För det är ju fortfarande bra. Hello Fear påminner om Franklins mera ”churchy” album, typ The rebirth of Kirk Franklin. Det låter långa stunder så traditionellt att jag funderar på var innovatören och nyskaparen Franklin har tagit vägen. Lovsångsvännerna kommer gilla The Moment #1 och The Moment #2, stilla, innerligt och urvackert sjunget med stråkar. Men det är låtar som avslutande A God like You som lyfter skivan, med en glatt studsande refräng där Kirk Franklin hojtar före som han brukar. Fler sådana låtar hade inte skadat!

Textmässigt är Franklin fortfarande avväpnande ärlig om sina svagheter, här gör han upp med sina rädslor, tydligast i det spoken word-spår (The story of Fear) där han säger: ”A kid afraid to close his eyes in sleep/can’t you hear me studder every time I speak/Fear said hello when she  left me weak/loved me and left me with abandonment issues…”

Jag gillar Before I die med sin rockigt kaxiga attityd av ”jag måste leva innan jag dör” och en refräng som upprepar ”right now, right now, right now”… Förstasingeln I smile är snyggt svängig och soulpolerad med en i och för sig fånig text om att lyfta blicken och le trots finanskris och depression. I övrigt är det för många transportsträckor, där den fantastiska sånginsatsen inte räcker för att kompensera bristen på starka melodier, det må vara hur välproducerat och fint glänsande som helst.

Det räcker förstås inte med en bra produktion om inte låtarna i grunden håller måttet. Och även om jag tycker att Adele har skrivit väldigt häftiga låtar som får omvärlden att svänga, så tycker jag att pianoballaden Someone like you är vackraste låten. Same old story om kärlek som tar slut. Och precis så ont som det gör, så låter det när Adele sjunger:

Nevermind I’ll find someone like you.
I wish nothing but the best for you too.
Don’t forget me I beg
I remember you said:-
”Sometimes it lasts in love,
but sometimes it hurts instead”

Bittersweet indeed. Och hon må vara ung, men Adele förmår uttrycka det så det känns. Den här skivan gick rakt in på förstaplatsen på US Billboard för några veckor sen förresten. Det är tydligen fler som tycker som jag.

Själv blir jag ledsen av att kolla YouTube och se hennes vacklande (bokstavligen) insats under turnén efter efterlängtade comeback-skivan I look to you. Vi talar ju världens bästa sångerska här.

Så därför är det min plikt att tipsa all you Whitney-lovers out there om att det nu ligger ett klipp på YouTube med Whitney Houston i duett med gospelstjärnan Kim Burrell från BET’s Celebration of Gospel 2011.

Klippet börjar med att Kim Burrell ensam på scenen sjunger den vackra R. Kelly-balladen I look to you, som en hyllning till Whitney. Hon sjunger första versen och publiken är ytterst entusiastisk. Men så börjar vers två:

About to lose my breathe,
there’s no more fighting left.
Sinking to rise no more,
searching for that open door.

Och då är det en annan röst, en omedelbart igenkännbar röst, som sjunger. Och en vägg glider upp och där är hon ju! Publiken skriker och flyger upp på fötter. ”Whitney! Där är Whitney!”

“I don’t know if I’m going to make it. But now I lift my head”, sjunger hon och jag sitter framför datorn och ler. För det låter ta mig sjutton helt fantastiskt igen. Inte som 22-åriga Whitney som sjunger Greatest love of all så att rutorna skallrar. Men som en 47-årig sångerska, där rösten mognat utan att förlora sin lyster. Så låter det. Kim Burrell, som står bredvid och backar upp med långa wail, hon ser ut som en beundrande elev bredvid den långa Whitney som på egen hand förvandlar kärlekssången till en glödande gospel. Aa, det är härligt. Inget är bättre än den på förhand uträknade som reser sig igen och igen. Jag håller fortsatt tummarna för henne.

För mig är soul- gospel- och hiphopmusiken alltid bäst. Så även om året till exempel bjudit på grymma skivor av Robyn (osannolikt kreativ person som skriver lysande poplåtar) och Esperanza Spalding (jazz med hjärta och själ och ett musikanteri i världsklass) så vill jag lyfta fram följande skivor. Lyssna på dessa skivor mina vänner!

Jazmine Sullivan: Love me back (Arista)
Jazmine Sullivan sjunger som en ung Mary J Blige med attityd och kraft, och hon skriver utmärkta låtar dessutom. Hon följer här upp debuten med en lika stark efterföljare, det som utmärker henne är ovanliga och välskrivna texter och rolig produktion (Missy Elliott, Salaam Remi, Ne-Yo).

Faith Evans: Something about Faith (E1 Music)
Har alltid gillat henne, hon levererar album efter album med jämn kvalitet, och detta hennes femte studioalbum är inget undantag. Här medverkar sångkollegor som Keyshia Cole och Kelly Price (den senare sjunger en fantastisk gospeltrio med Faith och gospelsångerskan Jessica Reedy: Troubled world). Snyggt, mycket hjärta, inte nydanande men det gör mig inget.

