Katalogen till årets Berlin Biennale.

_ _ _ _ _ _ _

Några dagar efter hemkomsten från Berlin klingar intrycken av både Staden och den sjätte Berlinbiennalen obönhörligt ut inom mig. Den så kallade verkligheten mötte den så kallade konsten under några långsträckta dygn, och bakom ögonlocken tycks gränserna vilja lösas upp.

Att kliva in på konstinstitutionen Kunstwerke på Auguststraße 69 – inte långt från Hackerscher Markt och Oranienburgerstraßes rodnade trottoarer – under den sjätte biennalen för samtida konst är i allt väsentligt lika med att byta dimension. Från gatornas för all del intressanta larm, med tusen och en kommersiella budskap och alla sorters intentionskonflikter, till konstens frigjorda rum, tid och logik. Och naturligtvis, också här låter det och meddelas det, men medan blicken och hörseln på gatan följer ett slags anarkistisk hopning av meddelanden med vilt skiftande avsändare, den ena färgstarkare än det andra, så vill ju ögat i konstens rum lyssna efter samband, försöka fånga Tilltalet.

Och vad ska man med denna dimensionsöverskridande erfarenhet till? Vad ska denna gränsupplevelse vara bra för? Vilket syfte tjänar den samtida konsten? Frågorna inställer sig av nödvändighet och alltid lika omgående. Det är, tror jag, en nyttig övning för sinnena att låta sådana frågor vika undan – vänta tomhänta. Kanske kommer något som liknar ett svar, men i så fall alltid dröjande.

Temat för Berlinbiennalen är just verkligheten. Den överhängande titeln „Was draußen wartet” (”Vad som väntar därute”) innehåller något av en paradox: är det det som finns där ute som egentligen är värd min uppmärksamhet? Jag går alltså in i konstens rum för att väl inne vända blicken utåt igen. Kanske i syftet att bryta vardagsperspektivet litet?

Flera av bidragen som visas under biennalen är mycket riktigt politiska, kritiska och direkt konkreta – knutna till verkliga händelser, verkliga platser och verkliga personer. Flertalet videoinstallationer gränsar till det journalistiskt dokumentära. Måhända råder det i dessa fall inga tvivel om vad just dessa ”ska vara bra för” – men hur är det med de mera lågmälda, abstrakta tilltalen?

Petrit Halilajs snickeriverk ”The places I’m looking for, my dear, are utopian places, they are boring and I don’t know how to make them real” inleder vandringen genom Kunstwerkes lokaler och bjuder på ett större eller i vart fall annat slags motstånd än de dokumentärt politiska. Den gigantiska träkonstruktionen, som sägs vara en modell i skala 1:1 av konstnärens föräldrahem i Kosovo, är trots sin tyngd faktiskt lite vårdslöst snickrad. Stabiliteten har, till synes, improviserade förstärkningar att tacka. Virket ser ut att vilja rivas i sin gulnade, råa gistenhet. Under virkets tyngd cirkulerar vi – besökarna – och försöker ”komma underfund”.

Utanför rummet, i den ljumma Berlinluften, finns hönsgården – som med en öppen nödutgång införlivas med träkonstruktionen. Spillning och foder på cementgolvet skvallrar om att också här inne rör sig hönsen ibland. Men inte just nu. När jag lyfter blicken mot taket, ser jag att plankorna fortsätter ut genom taket, upp bland takpannorna, skorstenarna och vindsfönstren. In alles tre öppningar för den så kallade verkligheten: Hemmet i Kosovo, hönsgården och utbyggnaden på taket. Konstverket sträcker ut sig i rummet och bortom det – och det hela upplevs som mycket organiskt, knarrande, levande.

Men det är inte bara denna monumentala konstruktion som dröjer i mitt minne, utan också vad jag vill se som dess motsats. På nästa station, på andra våningen, fortsätter Petrit Halilaj sin svit med ett i sina beståndsdelar upplöst duschrum. Rummet framstår i all enkelhet, särskilt i jämförelse med träkonstruktionen. Det är några kvadratmeter stort, i huvudsak tomt, men inte sterilt, snarare har rummet förlorat sin badrumslighet.

