I en första kväll av flera på temat ”Kyrka, kropp & kultur” i Centrumkyrkan, Tumba, kommer Elisabeth Åsbrink och pratar om tatueringar, utifrån boken Bläck: tatueringar, hud, minnen, där hon skrivit texter till foton av Björn Abelin.

* Elisabeth Åsbrink, Loney Dear.

Elisabeth Åsbrink är journalist och har uppmärksammats bland annat för sitt sommarprogram, för boken Smärtpunkten – om Lars Norén och uppsättningen av 7:3. Men denna kväll handlar det alltså om vår hud. Bilderna visas, och samtalet, hälsar arrangörerna, kommer att kretsa kring tillhörighet och behov av att vara speciell.

”Vad säger det om vår tid att allt fler människor tatuerar sig? Och vad berättar det om oss själva? Vad är huden? En del av mig? En del av världen? Ett klotterplank fritt att använda? Eller något heligt som inte får vanhelgas?”

Efter paus blir det andra uttryck, garanterat utan risk för tribalmönster, när Loney Dear ger en intim konsert.

Alltihop den 2 oktober, 18.00, i Centrumkyrkan, Gröndalsvägen 10, Tumba (några minuter från pendeltågsstationen).

Fri entré till konserten för alla under 20 år, 50 kr för övriga.

Läs gärna mer om Elisabeth Åsbrink på hennes hemsida, elisabethasbrink.se

Lyssa på Loney Dear på MySpace: www.myspace.com/loneydear

Men trägen vinner, och det har länge varit tydligt att Robyns idé mer handlar om konst än affärer. Jag ska inte låtsas att jag förstår electronica. Men jag har svårt att värja mig mot Body talk Pt 1. Svänget övertalar mig, och de enkla syntharmonier som liksom långsamt skruvar av locket på något som först lät bara som en burk med rytmer. Robyns röst skär stål i vissa lägen och är celloklang i andra, och drar in lyssnaren hela tiden. Den övertygelsen är grunden ­– Robyn har jobbat med sin idé, och den når ut.

Inledande Don’t fucking tell me what to do är ett statement mer än en låt. Robyn räknar upp vad som dödar henne – en lista över utsatthet – och sätter foten i marken: kom inte och säg till mig vad jag ska göra. Sedan kommer betydligt starkare låtar. Live, på Popagandafestivalen, gjorde både hennes scenframträdande och den hängivna publiken det ännu tydligare: alltihop gestaltar skörhet och styrka. Och det spelar roll för många.

Robyn turnerar i Europa i höst. Gustav Ejstes band Dungen inledde nyss sin fjärde långturné i Nordamerika. På nya Skit i allt fortsätter Dungen mejsla ut det uttryck de arbetat med i tolv år. Det börjar instrumentalt, och fortsätter instrumentalt, även när Gustav sjunger – svaret på frågan om hur låtar med svenska texter kan fungera i USA och Australien är helt enkelt att texterna inte spelar en självständig roll. Röst, flöjt, stråkar och strängar följs åt och går om varann i vindlande melodier som låter lite folkmusik, fast mer invecklat. Dungen gräver och utforskar, inåt/nedåt, och spelar med rätt mycket jazzattityd en dos friform à la 1970-tal. Jag tycker det är alldeles för introvert, men svänget fungerar från första stund och en del melodier biter sig fast. Dungens musikanteri bjuder in till musik att gå rejält vilse i.

Det är långt mellan detta mystiska mys och Robyns electrodansmusik, men båda vet väldigt väl vad de vill göra, och lyckas kommunicera det, så tydligt att man inte måste älska musiken för att förstå kvalitén i den.

Simon Ådahl har också en stark idé med sin nya skiva Larm!. Han berättar om den i en dokumentärfilm. Han vill ha diskussion om skivan, säger han, ”för jag har mycket att säga”. Vad? Jo, han har ett uppdrag från Gud, tron är ett krig (”jag har sett Herrens armés krigslarm över Sverige”), religion är dåligt (till skillnad från hans äkta relation till Gud) och kyrkorna är fel ute, liksom P4.

Man kan förstås göra konst av sin frustration, men det här är något annat. Simon Ådahl gnäller som ett helt missnöjesparti på höga hästar, han har Gud på sin sida och jag tar betäckning. Och låtarna? Jag vet inte. Hantverket är säkert skickligt, rockschlager med pressad röst och distgitarr, men i mina öron är musiken helt förlamad av enögdhet.

(Krönikan har tidigare publicerats i Sändaren.)

I sommar följer Sophie Zelmani med på en tredjedel av Lars Winnerbäcks sommarturné – och köper jag en biljett blir det Sophies skull. Den gång jag hört henne spela live var just på en hysterisk Hultsfredsfestival, och där blev Sophie Zelmanis spelning en andningspaus.

Nyss kom hennes åttonde album, I’m the rain. Ingenting har hänt. Sophie Zelmani har i grund och botten gjort samma musik sedan debuten 1995, och eftersom den är så meditativ lugn tycker många det är tråkigt. Men det är fantastiskt. Efter ett par lyssningar träder låtarna fram, enkla och skenbart självklara. I titellåten rullar piano och trummor fram som en våg under Sophies sång. I To be forgiven sjunger hon om förlåtelsen som enda väg till frihet, i Our man om att det inte går att träna hjärtat på sorg. Det kan vara sant, men om det går, så är det med sådan här musik. För att den är i jämnhöjd med lyssnaren, med svärta, sorg och trasighet under ytan. Musiken tassar fram på lätta fötter, med vispar på trummorna och gitarrtoner som trippar, och Zelmanis röst som ett sommarregn. Det är märkligt hur hon kan uttrycka en sådant utlämnande beroende, med sådan integritet. Eller också är det kanske inte alls märkligt?

Precis som Sophie Zelmani har Toni Holgersson många nyanser inom ett ganska smalt spektrum. Han kommer att spela på riktigt somriga festivaler, i Falkenberg, Ljusdal och Gnesta – och på Cornelisdagen i Stockholm.

Toni slog igenom i slutet av 80-talet. Efter några år tystnade han – och den tystnaden är omtalad. Bakom den fanns droger och hemlöshet, och det är klart att det finns med vid lyssningen på Tonis återkomst, Ibland kallar jag det kärlek, hans åttonde album. Men de här enkla, varma sångerna om vilsenhet och saknad är bra alldeles oavsett Tonis liv. Bakom Toni spelar ett akustiskt band, lugnt och luftigt. Och så Tonis röst, med det där lugnet. Ingen attack, massor av innerlighet.

Var kommer då Moto Boy in? En hälsingsk singer-songwriter med läppstift, höga klackar, artistnamn och stora stråkljud? Moto Boy gör sakral och känslosam popmusik, med stora stråkar och körer – och kommer ändå nära. Det är som att ha en gosskör, med Jeff Buckley som solist, sjungande vid sin bädd.

