Åh herregud, tänker jag varje gång. Inser ni inte att ni befinner er vid tillvarons rand, att ni handhar de yttersta tingen? Förstår ni inte att den där platta ytan är motsatsen till allt det?

Tv som andligt medium framstår som djupt suspekt, eftersom chansen att något allvar skulle kunna passera genom allt arrangerat ljud och ljus är liten. Kameran verkar så deformerande på religiösa erfarenheter, jag skruvar mig i soffan. Bättre då när man skojar till det, som de där som storögt besökte olika religioner och sedan uppfann en egen variant. Eller tv-serien Ritualer (SVT söndagar) med den brittiske kyrkoherden Peter Owen Jones som testar olika religioners ritualer. Det är kul. Avsikten förstås begränsad till att underhålla.

Om avsikten är att kombinera ett skamlöst gapskratt med ett bottenlöst allvar kan det i Sveriges land inte finnas någon mer lämpad programledare än Jonas Gardell.

Jonas Gardell i Åh Herregud! Bild: Ulrika Nulty/SVT

Åh Herregud! som sänds i åtta avsnitt är en ”spaning efter Gud”. Gardell går till botten med våra grumliga gudsföreställningar och han gör det som teolog, folkbildare, entertainer och evangelist.

Inspirerad av spanande föregångare som Karen Armstrong och Jack Miles berättar Gardell Guds utvecklingshistoria. Den hemmakäre pedagogen böjer sig under tv-mediets krav till den grad att han reser ut i Israels riktiga sandiga öken för att visa var allt började.

Men egentligen börjar allt i en villa i Enebyberg på 70-talet. Där Jonas befinner sig då, tillsammans med sin mamma och bilden av Gud som nästan sammanfaller med henne. För Gud är en förälder som älskar sitt barn vad som än händer. Men det är som sagt, och tyvärr, bara en början.

Utgångspunkten för Åh Herregud! är densamma som för Gardells böcker om Gud och Jesus – en mycket passionerad och ovanligt öppen kamp med Gud. Själv säger han att de teologiska och exegetiska studierna motiveras av en önskan att som vuxen ta reda på hur det verkligen förhåller sig. Hur kan de gamla texterna vara så motsägelsefulla med stöd för både det finaste och det mest vidriga? Och hur kom det sig att så många rättskaffens människor ville förändra Jonas första bild av Gud?

Om man vet varifrån bitarna kommer är det lättare att se varför det inte går ihop, menar Gardell och redogör osentimentalt för de olika behov som format tidiga gudsföreställningar.

Och det är bara att erkänna, vissa saker gör sig bra i tv. Som att demonstrera seden att sluta överenskommelser genom att stycka ett djur med en broiler i tv-huset.

Eller som pastor Gardells renlighetsmottagning för menstruerande och psoriasisplågade. Det är helt enkelt bra religions-tv.

Jag har ändå några invändningar mot Gardells beskrivning av Guds utvecklingshistoria. Det är förstås sant att den kristna tron har använts både för att avskaffa slaveriet och förfölja oliktänkande. Men för att bli riktigt effektfulla, i tv och i Gardells argumentation, krävs att bilderna blir essentiella och lite orättvisa. Faktum är att synen på offerdöden ifrågasattes redan på 1000-talet.

Snarare än en rak utvecklingshistoria har det alltid varit en kamp om Gud, med Gud. Tvivlet finns där redan från början. Inte ens de första människorna fick ihop det.

En mer smärtsam fråga, som faktiskt inte behöver ha med Gud att göra, infinner sig också. Om det Jonas mamma sa är sant, att vi alla är bra precis som vi är (vilket jag också predikar för mina barn), hur kommer det sig då att världen är full av människobyggda helveten?

Det går inte ihop. Längre än så kommer jag inte. Från soffan stämmer jag in i Jonas Gardells trosbekännelse.

Det är mot bättre vetande, men det är ohjälpligt.

(Texten har tidigare publicerats på Expressen Kultur.)

”En gräns tycks vara nådd. Så står det i ett av alla de mail med liknande innehåll jag fått de senaste veckorna. Gränsen tycks vara nådd överallt. På ett par timmar samlas tusentals människor kring överenskommelser och praktisk handling. Vellinge kommuns inställning till ensamkommande flyktingbarn fungerar som bränsle på elden.

Det handlar om en växande opinion, precis som för fyra och ett halvt år sedan. Då lämnades drygt 157 000 underskrifter till dåvarande migrationsministern i protest mot en ovärdig flyktingpolitik.

Ministern, Barbro Holmberg, blev så generad av uppvaktningen att hon låtsades få allt om bakfoten och tog emot underskrifterna som stöd för den förda politiken.

