Mötet med David Bowies alter ego Ziggy Stardust blev omvälvande för den nyss tretton år fyllda Maria Küchen. Fortfarande snart trettiotre år senare följer henne sångerna som ”en samling samtidshymner”, sånger där gudljuset lyser in.

Minnena slår in i mig som solreflexer från sommaren när jag var nyss fyllda tretton år, de underliga förändringarnas sommar när jag och min bästis strök omkring i de ljusa nätterna på spaning efter byns snygging som brukade köra omkring på grusvägarna, runt, runt, i en upphottad Volvo Amazon med en rad extraljus på fronten. Man såg på långt håll när han närmade sig. Man såg ljuset.

Hade vi tur fick vi skjuts. Vi fick åka med ner till hamnen och sitta i baksätet, fnissande, tindrande, vi bjöds på cocacola och chips och lyssnade när han diskuterade med sina kompisar vem av dem som skulle kunna fixa starköl till helgen.

Jag minns inte att någon i hans gäng, någonsin, tilltalade oss ens. Men vi fick sitta där. Det luktade bil, bensin och hav. Det var oskuldsfullt och stort.

Jag var platt som en pannkaka och helt hårlös under armarna och mellan benen, jag var ett barn, men något höll på att hända. Någonting bände inom mig. Och en kväll – jag tror och hoppas att jag minns det här rätt – en kväll satte öns mest spännande kille in ett kassettband i sin bilstereo som han aldrig hade spelat förr, och jag förstod direkt att den var här nu, Förändringen, det Stora:

– Come and face the strange changes…

Det var ett blandband, ett av många som skramlade runt bland skräpet i handskfacket på den Amazonen, men de nya sångerna sjöngs av en röst som inte liknade någon röst jag hade hört förut och, nej, jag har inte hört en liknande röst någon enda gång senare heller. Och jag har, lita på det, sen dess hört mycket.

Några dagar senare, nästa gång familjen skulle åka in till tätorten över dagen från sommarstugan för att uträtta ärenden, var jag ivrigare än någonsin att följa med. Jag hade sparpengar. Jag besökte stadens enda skivaffär och köpte mitt livs andra LP-skiva (den första var Goodbye yellow brick road med Elton John som också håller än).

På omslaget i sjukt grönt urbant skymningsljus stod en ung man – eller var det en ung kvinna? – i en telefonkiosk. Några av er vet direkt av er själva nu vad den LP:n heter. Er andra kan jag informera om den korrekta och fullständiga titeln – The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars. Ringer det en klocka?

Hos många i min generation – jag är född 1961 – ringer mer än så. En värld av översinnliga associationer sätts i resonans så fort namnet Ziggy Stardust nämns för oss. Han har dykt upp som en viktig gestalt i flera böcker av författande generationskamrater till mig, till exempel Monika Fagerholm och Inger Edelfeldt; i sin roman Liv på Mars lyckas Edelfeldt perfekt formulera vad som är så messianskt, så Jesuslikt, hos denne androgyne, fantasifullt sminkade gestalt i tajt satängdräkt och platåskor som vuxenvärlden älskade att hata. Han var mer än en popstjärnas påhitt, han var … En frälsare och vän.

Bild: Majsan Sundell

Jag och min väninna spelade sönder The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars den sommaren. Vi startade och stoppade, vred och vände på varje mening, försökte förstå och tolka vad orden betydde. Ziggy Stardust steg in i våra liv mitt i bräckningen mellan vuxen- och barndom med sånger som, vill jag än i dag hävda, måste ha kommit till David Bowie, Ziggys jordiska alter ego, som någonting direkt från Gud.

The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars är en samling samtidshymner som fortfarande följer mig och har gjort det obrutet sen mitt första möte med Ziggy i den tidigaste puberteten. Jag hittar fortfarande styrka där på samma sätt som andra hittar styrka i psalm- och bibelverser:

”Well all the people have got their problems, that ain’t nothing new, but with the help of the good Lord, we can all pull on through.”