Moto Boy är yngre, hans tyngd är inte lika ärrad, och när han sjunger ord om att hjärtat är en rebell är jag inte säker på att det bottnar, men jag vet att jag blir berörd. Kanske för att han vågar lugnet, ger rum åt melodin, rösten, tonen. Låtarna på nya Lost in the call är riktigt starka, nästan allihop. Mitt i: Siekas, ett filmiskt instrumentalt stycke – och fastän rösten är så central i det Moto Boy gör, märks särprägeln lika mycket där. I sommar sjunger han på flera festivalen – bland annat lilla Strandfestivalen i Oskarshamn. Åk dit!

Se och hör Toni Holgersson framföra Båtar av sågspån från sin nya skiva:

(Texten har tidigare publicerats i Sändaren.)

Sedan släcker man, och Rufus Wainwright skrider över estraden, i en svart dräkt med flera meter långt släp. Sätter sig vid flygeln, och spelar och sjunger sig sedan igenom alla sångerna från den senaste skivan, All days are nights: Songs for Lulu. Utan att säga ett ord emellan. I pauserna: ljudet av ventilationen, enstaka hostningar. På videoskärmen blinkar ett svärtat öga långsamt. ”Guess the world needs both the sun and the moon”, sjunger Rufus i andra sången, och belysningen är månljusblek.

Rufus Wainwright iscensätter sin sångsvit. Han har sjungit Judy Garland och pop, han har skrivit opera och tonsatt Shakespeare – tre av sonetterna sjunger han nu, en av dem är orimligt vacker – och det han gör nu är så långt man kan komma från att riva av några låtar. Det är helt genomtänkt, det är teater, det är ganska krävande – och just därför ger det oss som lyssnar tillgång till fler nivåer. När han böjer sitt huvud bakåt mot den stora kragen ser han ut som en fågel, eller en leguan. Gränserna flyter, det här är saga, och helt på riktigt: riktig sorg, riktigt mörker, riktig kärlek och riktiga drömmar.

Rufus Wainwrights första spelning i Sverige ställdes in, men han letade upp en liten scen och ett elpiano, och sjöng för en publik på 25 personer. Det var 2004. Ett år senare stod han med stort band på Södra teatern, till slut klädd i bara kalsonger och pumps.

Det är klart att det var för mycket – precis som senaste skivan var för allvarlig: ”olyssningsbar” och pretentiös, enligt en del frustrerade recensenter. Vem är han egentligen? Dödligt allvarlig eller stripprolig? Långklänning eller lederhosen, fågel eller man?

Både och, alltihop. Det är poängen. Och bakom allt: samma övertygelse om rätten till uttrycken. I musiken och livet.

För fem år sedan intervjuade jag Rufus, han pratade om den amerikanska friheten som lögn och möjlighet, om sin position som en av – faktiskt – få öppet homosexuella amerikanska artister. Och så berättade han om Agnus Dei, den ”O Guds lamm” han skrivit och spelat in.

– Det är förmodligen inte vad de flesta tror, men jag sjunger den sången för att jag älskar religion. Och eftersom religionerna funnits med så länge tycker jag att de tillhör alla, sa han.

Längre in på samma skiva finns sången Gay Messiah, med messiasgestalten i minst sagt sexuella sammanhang. För mycket? Det handlar om frihet, och en sorts tillit: berättelserna är våra.

På Filadelfias estrad avslutar Rufus första akten med Zebulon, en långsam, enkel sång om friheten och dess omöjlighet. När han bromsat in den så att den stannat, släpper han pianot och skrider ut.

Efter paus blir det allt det andra: applåder, mellansnack – en storskrattande publik lyssnar på entertainer-Rufus om kungligheter och usel schlager – och en parad av fantastiska sånger från tidigare skivor. Mer pop, rakare kommunikation, gott humör – allt mot första aktens resonansbotten av ofrånkomligt allvar.

Precis i slutet berättar han, kort och plötsligt nervöst, om sin mamma, Kate McGarrigle, som dog i vintras.  Ett stycke mycket amerikansk öppenhet, ”tack för ert stöd”, och så sjunger han en av moderns sånger, med samma glödande, nakna känsla som genom hela konserten.

(Texten har tidigare publicerats i Sändaren.)

Men det är ju jag, mina erfarenheter.

Johan Borgert & Holy Madre vet något annat. Tidigare har de fyllt tomrummet efter Jakob Hellman med låtar som Smal och Jag tror jag heter Daniel. Med nya albumet Nu är jag ett as kommer de ut i kamrerkostymer och polyesterljud. Fast bara delvis. I första låten tar en solosynt över totalt, i ett tvåminuterssolo. Den andra är mer gitarrpop. Mellan de polerna svänger skivan, och oj, vad det svänger. Välspelad disco kan vara kul, och i Nu ska du ha feedback fungerar kemin mellan 80-talsklang och låt, men den är ett undantag – de flesta aluminiuminslagna låtarna känns lite lånade, det gäller märkligt nog också texterna, och de är viktiga i det här bandet. I raka låtar som Romeo – en mjuk och udda kärlekssång som får vara lite halvtafflig – är texternas nakenhet en stor tillgång, och där bottnar bandet. Och trots inledningen är det där skivans tyngdpunkt finns.

Elias & the Wizzkids har tagit ett större steg. Deras förra skiva lät rätt mycket som Elias Åkessons gamla enmansband, nu gör de 80-talsprylen fullt ut, med bredsidor från syntstråkar, pumpande syntbas och Phil Collins-trummor. Jag borde reagera instinktivt negativt, men kostymen passar ju! Kanske för att Elias Åkessons engelska texter inte är lika känsliga för paketeringen, kanske för att låtarna är skickligt tillsnickrade utifrån formen. Kanske för att draget i refrängerna på låtar som Oh these nights och Hit ’n run kompenserar för det som är för mycket pastisch. Ambitionerna att problematisera manligheten hör jag inte förrän jag läser texterna, men låtarna kommer nog att höras i sommarradion i år.

Om Invasionen gör det blir det på gamla meriter. Här finns Dennis Lyxzén, som vrålade igång hardcorebandet Refused i början av 90-talet, och sedan varit en centralfigur i svenskt rockliv. På Hela världen brinner är han med och gräver sig bakåt till det som kom direkt efter punken. Det låter Ebba Grön och tidiga The Cure, jag tvivlar inte på att det här blir bra live, och det finns flera effektiva nästanpunklåtar här. Inledande Får aldrig tro får mig att tro på den här skivan, med sitt skrik mot vanmaktskrafter i en text lika rak som basgången. Men sedan kommer några bottennapp, där det inte hjälper att budskapet hörs, där jag önskar mig engelska texter, för det är så oartikulerat. Punkklyschor, på Sony Music, från Dennis Lyxzéns band? Märkligt, och rätt ointressant till slut.

