I måndags, medan Silvio Berlusconi slumrade på tribunen för världens politiska elit, föll tusen träblock med dominoeffekten från Potsdamer Platz till Brandenburger Tor. Symboliken var – omedelbar.

Tyvärr fick regnet bestämma vårt öde hemma på Monumentenstraße i Kreuzberg och det blev inget egentligt deltagande får vår del – vi fann vår vila framför teven och följde firandet med ena ögat den vägen. För det kändes som en plikt att på något sätt delta i firandet. Samtidigt gav Bon Jovi tillställningen ett skimmer av plastigt jippo, men kanske var valet av amerikansk artist bara helt i linje med David Hasselhoffs blinkande jacka på samma plats vid nyåret 1989/90.

Jag är i Berlin, inte för att fira tjugoårsjubileumet i första hand, men för att skriva en litteraturvetenskaplig uppsats om några aspekter i Berlinfödda Nelly Sachs (1891–1970) diktning. En kvinna som dock kom att skriva sina dikter i en trång lägenhet på Södermalm i Stockholm efter att ha flytt till Sverige med sin mor 1940, bland annat med Selma Lagerlöfs och Prins Eugens hjälp. Nelly började småningom dikta tämligen konkret i sin brottning med den judiska erfarenheten från Auschwitz, men hennes dikter blev mer och mer hermetiska – i likhet med hennes själsfrände Paul Celans, som ofta sagts. Här ändå ett exempel på en sen, men förhållandevis rättfram dikt, från den första delen av diktcykeln Glühende Rätsel:

BAKOM DÖRREN
drar du i längtansrepet
tills tårarna kommer
I denna källa speglar du dig –
(Övers. Rolf Moberg)

Men det handlar naturligtvis om en ständig avvägning. Eller det handlar egentligen om optimering. Vad är angelägnast: att läsa en dikt långsamt, eller lära känna något viktigt Berlinfenomen?

Som den tyska hösten i sig till exempel.

Viktiga händelser har ju en tendens att inträffa just på hösten. Tristessen i sin enkelhet tycks gripa hårt om människan. Den destruerar ibland, men så sublimerar den också. Heinrich Böll skrev tillsammans med en rad andra tyska författare manuset till en film – Deutschland im Herbst (1978) – om den tyska hösten 1977, då RAF-terrorn kulminerade i Västtyskland. Den filmen ligger nu i att-se-högen och kanske återkommer jag till den längre fram. Dessutom har en fransk filmatisering av Stig Dagermans artiklar om den tyska hösten 1946 nyligen visats i SVT och finns för den som missat på svtplay.se en tid till framöver.

Nu gäller det att optimera de kommande fem-sex veckorna till det yttersta. Eller att ibland bara luta sig tillbaka på någon lokal och njuta.

 // Emanuel Holm