Så, i förra veckan, slog det mig att det kan jag ju faktiskt göra i alla fall. Åka till filmfestivalen alltså.

Årets tema var Den lyckade människan. Ett tema som först kändes som om det hånlog mig i ansiktet. Förra året hade jag någon form av position, kanske en form av makt i kraft av förläggarrollen. Jag hade ett arbete som många drömmer om. Nu har jag inte det, jag skulle åka upp som bara Henrika. Hon som blev av med jobbet. Hon som inte är så väldigt lyckad. Sedan insåg jag att temat och jag var bästa vänner. Syftet med temat var naturligtvis att syna myten; att skilja den yttre framgången från den inre. Och oerhört intressant: undersöka de mänskliga drivkrafter som skapar och upprätthåller destruktiva kollektiva beteenden. Att då inte upprätthålla den yttre framgångsmyten kändes rätt rätt.

Väl i Falun insåg jag att jag, förutom att inte behöva gå miste om sammanhang, inte heller hade förlorat relationer; jag blev varmt och rejält omkramad. Kramar som omfamnade inte min kropp utan snarare min själ. Min självkänsla. Jag finns kvar.

Bild ur Lukas Moodyssons film Mammut.

Den första film jag såg var Lukas Moodyssons Mammut. Diskussionen om den har jag skrivit om på Seglora Smedja, så den kan ni läsa här.

Här tänkte jag istället ägna mig åt lite genus- och vuxenanalys: eftersom män är de som har mest yttre framgång i vårt samhälle och eftersom manlighet och handlingskraft ofta förknippas, var det en sak som blev skärande tydligt i de filmer jag såg: Filmerna gestaltar ytterst få mogna män. Vilket tyvärr är med sanningen överensstämmande, för att citera Isobel Hadley-Kamptz. Män flyr in i brutala gängkonformiteter, löjliga irrelevanta faktadiskussioner, försöker med alla medel hävda sin överlägsenhet, med muskler, motorer, maktpositioner och röster. Men agera moget, det gör de inte. De bryter inte de negativa gruppmönstrena. De går aldrig mot gruppen. (Ja, det finns undantag. Men män som grupp.)

Detta var särskilt tydligt i den andra film jag såg, De ofrivilliga, av Ruben Östlund. I samtalspanelen efter filmen satt filmens producent Erik Hemmendorff, journalisten Isobel Hadley-Kamptz och psykologen Ylva Axelson. Filmen, vars exakt utmejslade dialoger, ovanliga kameravinklar och långa oklippta sekvenser var något för mig helt nytt, skapade en känsla just av ofrivilligt betraktande. Fem av varandra oberoende berättelser, som jag med Ylva Axelsons ord, skämdes för att behöva titta på. Människornas beteende, eller rättare frånvaron av aktiva handlingar, frånvaron av mod, medmänsklighet och civilkurage, gjorde dem skamliga. Isobel menade att det vi såg var revor i civilisationen; hur djuriskt vi beter oss så fort omständigheterna tillåter det. Hur vi förtrycker varandra och ger oss på varandra om gruppen är tillåtande och ingen säger ifrån.

En av berättelserna handlar om två gravt berusade blondinfjortisar. Den ena tuppar av. Den andra försöker först hjälpa henne, men vågar inte längre när killarna i gänget börjat ta kort med henne på och alla flyr och lämnar den avsvimmade flickan kvar när de hamnat i bråk med en vuxen vars bil bucklats av en förbiflygande ölburk. I övrigt handlar berättelserna om ofrivilligt kuksugande som inte avbryter den pågående killgängsåterträffen, en raket i ögat som inte avbryter den pågående festen, ett slag mot en elev som inte leder till att läraren stängs av bums, en förryckt busschaufför som inte polisanmäls. Därför att (nästan) ingen säger ifrån.

Ylva Axelsons resonemang om att filmen handlar just om skam hjälpte mig stå ut med att ha sett den. Som hon sade: vi har svårt, väldigt svårt att bita huvudet av skam. Och gör vi det inte direkt, blir det nästintill omöjligt att bryta. Vi har då redan hunnit bli medskyldiga till den skam som bränner i oss alla som är del av den skamliga situationen.

Bild ur Ruben Östlunds film De ofrivilliga.

Men det som var värst i båda filmupplevelserna och i båda de panelsamtal jag fick följa: Barnens utsatthet. Vi lägger skammen på dem som är svaga, på dem som inte kan värja sig. Vi skäller neråt. Vi kränker barn. Och vuxna som inte kan visa barn hur man lär sig stå ut med skam och hur man bryter skam, vuxna som inte visar barn på den sunda skammen av att ha gått över en gräns tillskillnad från att bli skammad av någon annan och kunna sätta stopp för det, är inte goda vuxna. Och de barn som växer upp i denna intighet av icke-vuxna får svårt att bli hela, goda, människor som mår bra och förmår göra goda val.

