När den legendariske franske prästen abbé Pierre avled 94 år gammal måndagen den 22 januari 2007 tävlade landets ledande politiker, från höger till vänster, i att överglänsa varandra i sina hyllningar. ”Med abbé Pierres bortgång flaggar Frankrikes hjärta på halv stång”, kommenterade högerns huvudkandidat inför det då stundande presidentvalet, Nicolas Sarkozy, högtidligt. Med aningen tydligare politisk underton underströk Ségolène Royal, socialisternas kandidat, att ”abbé Pierres uthålliga vredesskri mot fattigdomen aldrig får tysta”.

Sist men inte minst tog presidenten själv till orda. Med den berörande allvarsamhet som Jacques Chirac som få andra politiker förmår uppbåda i sorgens stund uttryckte han sin ”oerhörda respekt” för abbéns livsverk och fortsatte: ”Med abbé Pierres bortgång har hela Frankrike träffats i hjärtat. Vi har förlorat en storslagen gestalt, ett samvete, en inkarnation av godheten. Abbé Pierre kommer för alltid att representera revoltens anda, revolten mot misär, lidande och orättvisa, liksom den kraft som ligger i solidariteten.” När abbé Pierre några dagar senare begravdes hölls mässan på ingen ringare plats än i Notre Dame, i närvaro av såväl president som regering, för att inte tala om de otaliga människor som kommit till katedralplatsen för att hylla den hädangångne prästen.

Ett minst sagt märkligt scenario kan man tycka, i detta Europas mest antiklerikala land där man så strikt skiljer mellan religion och politik och vårdar sin laïcité (”sekulär”, åtskillnad mellan stat och religion) som en helig nationalklenod. Och inte nog med att abbé Pierre var präst. Han var inte heller precis berömd för att hålla sig borta från politikens angelägenheter. När den åldersstigne och sedan ungdomen fysiskt bräcklige prästen i januari äntligen fick påbörja den ”storsemester” han så ofta uttryckt sin längtan efter hade han i mer än femtio års tid utgjort ett ständigt gissel för landets makthavare och sedan länge förlänats tillnamnet ”Guds uppviglingsman”.

Trots allt svagare hälsa – de sista åren led han av Parkinsons sjukdom – blandade han sig in i det sista i såväl utrikespolitiska som inrikespolitiska frågor. Under Gulfkriget skrev han brev till både George Bush och Saddam Hussein och under senare år kritiserade han häftigt George Bush den yngre för att fortsätta de avskyvärda korståg som Västerlandet redan skämt ut sig genom gång efter annan i historien. Än mer handgripligt var hans politiska agerande på hemmaplan, där han deltog i såväl hungerstrejker som husockupationer för att påverka alltifrån tveksamma domar till det som var hans livslånga hjärtefråga: de hemlösas situation.

Det bör i sammanhanget noteras att abbén – tvärtemot vad nämnda politikers lovord kan få en att tro – knappast var någon smidig och försynt person. Belysande är incidenten då han 2001 under högtidliga former mottog en utmärkelse från Hederslegionen ur Jacques Chiracs hand och inte kunde avhålla sig från att ställa frågan: ”Har ni någon gång, herr President, varit med vid en vräkning? Kanske skulle ni få tårar i ögonen vid åsynen av de föräldrar och barn som kastas ut på gatan? I vilket fall skulle ni säkerligen återvända till ert eget hem på kvällen med nya ögon, fast besluten om behovet av en ny politik.”

Till de med franska mått mätt mer osmidiga bedrifterna måste man nog också räkna abbé Pierres uppmaning till republiken att stryka de mer heroiska stroferna ur nationalsången Marseillaisen.

Dessa mindre smidiga bedrifter till trots åtnjöt abbé Pierre som redan antytts en närmast gränslös beundran av franska folket. När France Télévision, Frankrikes rikskanal, i början av 2000-talet anordnade en omröstning om historiens viktigaste fransman röstades abbé Pierre fram till historiens tredje viktigaste person, efter Charles de Gaulle och Marie Curie.

