I ett avsnitt i sin senaste bok Lunar park (2005, på svenska 2006) beskriver den amerikanske författaren Bret Easton Ellis hur han följer sin son Robby till det lokala köpcentret där de stöter ihop med ett par av sonens skolkamrater.

På behörigt föräldraavstånd ser Ellis pojkarna stå och prata med varandra. Deras kläder är påkostade och coola. Deras accessoarer och teknikprylar state of the art. Deras händer skakar lätt från alla mediciner som de äter, amfetamin mot koncentrationsvårigheter och Prozac mot depression. En medicin för att höja humöret, en för att dämpa det. En för att stilla spasmer och tics. Och medan författaren iakttar sin son lite på avstånd i köpcentret väller sorgen upp över hur torftigt hans liv är, så ängsligt och materialistiskt, så fattigt på äventyr och poesi.

Sedan debuten med Less than zero (1985) har Bret Easton Ellis kokat ned vår samtid till svårsmälta koncentrat i roman efter roman. Någon föreslog att om världssamfundet beslöt sig för att skicka ut fem böcker i rymden för att förklara för okända livsformer på andra planeter vad det innebär att vara människa så skulle Ellis American psycho absolut vara en av dem. På så sätt skulle vi presentera oss för resten av universum inte bara sådana som vi gärna vill se oss själva utan sådana som vi verkligen är, utan att förtränga den oförmögna och kylslagna skuggsida som finns i oss alla.

Och det säger en del om Bret Easton Ellis styrka som författare att han har skrivit ännu en bok som absolut måste med på den där rymdfärden.

Lunar park är en sorts självbiografi. Efter sina fantastiska framgångar som författare och ett allt snurrigare liv på dyra droger har Ellis till slut gjort ett tappert avgiftningsförsök. Och tillsammans med sin hustru, skådespelerskan Jayne Dennis, och deras barn har han slagit sig ner i Midland County, en idyllisk och påkostad fristad någon timmes bilfärd norr om New York, där de privilegierade kan söka sig undan en allt snabbare sönderfallande värld. Det är en ny chans till ett nytt bättre liv.

Ellis, hans hustru och deras grannar har intressanta, välbetalda jobb, medan deras barn i sin tur förbereds för storslagna karriärer i prestigeskolor. Familjen bor i ett vackert hus med utsikt mot fält och skogsdungar. Det är mamma, pappa, barn och en golden retriever.

Det är så nära det perfekta livet man rimligtvis kan komma, men perfektionen har sitt pris. Barnens oförmåga att leva upp till de krav som ställs på dem hålls i schack med mediciner. Ellis självmedicinerar med antidepressiva tabletter, sprit och kokain, hans hustru Jayne med en sträng självdisciplin, kost och träning. Och under ytan rör sig något som kommer att få tillvaron att krackelera och falla isär.

I och för sig var det Douglas Coupland som skrev Livet efter Gud, men det här är verkligen en bok om livet utan Gud, om den värld där den förhärskande livsåskådningen i mer än hundra år varit materialistisk och människan måste klara sig utan hopp om något större, vackrare, djupare än det som hon själv lyckas samla på sig mellan vaggan och graven.

Bret Easton Ellis jagas Lunar park igenom av minnet av sin far, vars liv formats av sin generations övertygelse att saker, prestationer och framgång är detsamma som ett gott liv. Som en konsekvens har denne levt främmande både för sig själv och för sin son för att så småningom dö i överflöd och skräckinjagande tomhet.

Det undanträngda minnet av faderns förlorade liv materialiserar sig bokstavligt talat i Bret Easton Ellis perfekta värld. Det skaver färgen av husets väggar. Det flyttar runt möblerna i rummen, det skickar meddelanden via datorn och muterar barnens leksaker till livsfarliga angripare som flyger runt i det nattysta huset och efterhand förvandlar det Lunar Park till en skräckhistoria.

Bild: Jan Petterson

”Han hade varit utraderad från allt, men nu var han tillbaka och jag förstod att det fanns en annan värld under den vi lever i. Att det fanns någonting under alltings yta […]. Det är det här som händer när du inte ville återvända till ditt förflutna och konfrontera det, då börjar det förflutna söka upp och konfrontera dig.”