Så den centrala frågan för mig efter en dag på filmfestivalen formulerades av Maria Lundqvist, skådespelerskan, efter filmen Mammut: Vad gör vi mot våra barn? Anna Kåver, psykologen och författaren, var inne på samma ämne: Dagens barn och ungdomar lever i ett helvete (hon arbetar med självmordsbenägna tretton-fjortonåringar); de har ärvt vår ambivalens kring hur vi ska leva vårt liv, men den är långt större för dem. Valen är fler för dem, frånvaron av närvarande ideal också. Som Ellen säger till sin dotter Jackie i en av de första scenerna i Mammut: ”Du kan bli precis vad du vill, älskling.” Den föreställningen får hon. Men hon får inga som helst verktyg för att göra sina val. Bara en massa frånvaro.

Se trailern för filmen De ofrivilliga:

Därför läser jag också gärna sådana böcker: Böcker med personer som är mänskliga och lätta att älska, som är fulla av brister. I påskhelgen har jag läst två sådana böcker. Skärtorsdagen inledde jag med Maja Lundgrens Mäktig tussilago. (Jag är så imponerad att jag inte törs göra en vanlig recension av boken – jag tror mig inte förstå ens hälften).  I Mäktig tussilago får vi följa Oskar Riktelius psykos genom hans psykotiska samtal med sin psykiater. Psykiatern, som också framstår som djupt sympatisk, försöker få Oskar att komma ihåg och berätta om den middag som föranledde hans sammanbrott. Innan middagen var Oskar en doktorerande hemmapappa med två småbarn som levde jämställt och röstade vänster. Bodde på Söder. I flera delar av hans liv verkade de så kallade skarvarna inte passa ihop. Högborgerlig bakgrund – umgås i kulturvänstern på Södermalm. Fru med monetära ambitioner – universitetsanställd/hemmapappa. Faderns förväntningar – Oskars icke-revolt. I stycke för stycke växlar perspektivet mellan middagen, det som föregått middagen, samtalet med psykiatern och fragment från Oskars uppväxt. Långsamt växer förståelsen fram av hur psykosen kunde komma, och vad som faktiskt hände.

Språket i den här boken är fantastiskt. Jag läste faktiskt boken tre gånger i rad – direkt efter varandra. Det har jag inte gjort med någon enda bok sedan Röda Nejlikan. Dess uppbyggnad blev bara bättre för varje läsning. Den är – mästerlig. Jag tror att psykospratet sker på hexameter. Vissa scener är helt oförglömliga. Nästa gång jag hamnar på en middag med kulturvänstern ska jag testa frasen: Döden är en social konstruktion. Och många fler.

Brister är också det som kännetecknar huvudpersonerna i den helt enkelt förtjusande Vänta, blinka av Gunnhild Øyehaug, som kom ut i Norge 2008 och har överlastats med debutantpriser. Den tog jag tag i på påskdagskvällen. Och läste hela annandagen. Bokens huvudpersoner finns i Bergen, Oslo, Stockholm och Köpenhamn och har alla någon form av anknytning till litteratur eller litteraturvetenskap. Dante/Beatrice spelar en central roll. Paul de Man pekar finger. PJ Harveys musik är återkommande. Huvudpersonerna, unga och medelålders om vartannat, längtar alla efter kärleken, eller stöter bort den kärlek de får. Precis som det är i livet. Det är ju sällan optimal match, eller hur? Och just i skenet av kärleksbekymmer, nagelfar vi våra brister kanske allra hårdast. Om vi bara kunde ändra på det … och det … och det … så skulle Han/Hon älska oss. Naturligtvis vet vi att det inte är så det fungerar, ändå kan vi inte låta bli att tänka tanken, när vi står där, förlorade inför möjligheten att aldrig få det Ouppnåeliga: Kärleken Från Rätt Person.

Kärlekstemat kan verka banalt, men denna pärla till roman är långt ifrån banal. Eftersom längtan efter kärlek driver människan in i djupa existentiella funderingar, på samma gång fundamentala och banala. Vem är jag och varför finns vi? Till vad nytta? Vad är meningen? exakt samtidigt som Hur ser jag ut? Den är skriven med en till synes lätt penna. Stilen är driven. Lättillgänglig. Jag kan riktigt se för mig hur roligt författaren-litteraturvetaren  Øyehaug måste ha haft när hon skrev denna bok. Jag vill också! Kunna!

Och märkligast av allt efter denna störtdykning i ofullkomliga människors sorgliga levnadsöden: Jag känner mig riktigt upplivad. Av identifikationen, av de ömsinta skildringarna och inte minst av så skickliga pennor.

Jag vill inte avslöja för mycket av pjäsen, eftersom den inte har haft premiär ännu. Inte heller vill jag bedöma eller recensera uppsättningen; de jobbar ju fortfarande med den, även om den kändes väldigt färdig för mitt otränade öga. Historien är i alla fall mycket spännande, skådespelarna är lysande och det var oerhört intressant att få se vad som händer med en pjäs i utveckling. Jag läste manus i januari första gången och mycket hade ändrats – och förändras av att gestaltas på en scen!

Så mycket kan jag säga som att pjäsen panorerar storpolitiken i Mellanöstern på ett mycket handgripligt, överskådligt och dramatiskt sätt. En crash course för den som vill förstå alla sidors synpunkter i den konflikt som skulle kunna utlösa ett världskrig, men som redan nu har gjort miljoner människor till flyktingar i flera generationer och som dödar och raserar och dödar. Gå och se den!

Hon är rasande skicklig, Eva Bergman.