Vari står då rötterna till denna omåttliga popularitet att finna? Ett kort svar skulle lyda: i den franska motståndsrörelsen under andra världskriget. Det är i denna underjordiska rörelse som legenden föds, och som den tidigare kapucinermunken broder Philippe antar namnet ”abbé Pierre” som ett av många täcknamn. Men det finns en identitet som går än längre tillbaka i tiden. ”Broder Philippe” föds 1912 som Henri Grouès, det femte av åtta barn i en välbärgad familj i Lyon. När han som nittonåring väljer att avsäga sig sitt fadersarv och inträda i kapucinerorden, den strängaste grenen av franciskanerorden, handlar detta dock inte om något uppror mot sin borgerliga härkomst. Abbé Pierre skulle under hela sitt liv framhålla sina välgörenhetsivrande föräldrar som den förebild som avgjorde hans eget livsval.

Vid tiden för andra världskrigets utbrott har abbé Pierre sedan flera år tillbaka lämnat kapucinerorden för vad han själv uppfattar som ett ännu strängare kall: att verka bland de fattiga och utsatta utanför klostrets murar. Att detta kall inte var mindre krävande skulle krigsåren visa. En kväll i juli 1942, då en stor del av Frankrike är ockuperat och deportationen av judar når Grenoble där abbé Pierre nu är verksam som församlingspräst, knackar ett par förtvivlade judiska män på prästgården och ber om hjälp. Händelsen blir början på en intensiv verksamhet där abbé Pierre använder alla medel som står till buds – kloster, biktstolar, pastoral tystnadsplikt – för att gömma judar, förfalska identitetshandlingar och forsla såväl judar som motståndsmän över bergen till Schweiz.

När kriget är över är abbé Pierre likt övriga motståndsmän hjälteförklarad och förlänad ett slags oantastbarhet som han taktiskt kommer att dra nytta av i sin fortsatta livsgärning. Direkt efter freden övertalas han av några vänner från motståndsrörelsen att ställa upp som kandidat för Nationalförsamlingen. Även om den politiska karriär som följer blir relativt kortvarig – sex år – kommer den att ge honom värdefulla insikter om det politiska livets interna logik och likaledes en rad mycket betydelsefulla kontakter i maktens centrum.

Abbé Pierre tillsammans med Dalai Lama. Bild: tecfa.unige.ch

Det är mitt under denna pågående politiska karriär som abbé Pierre är med om ett nytt möte som kommer att bli startpunkten för ännu ett slags motståndsverksamhet. Han har vid denna tid slagit sig ner i ett förfallet men rymligt hus en bit utanför Paris. Den man vid namn George som i början av sommaren 1949 uppsöker abbé Pierre har just avtjänat ett tjugoårigt fängelsestraff efter att i sin ungdom ha dräpt sin far. Väl ute i friheten upptäcker han att det inte finns något liv som väntar honom och försöker begå självmord. Abbé Pierres, som man kan tycka, aningen osentimentala respons till den misslyckade självmordskandidaten lyder: ”Jag har inget att ge dig, och du har inget att förlora eftersom du ändå vill dö. Men du kan ge mig din hjälp för att hjälpa andra.” George flyttar in i det förfallna huset och grunden är lagd till det som kommer att bli abbé Pierres livsverk: Emmausrörelsen.

Huset, som abbé Pierre just döper till Emmaus – platsen där de som slutat hoppas möter hoppet – kommer snart att bli en uppsamlingsplats för allehanda människospillror. Fängelsekunder, drinkare och familjer som förblivit hemlösa sedan kriget samsas sida vid sida. Ibland går det våldsamt till, men den växande gemenskapen sammanhålls av den enande visionen att hjälpa andra att hjälpa. Denna grundidé som på många sätt går på tvärs med traditionell, paternalistisk välgörenhetsverksamhet är än idag ledstjärna för Emmausrörelsen.

