En tidig morgon rör sig ett fordon rakt ut mot ödemarken. Passagerarna rör sig över tre generationer; det är jag och min farfar. Destinationen är våra gemensamma rötter, vårt gemensamma ursprung.

Plötsligt slungas jag tillbaka in i samhällen och marker där min farfars far växte upp och sedermera min farfar såväl som min far. Vi pratar och farfar berättar om tider då de flesta tvingades vara mer eller mindre självförsörjande och där landsbygden var långt ifrån det som jag trampar omkring i idag; en öde slätt där en spöklik dimma ligger över sjön.

Fält och insjöar var fulla av liv och aktiviteter. Barnen gick över hagar och längs grusvägar för att komma till skolan. Bygder som dessa har inte förändrats, bara urholkats; det är rörande vackert då årstiderna rör sig över landet. Inne i skogen rinner bäckar tyst genom landskapet. Ett kyrktorn reser sig över gran och tall och pekar mot en orolig sky.

Under en promenad med min farfar längs en övergiven strand berättar han att det förr här låg kilometervis med timmer och att ångbåtar rörde sig i skytteltrafik över sjön, för att transportera timret till olika bygder och fabriker.

När jag besöker dessa trakter med min farfar fylls jag av någonting som får mitt livshjul att gnissla och tjuta. Plötsligt känns inte allt lika flyktigt. Det som tidigare rann förbi mig snabbt passerar nu långsamt som sirap och sätter spår, gör avtryck och förändrar mig på något obeskrivligt sätt. Jag får känslan av att jag påverkas av omgivningarna på ett sätt som står i kontrast till livet i storstaden, där det handlar om vara denna någon som påverkar. Ord som stress och krav känns lika avlägsna som höghus och avenyer.

Det ligger något vemodigt i att platser som för bara 60 år sedan sjöd av liv, idag ligger öde och slumrar i tidens oändliga obarmhärtiga mortel; bensinstationen, dansbanan och affären har krossats av kommersialismen och kapitalismens krafter.

Det här är vidder som ger liv, inte förbrukar det. Fält som formas när nordanvinden blåser igenom och inte hindrar dess framfart. Detta är landsbyggd som på ett diffust sätt och utan övertalningsmetoder gör att man anar något större i tillvaron. Genom att närma mig dessa ödetrakter, närmar jag mig kärnan i tillvaron, där urkrafter suger tag i skosulorna medan jag långsamt strövar över slätterna. Att låta vinden som insjön drar med sig passera genom mig får mig att känna mig närmre mitt jag. Min blick försvinner ut över sjön och vandrar slött från udde till brygga till stranden långt borta på andra sidan för att sedan vilande landa på våg efter våg efter våg.

Jag kräver inga korrekta svar, inga fakta som kan beskriva skeenden jag ser omkring mig. Ingen vetenskap som förklarar hur allt hänger ihop. Jag vill sitta på en sten och låta träd och växter, vatten och vind, berg och vidsträckta landskap vara mina medresenärer på livsresan. Jag vill förundras, förbryllas och uppfyllas. Inte förklaras.

Och där, mitt på en liten slätt där min farfars far en gång odlade mängder av jordgubbar för att sälja på torget, känner jag mig mer närvarande och hemma än jag någonsin gjort den senaste 15 åren. Där, i de kyliga luftmassorna som en tidig höst kan föra med sig, fick jag en svag känsla av hur våra liv angränsar till varandra på ett djupare sätt än att jag bara delar samma väggar med främlingarna i min hyresrätt.

Vad säger det egentligen att olika platser kan påverka mitt välbefinnande och hela mitt väsen på ett så markant sätt? Vad vittnar det om att bara för att släkt har bott och levt på ett visst sätt så känner jag mig engagerad och involverad, som om att det finns en vibrerande dragningskraft i luften. Mitt ursprung som härrör från dessa platser vill mig någonting liksom jag vill dessa vidder något. Vad våra samtal kommer att handla om återstår att se. Kanske kommer vi med drömmande blickar fantisera om hur landsbygden åter reser sig ur sin dvala och hur människor flyttar tillbaka och fyller detta oändliga slättland med liv.

_ _ _ _ _ _

Johan Sommevåg är musiker, låtskrivare och mångsysslare.