Och jag har rasande tur som har fått titta in i processen.

Egentligen har jag lite svårt för opera. Mest för att jag inte är så tränad på det – jag kan liksom inte ”läsa av” föreställningen och förstå den, i alla fall inte utan en massa förklaringar från programblad, recensioner och initierade människor. Jag hamnade på denna föreställning av det enkla skälet att min mor fått i 70-årspresent av sin kusin att ta med man och barn och gå och se den. Det är jag väldigt tacksam för. Annars skulle jag aldrig få några nya intryck –  om jag bara gick på sådant jag vet att jag kommer förstå, menar jag. (Sedan var detta en talopera, så det var inte så svårt).

Silversjön är skriven av Kurt Weill och Georg Kaiser, i Tyskland på 1930-talet. Strax därefter var Gestapo Weill på spåren och han fick gå i landsflykt. I programbladet står det att det är en pjäs om skuld, försoning och klasskillnader. Det bådade gott, tyckte jag, och mina spirande förhoppningar kom inte heller på skam. Handlingen är i korthet följande: Severin och hans vänner är arbetslösa, medellösa och hungriga. De stjäl mat i en livsmedelsbutik och blir jagade av två poliser. Den ene, Olim, skjuter Severin i benet. Severin hamnar på sjukhus. När Olim inser att det enda Severin stulit är en ananas, drabbas han av samvetsförebråelser. Strax därefter vinner han högsta vinsten i ett lotteri (varför är det alltid så enkelt, så tydligt på scen? Varför inte i verkliga livet?), lämnar polisyrket och för att försona den synd han tycker att han har begått mot Severin köper han ett slott med tillhörande husföreståndarinna, där han vårdar och göder Severin, i förhoppningen av Severin ska bli lycklig och att hans skuld därmed ska utraderas.

Men Severin är hatisk av hämndlystnad mot den polis som sköt honom för en usel ananas, ovetande om att denne är Olim. Båda är alltså fångar i sina egna tvångsföreställningar av samma händelse, till det yttre gestaltad av slottet och de identiska slottsherrekläderna. Så småningom uppdagas sanningen, och efter en del förvecklingar hamnar slottet i husfruns händer, Severin och Olim, befriade från sina tvångsföreställningar om skuld respektive hämnd, försonas och vandrar mot vad de tror ska bli deras undergång. Vädrets makter fryser den sjö där de tänkt drunkna till is, de finner att vägen bär, och vandrar vidare tillsammans, mot nya möjligheter.

För mig, som ofta utgår från att det mesta antagligen är mitt fel på ett eller annat sätt, var skuldtemat oerhört intressant. Hur skulden uppstår som idé hos oss, hur den förslavar, hur omöjligt det känns att bli av med den, och hur den plötsligt, utan att vi själva ingriper, kan upplösas av att vi ser den utlösande händelsen i en annan dager. Inte minst den kollektiva skulden av att vara född till bättre villkor, tänkte jag på. Och hur svårt det är att enskilt gå in och sona den kollektiva skulden; hur komplicerat det kan bli. Och hur försoning befriar oss. Vi letar fåfängt och hopplöst efter förlåtelsen hos den andre; men ibland är det omöjligt. Oavsett måste vi hitta försoningen i oss själva, befria oss själva.

Scenografin är gjord av Peter Lundkvist, en stålkonstruktion i tre våningar, med sex filmdukar, som förde mina tankar till futurism och dåtidens  tilltro till ingenjörskonst. Mycket snyggt. Och koreografin, regin, kroppsspråket är magiskt. Torkel Petersson är akrobatiskt spattig. Jag associerar till en spratteldocka och tolkar det som att Olim är slav under skulden och därför rör sig så ryckigt. En annan möjlig tolkning är att Olim blir så där spattig av att springa omkring på ett slott, nästan utklädd, och spela slottsherre. Men överhuvudtaget gungar ensembeln i takt med musiken (jag sitter fortfarande här och gungar).

Sedan, till sist: Vad bra det blir med en skådespelare bland operasångare! Torkel Petersson hann väl ha 25 olika uttryck medan de övriga medspelarna hann med ett. Det är helt enkelt skillnad på skådespelare och operasångare, de uttrycker sig på olika sätt. Och för mig, som inte är så bra på opera, men något av en mästare på att försöka tolka ansiktsuttryck, var hans skådespeleri den stora behållningen.

Sedan sjöng han vackert också. Baryton, heter det tydligen.

Summa summarum: Snyggare förkroppsligande av skulden har jag väl aldrig sett.

Vän av ordning kanske undrar varför jag i så fall satt mig i en familjesituation med en man som älskar bakgrundsljud från radio, musik och TV:n (Nu: OS. Ljudet av sportkommentarer får mig att vilja springa rakt ut i vinternatten, långt bort) och fyra bullriga barn. (Det enkla svaret är att jag inte visste att de skulle låta så mycket. Jag såg det liksom i stillbildsfoton framför mig, inte ljudsatt.)

På ett djupare plan kan man ju undra hur det står till med närheten? Bra tack, tror jag. (Annars skaffar man väl inte fyra barn på fem år, och ammar konstant under tiden? Ljudet av amning är dessutom helt ljuvligt.).