Om det är som Emmausrörelsens grundare som abbé Pierre främst är känd internationellt, så är hans renommé i Frankrike som redan framkommit av betydligt vidare karaktär. Ända sedan vintern 1954 då abbé Pierre i ett berömt radiotal uppmanade sina landsmän att sluta blunda för de hemlösa som frös ihjäl på gatorna – ett tal som resulterade i en massiv hjälpinsats från folket och en kursomvändning från politikernas håll – har han förblivit landets främste alternativa politiker, de ”röstlösas röst”, eller med tidningen Libérations ord: un saint emmerdeur.

Detta sista, svåröversättbara epitet – ”en helig krångelmakare” eller ”djävulskapare” är väl så nära man kommer – är kanske den allra mest träffande beteckningen. Abbé Pierre förblev under hela sitt långa liv prästkallet trogen och var in i det sista en djupt from man. Men han visste att använda denna världens medel i det andligas tjänst. Efter åren i Nationalförsamlingen använde han sina politiska kontakter för att driva fram reformer i bostadspolitiken och för att få tillgång till media. När han väl fick tillgång till media använde han sin röst för att kalla på bistånd till de hemlösa, eller, som när han 1952 medverkar i ”Kvitt eller dubbelt”, för att håva in 260 000 francs till den unga Emmausrörelsen.

Sist men inte minst skulle han göra bruk av den oantastbara status han förlänats med redan som motståndsman och som bara växte sig starkare med åren. Effektiviteten lät sällan vänta på sig, såsom då han på sin åttioårsdag – vid ett första tillfälle – tilldelades en utmärkelse ur Hederslegionen, men avböjde att ta emot den så länge trehundra afrikanska familjer som i månader campat vid Vincenneskogen vägrades bostad. Inom tjugofyra timmar hade regeringen ordnat fram bostad åt familjerna.

Gestalten abbé Pierre ställer frågan om religion och politik på sin spets. Ska inte kyrkans folk ge kejsaren det som kejsaren tillhör och låta bli att lägga näsan i blöt i denna världens angelägenheter? Jag kommer i sammanhanget att tänka på förre moderatledaren Bo Lundgrens uppmaning (i DN hösten 2001) till KG Hammar att avgå sedan han uttalat sig kritiskt om bombningarna av Afghanistan. Även om långtifrån alla höll med Lundgren i sak representerar han en tämligen utbredd föreställning i Sverige, nämligen att kyrkan likt kungahuset ska vara politiskt neutral.

Detta är en minst sagt märklig uppfattning i ett av de länder som i modern tid varit sämst på att skilja religion och politik åt – i dålig mening. Så länge kyrkan vänligt assisterar statsmakten med pompa och ståt vid riksdagens öppnande eller kungafamiljens högtider har få något att invända. Men när kyrkan höjer den obekväma profetiska röst – de röstlösas röst – den sedan begynnelsen varit kallad att vara blir man förnärmad.

Kontrasten till Frankrike är här slående. Utan att skönmåla den ibland väl kategoriska franska åtskillnaden mellan kyrka och stat innebär denna en mycket tydlig markering att man inte är intresserad av religion som makt. Inte helt förvånande var även abbé Pierre en stark försvarare av den så kallade laicismen och framhöll kyrkans självförräderi i det ögonblick den lierar sig med makten och söker politiskt och ekonomiskt inflytande.

Men att försvara en sådan åtskillnad mellan kyrka och makt är en helt annan sak än att säga att det kristna evangeliet inte har – och alltid haft – radikala sociala konsekvenser. Återigen kommer jag att tänka på Bo Lundgrens upprördhet över att K G Hammar ”utnyttjade sitt ämbete för att driva vänsterpolitik” och hör som en replik den åldrade abbé Pierres ord: ”Man kallar mig ’vänster’, det där får mig att le. Höger, vänster, sånt där har jag aldrig förstått mig på. Jag försöker bara peka på verkligheten sådan den ser ut och visa på prioriteringarna.”

”Herre, när såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder?” Är inte detta vad allt handlar om?