Under två veckor  i november 2010 fick sex städer besök av kvartetten Kattis Ahlström, Tomas Sjödin, Irma Schultz Keller och Magnus Sundell. Resultatet blev en rad utsålda kyrkor – drygt 2.500 människor kom till dessa både eftertänksamma och underhållande samtalskvällar. Responsen från dem som kom var mycket positiv och tidningen Dagen utnämnde turnén till ”årets publikmagnet”. Kvällarna betydde också mycket för de medverkande:

– I samtalet med Tomas tvingas jag höja blicken och leta efter en uppriktighet som inte bara är bekväm, säger Kattis. Något som får mig att tydligare se vad livet gör med oss människor – beroende på vem man möter på vägen och vilka vägar man väljer att ta.
– Irmas sätt att flyta in i samtalet med sin himmelska röst och fina texter är som en vattenkälla som fyller på med energi och livslust under kvällen. Vågar nog säga att i all sin enkelhet är detta är bland det roligaste jag gjort!

Tomas fyller i:
– Jag hade högt ställda förväntningar på höstens samtalsturné med Kattis, Irma och Magnus. Alla förväntningar överträffades. Samtalet växte kväll efter kväll och att det nu blir en fortsättning känns självklart och väldigt, väldigt roligt.

Programmet kan bäst beskrivas som en både eftertänksam och underhållande samtalskväll. Tomas Sjödin och Kattis Ahlström samtalar under ledning av Magnus Sundell. Samtalet rör sig kring livsval och livsväg, barndom och föräldraskap, yta och insida, arbete och privatliv, rädsla och mod, kärlek, tro och sökande efter mening. Irma Schultz Keller ramar in samtalet med sina sånger.

Under vårens mini-turné får följande platser besök:

8 MARS: Västerås – Ansgarskyrkan (Pettersbergsgatan 32)
9 MARS: Linköping – Missionskyrkan (Drottninggatan 22)
17 MARS: Stockholm – Immanuelskyrkan (Kungstensgatan 17)

Alla samlingar kl 19.00.

Biljetterna säljs via www.libris.se

Pris: 155 kr inkl serviceavgift

Försäljning av böcker, tidningar och skivor i samband med arrangemangen.

Arrangör: Libris förlag
Medarrangörer: De lokala kyrkorna & Studieförbundet Bilda

Det hårda livet bakom fängelsemurarna har blivit en allt viktigare del av trubaduren, kompositören och fängelseprästen Anders Caringers vardag. Hans uppdrag på Salbergaanstalten i Sala har inspirerat till en rad eftertänksamma, humoristiska och bitvis kritiska sångtexter, samlade på nya cd:n Eld.

Anders Caringer ger ut tre skivor i ett svep. Jord står för eftertankar genom livets skeden. Musiken är genomgående lugn. På Vatten ryms hans mer humoristiska och skojfriska sida. Och Eld får symbolisera det som kan förtära den intagne på anstalten – men ändå vara det inspirerande, glödande hoppet.

”Jag hoppas att Eld ska drabba många – både intagna, vårdare och folk i allmänhet. Det är mitt försök att sätta ord på fångarnas situation”, säger Anders Caringer. ”Jag har i många år varit intresserad av kriminalvårdsfrågor – vad vård och straff egentligen betyder. Och så alla vi som går omkring med våra inre fängelser”.

Hans personliga erfarenhet av livet bakom murarna kan tyckas vara en mild västanfläkt jämfört med straffen för Salbergas klientel. Han satt inne en månad i mitten av 70-talet, för totalvägran. Resultat då blev LP:n Cellstoff.

”Men ända sedan dess har jag sjungit för och samtalat med många intagna på fängelser och häkten runtom i landet. Och jag har mött mycket av igenkännandets glädje; någon utomstående har ändå förstått hur det kan vara på kåken.”

Det är enkelt, genuint och nära. Sångerna på Eld och Jord framför han på egen hand, men dubblerar ibland sin röst och sin gitarr. Till låtarna på Vatten har han hjälp av gitarristen Pietu Kaipainen och sångerskan Magdalena Olsson. Trippel-cd:n omfattar 50 låtar, varav ca 40 nyskrivna.

www.anders.caringer.dinstudio.se

Här nedan kan ni se och höra ett litet smakprov, där The Decemberists framför låten Down by the watertillsammans med Gillian Welch. Och det ekar en del av R.E.M. också!