På sin ena sida har Bret Easton Ellis det aldrig överbryggade avgrundsdjupa avståndet till fadern, på sin andra det i snabb takt djupnande främlingskapet mellan sig och sin egen son. Den som inte kan vara nära sig själv kan inte heller vara nära dem han älskar. Det är också en sorts arvsynd. Och i Lunar park checkar barnen ut från ett liv utan verkligt liv.

Kanske finns det bara en sak som vi kan veta säkert om den tid vi lever i: att livsvillkoren har ändrats så mycket och så fort att vår verklighetsuppfattning och självbild också har förändrats med dem.

En vän utbrast en sommarkväll från sin utsiktsplats vid kafébordet där hon kunde se nästan hela Stockholm.

– Tänk, att när jag dör så dör hela den här världen med mig!

Så tror jag knappast att människor ur Bret Easton Ellis pappas efterkrigsgeneration skulle uttrycka det.

Om tron på det välsignelsebringande välståndet blev den tidens religion har jaget självt blivit en sorts gud för den generation som Ellis och jag själv tillhör. När de gamla kollektiva sanningarna och förklaringsmodellerna inte längre går att ha till nåt måste man själv bli skapare och upprätthållare av sitt universum. Och självförverkligande har blivit både plikt och religion.

I ett nummer av modetidningen Elle har Jan Gradvall intervjuat sångerskan Mary J Blige, en av många amerikanska superstjärnor som talar och sjunger om den roll som andlighet spelar i deras liv. När Mary J Blige beskriver sin övertygelse för Gradvall säger hon:

– Vad Gud har lärt mig är att du ska tro på dig själv, inte på vad någon annan säger. Jag säger att jag är smart. Jag säger att jag är intellektuell. Alltså är jag det.

Jag säger att jag är intellektuell alltså är jag det. Jag är vad jag säger att jag är. Den som tänker rätt har Gud på sin sida. Den som behärskar sina drömmar, sin inre värld kan koppla upp sig på nåden och kraften. Det är samtidigt en ny sorts frihet och en ny sorts ensamhet.

You do an awful good impression of yourself. Du gör en ruskigt bra imitation av dig själv, så börjar Lunar Park som är något så märkligt som en självbiografi där det mycket väl kan vara så att de händelser som skildras faktiskt aldrig hänt. Somligt är fiktion. Somligt kanske är hämtat ur Brett Easton Ellis eget liv. Eller inte. Det finns inget sätt att veta. Precis som i vår postmoderna verklighet saknas fästpunkter.

Medan jag läser blir jag till exempel nyfiken på vem Easton Ellis hustru Jayne Dennis egentligen är. Vilka filmer har man sett henne i? Så jag googlar hennes namn och hittar några fan-sites på nätet med bilder och filmstjärnans biografi, det vanliga. Men när jag ögnat igenom ett par sidor blir jag plötsligt oförklarligt rädd. Fastän allt ser precis ut som det brukar göra så är det något som inte stämmer, något som är otäckt och fel. Jag stänger ner hemsidan och datorn helt och hållet och ser mig över axeln med förhoppningen att ingen sett min barnsliga reaktion, fastän jag är ensam hemma.

Vad som skrämt mig ska jag inte avslöja här, men i den sköna nya värld som vi numer lever i så har författaren lyckats få mig att lägga ifrån mig min bok och gå fram till datorn för att rota runt i cyberrymden på jakt efter den sanning som inte längre går att få grepp om. Ellis bok inte bara beskriver hur verkligheten hela tiden eroderar och muterar medan vi försöker leva på ytan av allt. Den manifesterar det också när Lunar park börjar leva sitt eget liv i mitt liv.

Samtidigt är Lunar park paradoxalt nog den mest självutlämnande självbiografi jag någonsin läst. Bret Easton Ellis skriver om sin sorg, isolering och oförmåga så naket och rakt att hjärtat saktar sina slag medan jag läser.