Nej, jag tror det handlar om två saker:

Det första är att jag har fått det jag längtade efter, en stor familj. Ett Maslowskt behov är mättat. Det är till och med övermättat. Alltså slår det över – jag vill vara själv. Efter tre intensiva dygn med lilleman sjuk i öroninflammation vill huden vila från kontakt, rösten slippa användas och tankarna irra omkring helt fritt utan att formulera sig i uttalade meningar. Hela jaget längtar efter ett fysiskt tomt rum att få finnas i.

Det andra hänger ihop med det första: jag längtar efter en djupare kontakt med mitt inre (Tror jag, jag har ju inte varit där ordentligt, jag kanske blir besviken). Jag kan inte koncentrera mig och vandra inåt när jag blir avbruten hela tiden. Hade jag inte de yttre kontakterna och den större gemenskapen som ett skyddande skal runt mig, skulle jag nog inte våga gå inåt. (Inte vilja heller, jag skulle ha fullt upp med att rusa runt efter någon att dela mitt liv med). Men nu längtar jag dit, efter att grunda mig; nå stillhet, närhet, frid, mol allena.

Det finns en tredje sak: Jag går igång på folk. Jag blir hög av givande relationer. Enda sättet att komma ner i varv är att vara ensam, timvis. Inte utsätta sig för kicken.

Ensamhet skulle förtära mig.

Men självsamheten balanserar mig. Balsamerar mig.

Låt mig nu slå fast att denna recension kommer vara synnerligen vinklad. När jag recenserar böcker tar jag mig vanligen friheten att beskriva min läsupplevelse, mina associationer och min förförståelse – fullt medveten  om att det kanske inte gäller någon annan läsare. Men det känns ärligare – och det blir roligare att skriva (och här på Indrag får vi ju skriva hur vi vill). Så är fallet även denna gång.

För det första är Stefan Helgesson en av mina husgudar. Det han inte kan om världslitteraturen behöver jag inte veta. För det andra är han magiskt bra på att rita och den teckning som jag fick av honom av en hästflock i galopp, som elvaåring, har jag fortfarande kvar. För det tredje älskar jag hans sätt att skriva – hans prosa är glasklar, skör, och ändå fragmentarisk. I början på 1980-talet bodde vi under en period samtidigt i Mozambique. Han som 15-årig missionärsson på ett prästseminarium i Ricatla, jag i Maputo, huvudstaden, som dotter till en biståndsarbetare på ambassaden. Titeln Leve fortsättarna är en översättning av ett slagord som var målat på alla murar och väggar i Maputo: ”Viva os continuadores”. Det var republikens centrala budskap – kampen är inte över i och med självständigheten. La luta continua.

Leve fortsättarna utspelar sig i Mozambique – men det nämns inte att det är Mozambique och det spelar ingen roll, för det han skildrar är landoberoende. Men för mig är lånen av verklighet så många att jag börjar läsa boken helt biografiskt – för att leta rätt på allt jag upplever som sanning och försöka utröna vem som är vem i boken. Vem är min far? Min mor – är det hon? Var är Stefans far? Min skola. Affären. Hotellpoolen. Åh, den långa verandan! Är jag med? (Nej.) Det är helt underbart att få läsa om ett par år i min barndom som fortfarande har ett avgörande inflytande på mina värderingar och intressen. Särskilt som Stefan minns tiden och landet så mycket bättre än vad jag själv gör, även om det inte är någon dokumentär skildring av Mozambique vid den tiden. Ibland undrar jag – kan någon annan förstå det här fullt ut? Som när han skriver om acaciornas rasslande frökapslar. Förstår ni då? Hur stora de var? Avlånga, runda, lite skrovliga, med en särskild trädlukt. Hur bra de var att leka med? Och hur ont det gjorde om man råkade få en i skallen? Förstår ni hur det kommer sig att sopsäckar fortfarande får mig att tänka på grönsaksmarknaden i Maputo? Den intensiva doften av rutten frukt. Och de hesa rösterna på ett oförståeligt språk, som mumlade utanför fönstret långt in på natten, röster som vaggade mig till sömns. Kan ni höra dem? Jag tror att ni kan förstå någonting av det. Miljöbeskrivningarna är genomarbetade och målar upp det socialistiska, banditplågade Afrika vid 80-talets början med tydliga men skissartade penndrag (precis som på min hästteckning, faktiskt). Det är lätt att fylla i färgerna själv. Den gula sanden, den röda jorden, den rosa kvällshimlen. Alla nyanser av grönt. Dieselångorna.

Men det spelar så klart ingen roll egentligen. Och så småningom släpper jag helt den biografiska läsningen och går upp i den historia han så skickligt har vävt ihop. Han har hittat en alldeles egen teknik för att förflytta sig mellan de olika tidsplanen. Först är det lite förvirrande, men det är konsekvent genomfört och därför inte särskilt svårt att komma in i. Så småningom kommer också dagboksfragment in i texten och den blir mer litterärt experimenterande. Greppet bidrar till skildringen av den totala kollapsen. Läs boken som en minnesbok över 1970-talets idealism. Eller som  en berättelse om några av de absolut svåraste åren i en ung afrikansk republiks historia. Eller som en skildring av omöjligheten att kunna göra någon nytta i ett land som man inte förstår. Eller som en ömsint skildring av solidaritet, som den faktiskt ser ut. Eller om hur ett psykiskt sammanbrott kan märka en människa för livet.

