Den senaste veckan har präglats av Vellingedebatten. I media, på Facebook och på alla möjliga bloggar har människor rasat mot Kommunalrådet i Vellinge. Det cause jag startade på Facebook har på en knapp vecka fått 5000 medlemmar och det fortsätter att stiga. När jag läser igenom inläggen från dem med en annan åsikt än jag, kommer jag att tänka på en föreläsning av Ylva Eggehorn tidigare i år som handlade om Den Andre och vår svårighet att på allvar vilja möta och förstå den andre. På min blogg skriver jag att jag har svårt att förstå varför de som inte vill ha en främling inpå knuten, är så rädda för Den Andre? Varför kan de inte ge upp något av sin egen bekvämlighet för nya intryck, perspektiv och erfarenheter?

Men idag tänker jag att även jag har svårt att se Den Andre. För Den Andre är i mitt fall den främlingsfientlige. Jag har en tendens att stänga mina öron när xenofobisk retorik dyker upp. Jag avskyr den grundläggande människosyn jag läser in i den retoriken så hjärtinnerligt att jag inte står ut med att lyssna. Jag blir arg och går min väg. Därför är jag glad för att jag nu dragits in i debatten på ett forum jag inte kan rygga för – min egen blogg. Av det meningsutbyte som har ägt rum har jag lärt mig något om varför människor är så rädda: Helt enkelt för att den hotbild de målar upp i sitt inre är skrämmande. Onyanserad måhända, men för dem skrämmande.

Jag inser att om jag inte på allvar försöker förstå vad de är så rädda för, och om vi inte kan bemöta det konstruktivt kommer Sverigedemokraterna bara att vinna allt mer terräng. De behöver bara underblåsa redan befintlig oro. Vi måste ändra retorik – fort. Många vacklande, tveksamma, främlingsrädda i Sverige är blir alltmer stigmatiserade. Vi måste hantera deras rädsla med konkreta fakta, positiva exempel och praktiska förslag.

Debatten har också fört med sig något annat gott: Solidariteten är på agendan igen. I vårt samhälle är frågan om hur de mest utsatta människorna på jorden faktiskt har det, annars märkligt frånvarande. De senaste tio åren kan jag bara dra mig till minnes att den fått något större massmedialt utrymme två gånger.

Den ena gången var i samband med tsunamin. För en gångs skull kunde vi identifiera oss med dem som drabbats. Skälet var det uppenbara: så många svenskar fanns bland de dödade och skadade. Aldrig har givarviljan i Sverige varit så stor. Men vem minns Banda Aceh idag?

Den andra gången solidaritetsfrågan lyckades bli riktigt het var i samband med det KG Hammar-initierade påskuppropet för asylbarnen i Sverige.

Under hösten 2009 har utvecklingen varit motsägelsefull och skrämmande. Men frågan är åtminstone ”inne” igen.

Marie Söderqvist Tralau, VD på United Minds konstaterar i sin senaste bok – om lycka – att en av de absolut viktigaste statusmarkörerna (läs lyckofaktorerna) de kommande åren är godhet. Att göra gott. Vi går från egoism till altruism.

Det är dags att hotta upp solidaritetsfrågan. Att göra gott kommer att bli inne. Vi måste berätta det för dem som är rädda: Att de kommer må bra av att göra gott för sina bröder och syster i världen. Få status. Bli lyckliga. Vi måste visa dem hur.

Hoppas att det hjälper.

 // Henrika Thomasson