Det påminner mig om att det där storslagna, mer teatrala, lite verklighetsflyende på 1980-talet nog också var en befrielse: för att musiken tog en någonstans. För att det var konst. Pendeln svänger, förstås. Och det är klart att det går att ladda också den mest plastiga produktion med mening.

Från releasepartyt för Johan Borgert & Holy Madres nya skiva. Bild: David Berjlund

(Krönikan har tidigare publicerats i Sändaren.)

Låter det fragmentariskt?

Det är precis tvärtom: en föreställning med osannolikt flyt, en total, lyrisk men lättillgänglig helhet som mer känns som musik än som drama.

Dans? Jo. ”Dans”? Nej. Men rörelsen är fullkomligt bärande, ibland spastisk, stora tics, ibland skön – då och då samtidig hos de nio aktörerna, ibland rör de sig på varsitt håll, ibland seriellt, så att de tar vid i varandras rörelse.

Likadant med texten. Plötsligt en scen från En midsommarnattsdröm, snart en från Romeo och Julia. Dialogen mellan Romeo och Julia börjar, från vänster i gasklockans runda rum kommer en annan av männen in, tar över Romeorollen, den andre försvinner, texten går som i en kedja bland skådespelarna. Det blir som att orden frigörs från handlingen, som att kärleken blir större än paret.

Det är i någon mening abstrakt. Upprymdheten jag känner, jag som får se, höra, njuta detta, är mycket konkret.

För något år sedan rörelseregisserade Birgitta Egerbladh humorgruppen Klungans föreställning Det är vi som är hemgiften.

Absurdismen därifrån känns igen i Kom ta min hand. När den möter Folkteaterns skådespelare, Shakespeares texter, den sanslöst genomarbetade scenografin och rekvisitan, och det underbara teaterrummet i gasklockan i Gävle så blir det en sång om kärleken och livet.

Mörk, ljus, lycklig, gränsöverskridande.

Sista föreställningen ges 28 mars. Boka!

www.gavlefolkteater.se

Kanada är något annat. Amerika utan att vara USA, nordligt vilt och ödsligt, ett land där man inte låser ytterdörren, om man får tro filmaren Michael Moore. Till Sverige når rykten om humanistisk kriminalvård och intressanta pedagogiska idéer. Och så massor av bra musik: Neil Young, Joni Mitchell, Arcade Fire, Rufus Wainwright, Beth Orton, Ron Sexsmith … listan är lång, och högt på den ska man skriva Kathleen Edwards.

Via mejl får en bekant i Kanada veta att jag ska intervjua Kathleen. Han skriver tillbaka: ”Hon är nästa stora kvinnliga artist här.” När vi sätter oss vid ett restaurangbord på Söder i Stockholm berättar jag det för Kathleen. Hon skrattar stort, och lite klentroget.

– Du vet, jag har lika mycket folk på en spelning i London som hemma i Toronto. Så i det perspektivet … är jag nästa stora från Kanada? Well, jag hoppas det händer inom 15 år.

Annars har hon en del erfarenhet av höghastighetskarriär. 2000 jobbade hon som servitris och hade just gjort en demoskiva. Ett och ett halvt år senare gjorde hon internationella turnéer och var gäst hos David Letterman.

– Sedan, när jag skulle göra min andra skiva, fanns det folk som meddelade vilken budget jag hade, vad de hoppades att jag skulle leverera, hur mycket radiospelningar jag haft och hur många jag borde få med min nya … Det är svårt att vara 26 år och hantera sånt, säger Kathleen.

Bild: David Berjlund

Nu är hon 30, har publik i USA och Europa – ”det är fascinerande” – och litar lagom mycket på marknadsprognoser om musik.

– Någon sa: ”ta bort banjon ur den där låten,vi vill att den ska spelas på radio”. Så jag gjorde det. Den spelades aldrig på radio, men ett halvår senare hade Nelly Furtado en stor listetta över hela världen. Med banjo. Så … man ska göra vad som känns rätt.

Senaste skivan Asking for flowers känns definitivt rätt. Kathleen stiger in i traditionerna – rock, country, folkmusik ur amerikansk jord – och gör något eget. Det har hänt förr i världshistorien, men det är märkligt varje gång, att musik kan ta en in i en värld som är igenkännbar men ändå en annan. Kathleens båda tidigare album startar med trumupptakt och domineras av raka durharmonier.

Nu finns en annan ton, hon vågar lita på sina svagheter. Hon gör stabil ute-på-vägen-rock, men den blandas med lite mer folkton, rösten svajar till ibland och hon spelar gitarrsolo fast hennes man är supergitarrist. Det är säkert, men det spricker ibland, och just därför: mycket, mycket bra. Och man kommer inte förbi texterna – lågmälda, starka

berättelser med drag av gamla folksånger.

Hon berättar att böcker spelade stor roll när hon som 18-åring gjorde något av sin längtan att göra musik.

– Jag läste inte mycket under tonåren, delvis för att i skolan var alla tvungna att läsa samma bok. Mörkrets hjärta av Joseph Conrad

är klassisk och säkert bra när man är 40, men den väcker inte direkt en tonårings lust att läsa mer, säger hon.

Men en bra lärare öppnade vägen in i litteraturen – ”lamporna tändes” – och det gav bränsle till hennes låtskrivande.

– Jag uppskattar berättarhantverket. Och orden … jag älskar samtal i böcker, det finnsså mycket ton som man kan tolka. Jag älskar det i sånger också, som hos John Prine. Han är en sångens mästare, en sorts arbetarsångförfattare,de ord han använder är så enkla, men det han sjunger om är lika djupt och kryptiskt som Joni Mitchell.

När jag säger att det finns likheter mellan hennes låtar och Bruce Springsteens folkton, som på The ghost of Tom Joad, ser Kathleen nästan förskräckt ut.

– Å … Bruce Springsteen är en hjälte för mig. Han förkroppsligar allt som är bra med musik. Jag jämförs ju alltid med Lucinda Williams, det är smickrande, men jag lyssnade aldrig på henne när jag växte upp och det känns konstigt om folk tror att jag försöker gå i hennes fotspår, för det gör jag inte. Snarare Springsteen då, och Neil Young och Tom Petty.

Några gamla gubbar alltså …

– Jo, alla som jag ser som hjältar är döda eller gamla. Sextio eller äldre.

Släktskapen man tycker sig höra och se, vad står de för? Det är inte svårt att förstå att man refererar till Lucinda Williams när man hör Kathleen Edwards, men själv kommer jag att tänka på Steve Earle, Teddy Thompson och svenskorna Ebba Forsberg och Nina Ramsby.

Det är svårt att veta om det är rösterna, attityden eller bara att alla är favoriter. Bland dem kliver Kathleen i alla fall in. Från andra håll sett tar hon säkert också plats vid sidan av countrysnubbar som Willie Nelson eller radiorockare som Bryan Adams. Många män är det i alla fall i hennes musikaliska värld, både bland hjältarna och medmusikerna.

