Först, Melanie Fiona är en bra sångerska, kanske inte en fantastisk sångerska som Jazmine Sullivan eller Alicia Keys, men hon är bra, med nerv och power. Sen är ju låtarna också helt ok, här finns en fin balans mellan gammalt och nytt och en produktion med edge. Favorit är You stop my heart, som bygger hela låten på två ackord och en ”ooo”-kör – det är helt otroligt snyggt och visst, lite gammaldags. Jag gillar också hiphoppiga Ay Yo eller hjärtslitande balladen It kills me.

En stor del av skivan är producerad av Andrea Martin, andra namn är Future Cut och Stereotypes och Vada Nobles. Men på vissa spår drar Melanie Fiona (eller producenterna) i mitt tycke för mycket åt schlagerhållet och allt känns så käckt och klämmigt. Det drar ner betyget. Men en låt som Please don’t go (cry baby) är en bedårande distad Dancin’ in the street-dänga. Den ger energi för vilken seg dag som helst!

Det här är inte en partyplatta direkt, tempot är sällan högt, även om inledande Ain’t leavin’ without you definitivt har ett dansant beat, den finns dessutom med här i en remix med Jaheims kompis Jadakiss.

Och sen när är det ett problem med för mycket ballader på ett soulalbum? Melodierna är starka, sånginsatsen fläckfri. Gospelälskaren får sitt i Till it happens to you, med fingerknäpp och stillsamma oohkörer. Om man gillar  traditionell sängkammarsoul? Bed is listening. Stevie-doftande harmonicasolo? Otha half. Och den som vill höra barytonen Jaheim ta ut svängarna och utforska sitt högre register kan lyssna på In my hands, som i all stillhet kan vara det vackraste jag hört i år.

Hon har en enkel direkthet i sina låtar som jag gillar. Tyvärr är produktionen rätt ansträngande. Jag tycker hela tiden att låtarna går in i ett slags U2-land, det är malande gitarrer och genomgående högt tempo. Känns överjobbat. Även om det är väldigt fint att höra hennes oannonserade bonusspår på slutet, Springsteens Dancing in the dark. Även om My only one är en vacker kärlekssång, skör och innerlig. Och jag gillar hennes klackspark mot kändisindustrin i This pretty face, (med Paul Weller på gitarr) det känns som att hon vet vad hon talar om där. Men ”folkpop-med-U2-gitarrer” är ändå inte min favvogenre och det är väl därför jag inte faller för skivan.

- – -

Se videon till Don’t tell me that it’s over från Amy Macdonalds nya album A curious thing:

Men solodebuten lämnar mig sval ändå. Visst, Cheryl Cole har varit smart och slagit sig ihop med will.i.am som producerat och skrivit riktigt catchy låtar, som hiphop mixat med gladpop. Gillar titelspåret och egentligen alla låtar som will.i.am är med och sjunger/rappar på. Det är musik med hitpotential och jag skulle nog tycka det var riktigt schysst, strömmande ur radion en ljummen sommarkväll.

Men problemet är att Cole som sångerska är väldigt ospännande. Fint, rent och anonymt sjunger hon. Så nej, det kan inte bli mer än godkänt här. På sista spåret Heartbreaker är det will.i.am som är lead och Cole är förpassad till svala bakgrundskörer. Då låter allt mycket bättre på en gång.

Martha, it’s your brother calling
Time to go up north and see mother
Things are harder for her now
And neither of us is really that much older than each other
Anymore

Martha, it’s your brother calling
Have you had a chance to see father?
Wondering how he’s doing
And there’s not that much time for us to really be that angry at each other
Anymore

Rufus låtar är fortfarande lika delar smuts och glitter, det är skört och det är bombastiskt och jag är ledsen, men jag är bara inte distanserad när det gäller den här artisten. Jag tycker om allt! Snirkliga melodier som växer och övergår i musikalfyrverkeri! Inåtvända och långsamma pianoklanger som i vackra Sonnet 20 likaväl som cabaret-dansande Give me what I want and give it to me now! Poesi som handlar om romantiska stunder och ensamma hjärtan och borttappade drömmar! Och avslutande sången Zebulon, den är så hjärtslitande sorglig men med en strimma av hopp mitt i allt. Vackert, sa jag ju.

Where you been, Zebulon?
What you doin’ in this song?
Skating on the ice of song, about to go under

My mother’s in hospital, my sister’s at the opera
I’m in love, but let’s not talk about it
There’s so much to tell you

I believe in freedom
Freedom’s apparently all I need
But who’s ever been free in this world?
Who has never had to bleed in this world?

All I need are your eyes
Your nose was always too big for your face
Still, it made you look kinda sexy
More like someone who belongs in the human race

Where you been, Zebulon?
Let’s meet up, why not tonight?
In the lane behind the schoolyard
And we’ll have some tea and ice cream

- – - – - -

Se Rufus Wainwright berätta om sin nya skiva All days are nights: Songs for Lulu:

Musikaliskt är det bara härligt att lyssna på Return of the Ankh tycker jag, skivan känns organisk och levande, med fina samplingar, bra melodier och mjukt sväng. Min favorit är Umm Hmm och även Paul McCartney-samplade Gone baby, don’t be long. Sen är världssamvetet Erykah fortfarande väldigt Di Leva-flummig bitvis och kallar låtar för sånt som Incense (rökelse). Men att hon har något viktigt att säga har jag aldrig tvivlat på, trots några svagare plattor, här har vi en framtidsväg för soulen som jag gillar mycket och här slipper vi alla musikvideos med bikinibrudar som vickar på häcken. Självmedveten, stark, uttrycksfull och svängig – Erykah Badu är bättre än någonsin, och det blir intressant att se hur del tre låter.