Här sitter en kvadratisk draperistång från Ikea fastskruvad på väggen, som saknar draperi och därför blottar den kala, okaklade väggen bakom. Utmed samma vägg löper kopparrören, som också är allt som finns kvar av den fasta inredningen. På golvet ligger våtrumsredskap och andra prylar uppradade i en närmast metafysiskt rät linje. Den sträcker sig från mina fötter bort mot väggen och avslutas med ett apart inslag, nämligen en tänd bordslampa i barockstil. Lampans gula sken ger rummet och föremålen en dämpad färgskala. Raden består i övrigt bland annat av ett par utslitna skursvampar, några trasor, en liten piltavla!, ett par kalsonger och ett band ur en rosaröd encyklopedi med titeln Die Frau. Rummet ser ut att ha stått orört – kanske i ett decennium.

På bilden avviker Halilajs duschrum något från den version som visades på biennalen.

Om huvudriktningen för träkonstruktionen var utåt, är detta motsatsen: riktningen inåt är genomgående i rummet. Kanske står vi inför hemmets och livets mest realistiskt ekande rum. Men den privata badrumssfären har brutits upp. Kanske är det en möjlig tolkning att detta rum, som ju de facto inte har kontakt med samhällets vatten- och avloppssystem, visas upp som ett utsnitt ur verkligheten, men blir just därför påtagligt overkligt?

Rummets olika attribut har inventerats och ordnats i rad och därmed förlorat sin naturliga oordning. Det är diskbänksrealism uppgraderad till badrumsdito, men på ett mycket radikalare vis. Och det fattas något. Kanske måste man tänka att rummets minsta delar tillsammans knappast skapar rummets helhet? Står den verklighet som eftersöks inte att uppteckna i konstens dimension? I det ögonblick då verkligheten mäts, tycks den upphöra inför våra ögon.

Tillsammans bildar träkonstruktionen och duschrummet två motsatta poler – måhända är det konstens bortre och närmre gräns vi har för ögonen om installationerna ställs bredvid varandra. Paradoxen som uppstår lämnar själva grundfrågan obesvarad. Hur ser relationen konst–verklighet ut? Vad ska samtidskonsten vara bra för och vad kan den göra för det vi kallar ”verkligheten”? Och så vidare.

När det är dags att lämna Petrit Halilajs värld för nästa våning och andra konstnärsskap, måste jag gå via ljusa trapphuset med fönster mot innergården. Berlinsolens ekande strålar fyller varje centimeter med sin bländande energi. Här är utställningsvärdarna nästan lite okonventionellt vänliga. Trapphuset förvandlas för en kort stund till burspråk och förlorar därmed sin transitfunktion. Ögonen måste åter vänja sig vid dagsljuset.

Verklighetens Berlin – med några av de mystiska vattenrör som så ofta pryder stadens gator.

Antitesen natur–kultur har blivit gestaltad i litteraturen på mångskiftande sätt, men här finns det något problematiskt i idén om naturen–evolutionen som ett oförändrat faktum från 1859 före all förfining av en ganska bufflig evolutionslära. Man kan ju hävda att en syntes av natur och kultur premieras i en evolutionär utveckling. I Lindströms diktsamling kommer diktjaget och evolutionen bara överens under bältet och i alkoholberusning. Det är tillspetsat och därför – som så ofta – problematiskt. Eller har jag helt enkelt inte förstått skämtet?

Dikterna är uppdelade i fem ganska ojämna sviter och det är de två första ”Liv på jorden” och ”Evolutionen och jag kommer inte överens” som mer direkt knyter an till buffelevolutionen. Denna diktsamlingens lejonpart bygger på en dialog mellan Evolutionen och ett jag, som nu bokstavligen vänder sig mot sin egen evolutionära utveckling i den klassiska illustrationen av utvecklingskedjan. Återkommande är raden ”Evolutionen och jag” följd av en variation av antitesen Den kultiverade människan och Evolutionens blinda reproduktionshets.

Tyvärr är det också i dessa delar som Lindström inte lyckas skapa läsbar dikt av sin vanliga populära produktion, som man schematiskt kan beskriva med ett ”så att säga”. Precisionen är inte hjärnkirurgens alltid. Man får några allmänna, men nyktra, ibland omkastade vardagsperspektiv på det mänskliga (svenska) livet. Det blir så att säga svårt att skilja dikterna från Lindströms vanliga spånande. Exempel är dikterna Om kriget kommer, Alkohol och Freudiansk felsägning som i egenskap av versprosa snarast skjuter sig själva i foten.

Det finns några undantag detta till trots. Den inledande dikten ”Var kommer människorna ifrån” äger en svindel, som med sina korta versrader kan låta dialogen med Evolutionen kulminera i ett metaperspektiv på livet självt.

Människorna.
Som du speglat dej i,
utan vilka du skulle ha varit blind.

Nu är perspektivet på sina ställen också något vidare – anden och köttets kamp är trots allt äldre än Darwin. När Evolutionen som personifikation får vika undan uppstår faktiskt en rad vackra dikter. Framförallt gäller detta sviten ”Kontinentaldriften”, men delvis också de två sista sviterna ”Ljusår” och ”Medan vi evolverar”, som även de innehåller dikter med sansning och lyrisk sensibilitet. Man får nästan uppfattningen att de två inledande sviterna är tänkta som en transportsträcka. Från ett ickelyriskt ”Lugn, du läser inte dikter” till en mer fördjupad och blottlagd lyrik – som om avsikten var att nästla sig in även hos dem som normalt undviker genrebeteckningen ”Dikter”.

Så kikar en melankoli fram, som är värd att ta på allvar. Här har Lindström lagt sina ”så att säga” åt sidan, och dikter som Augusti uppstår i enkla men djupa toner.
Augusti räknar dagarna
och vet sin dyrbarhet.
Gräset och de tunga
blommorna,
fortfarande
ensamma i stan,
badar i sol
och skugga.

Resten av mitt liv,
har varit oroligt i natt,
vaknat och gråtit
gång på gång.

Det ska ändå inte förtigas att Lindström i sina starka stunder inte riktigt lyckas frigöra sig från ett par tre svenska stordiktare. Likheterna med Tomas Tranströmer är exempelvis här och var rätt slående. Det går ut på att fånga det vardagssnäva perspektivet, klä av det och försöka visa upp det i epifanisk strålglans. I dikten Operasångare finner man raderna

Till och med
tystnaden är dyrbar;
ögonblicket mellan musiken
och applåderna
skulle kunna ställas ut
på galleri i Milano.

Man kan notera orden dyrbarhet och dyrbar. Men det är främst mot slutet av samlingen som en tacksam acceptans eller andens och köttets syntes får skymta fram i Lindströms dikter. Denna hade gärna fått prägla hela samlingen, men då hade den sannolikt tvingats bära genrebeteckningen ”Dikter” och dessutom burit en annan, svårsåld, titel.

Dikterna, som är Bekännelser, står på två ben som inte riktigt vill synkroniseras och haltar sig därför fram.

I Du ser ut som Jesus möts läsaren av två längre och fyra kortare noveller i en lika varmt oförställd som fasansfull skildring av en exil undan Irak-Iran-kriget i ett frostigt Uddevalla. Novellernas miljöer byggs upp av en yttre och en inre värld, där livet i Sverige, de gula postlådorna och de torra samhällsinstitutionerna står i motsats till det krigsdrabbade, men också grönskande landskapen i Irak och Iran. Här fungerar det seende och det bländade ögat som markör för rörelsen genom minnenas djupskikt. Blicken är i sig är också ett ledmotiv genom hela samlingen. Den får gjuta medmänsklighet och mod, men också fruktan och tvivel över den djupt svåra och uppslitande flykten undan krigets granatsplitter.

Den första novellen, som givit samlingen dess titel, sticker ut miljömässigt och berättartekniskt, men är samtidigt en tematisk genomskärning av de övriga novellerna. Under ett nattligt krogbesök i Budapest möter diktjaget en änglalik prostituerad kvinna med förföriskt kolsvart hår. Hon kan uppfattas som en symbol för ett ambivalent förhållande till hemlandet, eller till minnet av detsamma. Det hemland som i novellen Ett mycket speciellt fall blir ett introspektivt minneslandskap av trädgårdarna där hemma, badande i apelsindoft, medan det i novellerna Brevet och Paketet som kom med posten växer till ett avlägset hot som trots distansen, utan nåd, når fram genom brevinkastet. Exillivets alltjämt öppna sår.

Detta kontrasternas balanserande är både novellernas styrka och svaghet. Det ömsom smyckade, ömsom lakoniska språket hade ibland kunnat skärpas om de väl exploaterade greppen koncentrerats ytterligare, vilket främst gäller de två längre novellerna. Om detta delvis beror på de tre översättarnas – Tetz Rooke, Ingvar Rydberg och Marina Stagh – i övrigt sobert säkra prosa, är naturligtvis svårt att säga.

Berättandet är flerstämmigt och perspektiven skiftar. Den mörka erfarenheten är alltför komplex för att formuleras av ensam stämma, lidandet alltför stort för att inte berättas i kör. Den kritiska punkten – uppbrottet – har svärtat blicken och brutit horisonten. Nu finns bara en strid ström av personliga vittnesbörd och dessa binder Daoud samman. Till och med den en gång torterade desertören, den i exilen missbrukande mannen, som ligger död bland reklamen innanför sin dörr, får återuppstå och komma till tals.

Sammantaget är det en mycket läsvärd och framförallt rörande samling noveller, som säger lika mycket om det svenska samhället som om kärlekens hand och hatets knutna näve, stinkande död och doftande liv.

Den förföriska kvinnan med det kolsvarta håret glider så diktjaget ur händerna, ledd in i krogens bakre rum, där hon misshandlas av en brutal man.

I verklighetens Gårda, nära Liseberg i Göteborg, låg Fabian Bengtsson kidnappad i en liten låda i januari 2005. Buller och whisky ledde polisen rätt, men det är en annan historia.

I verklighetens Gårda bor man också frivilligt. Studenter, ockupanter, konstnärer och vaishnava-folk blandas upp med hederligt arbetande och arbetslösa unga och äldre med mer eller mindre ordnade liv i ett virrvarr av ömsom snyggt renoverade och ömsom nedgångna lägenheter. Med dusch i källaren, med bara kallvatten och framförallt: med ett ständigt dån från långtradarna på motorvägen strax utanför.

Det gamla arbetarkvarteret är rivningshotat och har varit det i många år. Men ingen kommunpolitiker har velat, vill, eller törs gå den golgatavandring som rivningsprocessen kräver. Och därför dröjer och dröjer fullbordandet av de asmatiskt sjuttitoalsflämtande rivningsplanerna. Ständig ovisshet för alla stackars satar som bor i husen, som samtidigt har just ovissheten att tacka för de lite extra goa grannarna.

När jag nu lämnar detta myller för att flytta in tillsammans med min flickvän i en mycket ordnad bostad med diskmaskin hos ett välrenommerat fastighetsbolag funderar jag på vad detta kommer att betyda för mig ur en moralisk synpunkt.

Misstanken om att ha svängt in på den borgerligt mycket raka vägen kom nämligen till mig i själva ögonblicket då lägenhetskontraktet undertecknades. Välkomnande paragrafer. Exakta kvadratmeter. Hyra. Eufemismer om ordningsregler. ”Störningsjour”. Allt nu förgyllt med tre lite tilltaget propra namnteckningar.

Bye bye bitterljuva rivningskontrakt.

Och jag som en gång trodde att jag avslöjat den borgerliga struktur, som utbildning, jobb och Västtrafiks nattaxa vill inkarnera i mig, upplever nu att denna flytt undan livets flagnade fasader ändå riskerar slå spiken i den smyganarkistiska kistan.

Samtidigt som det ska bli riktigt härligt att knäppa igång den där diskmaskinen.

När jag bodde i Tyskland första gången, i München den gången, var det på bageriet runt hörnet som jag för första gången upplevde ett desperat behov av att lära mig tyska. Engelskan dög hos vännerna, men på bageriet var det stopp. Där fanns ingen som talade engelska.