– Det är inget problem. Jag har väl alltid varit lite av pojkflicka, och … det är kanske ett extremt exempel, men den sorts kvinnliga

kultur som finns i typ Sex and the city är väldigt långt ifrån mig. Jag var i London häromdagen, och den där kulturen finns, kvinnor som lever för att luncha och klä upp sig! Jag har inget intresse av det, jag vill inte slösa min tid på … luncher.

Bild: David Berjlund

– Men visst saknar jag att spela med kvinnor ibland. Men kvinnliga musiker i Kanada gör oftast det jag gör, alltså är bandledare. Och det kan man ju inte vara så många i ett band. Jag är kanske den kvintessentiella alfahonan, säger Kathleen, skrattar och kommer på en hjälte till att nämna: Ani DiFranco.

– Hon är inte längre en viktig influens musikaliskt, men hon har gjort så mycket själv och hon använder inte musiken för att framhäva sitt ego. För många kvinnor som växte upp när jag gjorde det var Ani DiFranco ett fyrtorn, hon fick oss att tro på att vi kan. Det handlade inte om en feministroll, utan om att arbeta hårt, följa sin intuition, respektera sig själv och andra och förvänta sig mer av sig själv, för att göra det man gör bra.

”To be great in what you do” och ”to do what feels right”, säger Kathleen flera gånger. Det är allvarliga saker: att ta reda på vad man ska göra och göra det på riktigt. För musik är viktigt: när jag frågar om varför Kanada ger oss så mycket bra musik säger hon först ”den långa vintern”, men konstaterar sedan:

– Det är nog för att stjärn- och kändiskulturen inte finns i Kanada på samma sätt som i USA. Och det ger absolut bättre musik.

I Kathleen Edwards sånger finns de stora frågorna och de vanliga människorna, barer och boots, revanschtexter och varma ord. Alicia Ross handlar om ett autentiskt mord i Ontario och skildras på ett otäckt vardagligt sätt, berättat av flickan med ett lättglömt ansikte, i Sure as shit blir svordomen en öm och välvald kärleksförklaring. Två låtar på skivan sticker ut som tydligt politiska. Den ena, Oil man’s war, är en rak historia om Bobby och Annabel som åker norrut för att slippa militärtjänsten.

– Den handlar lite om Irak och lite om Vietnam, men mer om folks val att delta i krig, eller inte. Dagen efter det valet i USA, när Bush blev återvald, ringde folk vi kände från hela USA för att kolla vad det kostade att köpa hus i Kanada. De var oroliga för att deras femton-sextonåriga söner skulle bli inkallade till kriget … du vet, så många har förlorat sina barn. Först alla dessa år när man skyddar barnen från att ramla och göra sig illa, och sedan ska de ut i krig, säger Kathleen upprört.

– Men Oil man’s war handlar inte om USA, den handlar om krig. Jag har nära och underbara vänner som är amerikaner, jag älskar att arbeta där, och på sätt och vis är det inte min sak att kritisera USA, jag är kanadensare. Därför skrev jag Oh Canada, inte Oh America.

Oh Canada är en klagosång över hemlandet. Kathleen sjunger om sånt hon ser – våld, rasism och miljöförstöring, och när jag frågar om sången talar hon engagerat om svårigheterna för invandrare i landet, och svär över tystnaden om koldioxidutsläppen:

– Jag vill inte peka finger åt någon, jag är absolut en del av problemet – jag flyger hela tiden och åker turnébuss – men om jag fick redskapen att göra något annat skulle jag göra det.

– När jag kommer till Europa och ser hur det är här blir jag så frustrerad – vi borde ju satsa på kollektivtrafik hemma också. Men vi är en bilkultur, man måste köra bil för att kunna handla mat, alla åker ensamma i sina stora suv:ar. Och så räddar vi USA:s arsle just nu: vi förser dem med olja samtidigt som vi förstör mycket av vårt land vid nordkusten när vi utvinner den. Kanada ska ju vara en sådan fantastisk fristad med fin miljö … det vore ju fint om någon stod upp för bra idéer också!

Därmed inte sagt att hon vantrivs, inte i Kanada och inte i Sverige.

– Vi har mer gemensamt med Sverige än med amerikanerna. Det finns ett större ansvarstagande, gatorna är rena och folk har respekt för varandra. I USA är det den amerikanska drömmen, som är ”jag vill ha”. Vi har mycket mer av en socialistisk inställning, vi försöker utveckla samhällen mer utifrån filosofin att det behövs en by för att uppfostra ett barn, säger hon, och det är inget tvivel om att hon gillar det.

– I dag i Stockholm såg jag fler män som drog barnvagnar än jag någonsin skulle se i USA. I Toronto händer det också, men det är mer här. Så jag kanske måste flytta hit. Jag menar det.

På kvällen gör Kathleen och hennes man och gitarrist Colin Cripps en kort spelning för branschpublik i en källare på Söder. De börjar vid sex, stämningen är lite trött och stel. På väggen sitter en affisch med Ian Curtis från Joy Division, brittisk, neurotisk – lite annat än de två på scenen. Där står Kathleen i t-shirt och jeans, mer innerlig än cool. Hennes gråhårige rockkille står bredvid, vickar vänsterknät och kompar med ett vattenfall av toner, i svart skjorta med broderade rosor. Inför titellåten från nya skivan påpekar hon att den inte handlar om Colin. När hon kommer till raderna ”Don’t tell me your’re too tired, ten years I’ve been working night”, sträcker hon sig på tå och tittar mot baren, som en hälsning från en servitris till en annan, och det säger något.

När Kathleen skämtar om att vi väl lyssnar på henne som substitut för Neil Young – som är i Köpenhamn samma kväll – och gör en Young-cover blir det tydligt igen: den griper inte, det är hennes egna låtar och erfarenheter som gör det. I dem blir hennes röst stor, och orden kommer nära. Det är ett bra tecken.

Katleen Edwards discografi:
Failer (2003)
Live from the Bowery Ballroom (EP 2003)
Back to me (2005)
Asking for flowers (2008)

Kathleen Edwards hemsida hittar du här.

Här lan du se Kathleen Edwards video till sången I make the dough, you get the glory, där bl a den legendariske NHL-spelaren Marty McSorley (kanske mest känd för sina många utvisningsminuter) medverkar. McSorley nämns också i sången.

Intervjun har tidigare publicerats i Trots Allt.

Stefan Sundströms Ingenting har hänt börjar försiktigt med Glöm din dröm – en smygande, dyster betraktelse från tevesoffan – och slutar jätteförsiktigt med En timme till. Rakt igenom alla tio låtarna finns koncentration och lugn. Sundström låter bli sin rock ’n roll-röst, sätter sig i stället intill lyssnaren och sjunger lågmält, genom ett album som hänger ihop, med en genomgående stämning. Inte munter, direkt, men stark.