Häromdagen hörde jag på radio att resebolagen storsatsar på charter till Galapagosöarna. Det var på Galapagos som Charles Darwin på sin resa med Beagle hittade en natur så orörd och full av mysterier att den

satte honom på spåret till evolutionen. Idag är den sista vita fläcken på kartan till salu och tiden ute för det som den amerikanske författaren Don De Lillo kallat the olden soul of awe. Kvar står vi, i en ängslig och materialistiskt värld, fattig på äventyr och poesi.

Vi är vilse. Det gamla har rämnat och vi vet ännu inte vad som ska komma i dess ställe. Och kyrkorna och samfunden, vars uppgift det var att ge människor självförståelse och hopp, vill inte se verkligheten som

den faktiskt är och försvarar istället sina krympande territorier. Men i Lunar park finns trots allt konturen av ett hopp nedskrivet.

Att vi genom att våga se det i oss själva som vi inte vill kännas vid, det oförmögna, förvirrade och kylslagna, kan vi komma därhän att vi inte längre behöver projicera det onda på andra. Då blir världen bättre. Och genom att vara så ärlig som hon nånsin kan om vem hon innerst inne är, kan en människa trots allt nå ut ur sig själv, få en annan människas hjärta att sakta sina slag av igenkännande och medkänsla.

Så kanske sanningen ändå till slut kommer att göra oss fria.

Fotnot: I juni 2010 släpps Bret Easton Ellis nya roman, Imperial bedrooms, en uppföljare till Less than zero.

Texten har tidigare varit publicerad i Trots Allt.

”Det är rätt svårt att leva ibland. Jag tycker att det är viktigt att sjunga om det.” Det säger Sofia Karlsson, som nått stora framgångar med Dan Andersson-tolkningar och andra allvarliga visor.

En poet som skrev om sorg, hemlöshet och längtande vekhet och en ung folkmusiker från Enskede står tillsammans för en av de största svenska musikaliska framgångarna på senare år. Helt på tvärs med allt tal om vår tids rädsla för allvar och att vad svensken helst vill ha är lättsam underhållning. Efter Dan Andersson-tolkningarna på Svarta ballader har Sofia Karlsson släppt Visor från vinden där hon tolkar bland andra Fred Åkerström, Peps Persson och Lars Forsell.

– Folk frågar ofta mig varför jag sjunger så sorgliga sånger. Det mesta som erbjuds oss i dag är ju glatt och glättigt och, tycker jag, väldigt ofta ytligt. Som svar på våra frågor om livet får vi hela tiden lättköpta lösningar, kortsiktiga lösningar; ”gå ner tio kilo så blir du lycklig, promenera tio minuter om dagen så blir du lycklig”. Men varje människa har ju sina mörka stunder och sina tillkortakommanden. Det är rätt svårt att leva ibland. Jag tycker att det är viktigt att sjunga om det.

Det är århundradets gråaste vinter och vinterns gråaste dag. Sofia Karlsson har småsprungit genom regnet till kaféet där vi stämt möte. Nu dricker hon te och äter macka medan regndropparna torkar i det ljusa håret och hon eftertänksamt svarar på mina frågor. Jag har velat träffa henne av en särskild anledning. På den senaste tiden har jag gjort en serie radioprogram om tro. Inte så mycket om religion, utan om människors personliga förhållande till det andliga; vad det betytt i olika lägen i livet, hur det förändrat, hjälpt. Hur människor med olika bakgrunder och erfarenheter upplever Guds närvaro, eller frånvaro, i sina liv.

Bild: Ester Sorri

Det är mycket musik i programmen. Det nästan måste vara så. Musiken tillför ytterligare en dimension av mening, koncentration och känsla och den som lyssnar får en chans att smälta det som sagts. Men att hitta rätt musik är ganska svårt. Den får inte vara religiöst övertydlig, då skulle den per automatik utesluta den lyssnare som känner sig främmande för religionen. Och den måste vara stämningsfull och meningsfull på ett sätt som jag inte kan beskriva bättre än med det ganska slitna ordet andlig.

