Två filmer, två män. Den ena – en luggsliten medelålders man i trikåer, hyllad och applåderad i ringen, men den största loosern någonsin när det gäller nära relationer. Den andre – en skitsur gammal gubbe som inte vill ha med någon att göra, med både bilindustrikneg och hemska krigsupplevelser i bagaget.

Det är till synes inga charmanta herrar som gjort det största intrycket på mig under filmåret 2009. Men i min värld är det inte filmerna som bygger på sköna, eller obehagliga för den delen, stämningar som verkligen kryper in under huden. Utan det är när en människas öde porträtteras och när själens brottningskamp är i fokus i stället för balla specialeffekter. Jag antar att Dostojevskij skulle ha applåderat.

Men vad är det för två filmer jag snackar om?

The wrestler är den uträknade skådespelaren Mickey Rourkes privata liv från uppgång till fall och med viss upprättelse skildrat utifrån en avdankad wrestlares liv. I fulsnygga amerikanska whitetrash-miljöer, bland trailerparks och strippklubbar, utspelar sig historien om  Randy ”The Ram” och hans oändliga försök att visa kärlek till alla de nära och kära han genom åren har försummat. Särskilt hjärtsvidande är relationen till hans dotter som han försöker återupprätta kontakten med, men som han lyckas göra besviken gång på gång. The wrestler är en uppvisning i hur vi människor så febrilt längtar efter att älska och bli älskade, men hur lätt det är att alltid ta till genvägen mot applåderna, den kortvariga men ack så berusande berömmelsen. Du behöver inte vara wrestlare för att förstå vad regissören Darren Aronofsky vill ha sagt. Det är allmänmänskligt, gripande och fruktansvärt på samma gång! Och castingen med en superblonderad Mickey Rourke, vars privata tragik kan läsas in i varenda scen gör att hjärtat knyter sig. Dessutom står hans vän Bruce Springsteen för ett minst lika hjärtskärande soundtrack, den bästa låten Bossen gjort på många år!

Gran Torino skildrar ett helt annat öde. Det sägs att detta är Clint Eastwoods sista film (han står för både huvudroll och regi). På ett sätt känns filmen som ett långt testamente, en sista uppgörelse. Han spelar här, utan att överdriva, den skitsura och morrande gubben Walt Kowalski som bara vill vara i fred. Inte ens sönerna får en chans att ha en vänlig relation till sin far. Han är en gammal bilindustriarbetare med sår i själen från Koreakriget, nybliven änkeman och boendes i en av Detroits förorter som i princip förvandlats till ett ghetto med människor från hela världen runt husknuten. Jag behöver nog inte nämna vad han tycker om det. Och han har särskilt svårt för de närmsta grannarna, en asiatisk familj där tonårsgrabben Thao så småningom får en central roll i filmen.

Thao blir nämligen mot sin vilja inblandad i bostadsområdets gängkultur. Som prov på sin lojalitet mot sin kusins gangstergäng som värvat honom måste han stjäla grannens Ford Gran Torino. Och det är inte vilken granne som helst, den skitsure änkemannen Walt Kowalski. Givetvis går stölden åt skogen och när det uppdagas för herr Kowalski att det är Thao som stod för stöldförsöket blir relationen inte direkt varmare. Men. När Thaos familj bedyrar att grabben måste få jobba av sin skuld, som Walt Kowalski motvilligt går med på inser Kowalski att Thao inte alls är som de där gangsterkillarna i området och tar både Thao och hans familj under sina vingars beskydd, dock med viss tjurighet bevarad.

Gran Torino är en fin berättelse om hur vänskap kan uppstå, trots olika kulturella bakgrunder. Men den innehåller också mörka sidor om intolerans och gangsterkultur. Även om det är en spelfilm känns det som Eastwood inte bara på ett personligt plan vill visa att åldern gett honom ett mer vänligt sinnat hjärta, utan också ge ett inlägg i den politiska debatten kring flykting- och vapenfrågor. Starkt farväl av Clintan. Om vi nu kan tro på att det verkligen är hans farväl …

 // Wilhelm Blixt