Fakta: Emmausrörelsen
Emmausrörelsen startade i Frankrike efter andra världskriget med att abbé Pierre började att tillsammans med några hemlösa samla in kläder och lump. Huset som de använde kallade han för Emmaus, efter en plats i Bibeln, där några förtvivlade lärjungar fick se Jesus återuppstånden efter korsfästelsen. Abbé Pierres tolkning av händelsen var ”ett möte vari människorna får nytt hopp”. Abbé Pierres grundtanke var att man skulle hjälpa sig själv genom att hjälpa andra. Emmausrörelsen spred sig snabbt till fler platser i Frankrike och till resten av världen. Emmaus International har nu 400 medlemsgrupper i 38 länder. En del av dem har fortfarande den kristna tron som utgångspunkt, medan andra, som det svenska Emmaus Björkå, inte har någon anknytning till någon religion. Den internationella Emmausrörelsens valspråk är: ”Inte bara för att lindra nöd, utan också för att avskaffa nödens orsaker.”
I början av 1960-talet kom Emmausrörelsen till Sverige och 1965 slog sig ett par grupper ihop, köpte den nedlagda glasbruksbyn Björkå i Småland och bildade Emmaus Björkå. Efter några år började man stödja befrielserörelser i tredje världen som kämpade mot det koloniala förtrycket och för ett annorlunda samhälle.
Under åttiotalet fortsatte Emmaus Björkå att växa till att finnas i Malmö, utanför Svalöv, Växjö, Göteborg och Halmstad. 1989 bildades Praktisk Solidaritet tillsammans med fyra andra solidaritetsorganisationer: Emmaus Stockholm, Brödet & Fiskarna, Gävleborgs biståndsgrupp och Insamlingsgruppen Värmland.
www.emmausbjorka.se

(Artikeln har tidigare publicerats i Trots Allt.)

I kristna sammanhang stöter man emellanåt på den putslustiga uppställningen:

”Gud är död”
– Nietzsche
”Nietzsche är död”
– Gud

Vitsen är i sin banalitet värd att begrunda. De båda citaten vittnar snarast om mindre välgrundat önsketänkande – den fyrkantige ateisten som drömmer om Guds död och den lika fyrkantige teisten som önskar sig Nietzsches frånfälle. Desto intressantare är de undertecknade namnen. Som om Nietzsche och Gud – i högsta grad levande – just gått förbi och klottrat ner sina signaturer.

Tar man sig en snabb blick på den samtida filosofin upptäcker man nämligen just detta: Att såväl Nietzsche som Gud är ypperligt levande och närvarande. Det har helt enkelt gått mode i den gamle 1800-talsfilosofen, liksom det under senare år blivit alltmer populärt att åter sysselsätta sig med gudsfrågan. Dessutom tycks det råda ett märkligt samband mellan Nietzsches återkomst och Guds återkomst.

Känns det hela aningen rörigt? Vi tar och backar drygt hundra år, och beger oss till vårt grannland i söder. Vi finner där prästsonen Friedrich Nietzsche som mycket riktigt filosoferar kring Guds död. Eller för att vara mer exakt, om hur den moderna människan dödat Gud.

Nietzsche tog tempen på sin samtids kulturklimat. Men i ännu högre grad siade han om vad som komma skulle: 1900-talet, det århundrade då Gud dog i det västerländska medvetandet och kom att ersättas med en rad nya, sekulära ”gudar” – Förnuftet, Vetenskapen, Framsteget.

Men nu har vindarna alltså vänt. En ny generation filosofer – med namn som Jacques Derrida, Jean-Luc Marion, Gianni Vattimo och Eugenio Trìas – har tröttnat på Guds obefintlighet inom filosofin. I en aldrig sinande ström av böcker har dessa europeiska stjärnfilosofer på nytt börjat diskutera Gud, tron och religionen. Den gemensamma nämnaren, förutom begivenheten på religion, stavas Nietzsche.