I de program jag gjort berättar människor om att överleva våld och missbruk och självbedrägeri galore. Om hur tron förändras när man mister en anhörig, eller av att få ett barn med en svår utvecklingsstörning. Så jag letar efter låtar, som i text eller musik eller båda berättar om livets förluster och överraskande glädje, och om människans strävan efter att utvinna något vackert och meningsfullt ur sin tid på jorden, om hoppet om något större. Och Sofia Karlssons musik sitter som en smäck. Varje gång. Som om hon har en sorts perfekt pitch för vår tids öppna, sökande och kanske lite hemlösa andlighet.

– Vi kommer ju till den här planeten utan att känna oss själva, utan att veta hur vi ska leva, och böcker, konst och musik kan hjälpa oss, ge oss en hint om hur vi kan leva, om en väg som andra gått före oss. Det är viktigt och därför är det ofta sådana sånger jag fastnar för. Jag väljer sånger som berör mig, eftersom de handlar om sådant som händer i mitt liv eller i deras liv som står mig nära. Bara då kan jag tro att de ska beröra någon annan.

– Jag tycker andlighet är ett bra ord. Det handlar om själen och om andningen, andetagen; allt det som en människa är men som man inte kan ta på. Jag studerade sång för en flamencosångare i sex år och han arbetade väldigt mycket med det andliga i just sången. Vi gjorde aldrig skalor eller röstövningar. Istället jobbade vi med hur man gör för att nå så långt som möjligt med sin energi, med sin ande. Han lärde mig hemligheter. Hur man kan ha sången så nära hjärtat som möjligt. För sång är inte teknik. Sång är inte tonbildning. Det handlar bara om hur nära hjärtat man kan vara.

Hur gör man för att hålla sången nära hjärtat?

– För mig är det viktigt att sjunga texter och musik som jag verkligen kan stå för, helhjärtat. Men det är också en fysisk förnimmelse av att hjärtat är öppet. Jag kan känna mig olika öppen inför livet och vardagen. Ibland är jag öppen, ibland är jag mer stängd, stängd och lite rädd.

Du gick folkmusiklinjen på Musikhögskolan. Varför blev det just folkmusik för dig?

– När jag var i tonåren lyssnade jag på Ale Möller och Lena Willemark och blev förälskad, i vallmusiken, i kulningen, i fiolspelet. Det är svårt att beskriva varför man blir förälskad. Men sedan är det också så kul att spela folkmusik. Att spela låtar på fiol är nästan det roligaste jag vet.

– Anledningen till att folkmusik inte säljer är att de flesta som gillar den vill spela, inte bara konsumera det andra gör. Man träffas med sina instrument och spelar. Och det är så enkelt, så verkligt. Idag är vi ju fullkomligt överösta med avancerade grejor som vi tror att vi behöver för att ha roligt. Det är kanske att romantisera, men två fioler i ett kök är enkelt, och ändå blir det så mycket musik, så väldigt roligt!

– När jag har roligt glömmer jag hur jag ser ut. När jag går upp i något, i musiken eller när man får kontakt med en annan människa också, så glömmer jag mig själv. Det är en lisa för själen. Här i Stockholm där jag bor, och i min bransch där det hela tiden tas bilder, är det så mycket som handlar om hur man tar sig ut. Jag försöker att inte tänka så mycket på det, men det är svårt. Jag kan inte se mig själv på tv på samma sätt som jag ser någon annan. Allt som inte är perfekt sticker mig i ögonen.

– Det är så hårt inpräntat i oss det här. Att vi inte duger som vi är. Att vi hela tiden måste förändra och förbättra oss, kanske därför att marknadssamhället faktiskt går runt på det. Vårt behov av att bli snyggare och mer framgångsrika gör att vi köper en enorm massa grejor, kläder och produkter.