Cee-Lo Green: The Lady Killer (Elektra/Warner).
Cee-Lo Green har lämnat samarbetet med Danger Mouse och gruppen Gnarls Barkley för att satsa på att äntligen bli den där stora solostjärnan. Så han har tonat ner sina mer knäppa sidor och gjort en retro-doftande soulkaramell som jag faller platt för. Så är det! Världens bästa soultenor skäller dessutom ut musikbranschen i singeln Fuck you (som i och för sig också finns med på skivan i rumsren variant: Forget you, så han bryr sig uppenbarligen om vad skivbolaget tycker…).

Israel Houghton: Love God – Love People (Integrity/Naxos)
För gospelälskaren är detta nog årets album, inspelat i Abbey Road-studion i London. Med gäster som Kirk Franklin, Fred Hammond, Take 6, en engelsk gosskör, en symfoniorkester. Vilket himmelskt sväng! Och Houghton predikar oförtröttligt om vårt ansvar att ta hand om våra medmänniskor.

Gil Scott-Heron: I’m new here (Playground)
Hiphop-älskaren bör lyssna in “rappens gudfader”! Legenden Scott-Heron är mannen bakom politiskt laddade mästerverk som Revolution will not be televised. Idag är han mer reflekterande och ser tillbaka på sitt liv och vem han är. Bland annat berättar han om hur han uppfostrats av kvinnor – framför allt av sin starka mormor, som nu har ”åkt limousine till himlen”. Skivan är uppbyggd av ”spoken-word”-spår omväxlande med soulig blues. Notera att han är med på Kanye Wests nya också. Tidlös kille!

Mavis Staples You are not alone (Anti/Playground)
71-åriga Mavis har inte kroknat det minsta lilla. Hon samarbetar med Jeff Tweedy från Wilco och tillsammans gör de bluesig gospel som lyckas vara uråldrig och nutida samtidigt. Titelspåret är så vackert och övertygande, ”you are not alone” sjunger Mavis Staples och det är helt fantastiskt att höra Tweedys ord och världens mest erfarna gospelröst förklara för oss att det finns hopp i mörkret.

Kanye West: My beautiful dark twisted fantasy (Def Jam/Universal)
Har sedan skivsläppet försökt att formulera en recension på denna skiva. Ska fortsätta försöka! Men än så länge kan jag bara säga att han inte varit bättre sedan Graduation, att skivan är en djupdykning i Wests inre där vi möter hans ”demoner” (både hybris och självförakt) samtidigt som han betraktar och kommenterar samtiden till en musik som gör mig rakt av lycklig. Årets bästa skiva!!! Men lyssna nu då!!!

Det är 15 år sedan kören startade och under hela resan har de inspirerats av amerikanske gospelsångaren/körledaren/låtskrivaren Donald Lawrence. En fjäder i hatten för By Grace är förstås att Lawrence medverkar på ett spår (ett medley av hans sånger).

Skivan är inspelad live (i Radiohuset i Stockholm), men med en så tam publik att jag först tänkte att publikjublet var pålagt efteråt… Det är inte direkt en gospelkonsert med fullt pådrag vi får höra. Där är min enda invändning mot den här skivan – det känns lite för välpolerat. Men avslutande Worship medley (av Kurt Carr) är fin, i början bara med kören och deras ledare/pianist Daniel Stenbaek. Här visar By Grace att det räcker så. Rösterna och pianot räcker. Och fyra minuter in i den låten kommer ett sånt där underbart dynamiskt ”lyft”, först kommer en hammondorgel, sen hela kompet, allt stegras till riktigt jubel. Så ska gospel vara.

Jag har tyckt om deras tidigare skivor, Anna Christofferssons soulmättade röst har gett Steve Dobrogosz pianospel en extra nerv och glöd, som lovade gott inför denna skiva.

Men här funkar det inte. Den rökiga timbre som är Christofferssons signum blir i de här låtarna bara diffus och utan intensitet. Det är ju inte lätt att ge låtar som I have nothing eller Just the way you are något nytt, något som får dem att lyfta – de är ju redan så tydligt förknippade med Whitney Houston eller Billy Joel. Likadant blir de på de andra sångerna, utom möjligen på Heard it through the grapevine, där jag plötsligt förnimmer en egen vilja och äkta spelglädje hos duon. Samma sak med de tre egna låtarna som avslutar skivan – där väcks åter mitt intresse och jag lyssnar aktivt. Faktiskt – det är inte lätt att vara coverband, vilket den här skivan tydligt visar.

Men i år har jag inte riktigt fått feeling. I år känner jag mig fed up på julsångerna redan och börjar längta efter våren. Vad är detta?