Bara ni läser den.

Jag slukade dock hans romaner. Fru Björks öden och äventyr innehåller passager som fortfarande, fast det är över tio år sedan jag läste den, är mycket levande för mig. Hans skildring av Annas vankelmod i sitt radhusäktenskap i ”Så går en dag …, är skrämmande bra. Skildringen av offermormor från helvetet  som dödar julafton är bland det mest kusligt träffsäkra jag läst. Han är helt enkelt en lysande skildrare av ångest och av utanförskap. Föreställningen Trafikplats Glädjen innehåller såväl ångest som utanförskap. Ändå går den inte under huden på mig, på samma sätt som hans texter. Varför? Kanske är han för professionell. Det är välrepeterat och typiskt Gardell-tillgjort – och kanske just därför med för mycket distans för min smak. Skämten är väl inrepeterade, men ska väl verka spontana. I mötet och i dialog med publiken verkar han dock ibland släppa på den hårda ytan – och då blir det också mer hjärta och närvaro.

Bäst fångar han mig när han driver med sig själv i nutid – ålderskrisen, gubbfläsket. När han bjuder på sitt bröstdaller skrattar jag ända ner i min egen rumpnoja. Flera av sidoberättelserna är i sig underbara analyser av vår samtid; hur vi frivilligt ger upp vår integritet via ICA-kortet, nedladdningar och sociala medier. Och ändå påstår oss värna om den.

Den berättelse han framför, med många roliga utvikningar och sidospår, handlar om hans ganska ensamma uppväxt i Enebyberg, hans utanförskap, och hans ångest över såväl vardagliga företeelser (som att klippa sönder en Kalle Anka-tidning för att skicka in talongen), ren mobbning på fotbollsplanen, och att inte bli bjuden på kalasen, inte få vara med i ryska posten, inte få dansa tryckare, inte kunna fråga chans. Där borde identifikationen slå till med full kraft i mig. Men det gör den inte. I mig är helvetet under barndomsåren ett öppet sår. I Gardell verkar det vara material till en föreställning. Hur det är i verkligheten vet jag förstås inget om, men framförandet säger inget om den lille sluddrande pojkens ledsenhet över hur det blev. Ibland kommer jag att tänka på Kalle Anka-figuren. Det blir mest någon vars misslyckanden man skrattar åt. Som om det inte är på riktigt. Men det var väl på riktigt? Eller?

Skildringen av hans mors sorg i den uppenbarligen dramatiska skilsmässan, får mig att tänka just på Fru Björk, som berörde mig så mycket. Gardell blir stilla på den tomma scenen, slår sig ner på pinnstolen och berättar med en långsammare, intensiv röst om faderns sjukdom, moderns sorg och deras försoning. Men Fru Björk berörde mer. Det är återigen för distanserat, för uttänkt i framförandet. Berättelsen är litterärt skicklig. Jag tänker att jag hellre hade läst manustexten. Det hade antagligen fungerat bättre på mig.

Det är genom sprickorna omvärlden kommer in, säger Gardell en gång i föreställningen. Precis. Men var är då sprickorna i den här mannen, i den här föreställningen? De är alltför få.

Showen når dock nya höjder när predikanten och evangelisten Gardell kommer fram. Här är han fullkomligt oöverträffad. Liknelsen vid Jesus och Bibelns budskap med historien om den överkörda tomaten: ”Kom ketchup, så går vi!”, är briljant. Och lika briljant berättad.

Snälla, snälla Jonas, predika mera!

Trenderna äro följande:

Bondevågen – där ligger jag redan helt rätt. Jag älskar grönsaker, är innehavare av röd liten stuga på landet och vill helst gå omkring i gummistövlar och rufsig fläta jämt. Nu gäller det bara att hitta en bonde i närheten som jag kan åka och hämta mina grönsaker hos också (och kanske odla några själv – det vill jag!) så är saken biff. Sedan kan jag bjuda in grannarna på lite spetskål och bravera.

50-talsfuturismen – Idealfamiljen, det vita heterosexuella paret. Hemmafrun. Just nu uppfyller jag det mesta, förutom att jag inte röker och inte tänker börja göra det heller. Barnen är välartade, maken framgångsrik och jag håller i hemmet med järnhand. Perfekt yta. (Fast det här känns obehagligt, det måste jag tillstå. Men jag råkar leva i den här trendens öga. Sorry.)

Till 50-talsfuturismen hör teknikoptimismen. Den har jag väl inte delat – men så igår lanserade Apple sin I-pad och tjong! så kom habegäret sättande. Nu vill jag genast läsa elektroniskt. Allting.

Urban velvet – Nä, den här trenden hoppar jag över. Den handlar om någon slags värnad manlighet, sammet möter betong, gråa ytor och whisky. Nej tack.

