På kvällen, i min loge, efter föreställningarna brukade jag skölja upp mina nylonstrumpbyxor. De höll passformen bättre då. Jag kramade ur dem och hängde upp dem på en galge. Tog mina saker, släckte lampan och gick därifrån.

En kväll, då jag kommit en bit på väg till tunnelbanan, kom jag på att jag glömt nåt i logen. Jag gick tillbaka. Då jag öppnade dörren hörde jag ett märkligt ljud. Det låt som att det var något som droppade …

Jag tände lampan och fick se vad det var. Strumpbyxorna. Självklart! De hängde där och droppade. Självklart. Men jag hade aldrig tidigare hört det. För jag hade alltid varit på väg hem vid det laget.

Vad händer i ett rum när man lämnat det?

Även ett rum i stillhet är ju inte oberört av tidens gång. Damm kommer till ro. Solen passerar burspråket. Äpplena ruttnar i fruktskålen. Kvalstren frodas i sängkläderna. Och fanéret på den där gamla asken du köpte i antikaffären bågnar allt mer.

Det finns en dikt av Bruno K Öijer, där han beskriver hur han på väg in i sin lägenhet stannar till, tvekar, blir stående ett tag med nyckeln i dörrlåset. Han får en känsla av att någon eller något befinner sig där inne. Och han ger detta främmande osynliga lite tid att komma i ordning innan han kliver in. Detta främmande osynliga …

Det finnas något romantiskt över tomma, liksom lämnade, rent av övergivna rum. Jag tänker på badpensionat vid havet off season. Havsbrisen som fläktar i de skira, vita gardinerna och rummen som andas minnen från en svunnen storhetstid.

Har ni tänkt på att det är något visst med hur sommarnöjen skildras på film. När det är dags att återvända och öppna upp för säsongen sveper någon in i rummet och slår upp fönsterluckorna på vid gavel. Dagsljuset faller in över golvet och alla möbler är begravda under vita lakan. Dessa vita lakan. Finns det nån människa som gör så? Idag? Eller, gjorde man verkligen så förr? Vad var det i så fall man skulle skydda möblerna från. Damm. Råttskit. Eller kanske det främmande osynliga … Som huserar där när inte vi är där.

Vad händer i ett rum då man lämnat det?

Min son gick och tränade Taekwondo för några år sen. Då fick de lära sig nåt som jag tror är genomgående för alla kampsporter. Med en speciell gest hälsar man på träningsrummet innan man går in. Och efteråt tackar man rummet med samma ritual. Rummet blir besjälat. Lite som ett kyrkorum. Det tilltalade mig.

Jag ser rummet. Rummet ser mig. Och jag får en förstärkt känsla av att finnas till.

(Krönikan har tidigare publicerats i Trots Allt.)

Det är en soldisig januaridag. Snön har smält bort och det knastrar av sand under mina fötter. Bilarna rör sig i sävlig takt och folk släntrar till och från, mellan kontor och lunchmöten. Allt pågår som vanligt runt omkring mig men jag förflyttas genom tid och rum.

Står vid ett fönster på Bastugatan och tittar febrilt längs trottoaren. Kommer hon inte snart? Hon sa sex och nu är hon snart sju. Det har hänt nåt, jag vet det. Min mamma har råkat ut för en olycka. Kanske död. Hon brukar vara sen, men hon lovade ju verkligen den här gången … Jag kämpar med tårarna. Kan inte slita mig från fönstret, kan inte göra någonting annat än bara stå där och titta och vänta. Så äntligen, en nyckel i låset och jag sväljer min oro och min ilska, än en gång.

Hörnet Rådmans–Svea. Är det här ditt sätt att säga mig nåt? Vad? Börjar känna mig löjlig. Hur länge ska jag stå här? Känner jag dig tillräckligt väl för att veta att du inte skulle göra så här medvetet? Om jag ger upp nu och sätter mig på tunnelbanan tillbaka till Södermalm kommer jag börja gråta. Barndomens övergivenhetskänsla har blottat sitt sorgsna tryne. Ligger och lurar i mellanrummen mellan mina andetag, i vacuumet i mitt huvud, i detta att ge upp och låtsas som om inget hänt, som om jag inte alls väntat, som om jag inte alls blivit bortglömd, som om jag inte fanns …

Nej, jag går och äter lunch själv. Jag ska njuta av maten och skriva. Jag ska använda den här upplevelsen till något kreativt.

Jag tror att du sover. Du har helt andra tider än jag. Du kan vakna mitt i natten och vara tvungen att gå upp och skriva och sen somnar du om framåt morgonen. En gång när vi skulle spela på en begravning höll du på att sova bort den fast den inte började förrän två. Jag tror att du ligger i din säng och inte har den blekaste aning om att jag just nu åker slalom mellan svarta hål av gammal sorg.

(Texten är tidigare publicerad i Trots Allt.)

När andra världskriget bröt ut flyttade hon ensam till Sverige. Hon fick jobb i en handskaffär och skickade hem pengar och mat till familjen uppe i Narvik. Det var hårda tider för alla. Tyskarna höll ryska krigsfångar för att bygga jernbanan, den långa tågrälsen som skulle förenkla transporterna över kalfjället.

Fångarna levde under enormt svåra förhållanden. Hårt arbete i sträng kyla med otillräckliga kläder, ofta med bara träskor på fötterna. De sov hopträngda i baracker och utfodrades med en liten skål tunn soppa om dagen. Utfodrades, en term man använder om djur, jag vet, men tyvärr passar det in här, bara alltför väl. Lägren var inhägnade av taggtråd och det var strängt förbjudet att vistas i närheten. Mormors mor trotsade dock alla lagar och förordningar. Hon smög dit så ofta hon kunde och kastade bröd, potatis och grönsaker över stängslet.

Sent en kväll då hon än en gång tagit mod till sig hörde hon en röst. En mager man kom emot henne på andra sidan taggtråden och viskade något på ryska. Han ville ge henne en gåva, tillverkad av vad han kunnat komma över i lägret. Aluminium från en kasserad kastrull och något halvt genomskinligt gulaktigt material som jag inte vet vad det är. På kanterna är ristat sirliga mönster.

1999 var jag med i en novellfilm om tiden för krigsslutet. Jag spelade en svensk Röda Korssyster som kom till Nordnorge för att ta hand om överlevande ryska krigsfångar. En dag då vi gick uppe på fjället mellan tagningarna fann vi vad som kan ha varit lämningarna från en lägerplats. Där fanns gamla rostiga kärl och skedar. Kastruller. En cirkel slöts. Kanske var det just här etuiet överlämnades den där lite kyliga sommarnatten.

Min mormor fick tyvärr aldrig se filmen färdig, men etuiet gick i arv till mig. Ibland tar jag fram det för att påminna mig om våra möjligheter, våra vägval. Att vi om och om igen måste välja sida. Om vikten av att ha civilkurage. Jag vet inte om han som tillverkade etuiet blev räddad. Kanske tillhörde han dem som var så svaga att de inte orkade överleva trots att kriget var slut.

Jag låter fingrarna löpa över de inristade blomrankorna längs kanten av etuiet och där, mitt på, finns också ett årtal. 1945. Vissa ting har nog mer själ än andra.

Tidigare publicerad i Trots Allt.