Stefan Sundströms texter ser ibland – på papperet – angelägna men lite fladdriga ut. Men när han sjunger dem. Titellåten är en drabbande berättelse som knyter ihop händelselös i-landstillvaro och en totalt utsatt tillvaro någonstans långt bort. Alla ska i jorden blir både en sorgsen lovsång – inför döden är vi i alla fall lika – och sorgesång över ojämlikhet och felfokus. Sundström lyckas till och med ge mening åt himmelsbilder med gator av guld – där skulle man få slippa skulden, sjunger han – men skuld är väl omodernt nu, liksom att leta guld i något annat än det materiella.

Mycket ande, mycket landsbygd och kärlek blir det. Starka iakttagelser. ”Ibland får jag känslan att det är tv som tittar på oss”.

Stefan Sundström har hållit på lite längre än Kent. Musikaliskt är det långt mellan dem, men de står alldeles intill varann i arbetet som seriösa artister. De bearbetar samtiden och forskar i vad de ser.

Kents åttonde album Röd är sammanhållet som en film. Början iscensätts i en kyrka: klockringning, en dörr som slår igen, orgel och en oövad kör i en kort psalm som på tolv textrader öppnar frågor om ansvar, fel och rätt. Ur slutackordet flyter en syntmelodislinga som effektivt drar en från den ganska stillastående uvertyren, in i Kents rytmiska, tighta och fängslande pop.

Först hör jag nästan bara syntar. Snart är instrumenteringen helt ointressant, för att låtarna griper tag och tar plats i mig. När jag läser texterna kan jag inte värja mig. Röd handlar om skuld och svek, om brist, allt som finns kvar att göra.

Om tro, hopp och kärlek. Tron – räcker den till något, i sig? Hoppet kan vara ett sånt som man lockas att göra genom ett fönster. Kärleken är inte given lösning, den kan krossa också. ”Allt är mer eller mindre trasigt”, sjunger Jocke Berg. Mörkt? Det är ju mörkt runtom. Men mitt i trasigheten härbärgerar Kents musik oceaner av längtan, möjlig kontakt och räddning.

Kent är Sveriges största rockband. Det handlar om konstnärlig nivå, de har med tiden borrat allt djupare, de går vidare, och på Röd hittar de nya, oslitna, språkliga bilder och musikaliska uttryck, och helheten är urstark. Röd öppnar för tanke och dans, sång efter sång tar lyssnaren med till en plats där man ser vårt Sverige lite från sidan.

Och som Sverige sover villor skogar elljusspår
Sextusen utegransljus mot ensamheten.

Texten har tidigare publicerats i Sändaren.

Det är något både oroande och fantastiskt med att sånger börjar leva sitt eget liv. Någon tar sig rätten att tolka – när man gör det offentligt är det en svår uppgift, det finns ju så mycket att jämföra med.

Det två svenskutgivna skivor med Cohentolkningar som kom till hans 75-årsdag närmar jag mig därför nervöst. Om nytolkningar är en indikation på en artists storhet, betyder väl gratulationsskivor att man blivit en ikon, och dyrkan reducerar en konstnär. Cohen lever. Han gör musik, och han är mycket mer än bara en distingerad gentleman med djup röst och några av världens bästa låtar. Han svettas på scen, han kan sjunga ljust, han har skrivit knarkig beatprosa, komplett med absurda sexscener. Han har nog gjort andra gränsöverträdelser än de som anses vackra – jag tycker han är värd att man kommer ihåg det.

Och så låter hans skivor rätt märkligt. Man tror att Cohen är akustisk, men allt från 1984 och framåt har trummaskiner och syntar i botten. Plastsyntarna är kanske ett sätt att utmana den goda smak som herr Cohen annars i så hög grad personifierar. Kanske är de ett sätt att framhäva låtarna. Det fungerar i alla fall så: jag rynkar pannan men godtar det, och sedan finns mest bara rösten, melodin och orden.

På skivan Ta min vals sjunger Ebba Forsberg tio av Cohens låtar utan trummaskiner eller kördamer inom hörhåll. Där 75-åringen länge hållit sig strikt till sina melodier gör Ebba Forsberg tvärtom: hon släpper och töjer, som i Dansa mej till kärleken där hon konsekvent sjunger en ters under originalmelodin. Halleluja blir hennes, faktiskt, och överlag lyckas hon göra låtarna till sina. Mikael Wiehes texter spelar roll, de rör sig nära originalen – i landskap av böner och kärlek, gammaltestamentlig historia och erotik – samtidigt som de tar låtarna lite närmare svensk vardag. Jag saknar inte Cohen. Däremot har Ebba sjungit med mer närhet och energi på sina tidigare soloskivor.

Med Cohen – the Scandinavian Report skickas en uttalad gratulation till jubilaren. I paketet: en orkester, två dagars inspelning, 16 låtar med ännu fler artister. Självklart är det ojämnt. Jenny Wilson gör The partisan långt från originalet, med fantastiskt rak rygg – med marschsteg och allt. Bo Sundström fyller Everybody knows, och låtarna som Sophie Zelmani och Ane Brun gör kommer jag också att lyssna mer på. Annat får mig mer att tänka på originalets kvaliteter. Jag gillar Eva Dahlgren, men hon smetar till Bird on a wire – Cohen når i stället in i hjärtat med en innerlighet som är saklig. Han laddar inte så mycket. Det är förstås orättvist att jämföra, och inte blir det lättare för våra svenska hjältar av att det finns många tolkningar att ställa dem bredvid. Olle Ljungström sjunger den varma, olyckliga kärlekssången Chelsea Hotel #2. På soundtracket till filmen I’m your man sjöng Rufus Wainwright den – och till skillnad från Ljungström tillförde han något. Det gjorde Teddy Thompson och Antony också. Andra tolkningar var mer umbärliga, där också.

I slutänden är det väl ändå originalet som gäller? Jo. Fast kanske inte alltid. En del sånger blir större än sin upphovsman, och behöver andra uttolkare.

Det bästa greppet på Cohen – the Scandinavian Report är kanske att låna Anders Widmark tolka Hallelujah. Ensamt piano, stor frihet. Grattis herr Cohen!

Texten har tidigare publicerats i Sändaren.

Efter att texten skrevs har även Tomas Boström givit ut en skiva med Cohen-tolkningar, Mitt gömda jag. Den recenseras här på Indrag av Wilhelm Blixt.

Årets bästa snöstorm? Stockholm 17 december. Nej, vänta, den är nog bara årets bästa stockholmssnöstorm. Eller .. jag var ju inte där hela året, och är inte helt säker, så ”årets bästa stockholmssnöstorm i december” får det bli.