Turkos – detta är årets färg. Det blir poolparty och Wham-disco. Diggi-loo diggi-ley. Uppgraderat åttiotal. Flams och skratt. Därmed är inriktningen på mitt kommande 40-årskalas satt. Fast vi har ingen pool, så jag får väl ställa fram min treårings plaskdamm. Den fungerar nämligen väldigt bra med den sista trenden:

Naivitet/Ironi – det blir seriefigurer överallt. Barnsligt, tryggt, gulligt. Nu gillar ju jag inte serier överhuvudtaget men min designmedvetna lillasyster tycker att min smak tangerar det puttinuttiga – kanske kan det få blomma ut i år. Och jag förstår att vi behöver vila i trygghet efter alla kriser de senaste åren. Att världen faktiskt inte är särskilt gullig eller trygg utan att vi måste hitta vår inre trygghet oavsett en stormig omgivning – det är nog för komplicerat i masskommunikationssammanhang. Så låt oss gulla!

Den sammanfattande trenden är optimism. Och optimism känner jag! Våren väntar!

Så hej 2010! Kom an bara! Jag är redo!

Nej. Det händer inte här. Det händer alltid där, på det södra halvklotet. Och det blir alltid vi och dem i skildringen. De som är annorlunda än vi. Vi klarar oss ju. Vi har inte byggt upp vårt samhälle på det där viset, på det där farliga stället. Men just därför att vi alltid verkar klara oss från den här typen av totala samhällskatastrofer, är vårt ansvar att hjälpa till att bära den del av bördan vi kan bära; hjälpen, återuppbyggnanden, lindrandet av smärtan, väldigt stort. Media rapporterar omedelbart: Hundratusen döda. Tre svenskar saknas. Det gör mig som vanligt upprörd. Jag har skrivit om det förr: I tsunamikatastrofen runt Indiska Oceanens stränder var vår givarvilja extrem – därför att så många svenskar och nordbor var där. Men identifikationen med människan får inte sitta i hudfärg, livsomständigheter och religion. Det blir kanske lätt så, men vi har förmåga att tänka längre, identifiera oss djupare, om vi vill. Så varför gör vi inte det? Är vi för lata?

Jag hoppas och tror att Haitis människor, kvinnor, barn och män, sjuka, friska, rika, arbetslösa och fattiga, välutbildade och gatubarn, kommer att få den hjälp de behöver av resten av världen. Och jag skickar de där pengarna jag hade tänkt lägga på en ansiktsbehandling nästa vecka. Det blir för sjukt.

Men glöm inte att HIV fortfarande skördar 200 000 människors liv varje treveckorsperiod. Och var tredje sekund dör ett afrikanskt barn i malaria. Det (bland mycket annat) är riktigt sjukt.

Men det får inga rubriker.

Fast, för att vara helt sann, måste jag erkänna att det var något annat också: Min egen emotionella obalans. Lägg ihop relationskris, ålderskris och karriärkris så har ni mitt 2009. Inte jippi. Att i det läget – när jag funderade på att kasta alla uppnådda ideal, familj och arbete överbord och permanent bosätta mig i ett torp i skogen, kändes det direkt livsfarligt att läsa en bok vars baksidestext lyder: ”Hon är drygt trettio, hon har en man, ett hus utanför stan, ett framgångsrikt jobb och försöker få barn – men hon är inte lycklig. En slitsam skilsmässa, en depression och en turbulent kärleksaffär senare bestämmer hon sig för att söka efter det hon verkligen vill med livet. Hon söker lyckan och sin livsväg via ett år i Italien, Indien och Indonesien.” Ni förstår kanske. Hög identifikationsgrad i krissituationen. Och därtill en drastisk lösning. Som ansvarstagande fyrbarnsmor vågade jag inte läsa den. Konsekvenserna om jag åker jorden runt ett år … Kan inte ens tänkas på.

Men sedan läste jag den i alla fall i julas. Dels för att jag blev uppsagd och hamnade i ännu djupare kris och därmed insåg att utan min familj är jag bara en liten skrutt. Min man är mitt ankare. Att jag skulle lämna familjen är tack och lov fullkomligt otänkbart. Och dels för att ett författarvän vars böcker jag tycker mycket om och som jag mötte över en fika var alldeles hänförd och med lysande blick bekände att hon önskade att hon skrivit den.

Och jag håller med henne. Den starkaste känslan jag hade efter att jag slagit ihop bokpärmarna var ”jag vill skriva en sådan här bok!”. Jag vill lyckas med det hon lyckats med: att presentera min egen religion/andlighet på ett så personligt, inkännande och desperat sätt att det både blir inbjudande, lekfullt och på största allvar. För för mig handlar den här boken först och främst om religion(er). Om sökandet efter en sanning större än den enskilda människan. En sanning vi alla bär inom oss och som vi, genom bön, meditation, yoga eller vad det nu må vara, stundtals kan få den djupaste kontakt med. En kontakt som både grundar och förtröstar det egna jaget. Men också en kontakt som hjälper oss att ställa det egna jaget i en högre menings tjänst. Det är inte jag som är meningen. Men jag är en del av den. Och att hon går utanför sin egen religion för att hitta praktiker som leder henne inåt, men ändå inte lämnar den kristna tron (för att det är fullkomligt ointressant för henne vilket namn och vilken kontext man ger Gud) gör det hela ännu mer sympatiskt för mig.