McAlmont har lyssnat igenom Nymans kompositioner och valt ut sina favoriter. Sedan har han läst i tidningar, på nätet, sökt på YouTube och hittat elva levnadsöden.

Allt berättar han i jag-form, vare sig det handlar om ett traficking-offer i Turin, en ilsken älskarinna till Berlusconi, ett barn som försöker fly från Zimbabwe till Sydafrika över floden Limpopo, en man i USA som ber en rånare skjuta honom eftersom han drabbats av dödlig sjukdom, ett par i Australien som av misstag får 10 miljoner dollar insatt på kontot och tar chansen och flyr med pengarna. Alla berättelser blir gripande, humoristiska och vemodiga levnadsöden som fångar mig. Musiken är så suggestiv och liksom allvarlig, till och med när det svänger som allra mest. Och David McAlmont har en falsettröst som liknar Smokey Robinsons – han sjunger med innerlig uppriktighet och tillsammans med Nymans musik (spelad av hans tolvmannaband) berättar han sina historier så att de blir viktiga tidsdokument. Titelspåret syftar på Susan Boyle, den ”fula ankungen” som slog igenom i Britain’s got talent, men fick problem att hantera sitt enorma genombrott. Att Nyman skriver filmmusik gör kanske att sångerna målar upp så tydliga bilder. Jag tycker att jag lär känna alla de här människorna, jag kan se dem framför mig. Fantastisk skiva!

(Recensionen har också publicerats i Dagen.)

Självklar, nästan självlysande framför hon sina låtar som fått en jazzig pop-inramning där gitarrerna är nertonade och pianot framlyft. Produktionen är verkligen fin, med spännande sound och bra variation. Blasko är stark som låtskrivare men minst lika stark är hon som sångerska och jag tröttnar inte på att lyssna på henne – vilket är bra gjort, eftersom jag har en tendens att tycka singer-songwriters alla påminner om varandra. Här finns starka melodier och en retrosoulig vib som är mindre insmickrande än Duffys. Jag gillar också hennes texter, skenbart enkla som sagt, men bra. Som i suggestiva Sleeper awake där hon gör ett statement fyllt av glöd till en gungande rytm och envisa Björk-stråkar. Bra skiva.

Some of us
Don’t know why
We were born
Into this world
Sometimes
Can’t sleep at night
Worrying about the world
Fearing it as it turns
Use your hands
You know that
They
Are worthy

(ur Sleeper awake)

Men de är oerhört samsjungna, jag lyssnar till nya skivan och kan knappt tro att det är live. För den som föredrar sin gospel mindre skrikig är den här kören ett säkert alternativ. Deras repertoar drar på den här skivan mer åt lovsångshållet – så har de också med gäster som Israel Houghton och Jonathan Butler. Det är inte riktigt min kopp te det här … jag tycker att det låter för strömlinjeformat och tillrättalagt, typ som min barndoms Maranatha Singers. Men ingen kan säga annat än att det är medryckande. Och New Jerusalem med fantastiska sopranen TaRanda Greene är lätt bästa låten på skivan.

Hon har här anammat en stil som annars varit förbehållet dystra bluessnubbar, alla låtarna är oroliga eller lessna eller liksom uppgivna. Men det betyder inte att det låter uppgivet. För det gör det inte, Linda Ström har en stark och liksom sprucken sopran, som kan låta skör ena stunden, kraftfull nästa. Hon sjunger ofta som att hon ska börja gråta när som helst. Här har vi en kvinna som står för sin rätt att vara patetisk!

Och musikalisk pondus har hon och hennes medmusiker/producenter – det låter så säkert och homogent rakt igenom. Snygga arr också – älskar Frälsis-blåset i Du är mitt uppdrag, eller aaah-körerna i I varandras armar. Allsång som känns i hjärtat.

Skivan är uppbyggd av sådana ”spoken-word”-spår omväxlande med soulig blues. Väldigt snyggt och coolt producerat av brittiska Richard Russell. Jag gillar extra mycket New York is killing me, med sitt envisa handklapp. Läste intervju i Nöjesguiden med Gil Scott-Heron. Intressant när han talar om dagens hiphop-artister. Han gillar politiskt medvetna rappare som Common. Om gangsterrappare säger han bara att ”de har inget med min verklighet att göra, och då appellerar de inte till mig […] För mig är det viktigt att inte associeras med omedvetenhet, med sovande.”

Jag tycker om den här skivan och gillar Scott-Herons självdistans och humor. Men den är lite väl kort och kanske innehåller några interludes för mycket. En hjälte är han likafullt.

If I hadn’t been as eccentric,
as obnoxious, as arrogant,
as aggressive, as introspective, as selfish,
I wouldn’t be me,
I wouldn’t be who I am.

(ur I’ve been me)

Att det ändå är välproducerat får jag väl ge honom. Och jag hör här o där en hitfaktor som inte kan ignoreras. Men please, vilken trist musik.