För några år sedan såg jag en intervju med Bono, sångare i den irländska rockgruppen U2. Intervjun gjordes med anledning av Världsaidsdagen och det var den amerikanska tv-kanalen CNN:s reporter Larry King som var utfrågare. Bono sa då att han tror att vår tid kommer att bli ihågkommen för tre saker: kriget mot terrorismen, internet – och ”hur vi lät en hel kontinent härjas av elden, medan vi stod runt omkring och tittade på med fyllda vattenhinkar i händerna”. Han tillade: ”Det är helt oacceptabelt att låta människor dö för att de inte kan få de mediciner som du och jag har rätt till och tar för givet.”

Den båda konstaterade att detta skulle aldrig varit möjligt om det hade gällt Europa, då skulle hjälpen från USA förmodligen kommit direkt. King frågade om det helt enkelt handlar om rasism? Bono hävdade att det är vidare än så, att om vi verkligen trodde på jämlikhet, då skulle vi komma till våra afrikanska bröders och systrars hjälp: ”Så vad jag egentligen menar är att vi inte tror på jämlikhet.” Han fortsatte:

”Det är inte länge sedan svarta fick rösträtt i USA, och kvinnor … Jämlikhet är ett riktigt pain in the ass om du tänker efter. Det är som … tänk på de där judiska fåraherdarna som knallar in barfota framför den egyptiske kungen … och Farao utropar: ’Tror ni att ni är jämställda mig?!’ Och Mose tittar i sin lilla bok och säger: ’Jäpp, det är vad  det står här. Vi är alla skapade jämlika till Guds avbild. Det är vad det står.’ Och det är ju helt galet, hel vansinnigt! Men det är sant. Och numera accepterar vi detta – inom våra egna gränser. Vi accepterar att kvinnor och judar och svarta och irländare är jämlika och bör ha samma förutsättningar – men vi vi tror inte att detta även gäller resten av världen. För om vi gjorde det, då skulle vi inte låta två och en halv miljoner afrikaner dö i aids under ett år.”

Jag tänker på det här samtalet när jag ser hur den svenska flyktingpolitiken förändrats. Hur den långsamt och gradvis, nästan omärkligt, har glidit från att handla om hur människor ska skyddas mot förtryck, till att handla om hur vi ska skydda oss mot flyktingar. Hur vårt tal om alla människors rätt till en fristad undan våld, förföljelse och förtryck långsamt tystnat och ersatts av rop på skydd mot potentiella terrorister. De flyktingar vi för bara tio–femton år sedan såg som utsatta och i behov av skydd, ser vi idag som ett hot mot vår egen välfärd och trygghet.

Så sluter vi våra gränser och bygger våra murar. Vår övertygelse om vikten av mänskliga rättigheter och ett rättvist samhälle, om drägliga levnadsvillkor och en trygg vardag gäller dem som är inne i fållan, på rätt sida om muren: ”Oss”. Inte: ”Dem”.

Nej. Bono har nog rätt. Vi tror inte på jämlikhet. Egentligen. Den kräver alldeles för mycket av oss.

Krönikan har tidigare publicerats på Seglora Smedja.

 // Magnus Sundell