– Jag har precis läst en bok av den amerikanska författaren Byron Katie där hon skriver att ”comparing is the highway to hell”. Vårt helvete är att vi jämför oss med andra, istället för att vara dem vi är. Det är ett sådant slöseri med våra liv, för hur mycket vi än köper och fixar och offrar så kan vi ju aldrig bli nöjda så länge som det hela tiden krävs nåt mer, nåt annat än det vi egentligen är. Inte ens den vackraste människan i värl- den känner sig vacker nog om hon känner att hon inte duger som hon är. Det är mission impossible vi håller på med.

– Och när man hela tiden promotar sig själv som någon annan än den man innerst inne är så uppstår det en sorts glapp inombords som gör att man inte känner sig riktigt hel och därför inte heller riktigt levande.

– I flera år gick jag själv runt som en levande död. Det låter så dramatiskt, men jag tror att många människor upplever det. Jag arbetade så hårt. Jag hann aldrig känna efter, aldrig glädjas fast så mycket roligt hände mig. Jag hade en massa kärlek i mitt liv, men kunde inte känna glädje och tacksamhet över den heller. I dag känner jag mig mer levande igen.

Vad är skillnaden?

– Jag tror att jag har varit rädd för många av de känslor jag har. Rädd för min rädsla, bort med den! Rädd för min avundsjuka. Avund är fult. Sådan vill jag inte vara. Bort med allt som är fult. Jag hinner inte sörja. Bort det! Men om man inte har kontakt med det man verkligen känner, det som är sant om mig, hur ska man då veta vem man är? Veta vart man är på väg? Det är därför jag tror att sorgen och allvaret måste få finnas. Alla känslor måste få finnas.

Bild: Ester Sorri

Poeten Dan Andersson som Sofia Karlsson tolkar på skivan Svarta ballader som kom för några år sedan är en av den mänskliga skörhetens främsta uttolkare. I dikt efter dikt sätter han ord på den vuxnes erfarenhet av att livet inte blir som vi drömde att det skulle bli, men också på vår obändiga längtan efter ljus och svindelkänslor. Alla känslor får finnas. Kanske är det därför som Svarta ballader sålt i mer än 70 000 exemplar. I världens modernaste och mest sekulariserade land bär Dan Andersson-tonsättningarna, visan och folkmusiken kanske också ett eko av erfarenheter från en folklig kultur och andlighet som gått förlorad. Vi lyssnar efter oss själva i texten och musiken.

Dan Andersson har också skrivit mycket om döden och om att längta efter och kanske ana något ”bortom blommorna och sången”. På radio spelas just nu en av Sofia Karlsson egna sånger, Andra sidan, en sång om döden som från början var tänkt att sjungas på begravningar, som nu går varm på radions bredaste och mest folkliga kanal.

– När min gammalmoster Sally dog var det jag och min syster som hittade henne. Och trots att hon hade varit död i några dagar så fanns hon fortfarande kvar i rummet. Det var så tydligt. Hon var en sådan levande människa. Fenomenal. Och hon hade gett mig så mycket av sig själv, trygghet, stunder av vila och värme. Och det som hon var, det fanns fortfarande kvar. Några dagar senare såg jag henne igen, på sjukhuset och då var hon borta. Det är så märkligt. Hon var död båda de gånger jag såg henne, men ena gången var hon närvarande i rummet och andra gången var hon borta. Apropå ande!

– Den upplevelsen har berikat mitt liv, för det fick mig att förstå hur oerhört levande jag är själv. Vi är så levande, men vi tänker aldrig på det. Åtminstone gör jag aldrig det. Jag har fullt upp med att tänka på vad jag ska handla! (Skratt). Men där inför gammalmoster Sally så blev det tydligt. Att jag är så enormt levande. Och det är nu som jag är det.

– Jag kan längta efter att flytta ut till landet bara för att få uppleva stjärnhimlen, att få placera in mig själv i världsalltet och känna min egen litenhet. Man kan ju lätt tro att det man själv sysslar med är hela världen, att allt som jag tar mig för är av avgörande betydelse, att allt vilar på mig. Då är det skönt att stå under stjärnorna och känna att jag är en del av universum. Det spelar roll vad jag gör, för det påverkar andra människors liv. Det påverkar helheten. Men jag är faktiskt också en fis i världsrymden.