Text: Martin Jönsson

Den som sett Winter’s bone glömmer den inte. Berättelsen om 16-åriga Ree Dolly, sensationellt spelad av Jennifer Lawrence, är lika gripande som överväldigande. En modern variant av Den sista färden, tyckte brittiska tidskriften Word, vilket är rätt träffande. Filmen har också gjort ett enastående segertåg sedan den premiärvisades på Sundance-festivalen i januari och där vann både det stora jurypriset och manuspriset. Den vann dubbelt vid Berlins filmfestival, dubbelt vid Gotham Awards och dubbelt i Seattles internationella filmfestival. Vid Stockholms filmfestival tilldelades filmen Bronshästen som bästa film. Dessutom vann den det internationella filmkritikerpriset och Jennifer Lawrence utsågs till bästa skådespelerska.

Lawrence är också nominerad till Golden Globe, som bästa skådespelerska – och har redan hyllats som det av både National Board of Review i USA och Washingtons filmkritiker. Winter’s bone fanns även med när American Film Institute för några veckor sedan listade 2010 års tio bästa filmer – och många lär bli förvånade om den eller Lawrence inte kommer att bli Oscars-nominerade, när de tillkännages om tre veckor.

Jennifer Lawrence som Ree Dolly i filmen ”Winter’s bone”.

För den som inte sett filmen kan Ree Dolly bäst presenteras via de första raderna om henne i Daniel Woodrells roman med samma namn – strålande översatt till svenska av Eva Johansson till En helvetes vinter (2008): ”Ree, en sextonårig brunett med mjölkvit hy och intensivt gröna ögon, stod bararmad i en fladdrande urblekt klänning och militärkängor, med ansiktet mot vinden och kinderna röda som om hon blivit örfilad.”

Bilden av henne sätts direkt, komplett med undertonen i hela berättelsen om tonåringen som tvingas ta hand om sina småsyskon, sin mentalsjuka mamma och lösa problemet med att hennes methamfetamin-tillverkande pappa har smitit från borgen och att de alla kommer att förlora huset om hon inte kan hitta honom.

När Woodrell började skriva om Ree Dolly trodde han att det var ytterligare en historia om en människa predestinerad till ett oåterkalleligt elände. Men utan att avslöja för mycket om berättelsen kan man konstatera att det inte blev fullt så svartvitt. Ju mer han skrev om henne, desto starkare växte hon fram ur sidorna, tills hon mer eller mindre bestämde sitt eget öde. Vilket Woodrell bara är glad för. ”Berättelserna måste kunna överraska mig. Ree gjorde det. Då blev det också en bra bok, inte bara ännu en story om folk som det går åt helvete för.”

Det blev mer än en bra bok: det blev en av de allra främsta amerikanska romanerna det senaste decenniet; hyllad av Mats Gellerfelt i SvD (14/8 2008), som beskrev händelseförloppet som ”djupt tragiskt, samtidigt humoristiskt skildrat. En djupdykning i mänskligt elände och ändå en studie i solidaritet och kärlek, där ljuspunkterna tänds som lyktor i snön”. Boken vann också Prix de la Mystère Critique i Frankrike 2008 och var finalnominerad i Los Angeles Times Book Prize.

Om man ska tala om Winter’s bone måste man därför börja med mannen som skrivit boken, vilken följdes extremt noga när Debra Granik och svenskättade Anne Rossellini förvandlade den till filmmanus. En av de få förändringarna de gjorde var att förvandla en av Rees bröder till en syster – och det var bara för att kunna använda ett barn som bor i det hus de filmade, i södra Missouri, för att göra det hela ännu mer autentiskt. Som Granik berättat: ”När vi skulle filma när hon lekte bad vi henne bara gå ut och göra det hon brukade göra, då blev det maximalt naturligt.”

Daniel Woodrell, vars roman ”Winter’s bone” blev till ”En helvetes vinter” på svenska.