Frågan är hur detta går ihop. Hur kan Nietzsche, förkunnaren av Guds död, vara till inspiration för filosofer som proklamerar Guds återkomst? Svaret måste sökas hos Nietzsche själv.

När Nietzsche raljerar över religionen – vilket han ofta och gärna gör – finns där alltid en dubbelhet. ”Gud är död” är aldrig Nietzsches sista ord. I ett sammanhang låter han exempelvis läsaren veta att det som utmärker honom och hans gelikar inte är att de inte längre finner någon Gud. Problemet är att de inte kan se något gudomligt i det som de flesta människor dyrkar som Gud.

I ett annat sammanhang antyder Nietzsche att den Gud han sökt vederlägga inte är Gud som sådan, utan blott ”moralguden”. Värt att notera är också att dessa kryptiska uttalanden går hand i hand med en svidande kritik av den kristna borgerligheten och dess hyckleri.

Den intressanta frågan blir mot denna bakgrund vilken Gud det är som dör i och med Nietzsches filosofi. Om Gud kan förklaras död, är det då verkligen Gud vi har att göra med? Svaret som många samtida filosofer ger är att den Gud Nietzsche förklarar död är just ”moralguden”.

Nietzsche gör helt enkelt teologin en tjänst, genom att han avslöjar hur Gud inom modern kristendom alltmer kommit att reduceras till en moralisk princip, till ett dött filosofiskt begrepp.

Det är här det verkligt spännande börjar. Oavsett Nietzsches egna avsikter (Nietzsche förblev djupt kritisk till den kristna religionen) öppnas med hans filosofi möjligheten att på nytt ställa frågan om Gud – om en Gud som inte på något enkelt sätt låter sig inskränkas till våra filosofiska begrepp och kategorier.

Detta är just vad många filosofer idag sysselsätter sig med, vilket förklarar såväl Guds som Nietzsches allestädes närvaro. Precis som man kan fråga sig vilken Gud det är som Nietzsche förklarar död, kan man dock fråga vilken Gud det är som nu gör come back inom den västerländska filosofin.

Aningen paradoxalt kan man säga – med 1600-talsfilosofen Blaise Pascals ord – att det handlar ”inte om filosofernas Gud, utan om Abrahams, Isaks och Jakobs Gud”. Om den moderna filosofin och teologin lagt ner stor möda på att formulera ett gudsbegrepp som i allt väsentligt rimmar med det mänskliga förnuftet, märks nu en strävan att låta Gud bli hörd på Guds villkor.

Men hur är detta möjligt? Kanske genom att inte vara alltför snabb med att pådyvla Gud våra definitioner och bestämningar. Genom att lyssna innan vi talar, genom att bli genomlysta innan vi tänder vår teologiska söklampa.

Det är inte förvånande att den mystika teologin utgör en viktig inspiration för de postmoderna filosofer som intresserar sig för gudsfrågan. Dionysios Areopagiten, Mäster Eckhart och Angelus Silesius är namn som ständigt återkommer.

Den viktiga insikt som dessa mystika tänkare förlänat oss är att Gud, för att vara Gud, måste vara en verklighet som överskrider alla våra begrepp och bestämningar. Så snart vi gör anspråk på att ha fångat Gud i en tjusig teologisk konstruktion, då kan vi vara säkra på att vi inte längre har med Gud att göra. Istället har vi gjort oss en begreppslig avgud – en idol. Eller med Nietzsches ord: vi har dödat Gud.

Den kritiska fråga man kan ställa till denna nygamla gudsförståelse – mystikens Gud i postmodern klädnad – är om Gud inte tenderar att bli väl avlägsen. En Gud bortom alla mänskliga ord och bilder, är det egentligen något annat än en filosofisk abstraktion?

Kritiken är befogad. Flera av de postmoderna gudsbrottarna snuddar ständigt vid den gräns där Guds annorlundaskap blir så totalt att varje kontaktyta mellan mänskligt och gudomligt försvinner.