– Det är skönt.

I mars 2009 släppte Sofia Karlsson en ny skiva, Söder om kärleken, med mest eget material.

Intervjun är tidigare publicerad i Trots Allt nr 2 2008.

Sofia Karlssons hemsida hittar du här:

Se och hör Sofia Karlsson med band framföra sången Du var där i SVT:s Go’kväll:

Det händer ibland att en artist lyckas fånga nåt, en tidsanda, stämningar, teman, som just då rör sig inom väldigt många människor. Anna Ternheims debut Somebody outside var en sådan skiva. När den släpptes gick den rätt in i mängder av svenska hjärtan, och följaktligen också rätt genom taket försäljningsmässigt. Sånger som Shoreline, Better be och To be gone var ”soundtrack of our lives”, åtminstone sommaren 2004 och Anna Ternheim vann respekt, framgång, grammisar och en med svenska mått mätt enorm publik.
Men hur tar man sig vidare som artist när man fått en sådan framgång och så tidigt i karriären? Leverera det som publiken uppenbarligen vill ha och fortsätta att fylla arenan, eller släppa sargen och gå åt det håll man själv känner att man måste gå för att utvecklas. Tänk om de andra inte följer med dit?
– Det var svårast inför min andra skiva, Separation road, säger Anna Ternheim. Det kändes som att stå inför tjugo öppna dörrar som jag kunde gå igenom och det var väldigt svårt att veta vilken som var den rätta.

Separation road blev en dov och rätt storslagen skiva, och trots att den har sålt mer än 40000 exemplar blev den långt ifrån samma framgång som debuten. Nu har Anna Ternheim på sätt och vis gjort det ännu svårare för sig och lämnat Sverige, där hon är en etablerad artist med en stor publik, för USA och New York, där hon får börja från början igen och spela på mindre ställen för människor som aldrig hört hennes namn, än mindre hennes musik. Ett skivsläpp för den amerikanska marknaden och ett par turnéer inbokade gjorde att det skulle bli så många resor fram och tillbaka över att Atlanten att det kändes självklart att göra New York till sin bas. När jag träffar henne har Anna istället gjort resan åt andra hållet för att ge intervjuer med svensk press inför releasen av sin nya skiva, Leaving on a Mayday, men att flytta var inte bara en fråga om vad som var praktiskt, eller smart.
– Jag har släppt kontrollen, istället för att vara taktisk och välja det som är rätt att göra om man vill vara säker på att ha en karriär och få fortsätta att ge ut sin musik, men jag har svårt att se att den enda självklara vägen alltid skulle vara att bli större som artist. Trots att flytten till New York betyder att jag spelar för en avsevärt mindre publik än förut ser jag det verkligen som ett steg framåt. För det är som att stå inför ett tomt blad, och det ger mig så mycket energi.
– Som låtskrivare är man också på sätt och vis beroende av förändring, av att det händer saker i ens liv så att man kan fortsätta att skriva nya låtar.

Bild: Ester Sorri

Uppbrott är också ett tema för Annas nya skiva, som ju också heter Leaving on a Mayday. När jag lyssnar på den vill jag ta fart och börja springa eller cykla fort, utan att hålla i styret. En känsla som jag kunde få av musik när jag var yngre, av Clashs London calling eller Blondies Heart of glass-album: där sånger om värdelösa förhållanden och social orättvisa samtidigt förmedlade en otroligt livsvilja och framåtrörelse.
– Jag tycker själv att det är en ljus skiva, men det verkar som att de flesta kritiker inte hör det. Kanske är de så vana att tänka på mig som melankolisk, som hon som sjunger sorgsna sånger. Men för mig andas den här skivan väldigt mycket frihet. Kanske därför att jag själv är ute på en sorts resa. Uppbrott är ju förstås ofta bitterljuva, så kanske att min skiva är det med.
Anna Ternheim är högrest och rak, och har något så ovanligt som riktig star quality. Inget som har att göra med hur hon är klädd eller klippt, utan en lågintensiv glamour som känns som att den har med integritet och närvaro att göra. Jag har träffat henne några gånger förut och just det har slagit mig, hur det, i alla fall utifrån, verkar som att hon vare sig försöker behaga, väja för eller vinna över andra. Men integritet måste vara svårt när man har ett jobb som ofta innebär att bli offentligt bedömd och kritiserad och att förlora kontrollen över bilden av sig själv när man gör intervjuer som den här?
– Ja, det är svårt och det händer att jag frågar mig själv varför jag egentligen håller på. Särskilt i perioder som den jag är inne i just nu, med lanseringen av en ny skiva, när det här med att vara en offentlig person blir väldigt dominerande. Det har ju så litet att göra med varför man egentligen började med det här en gång i tiden.

