Daniel Woodrell brukar kallas ”country-noir-genrens mästare”. Och jag tänker inte invända mot epitetet. Nog är han en mästare. Hans romaner är mörka, våldsamma berättelser från den amerikanska Mellanvästern och Södern (lite beroende på definition), och påminner en del om den värld som på film bl a beskrivits i Andrew Douglas dramadokumentär  Searching for the wrong-eyed Jesus.

Jag kan riktigt se hur han sitter på verandan i sitt hem i Ozark Mountains, med en banjo i knät (ja, jag fantiserar), och komponerar sina berättelser – som lika gärna kunde placeras bland den amerikanska folkmusikens många mördarballader. För hans språk är lika ödesmättat melodiskt som vilken låt som helst av, låt säga, Handsome Family eller 16 Horsepower.

Woodrell senaste roman En helvetes vinter är, förstås, mörk och våldsam – befolkad av karga, vildsinta och laglösa rednecks som hämtade ur Den sista färden. Flera av de stora släkterna i olika byar i Ozarkbergen lever här av knarkhandel, och alla är släkt med alla, alla har koll på alla. Men mycket är outsagt, och ska så helst förbli.

Huvudperson är en 16-årig flicka vid namn Ree Dolly. Hennes pappa Jessup är ofta borta under långa perioder, och Ree får ensam ta hand om sina två små bröder och sin psykiskt sjuka mamma. När polisen knackar på med en kallelse till rättegång för pappan, och det visar sig att han ställt huset som säkerhet för borgen, måste Ree försöka hitta Jessup, annars förlorar de det enda de har: huset. Rees resoluta handlande utmanar den tysta överenskommelse som finns mellan människorna i byarna, där att hålla käften är grundregel nummer ett. Hon söker dock stöd i grundregel nummer två: blodsband förpliktar.

En historia lika spännande som gripande, lika underhållande som förskräckande. Ett bra soundtrack till boken är vad som helst av William Elliott Whitmore. Och jag skulle verkligen vilja se bröderna Coen göra film av denna roman.

 // Magnus Sundell