På lackade träbänkar har vi slagit oss ner med lagom avstånd till varandra. De 16 minuterna tills det är dags att gå ut på perrongen spenderas under tystnad, med vissa avbrott för telefonsamtal och hostningar.

Det är något med väntsalar. Luften är alltid liksom mättad. Det går inte att slå sig till ro. Idag har jag till råga på allt glömt min bok.

Vad gjorde snäckan på stranden? Ett öra, som ständigt dricker?
Vad? Ljud? Tystnad?
Vilket kom först?
Lyssna.*

Utanför faller täta tjocka flingor. På marken syns spår av barnvagnar och rullväskor. Jag glömmer inte barnvagnen. Jag glömmer inte ögonen.

Han känner inte igen mig när vi går förbi varandra en del dagar. Jag säger ingenting.

Inte: Hur mår din sambo och din dotter, dem som du skrämde livet ur den där kvällen i somras, och antagligen gjort fler gånger sedan dess?

Eller: Kommer du ihåg mig? När jag drog och slet i din tröja?

För jag vet inte vad det skulle tjäna till. Jag vet att tystnaden står emellan oss. Du är inte ens en siffra i statistiken.

Jag tror att du föraktar dig själv men att det är för tungt att bära. Jag tror att det är det jag ser i dina ögon, som faktiskt är väldigt mörka.

Jag lyssnar. Kajorna byter träd, skrikande.

När började det? Har det alltid funnits, som böckerna vill göra gällande? Finns det inget att hitta tillbaka till? Vart vill vi komma? Vet vi ens var vi är? Så mycket orättfärdigt motstånd. Så många förklaringar för det som inte borde kunna försvaras. Men inga riktiga svar.

En flicka med en liten vit hund kommer in och sätter sig. Det är hon, jag och de andra. Vad är det vi väntar på?

*R.S. Thomas

Maj möte hölls som blomskottsauktion
Juni möte avslutades med ett samkväm.

Det organiserade umgänget
balkarna som håller er uppe, reglerna för samvaro är kittet som förenar
detta att vara av människosläkte
att ha en lokal

Kulturgeografiskt historiskt
sett
drar sig den svenska landsbygdsbefolkningen bortåt
kan konstateras.
Det betyder inga trånga bygator utan utspritt
inte behöva snudda vid axeln. Om så görs, vad står på!
I jämförelse visserligen ingen glesbygd denna trakt. Men 600 meter fri sikt till grannen
att gå en mörkbrun novemberkväll
Vad gör det med ett människosinne?
Avstånd:400 m X
längtan
/ avund + nyfikenhet2 – 1/3 kärlek
=
Här finner sig familjen från Basra
grips inpå skinnet av denna ödslighet och begrundar skillnaden, gör upp detta med sig själva.
Var hamnar de i slutsats?
Inget INGET aldrig någonsin ett möte på gatan
det är icke nödvändigt, de sociala koderna ligger pedantiskt klistrade i asfalten

December möte var en julkonsert även luzia kom på besök.

Vi lever i ett jämförelsevis otroligt välorganiserat samhälle. Smidigt och effektivt betalar vi våra räkningar via internet, i mataffären kan vi scanna själva och slippa kön. Att vänta en kvart på apoteket får mig att svettas av irritation över den långsamma servicen.

Vad gör vi egentligen av dessa ackumulerade sparade minuter? Jo, vi lagrar dem inför framtiden, samlar på oss en evighet av semesterdagar som aldrig plockas ut. Och så jobbar vi på med förbättringar, finslipning av våra liv och kroppar. Finns det en liten skavank hittar vi den. ”Du kommer aldrig veta om du kanske skulle blivit två centimeter längre”, säger kostrådgivaren till mig. Två centimeter hade blivit vinsten (eventuellt) om jag inte för många år sedan gjort valet att välja bort tårtbiten med kött i kostcirkeln. Jag frågar mig (kom mig inte för att fråga kostrådgivaren): vad skulle jag gjort med de där två centimetrarna?

Vi vill så gärna tro att vi har kontroll och längtar så efter balans. Men det gör oss ständigt olyckliga. För om någonting inte blir som det var tänkt, då måste det ju vara den som hade kontrollen som gjort något fel.
På förskolor finns numera EU-regler som säger att det inte är tillåtet att vädra utan myggnät. En fluga kan slinka in och lägga bakterier på maten. Jag tror att EU är på väg att äta sig in i våra själar med sina regler. Det vi behöver är inte mer kontroll – livet är som bäst när det är litet vingligt.

Nästa reklamkampanj för SJ borde vara:

”Tåget kommer, inshallah”.

Tidigare publicerad i Trots Allt.