Jag har inte hört alla Göran Samuelssons album, men av de jag hört är Kugg det klart bästa. ”Jag har ingenting att säga, för det jag vill är redan sagt”, sjunger Göran (Ingenting att säga). Visst har han det, men skulle han ha rätt så sägs det ändå väldigt bra. Bandet, med Bengan Blomgren i spetsen, spelar lyhört och avslappnat. Väl godkänt! Bäst: Vilsna själar. En av de bästa Dylan-låtar jag hört!

Det här är riktigt bra folkrock i Fairport Convention-anda. De smått anarkistiska texterna finns kvar och den brittiska humorn sitter som en smäck. Lyssna bara på Wagner at the Opera och den fantastiska självironin i Torturing James Hetfield (det enda sättet att få honom att tala är att spela Chumbawamba för honom, då ger han upp och berättar allt). Mycket kul. Grym sång och grym instrumentering tillsammans med budskap och humor gör detta till en av de mest kompletta skivorna på denna sida årsskiftet. Rekommenderas starkt!

Med en karriär som sträcker sig över fyra decennier så känns den här samlingen också i högsta grad relevant. Jag slås över hur väl sammanhållet materialet låter. I bästa AC/DC-anda så är konsekvensen imponerande. Inget flirtande med musikaliska trender här. Med hits som I love rock’n’roll, I hate myself for loving you och Love is pain så framstår Joan Jett som dottern Malcolm Young och Keith Richards aldrig fick tillsammans.

Med sin attityd och sin Gibson Melody Maker serverar Joan oss ett fint smörgåsbord med rätter som AC/DC, Rolling Stones och Ramones. Gott! Men som vanligt när det gäller, åtminstone mig, så är det lätt att ta för mycket på tallriken. Så även här. En dubbel kanske är i matigaste laget. Hade det här varit en enkel-cd hade vissa låtar saknats, javisst, men toppbetyget hade varit lika självklart som Joan Jetts riffande.

Här får punkrocken stå tillbaka för pop/rock på svenska. Country, pop, rock, visa och progg samsas hur bra som helst. Och texterna om att bli äldre, med allt vad det innebär av här och nu och återblickar, känns naket ärliga och inte det minsta pretentiösa. Skulle Millencolins saga vara all så finns det här mer än nog att bygga vidare på. Och Jeremias i Tröstlösa mår nog bara gott av att få lite konkurrens som bygdepoet. På samma sätt som Eldkvarn och Lars Winnerbäck besjungit Norrköping respektive Linköping så är det den stora småstaden på närkeslätten, och uppväxten där, som besjungs här.

David Bowie gjorde en både älskad och bespottad coverplatta i Pin-Ups 1973. Själv gillar jag plattan. Styrkan med den är att han valde sina egna favoriter bland både kända och mer obskyra artister. Inte de mest ”självklara” låtarna.

The Hot Rats består av två delar Supergrass (Gaz Coombes och Danny Goffey) och har här gjort detsamma. Ingen högoddsare att de gjort det med just Pin-Ups som förebild. Där många coverplattor förfelas i att vara allt för förutsägbara så lyckas The Hot Rats riktigt bra. Bland annat gör man Crystal ship (The Doors), Big sky (The Kinks), Bike (Pink Floyd), E.M.I. (Sex Pistols), Queen bitch (David Bowie) och Love is the drug (Roxy Music). Inte de mest självklara valen av covers från något av banden. Det enda undantaget måste vara Beastie Boys Fight for your right, som de dessutom verkligen lyckas göra till något eget.

Coverplatta? Javisst! Men det här förtjänar att ses som något som kan stå på egna ben. Riktigt kul och bra!

Förändringens vindar blåser och det blev väldigt tydligt i lördags. Skulle detta hänt för 10 år sedan? Tror inte det. De som tidigare sjöng med i Doing the omoralisk schlagerfestival verkar nu tycka att ”vaddå, det är ju kul”. Men vad bryr jag mig om vad folk tycker. Och tycker det gör folk.

Måndag morgon i samma soffa och tv:n går igång mitt i ett samtal om nämnda tillställning. Förfasningen är stor över de så kallade förändringarna. Låt melodifestivalen (som det ju faktiskt heter) vara en schlagerfestival. Fler deltävlingar är bra. Vi behöver ju lite glam och glamour i kalla februari. Så låt oss tänja på det hela ordentligt. Men gränser finns ju.

Och ändå är det inte mycket som förändrats, det mesta är sig likt. Tävlingen har sedan 2002 fått fler deltävlingar och ett turnéschema i ett försök att förnya formen. Något som schlagerns vänner ivrigt applåderar. Men att innehållet också breddats är tydligen inte lika ivrigt uppskattat. The Schlagerfestival Preservation Society vill slå vakt om innehållet och backa utvecklingen ett steg tillbaka mot schlagerns rötter. Men är det rötterna man vill tillbaka till? Nej, man vill tillbaka till schlagern sådan som man känner igen den med fixstjärnor som Carola, Charlotte Perelli och Lena Philipsson samt någon spännande uppstickare då och då. Tror inte det är Ingvar Wixell och Family Four man är ute efter. Och ändå är det kanske just den innehållsliga förändringen som i längden faktiskt kan hålla liv evenemanget.