– Att kunna leva på sin musik är ett stort privilegium, och att ha framgång har fört med sig mycket som är fantastiskt också, som att få spela med andra artister man gillar och att möta en stor publik, men för mig har det aldrig varit en drivkraft i sig. För mig har musiken alltid handlat om att skriva. Det har följt mig hela livet och alltid varit det viktiga, det verkliga. Nödvändigheten i att skriva sånger.
Hur började det?
– Musik har från första början varit den uttrycksform som talat starkast till mig. Hemma fanns mycket musik och i Sollentuna där jag växte upp fick alla barn chansen att lära sig spela ett instrument genom kommunala musikskolan. För mig blev det gitarr. Egentligen av en ren tillfällighet. Men det räckte med en lektion och tre ackord så gick jag hem och skrev en låt. Jag var tio år och sedan dess har skrivandet varit en konstant i mitt liv, och kommer alltid att vara det. Oavsett allting runtom. Oavsett.
– Att skriva är på sätt och vis väldigt ensamt. Man måste skilja av sig från andra människor eftersom att skriva låtar är ett samtal som man för med sig själv och inte kan dela med dem. Men det är samtidigt ett samtal som ger så mycket mening till ens liv att det är mer än värt det. Och så småningom leder låtskrivandet förstås till att man går in i en studio där man måste kommunicera och förhandla med andra, och så småningom ut på turné där man lever ännu tätare inpå andra människor, så det är ett jobb med extrema ytterligheter, ensamt och jättesocialt. Jag har alltid varit en tudelad person (skratt).

Inför Leaving on a Mayday har Anna jobbat tillsammans med producenten Björn Yttling, som bland andra producerat Lykke Li och Primal Scream och som också är en av medlemmarna i bandet Peter, Bjorn And John. Skivbolagets presstext beskriver hur han vid ett första möte gav Anna i uppgift att lyssna in sig på Nina Simone, Bob Marley och Cornelis Vreeswijk, låta sig inspireras och sedan höra av sig igen. Ändå lyssnar man förgäves efter direkta referenser till någon av dem på Leaving on a Mayday. Det låter vare sig Marley eller Vreeswijk, så vad har hon tagit med sig från dem?
– Jag gör ju pop, men det finns ju samtidigt ett berättande i min musik och att lyssna på Nina Simone, Bob Marley och Cornelis Vreeswijk fick mig att känna att det var något jag ville utveckla. Ett friare uttryck, en starkare röst, en medvetenhet om vad jag vill berätta. Gå åt singer-songwriterhållet, åt folktraditionen kan man kanske säga.
– Vreeswijk, Marley och Simone är ju artister som har det gemensamt att de verkligen äger det de sjunger. Alla tre har verkligen låtarna i sin hand. Rösten, orden, texten liksom driver varje låt framåt och det krävs inte så mycket runtomkring. Orkestern och arrangemangen bara stöder rösten.