Samtidigt vägs detta starkt apofatiska* drag upp av en mycket konkret sida. Hos nästan samtliga av de nämnda filosoferna förbinds de teologiska reflektionerna med en radikal etik eller praktik. Frågan om att tjäna och att älska Gud kan inte ställas bortom frågan om att tjäna och att älska den andra människan. Att vara troende handlar på motsvarande sätt inte så mycket om att bära på en uppsättning försanthållanden. Att tro är att i handling manifestera en skillnad i världen.

Detta är kanske det viktigaste vi har att lära av dessa filosofer. Inte minst i en tid då mycket av religionen kommit att handla om att ha ”rätt” tro, och att i namn av denna tro tillåta sig att trampa på dem som inte uppfyller kriterierna för denna tro.

”Det är inte en ’tro’ som skiljer ut den kristne: den kristne handlar, han skiljer ut sig genom ett annorlunda handlande”, skriver Nietzsche argt, apropå sin samtids dömande kristna. Kanske behöver man snudda vid den egg där Gud nästan dör för att denna insikt ska börja gro?

Fotnot: * apofatisk – den apofatiska (negativa) teologin menar att Gud bara kan beskrivas utifrån vad han inte är.

(Texten har tidigare publicerats i Trots Allt.)

- – - -

Our path is worn, our feet are poorly shod
We lift up our prayer against the odds
And fear the silence is the voice of God

Brutna ord av en bruten röst. Emmylou Harris smärtsamt vackra The pearl känns ovanligt vederkvickande denna gråa vinterdag. Men raderna är också välgörande, tänker jag för mig själv, i en tid då även andligheten tycks på god väg att inlemmas i den växande upplevelseindustrin. Andlighet som lite feel good, en sista utväg för att döva den där irriterande hungern som inte ger med sig trots vårt överflöd. Istället för att lyssna till hungerns tilltal.

Framåt kvällningen pallrar jag mig upp till Södra Teatern, som utannonserat en samtalskväll under rubriken ”Sex – en motorväg till Gud?”. (Vem kan motstå något sådant?) Teatern är välbesökt. Under nästan två timmar flyter samtalet på i intensiv ton. Men lite utöver det förväntade blir sagt. Både andlighet och sexualitet behandlas mest i termer av positiva upplevelser som berikar individen.

Enda gången samtalet verkligen bränner till är när frågan om huruvida Gud finns inom eller bortom oss själva kommer på tal. Konsensusen om att Gud är det jag upplever i mitt inre tycks total. Tills stämningen plötsligt bryts av en röst ur panelen som på bred, chosefri skånska konstaterar: ”När jag tittar in i mig själv ser jag bara ett stort mörker. Därför måste jag tro att Gud finns bortom mig själv, som ett Du.”

Väl hemma igen rullar jag igång Harrisplattan ännu en gång:

Sorrow is constant and the joys are brief
The seasons come and bring no sweet relief
Time is a brutal but a careless thief
Who takes our lot but leaves behind the grief

Bild: Rocky Schenck/Nonesuch

Varför finner jag denna svartsynta, karga andlighet så mycket mer tilltalande än allt tal om lyckorus och orgasmer – andliga som sexuella – som avlöser varandra?

Men varför raljera över en andlighet som söker harmoni och glädje? Kan inte människor få tillåtas vara lyckliga och harmoniska?

Man behöver dock inte vara misantrop eller utstuderad pessimist för att konstatera att livet allt som oftast inte är denna glammiga framgångssaga. Att andlighet många gånger utmärks av frånvaro av upplevelser, av tomhet rentutav. Eller att sexualiteten under långa perioder består i utebliven lust, i brist, eller varför inte kalla det vila? Var finns de berättelser, den teologi som bär denna sida av livet, av att vara människa?

När religion i allt högre grad kommer att definieras i termer av harmonibringande upplevelser, finns det då inte en fara att andlighet blir ytterligare en av alla saker vi ska vara bra på? Ytterligare ett projekt att förverkliga, vid sidan om den vältränade kroppen, det konceptinredda hemmet och den dyrköpta karriären?

