I år föll jag för fotoboken Inga kan älska som vi av fotograf Ylva Sundgren. Allt i bild och ingen text, förutom en enda dikt av Sanna Svanberg.

Ylva Sundgren har åkt runt i Sverige med sin kamera och plåtat människor som inte lever i någon relation. Deras vardag. Deras miljöer. Deras känslor och Ylva Sundgrens urval. Hennes bildberättelse om ensamhet och längtan efter kärlek. Påminnelser om hur det är att vara människa. Man kan inte bläddra sig färdig. Boken innehåller 44 polaroidbilder och har polaroidbildens storlek. Matt papper. Bilder med lackglans. Snapshots.

Jag har boken i den svarta kappans innerficka. Nära hjärtat.

Men på matten. En lektion får han nog. Han klarar inte divisionen. Och han bryter av sin blyertsspets, reser sig från stolen, går ifrån sin skolbänk och ställer sig vid fönstret. Vid de gigantiska fönster i klassrummet som sveper in hela himlen i sina rutor.

Han lutar sig med armbågarna vilande på fönsterkarmen, med ansiktet vilande i händerna och tittar. Gör ingenting annat. Tittar.

Magnus, säger fröken, gå och sätt dig vid din bänk. Magnus står kvar, har stängt av sina öron, läraren höjer sin röst, säger till igen och säger till igen. Men Magnus står kvar och han står så stilla och vilsamt, så fridfullt att fröken tystnar. En enda elev som säger ifrån och ställer sig vid fönstret intill himlen. Jag vänder mig om från min bänk och jag tittar på Magnus och jag iakttar honom som om han var ny. Som om han var den enda människan på jorden.

Och jag reser mig från stolen, en plats som jag på det sättet aldrig lämnat, jag har aldrig gått därifrån utan lärarens tillåtelse. Men nu lägger jag ifrån mig min penna, stänger matteboken, ställer mig upp, ställer i ordning stolen nästan tyst och omärkbart, jag ser det framför mig i slow motion: Jag går fram till Magnus mod, ställer mig bredvid, en kort samförståndsblick och mina armbågar fönsterkarmsvilar. Ansiktet vilar i händerna och vi tittar upp mot vår himmel, vita moln som drar förbi och vi står där, säger ingenting men delar stunden. Och i ögonblicket efter den stunden hör jag pennspetsar av blyerts brytas, jag hör stolar dras ut, deras skrap mot golvet. Kroppar reser sig.

Stegen av elever. Jag hör mina klasskamrater närma sig fönstret, divisionen avlägsna sig. De vita molnen utanför närmar sig och tar oss alla med.

Jag har bott här i tre år och kan inte låta bli att tänka på honom. Jag undrar hur han har det. Om han känner sig ensam eller om han bara tycker det är skönt att slippa folk. I somras funderade jag på att ge honom någonting och jag funderade länge innan jag var säker. Jag ville inte känna mig som Bror Duktig, jag ville bara vara säker på att finnas till hands som medmänniska. Jag stod inte ut med tanken på att han skulle begå självmord för att ingen brydde sig. Han är ju min nästa.

En förmiddag i novemberslutet kommer jag in i hans trappuppgång med hjälp av brevbäraren, eftersom jag inte har portkoden. Jag lämnar ett paket utanför hans dörr med ett par ljus och ett brev med min anledning, namn och adress så att han slipper undra och jag skriver att han kan tända ljusen de dagar han känner sig ensam. Och jag vet inte hur du upplever det svenska samhället, men jag ger honom inte direkt två stearinljus på grund av tryck utifrån.

Så en kväll för inte länge sedan alls, sitter jag i mitt kök och tittar bort mot den ensamme mannens lägenhet. Han står alldeles vid fönsterrutan, har aldrig sett honom så nära fönsterrutan, och jag tycker det ser ut som om han lyfter handen och vinkar på mig. Jag vinkar tillbaka och ler.

Men så drabbas jag av en väldig sorg. Hela den där känslan efteråt. Det är så dubbelt. Att stå i varsin lägenhet med en trafikerad, kallsvart asfaltsväg mellan oss och vinka på varandra. Är det den första eller sista ensamheten? Undergången eller kärleken?

I vilket fall som helst, du står där framför affärsbiträdet som redan har sett sina bästa år och det är hon mycket väl medveten om och hon undrar om du har kupongen med dig, du är ju kundmedlem och du vet att du har fått den och om du haft den med dig skulle du fått tio procents rabatt på ditt köp, men du har den inte med dig och nu inser du att du på grund av en liten fjantig lapp från ett kunderbjudande i din brevlåda går miste om tio procents rabatt och du suckar och du ger upp och du betalar din tröja, dina underkläder och det känns som ett straff denna kundrabattsglömska och du försöker. Du försöker styra upp din vardag, gå var fjärde vecka till frisören, tänka igenom familjens budget, du har valt att bli kundmedlem för att spara några slantar, vem kan anklaga dig?

Men vilken last när man glömmer bort, när man missar rabatten och du känner dig så oprofessionell med ditt färgade hår på utväxt, dina fem personer bakom dig i kön och jag vill säga till dig vi har alla varit där.

Jag vet hur det känns och stressen och alla personer bakom dig, visst har de också varit där, visst vet de så väl hur det känns när man missar rabatten, när mannen fyller år på lördag, fast man inte vill.

Se dig omkring. Människor som missat kupongrabatter, människor med missade erbjudanden.