Favoritmusiken finns inte alltid där man tror. Som bäst lyssnar jag på Lee Patterssons Egg fry #2. För att hjälpligt förmedla vidden av upplevelsen citerar jag från CD-konvolutet:

”Made in the kitchen of my home in Prestwich, near Manchester, this is a stereo recording of a frying egg. I used a pair of cheap electret-condenser mikes, these were the only mikes I’ve used that were capable of withstanding the heat around the frying pan, since then, they have both ceased to function. Because of this, this is my second and last recording of an egg frying and cooling down. — I was astounded by the level and density of sonic activity within this ’soundscape in a pan’. ”

Nej, det är inget skämt. Faktum är, inser jag när jag hör Egg fry #2, att ljudet av stekt ägg är så mycket mer musik än vad man någonsin slentrianmässigt skulle gissa. Vanlighetens alla grå ljud förtjänar kanske mer uppmärksamhet.

Jag skulle kunna stänga av radioskvalet och TV-pratet ett tag. Det är faktiskt lätt att ta bort alla konstgjorda röster och rytmer, de som dränker vardagsljuden på samma sätt som städernas ljusföroreningar bländar bort stjärnhimlen.

Tyst lär det i så fall inte bli. Tyst är det nästan aldrig. Men min vardag är en stor okänd kropp, en kropp vars hjärtslag och susande blodomlopp är värda att höra.

En bil som startar, en fågel, regndroppet, barnrösterna: Så låter mitt liv. Så låter verkligheten. Min verklighet.

 // Maria Küchen