När Dagens Nyheter i slutet av november skrev om Winter’s bone konstaterades att filmen ”bygger på en lokal författares roman”. Ja, så kan man uttrycka saken: Daniel Woodrell är onekligen från trakten: född i Springfield, men uppvuxen och numera bosatt i West Plains i Missouris Ozark-region. Men hans styrka är litterär snarare än lokal: samtliga hans senaste fem romaner har hamnat på New York Times årliga prestigelista över måste-läsning och han är både Pulitzer-belönad och unisont kritikerhyllad under mer än ett decennium. Tidskriften Esquire listade honom nyligen som ”ett av de genier som ger oss hopp 2010”.

Hos Daniel Woodrell finns samma kärva storytelling-urkraft som hos Cormac McCarthy, samma hemtamhet i tillvarons undervegetation som hos Larry Brown, samma egensinniga berättarnerv som hos Barry Hannah, en sparsmakad stilistisk finess och samtidigt ett genomgripande drag av det mest klassiska amerikanska dramat. Ja, vi pratar om William Faulkner, vars berättelser om Abner Snopes onekligen har sina ekon i Winter’s bone. Woodrell är nästan lika besatt av Faulkner som av Ernest Hemingway och kan tala hur länge som helst om det fiktiva Yoknapatawpha County och romaner som Det allra heligaste.

Men framför allt finns där ett språk som är alldeles eget. Charles Frazier, som skrev Cold Mountain, skrev efter att ha läst Gryningen kommer aldrig åter, att Woodrell ”slänger ur sig meningar som gör dig förbluffad”.

Han slänger naturligtvis inte ur sig dem. Utan slipar, skär och putsar, tills han uppnått en poetisk renhet i språket som är avskalat och rensat in till dess benhårda kärna, som en blandning av en Hemingway-novell och en mordballad av Johnny Cash.

Woodrell har ännu inte slagit igenom kommersiellt, även om han säljer lite mer för varje ny roman, utan beskriver sig med ett lånat citat av Dashiell Hammett som ”oförstörd av tidig framgång”. Han är, på gott och ont, en ”writer’s writer”, hyllad av dem som fascineras av hans förmåga att skapa karaktärer som kliver ut ur sidorna och av hans språk, som vässats så hårt mot tillvarons skarpaste kanter att det strimlar allt dödkött.

I hans böcker kallas hans hemstad för West Table, men det är en förklädnad. Släkten Dolly, som han haft med i flera av sina böcker, finns också på riktigt: den heter i verkligheten Collins och styr en stor del av den kriminella verksamheten, framför allt tillverkningen av methamfetamin i regionen.

West Plains är en sömnig avkrok mitt i Ozarkbergen med runt 10 000 invånare, några mil norr om gränsen till Arkansas, med en natur som ser mer sliten och avskavd än mäktig ut – vilket framgår även i filmen, inspelad i närheten. Om staden är känd för något är det som hemort för skådespelaren Dick van Dyke och countrystjärnan Porter Wagoner eller möjligen som tillfälligt tillhåll för kriminella kändisar som Ma Barker, Bröderna Young och Pretty Boy Floyd.

Men det är framför allt en del av det Amerika som blivit över, med utslagning i generationer och usla levnadsförhållanden. Mer än var femte invånare lever under existensminimum och med en vardagsbrottslighet som sedan länge blivit norm. Drogmissbruk, brutal kriminalitet, misshandel och alkoholism är stapelvaror i tillvaron i hela regionen. Analfabetismen, brukar Woodrell påpeka, är bara en generation bort och på väg tillbaka.

Men Woodrell blir kvar i trakten. Dels för att hans rötter finns här, med släktband till tiden före det amerikanska inbördeskriget, dels för att han här till slut hittade sin litterära identitet.

Woodrell föddes alltså här 1953. Föräldrarna flyttade dock runt under hans barndom, mestadels arbetslösa och på jakt efter tillfälliga jobb. Han gick på high school i Kansas City, men avskydde det och hamnade ofta i trubbel och när han hoppade av, som 17-åring, tyckte alla att det var en utmärkt idé att han tog värvning i Marinkåren, även om det innebar att han löpte risken att hamna i Vietnam.

Författarkarriären tog långsamt och stapplande form. Han debuterade först 33 år gammal med Under the bright lights och fick senare ett James Michener-stipendium vid universitetet i Iowa. I mitten av 90-talet återvände han till Ozarkbergen, som en del i researchen för romanen Give us a kiss, som han själv utnämnde till den första ”country noir”-romanen; en etikett som fastnat på hela hans författarskap.