Jag återvänder till Emmylou Harris igen. Kan det vara för att den ger utrymme åt tron, denna bristens eller blindhetens andlighet, som den blir tilltalande. För är det inte så att tron kräver ett visst mått av icke-seende för att kunna andas? När vi inte längre har de välpaketerade svaren, argumenten, bevisen, utan tvingas famla i mörkret – är det inte då vi lär oss att tro?

Min tanke går till Jesus möte med lärjungen Tomas, kallad Tvillingen, men mer känd som Tvivlaren. Tomas vill se Jesus sår för att kunna tro. Eller kanske snarare för att kunna veta, för att kunna vara säker. Men tro handlar just inte om säkerhet. ”Du tror därför att du har sett mig”, säger Jesus. ”Saliga de som inte har sett men tror ändå.”

So there’ll be no guiding light for you and me
We are not sailors lost out on the sea
We were always headed toward eternity
Hoping for a glimpse of Galilee

Tron närs av icke-seendet, bristen, frånvaron av säkra vägmärken. Samtidigt mynnar denna andlighet sällan ut i cynism eller förtvivlan. Det är inget riktningslöst irrande på ett bottenlöst hav vi möter. Hoppet finns alltid där till syvende och sist – om så bara en gnutta, en strimma av ljus som bär oss vidare på vår resa mot evigheten. Tro parat med hopp sålunda.

Och kärlek. Jag finner min sista pusselbit till varför denna karga andlighet, låt oss kalla den armodets andlighet, känns mer trovärdig än det mesta av vad som står till buds på den religiösa marknaden idag. Vi möter här en andlighet som fokuserar bort från mig själv och mina upplevelser. Därmed öppnas också en rymd upp för den andra människan.

Både inom och utanför kyrkans väggar tycks andlighet alltmer handla om att må bra. Vi köper oss dyra retreater och ger oss iväg på spännande pilgrimsresor på kontinenten (Santiago de Compostela smäller onekligen högre än Ibiza när man snackar semesterminnen). Inget ont om detta i sig. Men vart tog talet om andlighetens radikalt etiska kall vägen? Kallet att ge upp det egna självet för någon annan, oavsett vilka eventuella andliga kickar eller spektakulära erfarenheter det må ge mig?

Så lämnar även den akademiska teologin en del övrigt att önska. Backar man ett par decennier frodades intresset för den fattiga världens teologier. Teologier som tog Bibelns profetiska budskap på orden och omsatte det i praktik. Som påminde oss om att allt tal om ortodoxi, om att bevara den rena läran, bara blir tomt prat så länge det inte går hand i hand med ortopraxis – ett rent eller sant handlande.

Idag har befrielseteologin sedan länge gått ur modet. Istället flockas man runt kurser om mystik, ikoner och ökenfäder. Återigen – inget ont om detta i sig. Men det är problematiskt när det sker till priset av de teologier som alltjämt skrivs i den fattiga världen, den värld där teologi inte är en fråga om mode utan om att kämpa för bröd för dagen.

Vi har mycket att lära av dessa teologier som även de bär på ett slags armodets andlighet. Kanske är det så att det krävs en brist, en djupare hunger för att vi ska förmå sträcka oss utöver vårt eget andliga välbefinnande och se den andra människan i hennes utsatthet?

Timmen är sen och skivan har tystnat igen. Den gråa vinterdagen har sedan länge övergått i en gnistrande vinternatt. Jag trycker på playknappen och lyssnar en sista gång till den brutna rösten som framsjunger orden om livets armod och Guds tystnad.

Men varken armodet eller tystnaden får sista ordet. Det får istället hoppet. Hoppet om en kommande rättvisa. Hoppet om en framtida befrielse, en gryning vid den långa nattens slut.

Och i kraft av detta hopp ett trotsigt Halleluja. Lovad vare den Gud som hör de armas rop.

Like falling stars from the universe, we are hurled
Down through the long loneliness of the world
Until we behold the pain become the pearl
Cryin’ Allelujah, Allelujah
We cry Allelujah