Jag blir också imponerad av den mängd andlig litteratur hon har plöjt. Hon citerar träffsäkert kristna mystiker, Bhagavadgita, Upanishaderna, Nya Testamentet och indiska gurus. Träffsäkert i den meningen att citaten blir klargörande; hjälper texten. Hon citerar när det passar. Inte för att ta genvägar i sina förklaringar eller för att stoltsera med sin breda kunskap, som vita manliga heterosexuella tänkare ofta gör. (Ojdå. Förlåt.)

Samtidigt är det en förtjusande, intelligent skriven (chick-lit när den är som bäst!) bok om mat- och sensualitetsparadiset Italien, om en samling utländska excentriker på ett ashram i Indien och om en flock mer eller mindre vilsna själar på tillfällig vistelse i Indonesien.

Och om jag fick börja om. Om jag inte hade familj. Då skulle jag göra som hon. Men jag behöver inte söka efter min mening. Jag har just nattat fyra små livsmeningar.

Boken rekommenderas varmt till alla nyskilda, till alla ålderskrisande, till alla andligt sökande. Men risken är att ni åker jorden runt fortare än ni anar.

Nu har turen kommit till bokhyllorna. Sedan vi flyttade in här för tre år sedan har jag varken fött barn eller tentat (och högtiderna har jag inte hunnit förbereda de senaste åren); därför ligger svartgrått finkornigt damm i små drivor på och bakom böckerna. Det är inte så trevligt; jag närmar mig bokraden försiktigt med dammsugaren och tar det värsta innan jag vågar plocka ut böckerna och torka av hyllan. Sedan dammsuger jag böckerna en och en, som min farfar bibliofilen lärde mig; runt om, pärmarna och insidan av pärmarna. Därefter kommer ett strategiskt vägval, helt avgörande för hur länge jag kommer hålla på: Ska jag ändra den inbördes ordningen eller bara ställa tillbaka alla böckerna precis som de stod?

Eftersom jag ofta plockar böcker in och ut ur hyllan, utan att särskilt tänka på var jag råkar ställa dem, samt bär hem den ena nya högen efter den andra, brukar det oftast bli så att jag måste sortera dem också. Då tar hela projektet väldigt mycket mer tid.

Jag har fem bokhyllor: En sirligt snickrad liten bokhylla där jag har alla de vackraste gamla banden samt poesi. Nästa bokhylla är insprängd i en igensatt gammal dörr. Där har jag böcker från 2000-talet. På övervåningen står tre bokhyllor från IKEA:s 1700-talssatsning. De är breda och sväljer mycket. En är för böcker fram till och med 1800-talet, en är för böcker från 1900-talet och en är för diverse facklitteratur som jag tycker är tråkig att läsa men rolig att ha läst (management, politik, branding, bistånd och affärsutveckling).

Jag blir vankelmodig kring frågor som: Ska jag gå strikt på efternamn eller sortera efter kategori också? Ska pocket och inbundet blandas? Skön- och facklitteratur? Utländskt och svenskt? Översatt och originalspråk? Eftersom pocketböcker vandrar fritt ut och in i huset, får de stå för sig. Just nu har jag blandat all skönlitteratur, men sorterat undan facklitteraturen (religion, filosofi, litteraturvetenskap, självhjälpsböcker). Det känns rätt. Det är roligare att drömma bland skönlitteraturen om jag inte mitt i alltihop råkar på en uppfordrande oläst Julia Kristeva. Fast självhjälpslitteratur hade jag så lite av så den åkte in bland skönlitteraturen igen. Har man inte tio böcker av något kan det inte vara en egen kategori.

Det roligaste och mest nervkramande momentet är när varje dammsugen bok ska tillbaka in i bokhyllan. Dels finns alltid några jag inser att jag inte vill ha och inte kommer läsa. Dem får Röda Korset. I årets hög ligger Jorden vi ärvde (jag har svårt för att läsa antologier), en gratisbok om oljans makt, en tråkig pappabok Koka makaroner och diverse andra böcker. Sedan träffar jag alltid på böcker som gör mig riktigt irriterad att jag har köpt och dessutom slösat tid på att läsa. Människor helt utan betydelse av Johan Kling, till exempel, varför läste jag den? Gav mig ingenting.

Men långt fler är böckerna jag så gärna vill läsa, men ännu inte har läst. Varför började jag inte genast när jag köpte dem (kanske för att jag köpte 15 andra samtidigt …)? Böcker jag köpt av dåligt samvete för att jag borde ha läst dem tenderar att fortsätta stå olästa. Det dåliga samvetet är liksom fel ingång till en bok. När Ola Sigurdson på en bokmässa insåg att jag inte hade läst Lars Ahlin, panikköpte jag tre stycken. Förlåt, Ola, men de är fortfarande olästa. Och så alla Nobelpristagarna: Pliktläsning fungerar inte. Har jag inte läst dem innan de får Nobelpriset (det har faktiskt hänt, Nadine Gordimer och Coetzee) så brukar jag läsa halva boken men inte orka hela vägen fram. Av Doris Lessings utgivning fick jag fem titlar 2007. Jag har läst en: Det femte barnet (jag har själv fyra barn och efter att ha läst den boken blir det inga fler).