Han började skriva boken i San Francisco, efter att han hamnat i en tung period av stiltje i sitt skrivande. Hans första romaner hade alla floppat och Woodrell själv tappade allt mer entusiasmen för dem för varje ny bok. Inbördeskrigsdramat Woe to live on, som började som en novell och sedan byggdes ut till en strålande dramatisering av krigets smutsbruna vardag i just Ozark-regionen, var han betydligt mer entusiastisk inför, men det var i princip ingen annan när den gavs ut. Det tog lång tid innan regissören Ang Lee och manusförfattaren James Schamus lyckades få den filmatiserad, som Ride with the devil: en mångfacetterad och skapligt lyckad filmberättelse, men ett totalt kommersiellt fiasko, trots Toby Maguire i huvudrollen.

Resan till hemtrakterna gav dock Woodrell idéer om att skriva på ett nytt sätt, om det han kände till bäst, med utgångspunkt i sin egen familjehistoria. Resultatet blev en nystart i karriären och att West Plains åter blev hans hem. Han och hustrun Katie Estill tog förskottet från förlaget och köpte ett billigt hus i utkanten av orten, ett stenkast från gården där hans mormorsmor växte upp.

Här har Woodrell hittat sin egen nisch som en av de stora skildrarna av förlorarnas USA: de som lever vid sidan av, de som är dömda att misslyckas – och de som trots allt försöker ta sig ut, med varierande framgång. Han skildrar dem osentimentalt och osminkat, men inte utan sympati och värme. Ree Dolly är det hittills bästa exemplet.

Just nu förbereder han lanseringen av sin nästa roman. Han skrev en stor del av ett nytt bokmanus direkt efter Winter’s bone, även det baserat på den kriminella Dolly-klanen, men kasserade det, besviken över att han börjat härma sin egen stil. När jag vid en intervju förra sommaren försökte pressa honom på vad det var som blev fel med bokmanuset hänvisade han bara till magkänslan. ”Normalt brukar det känns fysiskt i kroppen, någonstans vid sidan 28, att det här kommer att bli bra. Men jag bara skrev och skrev, förbi sidan 100, utan att känna något. Jag skrev reflexmässigt, men alldeles för mycket i gamla hjulspår.”

För att bryta mönstret satsade han i stället på att skriva noveller till antologier och tidskrifter. Dessa samlas i en antologi nästa år, men först kommer den nya boken, preliminärt i april. Romanen utspelar sig i samma trakt, men handlar inte om Dollys. ”Den är lite lösare i formerna än de senaste, med ett större persongalleri och ett lite mer bildrikt berättande. Den är vagt självbiografisk, men framför allt känns det som att jag börjar hitta en ny stil. Den borde hålla för ett par böcker till…”

När jag berättade för honom om utmärkelsen vid Stockholms filmfestival blev han väldigt glad, men utan att tappa sin realistiska grundsyn. ”Jag ska till Irland och Wales i vår, men tror inte jag blir bjuden till Sverige. Om inte filmen fullständigt välter era biografer.”

Vi får väl se.

Martin Jönsson är redaktionschef på Svenska Dagbladet. Han har tidigare skrivit om Daniel Woodrell i antologin ”Ny Noir” (2009). Delar av artikeln ovan är hämtade ur det antologikapitlet.

Texten har tidigare publicerats på ”Under strecket” i SvD.

* Text: Elisabet Sandberg  * Bild: Mikael M Johansson

– – – – –

Hösten glöder nu. Löven faller, blommorna faller, mörkret. Vi går längs med vattnet på Kungsholmen i Stockholm. I dag är solljuset bländande, himlen öppen men allt runtomkring oss drar sig tillbaka inför vintern.

Det är en tung tid för en del. Musikern Anna Stadling följer rörelsen, på hösten får hon vända inåt. Det är ingen slump att hennes nya skiva E4 mot norr kommer precis nu.

– Jag gillar allt med hösten. Jag gillar att få vara eftertänksam, att få vara i vila. Och det finns något vackert i att saker tar slut, för det kommer något annat efter. Vintern är inte för evigt. Det finns en väg genom, säger Anna Stadling.