Men bland årets konserter finns i alla fall Neil Young på Where the action is-festivalen. Strax efter att The Pixies gjort mig fnissigt glad, men också förundrad över hur ofantligt lite de kommunicerade, kutryggar sig Neil Young in på scenen, spelar sina gamla låtar med sina gamla musiker, och det borde ju inte vara något. Men han sjöng för varenda en i publiken. Ingen återvinning av låtarna – varenda en levde som om den kom till just då.

Och bland årets skivor står Antony and the Johnsons The crying light långt fram. Antony Hegartys röst har kontakt med livets källflöden, det är känsligt och starkt när han sjunger skapelseberättelser och sorgesånger för en döende värld. Musik som rinnande vatten i en slingrig skogså. Texter nedskrivna med örat tätt intill Moder jords viskande mun. Om bara klimatförhandlarna från rika nord hade hjärntvättats med detta innan de åkte till Köpenhamn.

Kent har med Röd tagit ännu ett steg. Kent bär mer allvar än vi klarar av, jag blir lycklig av deras svarta bilder, och de arbetar med sin konst mer seriöst än någonsin. Och det är dansant som aldrig förr.

Ola Larsmo berättar i sin roman Jag vill inte tjäna fram det sena svenska 1800-talets klassklyftor, med skarpa detaljer och en koncentrerad historia. Det handlar också om nu – om människor som inte ska synas i vårt samhälle, och om de moraliska katastrofer som moralismen alltid bär som frukt.

Drabbande som en snöstorm. Som årets bästa snöstorm.

En stilig kostym kan vara ett sätt att blotta sig. Yta motsäger inte djup.
Tomas Andersson Wij började skriva i Trots Allt för länge sedan, i en intensiv och tidig journalistkarriär som annars syntes i tidningar som Svenska Dagbladet och Nöjesguiden. Medverkan i det här magasinet la han ner ett tag, men återkom sedan. Chansen att du som läser detta känner till honom är alltså stor. Känner du honom härifrån och genom musiken på hans åtta skivor är det mer osäkert om du läst honom i tidningar som Café och Bon. Men han finns där också.

Kanske kan hans förtjusning i yta störa en del av oss lika mycket som hans vilja att faktiskt säga något stör andra. När Tomas 2007 fick pris som ”Årets bäst klädde artist” tyckte jag det var roligt, när han inledde Melodifestivalfinalen samma år vred jag mig, lite besvärad. I och för sig var versionen av Carolas Evighet genial, skrikschlagern blev en sång med bärighet och innerlighet, ändå klarade jag inte riktigt av krocken.

Men det gjorde Tomas.

Bild: Ester Sorri

Vi ska träffas för intervju. Sätter oss för att prata i Tomas arbetslokal på Söder, ett ljust rum med slitna trägolv, rejält skrivbord, vinylspelare och högt hängande stång att hänga kavajen på. Fast innan dess har vi setts på ett söderkafé som han föreslagit – ”så får jag lite mat och du får smaka Stockholms bästa kaffe”. Det är en ganska typisk replik från Tomas Andersson Wij, han är en urban livsnjutare, han har koll, han är hemma på Söder i Stockholm. Fast Söder, eller Hammarby Sjöstad där han bor nu, finns inte så ofta i hans låtar. De handlar oftare om släktbygden i Hälsingland – relationen har alltid varit stark och intensiv – och Stockholms södra förorter där han växte upp. Olika världar, där landsbygdsmiljöerna stått för en lycklig, magisk del av barndomen medan förorten förknippas med ensamhet och utsatthet, ”känslan av att vara på fel plats”.

– Jag var ute i Skärholmen häromdagen, en grannförort till Fruängen där jag bodde mina första elva år. Vi brukade cykla till Skärholmen genom skogen, men bara om vi måste och alltid med lite skräck, för det gick historier om att det låg män i dikena, att de hoppat upp, slitit ned folk och både våldtagit dem och snott dem på pengar.

– Nu kom jag tillbaka, och det är märkligt hur man kan känna sig så hemma i en miljö man alltid ville bort ifrån. Det har inget med nostalgi att göra. Jag vill inte tillbaka. Men nu när jag inte längre är utlämnad till den miljön kan jag komma dit och nästan njuta av att vara där. Den här förorten, med sin grådaskiga betong och sina parkeringshus, är en del av mitt liv

Såna delar har vi andra i våra liv också. Och Tomas Andersson Wij har ett sätt att se och berätta om det som nått en stor publik. Hans journalistöga har klarheten och analysen, hans konstnärsöga har inlevelsen och ömheten. Han berättar om sig och oss, som en popmusikens sannings- och försoningskommission.

När vi börjar prata om Stockholm är det utifrån Per Anders Fogelströms böcker. Tomas säger att han gillar Eyvind Johnson bättre – ”för att han har det poetiska och lite pompösa anslaget, tillvaron är mer än grus och sand”. Det kunde vara en beskrivning av honom själv.

– Folk hör av sig till mig och säger att de börjat lyssna på min musik för att de hört en viss låt – ofta är det Tommy och hans mamma eller Hälsingland – och att de kände sig bekräftade på något sätt, berättar Tomas.
Han säger att han är kluven till det där.

– Behovet av identifikation verkar vara enormt, och det är inget man ska förakta, men ibland kan man känna att man blir ett slags … snuttefilt. Som om det räcker för människor att få höra sin hemstad nämnas i en låt för att de ska gilla den. Jag har svårt att tro att Bob Dylan skulle kunna bli så stor om han kom fram idag. I hans språk finns en abstraktion som gör världen större.

– Idag finns ett outtalat krav på att världen ska göras mindre och fullkomligt begriplig. Det som är mer svävande dissas ofta till förmån för det superkonkreta. Titta på de svenska textförfattare som slagit igenom i Sverige på senaste tiden – Markus Krunegård, Veronica Maggio, Säkert! – deras texter är skrivna på raden, nästan som sms eller bloggar. Jag har inget emot någon av de artisterna, men jag älskar ju poesi – som handlar lika mycket om vad som finns mellan raderna.

Aha: en lyriker, ett pretto, en dysterkvist. Den bilden häftar vid honom, men för en som kan använda ”pompös” som uppskattande adjektiv är det ingen stor sak. ”Ett förhållandevis lätt kors att bära”, säger han om den bilden, och konstaterar att det inte direkt varit synd om honom när det gäller kritiken. Och visst finns det plats för lyriska texter, för pop med intellektuella ambitioner.

– Det gör det ju, men inte något jätteutrymme. Mina skivor säljs inte i drivor på Shell, och det är lätt att anta att det beror på att mitt anslag är lite för påfrestande, säger Tomas.

Är det allvaret som stör?
– Kanske, men om du läste de mejl jag får, skulle du tänka att det är precis tvärtom; att det är allvaret som är attraktivt. Jag tror det är två sidor av samma mynt: fobin för allvaret och längtan efter det hänger ihop. Ibland undrar jag om det inte är själva blottandet av strupen som provocerar mest, att man visar sig i all sin brist på styrka och coolhet.