Jag känner igen resonemanget från kyrkan: ”Vi måste tillbaka till rötterna.” Vi förändrar i sak ingenting, men om vi gör om formen något så kanske vi fortfarande kan vara relevanta och spännande. Inget fel egentligen, men jag misstänker att de rötter man vill tillbaka till är allt som oftast ens egna rötter, det vill säga: det man känner igen. Och egentligen har det inte så mycket med själva tron att göra.

I viljan att söka rötterna tror jag inte ens vi är villiga att gå så långt tillbaka som till 1950-talet och ”syndakatalogen”, som var en av den tidens stora sanningar. Och så fortsätter vi i att stöpa det nya i gamla former i ett försök att var allt för alla, med risk att vi bara blir form och inte har något relevant att säga någon. Missförstå mig rätt nu. Jag är inte motståndare till att söka våra rötter, vi måste bara lära oss att se skillnad på vad det är som är rötter och vad som är vår ovilja att förändras. Vi måste se att varje tid i kyrkan haft sina ”oföränderliga”  sanningar och att vi skrattar åt många av dem idag (som att Copernicus och Galileis teorier om att jorden var rund och att vi kretsade runt solen, inte tvärtom, stämplades som heresier, samt nämnda syndakatalog).

Vilka av våra ”oföränderliga” sanningar är en produkt av vår tid och något man kommer att skratta åt om 50 år? Vem vet? Och det borde göra oss mer ödmjuka. Kanske den förändring vi i många fall vill motarbeta egentligen är vår räddning till att vara relevanta i ett snabbt föränderligt samhälle.

Jag har nu och då, genom åren, följt melodifestivalen och diskuterat om låtar varit bra eller dåliga inom normen. Inte någon gång har jag, med undantag för The Ark och The worrying kind, varit det minsta intresserad av att lyssna på någon av låtarna utanför själva tävlingen (Tomas Andersson Wij’s version av Evighet räknas väl inte?). I lördags hände det osannolika. Med både Fender Rhodes och Mellotron på scen, och med Daniel Gildenlöws fantastiska röst, kastade Pain of Salvation allt vad jag vetat om melodifestivalen över ända och jag hörde en helt fantastisk melodifestivallåt, på riktigt!

På Love won out finns båda delar. Tokyo Rosenthal är en grym singer-songwriter i americanagenren. Arrangemangen ger låtarna liv och variation samtidigt som grunden är en gitarr, en röst och en bra låt. Det är länge sedan jag blev så positivt överraskad av en, för mig, ny bekantskap i man-med-gitarrland. James Taylor, Jackson Browne och Kris Kristofferson är namn att nämna i samma andetag. Lyssna på St. Patrick’s day, Little Poetry girl eller A word for you och förundras över hur mycket otroligt bra musik det finns som lätt passerar oss förbi.

Men vänskap behöver inte vara det värsta. Här finns några stunder som verkligen lyfter. Finfina gospelinfluerade The levee broke och bluesiga Some day är bra exempel på detta, som tillsammans med Céline Dion (!?!)-duetten, och The Band-covern, Acadian driftwood lyfter betyget på plattan till över genomsnittet.

Tyskarna i The Baseballs ger oss bl a Rihannas Umbrella och Katie Meluas Hot’n’cold i Rockabillyversioner. Även Robbie Williams, Scissor Sisters , Roxette m fl får sig en släng av rockabillysleven. Riktigt kul, i alla fall en stund, och igenkänningsfaktorn är hög. Största överraskningen är kanske att de flesta av låtarna passar så bra i genren utan att det känns det minsta krystat eller anpassat. Känslan under lyssningen är nästan att det är 50-talsmaterial man lyssnar på.

Problem finns dock. Allt låter bra. Lite för bra. Det är ingen frustande och uppkäftig rockabilly som bjuds. Den tyska brytningen gör också att det blir lite som att kombinera fisk och bruna bönor. Gott var för sig (om man gillar det) men ingen smaksensation tillsammans. Grovt överdrivet blir det lite som att tänka sig Zarah Leander sjunga Motownsoul. Men det är som sagt en grov överdrift. Jag slipper dock inte undan känslan.

Kan man bortse från detta så kan man nog ha riktigt kul tillsammans med detta, och jag gissar att detta kommer att eka på gator och torg om någon månad när alla 50-talsbilar ska vårluftas. Och allt är bra gjort. Ett riktigt genidrag av bandet att nyttja 50-talspotentialen i låtarna. Passar både i farmor och farfars vardagsrum såväl som i tonårsrummet.