Det är berättelserna om livet som hörs i sångerna. Anna Stadling sjunger i en singer-songwriter-tradition och hon är förtjust i americana, alltså den amerikanska folkmusiken, countryn. Men rösten, Anna Stadlings stämma är inte spröd och försiktig som hos många andra samtida kvinnliga sångare i samma genre. Hennes är stark.

– Jag tror att det finns en urkraft hos kvinnan. Tjejer behöver inte vara tillbakadragna. Jag tror också att berättelserna om livet blir starkare och starkare ju längre man lever. Och nu vågar jag sjunga om det som är svårt och som kanske inte är hippt och säljande och uttänkt. Jag vågar blotta mig.

Bild: Mikael M Johansson

Anna Stadling har fallit. I 25-årsåldern ifrågasatte hon allt det som hade varit självklart under uppväxten. Allt skulle falla. För hon ville skala bort det som hon hade fått med sig – gudstron som kom med baptistförsamlingen som hon tillhörde som barn, den person hon blivit i en familj delvis präglad av sjukdom. Fanns det något kvar av henne när allt det som präglat henne var borta? Fanns Gud kvar när församlingen, kyrkan, gudstjänsterna var borta? Vad fanns kvar?

I låten Precis som du sjunger Anna Stadling:

kom hit och lägg ditt trötta huvud här,
jag känner dig, jag ser ju hur det är
/…/
men se på mig,
jag är precis som du”

Trösten är i Anna Stadlings musik.

– När jag mådde dåligt föddes igenkänningen. Jag var vaken på nätterna och hade ångest. Jag har lätt att se om någon mår dåligt.

Anna Stadling dras till sångare med gråt i rösten. Bono i U2, Emmylou Harris, Johnny Cash. Hon vill gripas avmusiken och få den där hjärtesnurpen, som hon säger.

– Vi människor är likadana. Vi vet ingenting.Och det är så märkligt att vi ska dö. Att jag en dag är borta, samtidigt som allting fortgår. Det är obegripligt. De sångare som jag grips av har en livsnerv, de vet vad livet handlar om, de är engagerade i livet men döden finns som en ständig påminnelse hos dem.

Vi går på mjuk sand över en tom badstrand. Svänger tillbaka under Västerbron, underbetongen, vägen som brusar.

– Gud kan vara en tröst. Men jag vet inte vem Gud är. Samtidigt känner jag att jag är del i ett stort sammanhang. Jag tror att tillvaron är större än det här, än det som vi försöker greppa. Jag tänker mig att Gud är som en kärleksåder i tillvaron.

Anna Stadling saktar ner stegen. Hon är tagen av det självmord som medierna berättat om på morgonen. Av killen som visade sin död på en sajt på nätet.

Hur mår ett samhälle när unga tar sitt liv på det sättet – vad händer i Sverige, frågar hon sig flera gånger.

– Vad händer? Det är så svårt att bli sedd i dag. Det finns så många krav på hur vi ska vara. Jag har funderat så mycket på det där med ensamhet,hur det känns att aldrig vara okej. Det behövs så lite för att vi ska känna oss utanför, säger hon.

– Trycket är så hårt, jag känner det här i Stockholm. Jag flyr ofta härifrån, ut på landet, in i musiken.

Anna Stadling sjunger ibland i kyrkor, hon medverkade till exempel i She-mässan i Annedals församling i Göteborg med

musik av Emmylou Harris i våras. När det inte finns så många platser för musiker som vill säga något på allvar kan kyrkan vara en frizon.

–Det är mycket leka i kulturen, mycket show. I kyrkan blir det aldrig show.

(Texten har tidigare publicerats i Kyrkans Tidning.)