– Under mina år som heltidsjournalist skrev jag om exakt samma saker som i mina låtar. Jag intervjuade Martin Lönnebo över tio sidor i Nöjesguiden – bara allvar – jag skrev om tro och tvivel och jag möttes aldrig av de där hatiska reaktionerna jag kan möta nu, för som journalist blottar man sig inte.

En del av det Tomas Andersson Wij blottar är motsägelser, och krockarna kan vara svåra att ta. Kan det finnas både humor och allvar, yta och djup? När Blues från Sverige kom var det en recensent som inte kunde tro på sista raden – ”jag är för full och glad i natt, för en blues från Sverige”. Skivbolaget var ett tag bekymrade för Tomas exklusiva garderob, och vem får en ysl-kostym att gå ihop med en akustisk gitarr i Landet Lagom?

– Det blir kanske förvirrande. Men jag dras själv till människor som har starka motsägelser i sig, som kan förena yta och substans och som rör sig elastiskt över gränserna.

Popvärlden är dålig på att hantera krockarna; det konstnärliga utrymmet i den är nog ganska trångt ändå. Tomas konstaterar att han ofta får förklara varför han skriver om sin barndom. Det skulle ingen författare behöva.

– Rocken förväntas alltid vilja framåt, på ett oreflekterat sätt. Det hänger kvar en 50-talssyn på den som en tonårsdröm om att få ha skinnpaj och vara ute sent.

– Jag har skrivit mycket om min barndom, delvis för att jag har ett sår där som fortfarande kliar, som fortfarande påverkar mig. Konstigare än så är det inte. Men allt det här är en icke-fråga för min publik, och det är verkligen generande att behöva prata om bilden av mig om och om igen. Det är vår tid i ett nötskal: personan är allt.

Tomas Andersson Wij krockar land och stad, baptistbakgrund och folkrörelseförståelse med postmodern urbanitet. Men det är inte i första hand motsägelserna som skiljer ut honom. Det speciella, tycks det mig, är att han inte flyr över gränserna. Han har försonats med sin bakgrund. När han vill rasera och låta dö är det med en sorts omtanke. Och så har han fortsatt söka Gud, och berätta om det.

”Kristen artist” har han aldrig varit, men kristen och artist, och också där har ganska många känt igen sig. Fast hans andra skiva, Ett slag för dig, plockades bort från kristna skivaffärers hyllor för texternas skull.

– Varje gång jag spelat på den kristna festivalen Frizon har det varit debattartiklar och blogginlägg innan om hur farlig jag är för de kristna ungdomarna. De är skrivna av teologins sverigedemokrater. Deras kristendom grundar sig på rädsla snarare än kärlek. De lever sina liv på ett schackbräde, bara svarta och vita rutor, där det pågår en jämn kamp mellan Gud och Satan – som gör att de alltid måste vara på vakt mot allt som kan vara fel tro, fel tolkning, fel sätt att leva. På Frizon kom tjejer och killar fram och sa att ”jag gillar din musik, men i min församling avråder de oss från att lyssna på dig, för de anser att du är semikristen”. Semikristen – fantastisk ord! Jag har aldrig hört det förut.

Men de lyssnar ändå, de där unga, och när jag föreslår att Tomas spelar en roll för att han uttrycker tro utan att gå med på muren mot ”de andra” svarar han försiktigt att det nog kan vara så.

– Jag känner en väldig närhet till dem som vuxit upp i kyrkan, eftersom jag själv kommer från den världen med allt vad den innebär, säger han och blir tyst länge.

– När jag får brev från människor som har känt sig befriade av mina låtar, som skriver att deras gudsbild eller värld har blivit lite, lite större, så blir jag väldigt glad. Bättre roll kan man ju inte ha som artist. Det smäller så mycket högre än när man får mejl från någon 16-årig tjej som tycker man är snygg.

Får du det?
– Ja. Tro det eller ej.

Bild: Ester Sorri

Lite ironiskt beskriver sig Tomas Andersson Wij som för kristen för den breda publiken och för okristen för de kristna. Men grundkänslan för baptistbakgrunden är uppskattning – där fick han sången och musiken, och en människosyn och världsbild han är glad över. Lite som Eyvind Johnsons, att världen är mer än det som går att mäta och väga. Men han fick också med sig gudsbilder som blockerat.

– Det har tagit tid att erövra min intuition och min kropp. Vi lärde oss inte att söka svaren inom oss själva, vi skulle söka dem i en bok. En bok som var ganska motsägelsefull och svårtolkad för en 16-åring – och för en 37-åring också för den delen. Jag läser Gardells Om Jesus nu, och det är en av de mest befriande böcker jag läst. Den är helt tillintetgörande. Jag inser att jag har haft en rätt sentimental bild av Jesus.

Sanningskriteriet är viktigt, och ställer till det. Treenighet och korsdödens nödvändighet har aldrig gått att förstå, och därmed varit svåra att tro på.

– Däremot har jag i perioder haft gemenskaper, ibland hemma hos folk, ibland i kyrkor, där jag har bett och känt kraften i bönen. En period var vi några stycken som träffades i ett kök hos en präst och bad varje måndagsmorgon. Det kan jag säga att … det var väldigt bra. Men så fort jag försöker skapa en intellektuell överbyggnad får jag problem.

De där träffarna var början till Allhelgonamässan, i Allhelgonakyrkan på Söder i Stockholm. Den var Tomas med och formade, både i planering och praktisk medverkan. När vi pratar om den understryker han att han inte varit aktiv där på tre år, och alltså inte riktigt vet hur mässan är idag. Men även om hans tilltro till gemenskapen är stor, såg han där hur den kunde bli för viktig.

– Man kan bli så hög på den kollektiva kraften att det tar överhanden. Det skapas en sorts självgodhet kring ”vår fantastiska gemenskap”, att vi är så speciella. Jag skäms när jag tänker på med vilken självsäkerhet och arrogans jag åkte runt och pratade om Allhelgonamässan för några år sedan.

– Med självgodheten kommer också något konserverande. I Allhelgonamässan formades en sorts liturgi, men vi förhöll oss anarkistiskt till den. Ett tag började vi sjunga Herre, hör vår bön som inledning på mässan. När vi hade gjort det tio söndagar i rad tyckte jag att vi kunde behöva lite variation och föreslog att vi skulle börja med Blott i det öppna. Då gick ett sus genom församlingen. Det var inte okej. Där och då insåg jag att nu har även Allhelgonamässan blivit en institution. Det kändes rätt vemodigt.

Tomas slutade gå till Allhelgona för att han behövde vara för sig själv, säger han.

