Det finns tolkningsskivor som görs på slentrian och i ytterst kommersiella syften. Och så finns det ett fåtal tolkningsskivor där huvudförfattarens melodier och texter trängt in och börjat leva sitt eget liv i hjärtat och hjärnan på den som tolkar och där sångerna plötsligt får en ny dräkt, som både äger en ny personlighet men som också på något sätt är trogen originalet.

Tomas Boströms senaste skiva I mitt gömda jag är precis en sådan skiva. Det känns som att Leonard Cohens starka texter, som ofta vidrör religiös tematik med poetisk briljans, har tagit många vändor inom den boströmska kroppshyddan. Om texter kan liknas med årgångsvin känns det som att Tomas Boströms svenska tolkningar av Leonard Cohens sånger legat undangömda i decennier men med åren bara blivit godare, starkare, tydligare, ärligare …

Och nu är de tolv sångerna här, fastbrända på en skiva. Ett pärlband av textförsedda årgångsviner om tro och tvivel, om kärlekens bergochdalbana från förtvivlan till lyckorus och där övergivenhetskänslan snabbt förvandlas till förtröstan.

Tomas Boström har skrivit visor och sånger i över 40 år, och jag ska väl erkänna att jag långt ifrån har koll på alla hans skivor, men det känns som att den här skivan är ett kärare hjärtebarn än dem alla.

Från första till sista ackord präglas I mitt gömda jag av en påtaglig kärlek och ömhet, visserligen initierat av Cohen, men så tydligt införlivat av Boström själv. Jag får liksom inte ihop hur han lyckats med konststycket att ge rättvisa åt originallåtarna men ändå göra dem till sina.

Visserligen har Johan Lindström, Bebe Risenfors och Micke Lyander hjälpt till med produktionen. Och bland låtarna medverkar gästartister som Tomas Andersson Wij, Anna Stadling, Toni Holgersson och Stephan Forkelid.  Men det här är och förblir ett enda långt kärleksprojekt signerat Tomas Boström.

Egentligen är det bara löjligt att försöka uppmärksamma några särskilt bra tolkningar, alla håller högsta klass! Men om jag så måste är titelspåret I mitt gömda jag en saltstänkt och tårdrypande sång om allas delaktighet i den här världens godhet och skuld kanske allra starkast, tätt följd av den lika hjärtknipande pianoballaden Mot kärleken finns inte någon bot.

 // Wilhelm Blixt