HUR I ALL VÄRLDEN HAMNADE JAG HÄR?
– ett samtal om livsval, villovägar och meningen med livet

Vasakyrkan Umeå Tisdag 9 november 19.00
Entré: 140 kr Förköp: Din Bok, tel 090-77 77 85

Missionskyrkan Uppsala Onsdag 10 november 19.00
Entré: 140 kr Förköp: Gospelbutiken, tel 018-60 10 18

Filadelfiakyrkan Örebro Torsdag 11 november 19.00
Entré: 140 kr Förköp: Din Bok, tel 019-18 61 51

Immanuelskyrkan Jönköping Tisdag 16 november 19.00
Entré: 140 kr Förköp: Nya Musik, tel 036-16 97 50

Saronkyrkan Göteborg Onsdag 17 november 19.00
Entré: 140 kr Förköp: Din Bok, tel 031-13 63 50

Västerkyrkan Lund Torsdag 18 november 19.00
Entré: 140 kr Förköp: Arken, tel 046-33 38 88

Arrangör: Libris Förlag i samarbete med Studieförbundet Bilda, Sensus, de lokala församlingarna och missionsbokhandlarna

Läs mer här.

Men nu är det alltså dags att för egen platta med egna låtar på svenska. Musiken kan kanske bäst beskrivas som en avskalad och varm svensk variant av americana. E4 mot norr har spelats in i Annas och maken Pecka Hammarstedts studio på Kungsholmen i Stockholm. Pecka har producerat tillsammans med Ola Gustafsson som båda också ingått i bandet tillsammans med Johan Persson, Andreas Nordell och Jerker Odelholm.

När det blev dags för mix tog Pecka kontakt med producenten och teknikern Tom Schick i New York som jobbat med artister som Norah Jones, Rufus Wainwright och Ryan Adams.

– Han tyckte om det vi hade gjort och ville väldigt gärna vara med oss i slutfasen, berättar Anna. Det var fantastiskt att åka över dit och jobba med honom. Han gav plattan det sound vi var ute efter.

Tillsammans med Pecka Hammarstedt och Ola Gustafsson ger sig nu Anna ut på turné med sina låtar. Än så länge är följande spelningar inbokade, men fler tillkommer:

6 november – Stadsteatern, Göteborg

13 november – Bryggarsalen, Stockholm

16 november – Sagateatern, Linköping

17 november – Babel, Malmö

20 november – Katalin, Uppsala

3 nov – Hagakyrkan, Göteborg

4 nov – Palladium, Malmö

6 nov – Clarion Hotel, Örebro

7 nov – Bryggarsalen, Stockholm

Support är Malmös stolthet Richard Lindgren.

Mary Gauthier (uttalas go-shay) är en av vår tids mest omtalade och hyllade singer/songwriters. På sitt nya hyllade CD The foundling berättar hon sin historia genom 13 besjälade, gripande och vackra sånger. Nu återvänder Mary Gauthier till Sverige för att på sitt oefterhärmliga sätt framföra sina sånger.

Mary Gauthier har med sina sex album med originalsånger och ett idogt turnerande världen över blivit en av americana-musikens stora affischnamn. Hennes skiva Mercy now från 2005 är idag en klassiker inom sin genre och har hyllats med placeringar på årsbästa listor och fantastiska recensioner i tidningar som LA Times och New York Post.

The foundling är Marys uppgörelse med det som mest format hennes person och musik. Skivans titel betyder ”Hittebarnet” på svenska och är producerad av Michael Timmins från Cowboy Junkies. Det är om att bli övergiven av sina föräldrar The foundling handlar. Och om att senare i livet söka upp sin biologiska mor och åter igen bli avvisad. Allting berättat utifrån ett maskrosbarns perspektiv där det finns en vägran att bli offer. Mary ber aldrig om medlidande utan ger istället genom sin totala ärlighet oss andra hopp och en känsla av meningsfullhet.

Mary Gauthier föddes i Baton Rouge, Louisiana för att genast överges av sin mor, växa upp på barnhem och bli bortadopterad vid två års ålder. Hon vantrivdes i sin nya familj och vid 15 års ålder stal hon sina adoptivföräldrars bil och rymde hemifrån.  Många år av missbruk och kriminalitet blandat med studier och arbete följde. Vid 35 års ålder plockade Mary upp gitarren och började skriva sånger som alltid tar ställning för de utsatta och de svaga och som alltid innehåller en bit av henne själv. Likt Bob Dylan, Neil Young och andra av hennes stora beundrare kommer Mary alltid ha något erbjuda våra liv genom sin musik och sitt berättande.

(Text från turnéarrangören Rootsy Live.)

Läs Magnus Sundells recension av The foundling här.