– Men i hjärtat såg jag det fortfarande som min församling och försökte framföra synpunkter på mässan när det fanns tillfällen. Men jag har tyvärr känt att det finns en stark ovilja att ta till sig kritiken, oavsett om den kommer från mig eller Jonas Gardell eller andra som engagerat sig där och älskar mässan. Och det tycker jag förstås är väldigt, väldigt sorgligt.

Stelnade former var ett problem. Fast för alla de nya som strömmade in var de förstås nya, liksom budskapet som gjorde att många kände sig välkomna: du är älskad precis som du är.

– Jag kanske är förhärdad men jag har alltid haft svårt att ta till mig det budskapet. Jag tror att Gud ser på oss med en kärlek som har ett inslag av likgiltighet. Hela idén om att vi skulle vara så speciella, så utvalda och så dyrbara i Guds ögon tror jag är en mänsklig fantasi.

Man kan fundera på om det alls går att göra en kyrka som är tillräckligt bra, för folk i olika lägen i livet. Kanske inte. Men för Tomas var utgångspunkten de där måndagssamlingarna med några personer som bad i ett kök, för att de behövde det. På vägen till hundratals involverade i mässan försökte man hålla fokus bland annat genom att inte släppa in media.

– Det var viktigt för oss, och helt självklart eftersom så många i Allhelgona var med i Anonyma alkoholister, som håller hårt på anonymiteten. När jag har varit runt i landet och träffat kyrkor som haft problem har jag sett hur de varit helt fast i ett tänkande som handlat om expansion och ”hur ska vi nå de andra”. Jag är helt övertygad om att Allhelgonamässan växte så starkt för att vi inte hade några ambitioner att växa. När man öppnar dörren till media – vilket även Allhelgonamässan gjorde med tiden – börjar en framgångsmyt odlas och folk söker sig dit av fel anledning.

Nej, han saknar inte mässan. Det var en period i livet. Som Skärholmen, kanske. Som ett skelett som blir förkalkat, säger han – många andliga rörelser skulle tjäna på att dö. Och återuppstå till något nytt.

– Det predikas om vetekornets lag stup i kvarten men få vill se att det gäller en själv också.
Just vetekornets lag, att något kanske måste dö för att uppstå, återkommer vi till ganska snart i intervjun. Då gäller det den politiska vänstern.

1998 kom en antologi som hette Solidaritet, med Tomas Andersson Wij som redaktör. Sex år senare albumet Stjärnorna i oss, med ett starkt solidaritetstema, också där med politiska, existentiella och andliga aspekter – de hänger ihop i Tomas universum. På albumet finns Blues från Sverige – det andra genombrottet, med en novelltext om landet vi lever i. Men den riktigt skarpa teckningen av landet Sverige hittar jag i inledande låten Tommy och hans mamma, en av de mest tydligt politiska texter som svensk popmusik begåvats med, och en av de mest gripande. Tomas sjunger om barndomssommar, om upptäckten av världen utanför ens egen, och om den svenska välfärdens förtjänster och tillkortakommanden. En sorgset poetisk klassanalys.

– Ja, för mig handlar den låten väldigt mycket om klass, om det som jag anser är den stora klassmarkören, nämligen självförtroende: upplever jag att jag kan gå ut och ta världen i besittning? Bara för att vi har skapat demokratiska institutioner betyder inte det att människor från alla klasser kommer att representeras i dem.

Per Anders Fogelströms Stockholm dyker upp igen. Tomas konstaterar att det inte är länge sedan vi var ett väldigt fattigt land, och det är inte svårt att förstå varför materialismen har varit så högt upp på agendan i Sverige. Man måste börja med att ge folk bröd och sanera deras hus.

– Men Sverige och svenskarna har fastnat i en materialistisk prioritering. Den fick en renässans med it-boomen och inredningstrenden, som blev en hel folkrörelse. Det där kan jag känna rent fysiskt när jag reser runt i landet: på ett sätt är vi världens rikaste land, på ett annat sätt ett av de fattigaste.

DN:s partitest vid förra valet berättade att han var vänsterpartist, ”så jag är väl det”, säger Tomas, men anmäler reservationer inför vänsterns fixering vid plånboksfrågor, och underskattandet av individens kraft och behov. Tomas talar om politiken som något i grunden existentiellt; den handlar om hur vi vill leva våra liv. Det där är en dimension han tycker politiken har förlorat, liksom den har förlorat sin roll som försvarare av kunskap, kultur och utopi.

– Vi är beroende av utopier, som något att häva oss upp emot, säger han, och tror att likgiltigheten och apatin krattar manegen för en ny våg av fascism just nu.

Men de gamla svaren är inte svaren: det postmoderna samhället har många förtjänster, inte minst när det gäller den individuella friheten. Bara det att sammanhangen också behövs – det blir allt tydligare nu, med en klimatkris som han kallar ”en andlig lektion”. Och i detta behövs fördjupning. Kanske rentav poesi. Tomas berättar om hur han träffade Göran Persson och hans talskrivare vid Olof Palme-stipendiets jubileum.

– Det jag alltid frågar de människorna är varför de inte utnyttjar de intellektuella i arbetarrörelsen. PO Enquist är ju sosse, han bryr sig om rörelsen. Vet du vad de säger då? ”Men vad skulle de hjälpa till med?” Där är vi. Barack Obama vet att politik handlar om existentiella frågor, och det är därför vi ryser när han talar. När jag säger ”varför ringer ni inte poeterna, de intellektuella” så är det inte för att jag tycker det vore snyggt och strategiskt, utan jag tror att det verkligen skulle hjälpa socialdemokraterna att hitta grundvattnet i deras ideologi, för de vet inte vad de håller på med längre.

Och så drar han parallellen mellan politiska och andliga rörelser: hur man tappar kontakten med sitt ursprung. Baptister, nyss landsförvisade rebeller, som börjar utesluta folk. Socialdemokrater, nyss i strejk för människovärde, som roffar åt sig medan medlemmarna försvinner. Kanske är det hoppet: att det rasar. Så något nytt kan uppstå.

Det är ett jobbigt budskap, men det blir befriande när någon kan berätta det med klarhet och inkänning. Så här ser det ut, det är en del av våra liv. Lite som skrämmande barndomsmiljöer. Vi är inte helt utlämnade ens om strukturerna vi byggt rasar.

Innan vi skiljs säger jag att senaste skivan, En sommar på speed, har ett tema som är rätt medelålders, och är inte det rätt tidigt?

– Jamen jag är medelålders. 37, det är ju en ålder när man börjar jämföra sina visioner med verkligheten, man måste fejsa vissa misslyckanden, jag var inte allt det jag trodde att jag var. Konsten att resignera utan att bli bitter, det är vad den här åldern handlar om.

Ja, kanske är det vad den här åldern handlar om. Och de andra.

Artikeln har tidigare varit publicerad i Trots Allt nr 3 2009.

Tomas Andersson Wijs hemsida: www.tomasanderssonwij.com

Följ inspelningen av Tomas nya skiva Spår på YouTube: