Den tyska bröd- och Bäckerei-kulturen är på alla sätt något mycket levande. Inget nytt i det, i och för sig. Men kanske finns det inget så vackert – och fortfarande laddat – som att gå ut en söndagsmorgon, andas in det tyska söndagslugnet, beställa ett Berliner Landbrot, eller någon annan härlig lev. Vara artig. Gå hem och skära upp, äta.

När jag bodde i Tyskland första gången, i München den gången, var det på bageriet runt hörnet som jag för första gången upplevde ett desperat behov av att lära mig tyska. Engelskan dög hos vännerna, men på bageriet var det stopp. Där fanns ingen som talade engelska.

Att komma nära dessa människor och deras brödkultur, det var min dröm då. Det var på bageriet som jag tillslut insåg att min gymnasietyska inte var någonting alls. Den var obefintlig. Inte ens bröd kunde jag beställa ordentligt. Ständigt dessa missförstånd!

Bröd i sig är ett sådant där nästan magiskt ord, alldeles fyllt till brädden med mening och poetisk potential. Det är en synekdoke för mat i stort, det är en religiös symbol. ”Vårt dagliga bröd”, ”Jag är livets bröd”. Man kan ju inte ta ordet i sin mun utan att samtidigt beröra myten. Det taktila momentet hos brödet är för övrigt avgörande!

Och med den franska filosofen Roland Barthes är det lätt att läsa (allt är ju text) den tyska brödkulturen som myt. För honom var det franska vinet myt. Jag vill hoppas att den tyska motsvarigheten inte är så mycket ölen som brödet. Det finns faktiskt ingen lika tydlig ritual kring ölen här – bortsett från Münchens Oktoberfest och bayrarnas förkärlek till att dricka en liter åt gången i Maßkrug. Annars är ölen idel bruksdryck här, som vår svenska mjölk.

Men hos brödet finns ritualen mycket mer närvarande – promenaden till bageriet, doften, artigheten igen, Guten Morgen!, Grüß Gott! Danke schön! Schönes Wochenende! Auf wiedersehen!, och sedan delandet – vi gör det tillsammans –, bredningen, njutningen.

 // Emanuel Holm