och influenser från såväl Bruce Springsteen som Wilson Pickett.

Midlake – The courage of others
Ingen ny Roscoe, men jämnare och bättre helhet.

Dan Berglund’s Tonbruket – s/t
Basisten från EST med hjälp av bl a Martin Hederos (TSOOL). Instrumentalt med influenser från såväl tidiga Pink Floyd och Wilco som Led Zeppelin.

The Magic Numbers – The runaway
Fin pop som blandar nutid med 60-talet.

Badly Drawn Boy – It’s what I’m thinking
Starkaste BDB på länge.

Black Mountain – Wilderness heart
Starkt kort med rötterna I den tyngre 70-talsrocken.

Dirty Sweet – American spiritual
Rock’n’roll på 70-talsbotten.

Arcade Fire – The suburbs
Hypen håller.

Magnus Carlson & Moon Ray Quintet –  Echoes
Jazzigt blått med en fin Nick Drake-cover.

Reissues:

Bruce Springsteen – Darkness on the edge of town/The promise
Otroligt kreativ period I Bossens karriär belyses här.

Deep Purple – Come taste the band
Låter äntligen bra.

Rolling Stones – Exile on main street
Klassiker som här utökats med ytterligare material.

Övrigt:
Födseln av dotter nummer två samt ÖSK:s tredjeplats i allsvenskan.

Både nytt och gammalt passar mycket bra i den sparsmakade klädedräkten. Vi får också fin duett/körsång av Sofia Karlsson, Sara Isaksson och Tomas Andersson Wij. Något som lyfter det som redan står bra. Börge och TAW sjunger duett i klassikern Gatorna på Söder, som kanske är den låt som blir mest avslöjad att ha några år på nacken. Inte i själva framförandet, utan mest i att det Söder som beskrivs i låten inte riktigt känns igen som det Söder vi ser idag. Våga livet en gång till inleder skivan och Väljer inte du avslutar densamma. Däremellan får vi mycket livsmod och glädje till livs. Om än ibland i eftertänksamhetens tecken.

Det var ganska längesen sist nu. Välkommen tillbaka Börge!

Lejon och lamm är något helt annorlunda. Åtminstone till en början. Den tränger sig på, tar utrymme och ger dig en käftsmäll om du inte duckar. Och jag gillar det här! Kanske mer än Sju steg till himlen. Precis som att jag alltid varit mer svag för Springsteens Darkness on the edge of town än Nebraska. Här får vi fett drag och vräkiga saxofoner i Snart kommer Sankte Per och mina tankar går till Badlands. Att många vill ha Springsteen i referenslistan räcker det med att läsa pressreleaser för att förstå. Här behövs dock inga sådana. Och det är menat som en komplimang.

På E4 mot norr bjuds vi på en stark samling sånger på väg mot Annas uppväxtort Sundsvall (i alla fall är det så jag tolkar titeln). Och precis som E4:an så flyter det på rätt bra norröver. Någonstans mellan Hudiksvall och Sundsvall tar väl flytet i bilåkningen slut. Lite samma här. Men då är man ju nästan framme så det blir en passus i resan.

Det här är alltså en mycket stark platta som ändå inte når riktigt hela vägen. Men det gör inget. En av årets plattor på svenska och en platta jag gärna återvänder till. Tillsammans med Idde Schultz har Anna gjort två plattor där merparten av materialet varit covers eller översättningar (i och för sig mer på första än andra). Här är det mer eget material som visas upp. Vi får en svensk översättning av Steve Earles Goodbye (som Emmylou Harris tolkade så fint på Wrecking ball). Vi får även en Röd snö signerad Staffan Hellstrand, annars är det mest originallåtar som möter oss. Starkt!

En triangel med Emmylou, Winnerbäck och Hellstrand i varsitt hörn, kryddat med en dos svensk höst och Anna i mitten så landar vi på båda fötterna. Inte dumt alls!

Även om grunderna kan tyckas lika så kryddas dock anrättningarna något olika. Emellanåt tycker jag mig t ex kunna höra ekon av Dr Feelgood. Vi får också en fin version av Nick Lowes gamla pubrockklassiker What’s so funny about peace, love and understanding. Här med David Sandström på gästspelande gitarr och sång. Tony Joe Whites Rainy night in Georgia får vi också en fin version av. Tar du dessa båda låtar och slår samman får du en bra bild av hur soundet på hur Never mind the country låter.

Stilla, men inte alls menlöst. Jag smälter till steel-guitaren i Tipsy och glider sakta in i tyngdlöshet till Gomer put your fist down. Tänk en blandning mellan Bernard Butler och Mark Olson så får de en fingervisning om soundet på plattan (mycket av materialet skulle faktiskt inte varit malplacerat på Bernard Butlers People move on). Rami Jaffee (Wallflowers) broderar flera av låtarna med sin Hammond B3 och Mike Roe bidrar med sitt gitarrspel på ett par av spåren. Den här plattan har blivit en riktigt god vän. En vän med hög integritet som det tagit sin tid att komma in på livet. Men det har det varit värt.

– – – – – –

Se och hör Michael Miller framföra Carolina skyline från nya skivan I made you up tillsammans med Mike Roe (The 77’s). (Han berättar också om ett spratt han spelat Mike på ett hotell.)

Jag vet att mina distinktioner bruksmusik och ”hemmamusik” inte är helt klockrena, men kanske kan duga till att försöka förklara två spår jag tycker mig kunna följa. Bra gjort är det dock och produktionen signerad Paul Börjesson är riktigt fin.

Hur går det då med den där balansgången? Jo, riktigt bra tycker jag. Folk lyckas faktiskt med det många andra misslyckas med, att hålla ihop bruksmusik med mer personliga låtar till en helhet. Dessutom lyckas man kasta in någon fin rocklåt, som den gospelinfluerade Ge inte upp. Mest gillar jag ändå den tidigare nämnda Min bästa vän, som är en riktigt fin låt med en mycket fin text.

Jag har inte hört alla Göran Samuelssons album, men av de jag hört är Kugg det klart bästa. ”Jag har ingenting att säga, för det jag vill är redan sagt”, sjunger Göran (Ingenting att säga). Visst har han det, men skulle han ha rätt så sägs det ändå väldigt bra. Bandet, med Bengan Blomgren i spetsen, spelar lyhört och avslappnat. Väl godkänt! Bäst: Vilsna själar. En av de bästa Dylan-låtar jag hört!

Det här är riktigt bra folkrock i Fairport Convention-anda. De smått anarkistiska texterna finns kvar och den brittiska humorn sitter som en smäck. Lyssna bara på Wagner at the Opera och den fantastiska självironin i Torturing James Hetfield (det enda sättet att få honom att tala är att spela Chumbawamba för honom, då ger han upp och berättar allt). Mycket kul. Grym sång och grym instrumentering tillsammans med budskap och humor gör detta till en av de mest kompletta skivorna på denna sida årsskiftet. Rekommenderas starkt!