På Leaving on a Mayday har Ternheim och Yttling jobbat med få instrument, enkla arrangemang; en produktion där sången står i centrum. Och Anna Ternheims röst låter lika spröd som tidigare, men också just friare, mindre tvekande.
– Kanske har orden blivit mer centrala i mitt låtskrivande också av den anledningen att jag ofta sjunger på engelska nu, inför människor som har engelska som sitt modersmål. Det är en stor skillnad. Man känner det på scenen. Det blir så otroligt direkt. Texterna får en annan kraft, en som man kanske inte ens hade fattat själv att de hade, och berättandet blir naturligtvis viktigare.
– Men det är mystiskt det där, vad det är som gör en bra historia. Det är långt ifrån alltid det som man som låtskrivare verkligen känt, det som verkligen hänt som får andra människor att själva känna något för en sång. Blir det för nära sanningen, blir det för brutalt ärligt kan effekten tvärtom bli att andra inte riktigt kan ta det till sig, det har jag förstått. Så det är en fin balansgång. Man vill beröra, men utmaningen är att göra det på ett sätt som gör att andra kan göra det man berättar till sitt. Att hitta en gemensam nämnare.

Bild: Ester Sorri

När jag lyssnar på dig så tycker jag att dina sånger ofta handlar om att kunna leva med de skador som livet ger en; att man får sina törnar och smällar men att det också finns en väg hela tiden, som är att acceptera sig själv och livet som det blev. Att leva med det som är. Är det något som du själv tycker stämmer, eller något som jag tolkar in?
– För mig handlar det mer om att vara sann mot sig själv. Att inte tappa kontakten med den man innerst inne är. Och det är ju inte alltid så lätt. Man håller ju hela tiden på och ljuger för sig själv för att göra livet lite enklare. Men man får väl mäta sig själv flera gånger under livet, tänker jag, fråga sig vad som egentligen är sant om mig, vad är det jag innerst inne vill, och behöver göra nu. På sätt och vis är det en hjälp att skriva låtar som jag ju gör. Skrivandet blir en sorts inventering av det som finns inom en, en prövosten för det som är autentiskt och sant. Jag vet inte vad det skulle komma ut för musik om man tappade kontakten med det.
– Livet är ju vackert, trots skadorna som du säger. Och det vill jag ju att musiken ska förmedla, att livet är vackert och värt att leva, men jag predikar inget i mina låtar. Om människor finner tröst eller kommer på något genom att lyssna på något som jag gjort så är det ju fantastiskt, men vad det är som de kanske finner där, det är ju inget som jag kontrollerar eller vill kontrollera. Det är deras.

För ett tag sedan var jag på en vigselakt där det var mycket musik. Pop egentligen, inget som var specialskrivet eller sakralt. Och jag upplevde att det framför allt var musiken som förmedlade en känsla av allvar och helighet, mycket mer än själva ceremonin eller prästens ord. Musiken var bättre på att fånga in det existentiella.
– Jag tänker på vad jag själv har musik till. Att den ger tröst när man behöver det och förstärker ens glädje. Och musik kan ju ge enorm kraft, ork. Rent konkret ork att ta sig uppför den där jävla backen, när man är ute och springer, ork att ta sig vidare. Musik är också något som vi hänger upp saker som vi upplever på, så att den blir en del av våra minnen. Jag använder musik till allt möjligt, för att sätta färg på livet. Sedan är musik ju något som man kan dela med andra människor. När den slår an hos många människor samtidigt så fångar den ju någon form av kollektivt medvetande, något gemensamt.
– Men kanske är det ändå när jag skriver som jag mest upplever andlighet, som närvaron av något som är mer levande och större än det som är materiellt. Det är en högst konkret upplevelse, något som alltid har funnits där, och något som jag hela tiden vill återvända till, men det är samtidigt en väldigt personlig upplevelse. Inget som jag vill eller kan sätta ord på egentligen, eller institutionalisera genom att bekänna något eller söka mig till något samfund.
– Jag tycker att det är ganska självklart att tillvaron är mer än bara materia, man behöver ju egentligen bara gå ut vilken morgon som helst och dra ett djupt andetag för att känna det, men jag tror också att varje människa själv måste få göra sin erfarenhet av den här närvaron, att det finns många sätt att närma sig den och att religionen inte är den enda vägen. Tvärtom tycker jag att problemen börjar när man försöker sätta ord på närvaron, istället för att vara i den.

Artikeln har tidigare varit publicerad i Trots Allt nr 6 2008.

Anna Ternheims hemsida: www.annaternheim.com