Statusläsningen fungerar inte heller. Så fort jag köper en bok på rekommendation av Jonas Thente, är det lika säkert som amen i kyrkan att jag inte kommer att läsa den. Till exempel Om natten i Chile av Roberto Bolano. Säkert jättebra men oläst. Ett år köpte jag alla böcker Åsa Beckman på DN rekommenderade i sin tillbakablick för året. Unge, Runeborg, Grimsrud, Claesson etc: Alla oöppnade. (Kanske är det något med DN?)

Men det är ett glädjande problem. Jag bär upp en hög till sängen och tänker på hur mycket jag kan läsa varje kväll  – om jag bara låter bli datorn och börjar läsa klockan åtta på kvällen är snart Julio Cortazar helt integrerad i mitt medvetande. Och som jag längtar efter Sara Kadefors, den verkade ju så braaa!

Vad är det som är nervkramande i detta städprojekt då (förutom att barnen vill hjälpa till)? Jo, det är vem som ska hamna bredvid vem. Det var nervöst innan jag insåg att Kerstin Ekman skulle stå bredvid Stefan Eklund. Jag tror att hon vill stå med någon som hon kan fördra. Stefan är ju väldigt trevligt sällskap. På andra sidan fick hon en oläst afrikan. PO Enquist står tillsammans med Christine Falkenland, det kan bli bra. Men Niklas Ekdahl och Ylva Eggehorn, hur kommer det att gå? Bra, tror jag, han är lite styltig men kunnig och intresserad. Maja Lundgren tryckte jag helt sonika in bredvid Alexander McCall Smith (Damernas detektivbyrå), det tror jag kan bli roligt för henne. Vem vet vad som kan hända? Och ett tag stod en trio och hade det fint ihop; Magnus Sundell, Ola Sigurdson och Per Svensson. Men så var jag tvungen att ställa in Nisti Stêrk där. Undrar vad herrarna säger om det …? Fast Wole Soyinka finns också med i gänget, på flanken.

Ibland måste jag fuska. Mia Törnblom hamnade för sig själv, längst nere i ett hörn. Hon blev för mycket för Birgitta Trotzig. Kay Pollack, däremot, räddades av Björn Ranelid. Det tror jag kan bli riktigt trivsamt. Liksom Göran Greider och Nadine Gordimer – en sann fullträff (hon är inte 2000-tal, men jag har en idé om att allt nutida afrikanskt är på undantag och därför ska vara med på honnörsplats i den mest framträdande bokhyllan. Achebe, Adichie, Mia Couto, Vladislavic, och van Niekerk är med av samma orsak).

Imorgon ska jag ta mig an hyllan fram till och med 1800-talet samt 1900-talshyllan. Undrar vilka schismer som kommer att uppstå då?

En annan sak jag undrar är vad som faktiskt får mig att börja läsa en bok? Ska jag bara köpa en i taget, eller? Jag läser dem jag får direkt av författarna, förstås. Och dem jag lånar på biblioteket och måste lämna igen snabbt. Kanske är det det som är modellen: Då slipper jag ju dammsuga dem också. Och oroa mig för att de ska känna sig kränkta i mina bokhyllor.

Boken handlar om den adopterade Nyqvists sökande efter sin far. Vi får följa honom från det att han som femåring meddelas fakta om adoptionen under en bilresa med föräldrarna till Italien. Beskedet kommer klumpigt, bryskt. De vill få det överstökat. Kort därefter skiljer sig föräldrarna och adoptionsfadern försvinner utom räckhåll under en lång tid. Dubbla svek, alltså. Eller trippla: Den ständiga avsaknaden av samtal, av gemensam reflektion, är det som svider allra mest i mig när jag läser barndomsskildringen. Han står helt ensam, helt isolerad, i sina försök att förstå, dessutom belagd med yppandeförbud av sin mamma.

Stilen påminner mig om Svinalängorna, men miljön är oändligt mycket mer materiellt ombonad. Ändå är det samma sak jag undrar i läsningen av båda bckerna: Hur överlever ett barns tillit i en sådan miljö? Frågan får inget direkt svar. Nyqvist skriver korthugget, redogörande. Men inte utan omsvep; han hittar bilder för att uttrycka sina känslor, unika bilder som känns självklara. Han har bevarat förmågan att se med en femårings ögon på vuxenvärlden, och lyckats förmedla den i text. Ett exempel är när Nyqvist tror att den lille fallskärmsjägare han tappar ut genom bilfönstret har fått bilen bakom att köra utför ett stup: ”Skräcken slår igenom varje cell, som sekunden innan man ramlar.”  Den korthuggna stilen, förmågan att gestalta scener och barnets tankar , samt de fina metaforerna; sammantaget blir det litteratur. Det fungerar.

Samtidigt måste jag ändå säga att jag tröttnar på femåringen. De första femtio sidorna utgörs av barndomsskildringen, men barnet lever liksom kvar genom hela boken; genom teaterkarriären, faderskapet, kvinnorna, samt genom jakten på och i mötet med den biologiske fadern. Nyqvist förblir korthuggen, ensam, iakttagande; kanske alkoholiserad, definitivt frustrerad; men var är sorgen; självreflektionen? Vi möter den inte. Utom till sist, på en strand i Italien, när Nyqvist på håll ser ryggtavlorna på sin biologiske far och på sin lille ensamme son. Då kommer tårarna. Och med dem kanske läkningen  – och vuxenblivandet?