Jag läser i Anselm Grüns bok Änglar kring mitt hus att det andliga livet för honom är ett skydd för hans inre eld. “När jag mediterar korsar jag armarna över bröstet. Jag tänker att jag stänger luckan till min ugn. Då får den gudomliga kärleken glöda inom mig och förvandla hela mig.”

En gudomlig kärlek som glöder inom mig. Krångligare än så är det inte. Utan att få vila i ett inre rum då och då, utan att värmas av kärleksglöden, blir jag utbränd. Tömd. Jag släpas med av allt som händer runt omkring mig och jag tappar riktning.

I Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson, berättas sagan om den vackra och talangfulla prinsessan som är alldeles för känslig. Hon träffar en klok, puckelryggad gammal gumma som säger; “Kära du, du håller på att brännas upp av din egen låga.” Den gamla gumman hjälper den unga prinsessan att skapa struktur och att använda sina talanger.

Prinsessan får hjälp att stänga luckan till sin ugn, att värma sig inombords och att rikta sina handlingar. Jag får ocksa hjälp idag. Att vila, lyssna inåt.

Då händer det som Anselm Grün beskriver, “Min inre människa får värme och jag vet att den gudomliga kärlekens eld räcker för alla.”

Gungigare. Just så. Min mamma lever. Hon har en tumör som växer långsamt. Som ger oss tid, hopp. Men om jag skrapar lite på ytan, slutar hålla andan och bara för en sekund funderar på varför jag fräser som en galen katt på jobbet – det vill säga när jag inte bara sådär brister ut i tårar över småsaker – vet jag ju… att jag är så himla sorgsen. Och rädd. Rädd för att måsta leva mitt liv utan min fina, vackra mamma. Jag är inte rädd för vad som händer efter döden. Jag är bara rädd för att måsta leva utan min kompass.

Jag vet inte hur man gör det.

Just så. Livets mening i en päronpaj. Bara det. Att dela stunder och tankar. Smått och stort. Utan garantier och utan färdiga svar.

Mamma berättar om eventuella lymfomceller i ögat och hennes högra sida som försämras. Magnetröntgen. Ryggmärgsprov, igen. Sedan planterar hon blommor och bakar focaccia.

Och jag bara älskar tills hjärtat brister. Drömmer mardrömmar om skadade hundar. Lagar mat och bakar tills alla vänner storknar. För att känna liv. Värme.

Livets mening i en päronpaj.

Just så.

Saker blev fel. Fast på ett sådant smygande, organiskt sätt att ingen till slut vet hur det började. Man vet bara att någonting har förändrats. Kanske var det nödvändigt? I hjärtat bränner frågor om misslyckanden och svek.

Tidig söndag morgon står jag i köket och fixar frukost åt mig och sampis (ja vad kallar man en kompis som man delar radhus med …?) Elsa. Tre små hundar pustar ut efter lång-långpromenad. TV:n står på, det är Hour of Power. Jag tänker precis säga någonting cyniskt om tv-predikanten med det bländvita léendet, när han börjar prata om Petrus. Jag kommer av mig.

Han pratar om misslyckanden. Om Petrus misslyckanden. Om det stora sveket. Och hur Jesus, nu när han är återuppstånden, egentligen bara har en enda fråga till Petrus. Inte ”Varför…?” eller ”Hur tänkte du då?”

Han frågar “Älskar du mig?”

Allt som hänt, liv och död, tidslinjer i alla riktningar, samlas i den enda frågan … älskar du mig?

Elsa blir tyst framför tv:n och jag torkar smygtårar där jag står och skalar ägg.

Predikanten som jag ville avfärda heter John Maxwell. Han pratar om hopp.

Jag vispar ångande mjölk till espresson och tänker att det är så det är. Det finns alltid hopp. Det är aldrig för sent. Och även om jag inte riktigt förstår vad det är som har hänt mellan mig och min vän, handlar allt om den enda frågan. Resten är liksom inte intressant. Egentligen.

Jag älskar honom, min vän. Ska ringa i veckan.

Det här är prinsessans år. Omtumlande, fantastiska och svåra år som jag får dela med er, mina fina tjejer.

Åren när allt förändras. I september förra året var ni fortfarande barn … men denna veckas foton skvallrar om unga vuxna som banar sig väg genom förvirringen.

Åren när ni försöker komma underfund med vilken typ av drottning var och en vill bli.

En kreativ drottning, som J, som redan designar och syr hela klädkollektioner och visar upp för skolan med inhyrd dj vid sidan av catwalken? Eller som R som dansar brallorna av vem som helst i alla möjliga shower … och slänger med sitt långa hår så att alla killar får hicka?

Eller en tystlåten pelare som S, som älskar sin kille Ben och är fast besluten att bli en ung mamma-drottning?

Eller du T, du verkar ha bestämt dig för att bli en osynlig drottning. Kanske något decennium eller så, innan dina talanger slår dig i huvudet och tvingar dig att ge upp kampen for att gömma dem. Då kommer du alldeles säkert att göra en djupdykning inåt. Och det skulle inte förvåna mig ett dugg om du kommer tillbaka upp från djupet med ett glänsande proffshjälpar-diplom. För du är superkompisen som alltid lyssnar och känner på dig vad som är på gång.