Svaret på opinionsrörelsen blev ändå en tillfällig lag som gav ett antal skyddsbehövande uppehållstillstånd, och sedan 2006 finns den nya instans- och processordningen med migrationsdomstolar som ska göra asylprocessen mer rättssäker.

Nu tycks det åter vara dags för en opinion att manifestera sig. Scenerna från Vellinge är en väckarklocka, de gör oss lika generade som ministern. Vi visste ju att många kommuner vägrar ta emot ensamkommande barn. Men att snålheten och egoismen var så ful?  […] ”

Läs hela artikeln här.

Så rullar filmen igång, och vi förflyttas från den popcornsmuliga biosalongen till en enorm lägenhet på Manhattan. Dyrt, dyrt lyser det om allt, från cyklarna som är upphängda på hallväggen till den enorma säng där läkaren Ellen förgäves försöker somna.

Berättelsen börjar där, med dem som har pengar. Det är trots allt de som är mest lika oss. Med privilegiet att ha ett ”livspussel”, som det kallas när man har mer pengar än tid. För livspusslets skull har paret i den stora lägenheten en nanny från Filippinerna som tar hand om deras sjuåriga dotter. Och det är här som världen bryter in. Som orättvisan och fattigdomen gör sig påminda mitt bland designmöblerna. Den perversa sidan av globaliseringen.

För nannyn har egna barn, två pojkar som hon försöker rädda ur fattigdomen på Filippinerna med hjälp av sitt arbete på andra sidan jorden. Hennes längtan är förstås outhärdlig. Och när filmen är över, då känner jag också att världen är outhärdlig. Hur ska kärleken, det som trots allt är fint och ljust, någonsin kunna uppväga detta djävulska nu som vi har skapat?

Jag vill inte ha den här samtiden, den här medelklasskulden och den förintande kännedomen om världens helveten. Jo, jag vet. Man får förändra i det lilla, göra vad man kan. Men just idag finns bara rum för förtvivlan. Vi har ingenting att säga när vi går ut, på vägen hem är vi tysta. Det enda som lindrar är att krypa ner i treåringens säng, känna hans arm runt halsen. Jag behöver inte berätta för honom. Inte än.

Mammut finns nu på dvd.

Texten har tidigare publicerats som krönika i Trots Allt nr 2 2009.

Jag har ett minne från min utbildningstid som jag helst inte tänker på. För den här texten får jag göra ett undantag.

Det var ett seminarium med ganska få deltagare, en kvällskurs med poäng möjliga att plocka för den som hade annat för sig om dagarna. Jag minns att vi pratade om de andra. De andra kristna och dem med andra religioner, om slöjor och burqor och så vidare. Det gick längre än vad jag hade trott var möjligt i en sal med blivande präster. Och till sist kom den, kommentaren som blev sittande som en oönskad gäst i minnet:
– Men tänk om det inte finns några blonda barn kvar i Sverige om femtio år!
Jag önskar att jag hade hört fel, men det var inte ens ett skämt. Min blivande kollega verkade allvarligt oroad.

Vad man också lär sig under utbildning: att sortera, psykologisera och problematisera. Att en förflugen kommentar inte nödvändigt måste bäras av en medveten ideologi. Att det är bra att säga ut sina känslor så att de inte trycks ned och exploderar en dag. Att vissa föreställningar får sin förklaring av ett sammanhang och det kan finnas något större bakom, kanske en struktur. Dessa lärdomar gör att vi nu kan lämna den blivande prästen. Hennes fråga är ju inte alls ovanlig, den är nästan inte ens uppseendeväckande längre.

Även om oron över invandringen oftare sägs handla om hotade värderingar än om barnens framtida utseende, är bilden av ett Sverige under hot inte kontroversiell. De politiska partierna hanterar denna bild på mer eller mindre sofistikerade sätt, journalister och bloggare likaså. Men att det är något fundamentalt som står på spel verkar vara en gemensam överenskommelse.

Vad är det som står på spel? Är det en nationell identitet, en västeuropeisk hemmahörighet, en upplyst värdegemenskap? Eller är det något som är mycket svårare att sätta fingret på? Göran Rosenberg skriver i ett reportage från USA (DN 12/10 2008) om hur argumenten mot invandring trasslar in sig i varandra: ”Ett argument mot det okontrollerade inflödet av invandrare kan i nästa stund övergå i ett argument mot den spanskspråkiga (hispaniska) kulturens oförenlighet med (anglo)amerikansk tradition.” Det blir en enda oreda av åsikter och känslor där ingen riktigt tycks kunna erbjuda ett mönster som blir begripligt och snyggt. Man drar i trådarna från olika håll medan den globala bollen blir allt mer kaotiskt tilltrasslad.

Frågorna om det främmande och det egna sysselsätter på ett nästan maniskt sätt författare och tänkare just nu. Kanske har det alltid varit så? Det avancerade informationssamhället låter oss uppleva fenomen som om de vore multiplicerade i ett oändligt antal. Vi kan inte komma undan alla de speglar som reflekterar det hegemoniska paradigmet. Inte tänka en tanke färdigt. Kanske är det bra. Kanske är det i sig en utmaning mot ”det egna”, mot äganderätten. Det förment självklara som hotas av det främmande.

Någonstans i botten ligger föreställningen om att några har rätt till saker och andra har det inte. Väldigt sällan talas om att en del har råkat födas på en jordplätt där maten räcker. Att vissa har råkat växa upp i ett samhälle där de skördar frukterna av andras kamp för rösträtt och yttrandefrihet. Därför låter det så här: ”vårt” land, ”våra” traditioner, ”våra” värderingar. I motsats till deras. Vi är dem som äger. Äger det som är något värt.

Jag tänker på förra sommarens bästa läsning, Smärt­ans ministerium (Bonniers) av Dubravka Ugresic. Den handlar om litteraturprofessor Lucic från fd Jugoslavien som i sin nya stad Amsterdam samlar några unga exil­jugoslaver och i sina seminarier tvingar dem att minnas sin gemensamma historia. Det är en sådan fin och smärtsam bok om språk och krig och kärlek. Ugresic vet exakt vid vilken punkt det toleranta tilltalet byts mot ett öknamn från underjorden. När rädslan förvandlar en människa till en etnisk representant. I romanen finns även ett svek, gamla landsmän emellan. Professor Lucic blir ett hot också mot ”sina egna” och de gör processen kort. Det är en annan sida av besattheten vid gränser. När tillhörigheten värderas så oerhört högt gäller det att skydda den till varje pris, den som kommit innanför måste hela tiden vakta sin position.

Ian Buruma, god vän till Ugresic och professor i mänskliga rättigheter vid Bard College i New York, ställer de viktiga frågorna i sin bok Mordet i Amsterdam – Theo van Goghs död och toleransens gränser (Natur & Kultur). Det är den dokumentära berättelsen om ett litet land med en stor självbild som chockades svårt av ett mord på öppen gata i huvudstaden. Filmaren och provokatören Theo van Gogh sköts ned av en fanatisk muslim när han cyklade till jobbet. Mordet satte fyr på det offentliga samtalet om gränser, rättigheter och skyldigheter. Det visade också att nya allianser skapas under det som uppfattas som invandringens hot. Att vissa gränser är viktigare än andra, helt enkelt. Kommunister och konservativa kan enas i saknaden av det igenkännbara. Ateister och kristna göra gemensam sak mot muslimerna.

Ian Buruma lyssnar in rösterna från ett land som inte är så väldigt långt från vårt. Också vi försöker hålla självbilden intakt, ”Sverige har en generös flyktingpolitik”, som DN-journalisten Lasse Granestrand upprepade i debatten förra året. Också vi när ett desperat och nostalgiskt behov. Kanelbullens dag. 70-talsoutfit på alla ungar. Också vi vill vara gränslösa och intakta samtidigt.

Det är bra att samtalet om det främmande fått tyngd, trots att mord är ett oacceptabelt högt pris. Men multikulturalismen som kliché är överspelad. Tyvärr har många av de multikulturella evenemang jag bevistat tjänat som ett glättigt kamouflage över verkliga problem. Ett försök att dölja den avgrund som råder mellan de marginaliserade och dem som befinner sig innanför maktens gränser. För framtiden är frågan akut, eftersom den handlar om barn som lär sig att i första hand vara främlingar. Som alltid svarar med något annat land än det de föddes i när de får den eviga frågan: ”Varifrån kommer du?” Barn vars mäktiga kompetens att korsa gränser riskerar att gå förlorad.

Jag undrar vad det är som står på spel. Jag tror inte att vi är särskilt benägna att sätta saker på spel överhuvudtaget. När religionsdialog kommer på tal blir detta väldigt tydligt. Oräkneliga gånger har jag hört argumentet att dialog religiösa människor emellan är bra ”för det stärker den egna tron”. Som om den stackars klentrogne lutheranen behöver en rejäl muslim för att skaffa sig egna konturer. ”Jamen så tror i alla fall inte jag!” Nähä, så bra för dig. Men kom inte och kalla det för dialog.

Vi måste göra upp med vanan att använda andra för våra syften. Det finns inget arv, inget blod, inget medborgarskap som ger oss rätten att vara våra egna. Vi får försöka leva med insikten om hur osäkra och hjälplösa vi egentligen är. Och vilken makt som ligger i att inte vara rädd.

Texten är tidigare publicerad i Trots Allt nr 6 2008.