Att komma nära dessa människor och deras brödkultur, det var min dröm då. Det var på bageriet som jag tillslut insåg att min gymnasietyska inte var någonting alls. Den var obefintlig. Inte ens bröd kunde jag beställa ordentligt. Ständigt dessa missförstånd!

Bröd i sig är ett sådant där nästan magiskt ord, alldeles fyllt till brädden med mening och poetisk potential. Det är en synekdoke för mat i stort, det är en religiös symbol. ”Vårt dagliga bröd”, ”Jag är livets bröd”. Man kan ju inte ta ordet i sin mun utan att samtidigt beröra myten. Det taktila momentet hos brödet är för övrigt avgörande!

Och med den franska filosofen Roland Barthes är det lätt att läsa (allt är ju text) den tyska brödkulturen som myt. För honom var det franska vinet myt. Jag vill hoppas att den tyska motsvarigheten inte är så mycket ölen som brödet. Det finns faktiskt ingen lika tydlig ritual kring ölen här – bortsett från Münchens Oktoberfest och bayrarnas förkärlek till att dricka en liter åt gången i Maßkrug. Annars är ölen idel bruksdryck här, som vår svenska mjölk.

Men hos brödet finns ritualen mycket mer närvarande – promenaden till bageriet, doften, artigheten igen, Guten Morgen!, Grüß Gott! Danke schön! Schönes Wochenende! Auf wiedersehen!, och sedan delandet – vi gör det tillsammans –, bredningen, njutningen.

Tyvärr fick regnet bestämma vårt öde hemma på Monumentenstraße i Kreuzberg och det blev inget egentligt deltagande får vår del – vi fann vår vila framför teven och följde firandet med ena ögat den vägen. För det kändes som en plikt att på något sätt delta i firandet. Samtidigt gav Bon Jovi tillställningen ett skimmer av plastigt jippo, men kanske var valet av amerikansk artist bara helt i linje med David Hasselhoffs blinkande jacka på samma plats vid nyåret 1989/90.

Jag är i Berlin, inte för att fira tjugoårsjubileumet i första hand, men för att skriva en litteraturvetenskaplig uppsats om några aspekter i Berlinfödda Nelly Sachs (1891–1970) diktning. En kvinna som dock kom att skriva sina dikter i en trång lägenhet på Södermalm i Stockholm efter att ha flytt till Sverige med sin mor 1940, bland annat med Selma Lagerlöfs och Prins Eugens hjälp. Nelly började småningom dikta tämligen konkret i sin brottning med den judiska erfarenheten från Auschwitz, men hennes dikter blev mer och mer hermetiska – i likhet med hennes själsfrände Paul Celans, som ofta sagts. Här ändå ett exempel på en sen, men förhållandevis rättfram dikt, från den första delen av diktcykeln Glühende Rätsel:

BAKOM DÖRREN
drar du i längtansrepet
tills tårarna kommer
I denna källa speglar du dig –
(Övers. Rolf Moberg)

Men det handlar naturligtvis om en ständig avvägning. Eller det handlar egentligen om optimering. Vad är angelägnast: att läsa en dikt långsamt, eller lära känna något viktigt Berlinfenomen?

Som den tyska hösten i sig till exempel.

Viktiga händelser har ju en tendens att inträffa just på hösten. Tristessen i sin enkelhet tycks gripa hårt om människan. Den destruerar ibland, men så sublimerar den också. Heinrich Böll skrev tillsammans med en rad andra tyska författare manuset till en film – Deutschland im Herbst (1978) – om den tyska hösten 1977, då RAF-terrorn kulminerade i Västtyskland. Den filmen ligger nu i att-se-högen och kanske återkommer jag till den längre fram. Dessutom har en fransk filmatisering av Stig Dagermans artiklar om den tyska hösten 1946 nyligen visats i SVT och finns för den som missat på svtplay.se en tid till framöver.

Nu gäller det att optimera de kommande fem-sex veckorna till det yttersta. Eller att ibland bara luta sig tillbaka på någon lokal och njuta.