Och L … en karriärdrottning vill du bli, det är tydligt. Så viljestark och tuff. Idag vågade du visa allt det svaga. Och alla smälte och grät med dig. Vilken strålande prinsessa du är.

Och mitt emot er satt en alldeles på sitt eget sätt sorgsen och trött, halvskruttig drottning. Och till och med jag grät med idag.

För precis som det bor en drottning i varje prinsessa … bor det fortfarande en prinsessa i drottningen.

Allt känns liksom annorlunda sedan årsskiftet. Som om det ligger ett snötäcke över mitt liv också, inte bara på de holländska kullerstensgatorna.

Alla projekt och min långa, heliga att-göra-lista ser plötsligt ut som om den tillhör någon annan. Varför skulle jag ringa alla de där samtalen, skriva otaliga email, fixa möten, kurser och workshops?

Elever som sjunger Macarena med smurfröst irriterar istället för roar. Det kaos som jag vanligtvis välkomnar ter sig plötsligt helt obegripligt och alla miljoner frågor under en dag skickar frustrationspilar längs ryggraden. Jag skulle leta nytt jobb direkt. Om det inte vore för att det är januari. Man kan inte lita på någonting i januari. Inte ens sig själv.

Det är precis som om mina mest innerliga böner behöver tid att rota sig i mig och i det nya året. Gyllene rötter stökar och bökar där inne i hjärtat. Snart kommer nya drömmar och avsikter att dyka upp som blyga krokusknoppar. Eller kanske till och med slå sig fram ur bröstet som en blodig, nyfödd alien. Under tiden verkar jag inte kunna ta upp tråden där jag lämnade den innan all julledighet.

Först tror jag att det ar dags att ägna mig at lite andlig arkeologi. Att gräva fram mig själv ur snön. Borsta av det som jag vill ta med mig in i det nya året. Med blåfrusna händer skrapa fram de tankegångar som jag hade värmt upp förra året.

Men jag inser snart att det inte alls behövs. Här behövs inga arkeologiska färdigheter överhuvudtaget. Tystnaden inom mig är enorm. Det finns en anledning till att jag verkar ha slut på ord.

Det är inte meningen att jag ska ge mig ut och leta efter orden. Lika lite som det är meningen att jag ska gräva fram någonting under snön. Eller logga in på facebook och twitter två hundra gånger om dagen i hopp om att hitta någonting där som känns som ett svar.

Bara vara. Vänta. Se vad som ligger kvar när snön smälter.

Låta allt vara vitt och oskrivet. Just nu.

Än en gång en ledsen tonårsprinsessa på stolen framför mig. Stora tunga tårar, snor, envist fingrande på en tumring, skakande axlar.

Du. Som sitter där. Vi pratar på ditt språk. Det är enklare så.

Jag lyssnar. Den där heliga tystnaden faller över mig. Mina öron susar. Lyssnar. Försöker skapa ett rum i ett rum, där allt kan sägas. Lyssnar. Trassliga garnhärvor av vem som sade vad och sedan gjorde så innan DET hände. Darrande, värkande, hudlösa andetag. Svidande avundsjuka. Förvirring. Främlingskap i den egna kroppen. Kvävande tjejkompis-kontroll. De förkrossande jämförelserna.

Jag blir rörd ända in till min trädstams trådiga kärna. Tycker mig känna Guds varma utandning mot pannan och uppfylls av en på samma gång stillsam, varmvågig och fyrverkeri-intensiv önskan att om möjligt hjälpa denna unga världsvandrare att må bättre.

Frågar mig själv då och då vad som driver, pushar, öppnar. Vad i mig ser till att tvekande steg på trappan avbryter lunchplanerna nästan varje dag? Ego? Bekräftelse? Fröken Duktig?

Kanske håller jag om dig för att så hålla om mig själv. Men jag vill inte hjälpa dig för att jag vet bättre. Utan för att det behövs så lite. Någon mittemot. Ett rum i ett rum. Att hålla upp någonting mot ljuset, tillsammans.

Om jag skulle tala mitt språk i stället för ditt, skulle jag säga: Jag ser dig. Så mycket skönhet, så många möjligheter, sådana unika färger att jag nästan blir galen, vill strypa ditt självtvivelsmonster med mina egna händer. Men vet att du måste göra det själv.

Jag kan vara din spegel idag. Och du är min. Jag ser ett stort JA under alla dina nej. Ett vänligt hav av styrka och skrattpärlor under dina blåmärken, knutna nävar och stukade vingar. Jag ser en skattkammare i dig och påminns om min egen.

Torkade tårar, eftergråtsfniss, ljusare blick. En vinkande hand, lite mer beslutsamma steg nerför trappan.

Klockan ringer. Tjugosex rastvilda juniorer brölar och stampar uppför trappan. Ingen lunch idag. I morgon?