En god vän trängde sig före i kön till svinvaccinationen. Tricket: att strunta i att det var en annan åldersgrupps tur den här veckan.

Det är säkert ingen fara, vaccinet räcker nog till alla, de flesta blir ändå inte sjuka och de flesta som blir sjuka blir inte så mycket sjuka. Men när hon och hennes barn lyckades gå före betydde det också att tre andra personer som stått i den 250 meter långa kön blev utan vaccin, fick gå hem och så tillbaka dagen efter och stå i 250 nya meter kö.

Jag kan gå igång på struntsaker av det här slaget, och kunde förstås inte låta bli att försöka förstå hur hon tänkte. I runda slängar och något tillspetsat tänkte hon så här:

”Jag har inga problem med att skaffa mig fördelar, det har jag alltid gjort. Kan jag gå före så gör jag det. Jag drar mig inte för att tänja på reglerna om det gynnar mig. Solidaritet? Det ger jag inte mycket för.”

En hemsk människa, detta? Nä. Sympatisk, kompetent, effektiv, rolig och en del andra bra saker också. Dessutom bara ett år för gammal för att egentligen ha varit ämnad för just den där kön.

Men jag kan inte låta bli att se den sortens handlande och den sortens livshållning som symtom på en mer allvarlig åkomma i samhällskroppen.

På ett mycket vardagligt plan räcker det med att köra en bit i bilen för att upptäcka den. För varje år som går är det fler som ska fram till varje pris, fler som tvingar oss andra att tvärnita om vi vill överleva.

På ett annat plan kan vi kalla det för Cecilia Stegö Chilò-syndromet. Ni vet, hon som var Reinfeldts kulturminister i tio dagar men fick avgå bland annat för att hon struntat i att betala tv-licensen eftersom hon inte gillade systemet med licensfinansierad television.

Jag avgör vilka regler jag behöver följa, jag bestämmer hur mycket jag vill bidra till det allmänna bästa, jag…

Det finns bara ett sätt att få ihop ett sådant sätt att tänka: man bestämmer sig för exakt hur stor världen, min värld, är och får vara. Inom den begränsade ramen får allt plats – kärlek, vänskap, omtanke, värme. Det som befinner sig utanför – och det blir ju ganska mycket – får någon annan sköta om. Tough luck.

Jag är rädd för att vi bara har sett början på det här. De som tänker ett steg längre, att mitt sätt att ta mig fram alltid får konsekvenser någon annanstans i systemet, tycks bli allt färre.

Egoismen regerar. Hur många doser vaccin mot den har Sverige beställt?

 // Rikard Flyckt