”The church of man, love, is such a holy place to be.”

”There’s a star man, waiting in the sky, he’d like to come and meet us but he thinks he’d blow our minds, he has told us not to blow it cause he knows it’s all worthwhile, he told me: Let all the children boogie.”

”Soul love, the priest that tastes the word and told of love, and how my God on high is all love, but reaching out, my loneliness evolves, by the blindness that surrounds Him … ”

Orden sitter ristade i hjärn- och hjärtbark. Jag svär att de kommer från Gud, jodå. Det har påståtts att Bowie skrev dessa texter genom att klippa sönder och sätta ihop olika meningar på måfå, en slumpens cut up-lek, hm; någonting större än David Bowie kanske höll i saxen, då.

Vad mötet med Ziggy Stardust hur som helst lärde mig, inte omedelbart utan över tid, är hur djupt det mänskliga behovet är av psalmer, böner, heliga verser och rader att kunna utantill. Utan ord – utan mantran, för att använda ett begrepp från en annan religion än den kristna – är jag ensam. Jag är ensam med min fruktan och mitt hopp, min kärlek och min vrede. Orden – de heliga orden och sångerna som jag delar med andra – knyter ihop mig med människor och håller samman mitt inre.

Det är därför jag lider så på djupet med dem vars inre refränger aldrig kommer längre än till, typ: ”Gå och fiska och ta en tyst minut.” Medan av många förlöjligade mainstream-popstjärnor som Niklas Strömstedt formulerar det heliga åt oss bättre än psalmisterna:

”Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna, det är mörkt nu men det blir ljusare igen, tänd ett ljus för det vi tror på, för den här planeten vi bor på, tänd ett ljus för jordens barn.”

Och Eva Dahlgrens ängel i rummet, och Kingdom come som Coldplay formulerar det, och -

Det fortsätter. Gud-beatet forsätter genom tiderna och mänskligheten. Och Antony i Antony and the Johnsons kommer som en ny Ziggy till mig, med sin Nina Simone-stämma som skulle kunna vara både en kvinnas och en mans och sina sköra texter som så ofta formulerar de renaste, innerligaste och mest oskuldsfulla av människans böner:

”I hope that somebody will take care of me when I die.”

”Forgive me, forgive me, set my spirit free.”

Det går inte att lyssna på Antony and the Johnsons utan att tårarna rinner, eftersom jag vet att smärtan jag hör är äkta. Antony är pojken som vill vara flicka; mannen som vill vara kvinna; människan som, med orden i en av våra bästa sanktionerade psalmer, vill bli sedd som det hon är och gjord till det hon ska bli, men vet att det är omöjligt.

Där Bowie aka Ziggy Stardust lekte en lek med bisexualitet och queerness, lever Antony ett allvar på liv och död:

”One day I’ll grow up to be a beautiful woman, I’ll feel it full and free, with no wound in me, but for now I am a child, for now I am a boy.”

Det går en spricka genom den sången och genom människan som sjunger den, samma spricka som nu och till evig tid löper genom oss alla – trons oändliga längtan efter att få växa upp till något helt och fullständigt, förnuftets smärtande insikt om hur omöjlig vägen dit är. Vi är sönder. Vi är syndare. Ingen av oss kan kasta första stenen. Och genom de spruckna gestalterna i världen som inte kan art- eller könsbestämmas, som inte följer reglerna, som intill döden slåss mot de korrekt skriftlärda och deras tvingande föreställningar om hur allt ska och inte vara, som utmanar stenkastaren i oss – ”you’ve got your mother in a worry, cause she’s not sure if you’re a boy or a girl” – genom de spruckna lyser gudljuset in. Har alltid gjort. Gör nu. Kommer alltid att göra.

Ziggy Stardust lärde mig det. Tack, Ziggy.

Tidigare publicerad i Trots Allt nummer 2 2007.

 // Maria Küchen