Kanske är det radioprogrammets fel, där jag senaste veckorna ägnat mycket tid åt att leta upp lyssnarnas önskesånger och sätta ihop till en lagom julmustig blandning. Efter att ha gjort fyra–fem advents/julprogram är jag rejält trött på julklassiker och stråkorkestrar. Eller, och det är min nya tes, så är allt EMD:s fel. Jag vet exakt hur dom tänkte när dom skulle spela in en julskiva. ”Vi vill inte göra boy-band den här gången! Vi gör nåt finstämt, vi gör nåt klassiskt. Vi har faktiskt gått Adolf Fredrik och musikhögskola, vi kan sjunga”, sa de till varandra.

Resultatet, Välkommen hem,  är vare sig finstämt eller klassiskt, då tyvärr ingen av grabbarna är en Peter Mattei eller Malena Ernman (båda har kommit med fina julskivor i år). Karisman flödar inte direkt och sången blir tunn och blek. Fin och ren, men tunn. Och på omslaget står ändå tre boyband-killar och ser svårmodigt reklam-snygga ut. Och ja, jag vet att pengarna går till välgörande ändamål. Det hjälper inte. Deprimerande musik.

Jag letade julmusik på YouTube och hittade en duett med Nat King Cole och Faith Evans på O holy night. Vackraste julrösten (King Cole) möter en desperat wailande dito (Evans) och resultatet skräms på riktigt.

Mariah Careys första julskiva är ju en klassiker, kanske bästa plattan hon gjort. Men i år kom uppföljaren och den är verkligen, verkligen inte i närheten. Jag blir ledsen! Var är min julmusikstämning?!

Då ringer mamma (76) och säger att hon går igenom DN:s ”bästa julmusiken någonsin”-lista på Spotify. ”Där fanns mycket konstigt”, tycker hon, men hon säger också att hon upptäckt Shelby Lynnes nya julskiva, ”den vill jag ha”. Shelby Lynne, ja kanske lite countryvibbar kan återuppväcka min julmusikglädje?

Öppnar Spotify och  letar fram Luther Vandross gamla julskiva This is Christmas. Ahhh… Underbart ju. Och Sarah Dawn Finers nya julalbum innehåller en av de finaste sångerna att muntra upp livsmodet med när det tillfälligt sviktar. Hon sjunger duett med Louise Hoffsten i Sarah Bareilles Winter song. Det är omåttligt fint när två av Sveriges bästa röster frågar

Is love alive?
Is love alive?
Is love?

Nu ska jag lyssna på den vid kakelugnen och bara vara lugn. Julstämningen finns ändå där.

Jag gillar! Jag gillar mycket! Som sångerska är Esperanza Spalding suverän, hennes röst har en sopran-lätthet och självklar säkerhet när hon svingar sig över musikernas tätt svängande bakgrund (och hon själv är alltså både bakgrund och solist samtidigt, hela tiden).

Favorit är inledande Little fly, stilla och eftertänksam, den tangosvängande Wild is the wind (där hon verkligen visar temperament) den hetsiga Winter sun och kanske framför allt Jobim-covern Inutíl Paisagem, där hon sjunger i duett med nya  jazz-stjärnskottet Gretchen Parlato och enda instrumentet är kontrabasen och handklapp. Underbart.

Självklart är det Helen Sjöholms förtjänst också. Som texttolkare kan ingen matcha henne – hon sjunger texterna med den där märkligt klara och ljusa rösten där varje skiftning hörs. Jag vet vilken känsla hon vill uttrycka varje sekund. Och genom den här skivan upptäcker jag nya sånger av Billy Joel. Varje sår söker ett sår – så vacker, Barpianisten – där sången tillåts spricka och duktigheten släpper taget. Och kanske Kvinnan för dig kan vara ett lite giftigare svar på uttjatade BAO-hiten Du är min man? Men för mig är det de svenska texterna som lyfter låtarna framför allt, skivan blir till ett knippe berättelser. Bra så.

Ulrika Nätterdal har länge hörts som en av solisterna i Lutherska Missionskyrkans kör i Göteborg, med ett eget och unikt tilltal. När hon nu satsar på sina egna låtar (hon skriver texterna, för musiken står bl.a Johanna Fridolfsson och Magnus Granbom) blir det med en mix av visa och jazz, där texterna och Ulrikas röst lämnar det mest unika avtrycket. Hon är en berättare, med lika nära till fnissig humor och en slags vidöppen förundran över livet. Produktionen (Mattias Bylund) och arrangemangen är oklanderliga, det är lågmält och luftigt välspelat. Inget stör mitt öra, som hela tiden står vidöppet. Jag vill inte missa ett ord!

Jag bestämmer mig till slut för att jag tycker om Minnenas hus. Det är ju väldigt välspelat och välsvängande. Jag är dock fortfarande ambivalent till Ingmar Johánsson som jazzvokalist – han har ett ganska påfrestande vibrato i sin röst som han gärna fått hålla igen på. Men låtarna håller.