Efter vårens hårda uppsatsarbete hemma i Göteborg kände jag en längtan efter något nytt. Något med friare tyglar, med större vardagligt svängrum och fler nattliga äventyr. Kort sagt: miljöombyte. Eftersom jag är 80-talist föll valet per definition på Berlin; den unga staden (fyllde, på ett sätt, endast 20 år i veckan), som idag är allt vad Paris än gång var, och vad Tel Aviv om tio år ska bli. Jag är långt ifrån unik svensk här. Tillsammans är vi eskapister en så stor klass att till och med svenska hiphop-duon Mofeta & Jerre skrev en låt om oss – Bättre i Berlin:

Ingenting är bra nog, det är deras slagord,
står i baren och rör inte en min, om de inte kollar snett på den bredvid,
de tycker allting är bättre i Berlin.

Ingenting är kul nog, det är deras budord,
står på listan och tycker de har stil, de borde göra något vettigt av sin tid,
de tycker allting är bättre i Berlin.

Jag hörde låten första gången veckan innan flyget skulle ta mig de 70 milen från Göteborg till Berlin, och kunde inte sluta lyssna på den. Texten slog mig likt en käftsmäll fast i hjärtat. Jag som alltid försökt vara nöjd med det jag har, och – erkänner – till och med kollat snett på just dem som aldrig är nöjda, alltid har sett bättre. Mina tankar gick runt. Hade jag nu, utan reflektion, svepts med i den överflödskultur som skjutit den svenska ängsligheten i höjden, och resulterat i den så förkastliga ”det-finns-alltid-bättre-attityden”. Huvudbryet blev inte mindre när samtliga svenska tidningar, SR och SVT fyllde spaltmeter och etertimmar med reseguider, historielektioner och quiz om denna mytomspunna historiska stad. Jag grubblade dag som natt i september. Är Berlin rätt val eller är jag lurad av min egen generations technopreferenser, barn av min tid, eller har staden något djupare att erbjuda som saknas mig?

Svaret kom redan första gången jag gick för att äta en legendarisk berlinsk middag: Mustafas gemüsekebab vid U-bahn-stationen Mehringdamm. Men det var inte dönern (även om den är värd allt lov) utan blickarna hos dem runt omkring. Skillnaden var slående påtaglig; den svenska ängsligheten som borttrollad. Detta oskyldiga adjektiv som i Sverige likt en landspest gått fram över vår mänskliga värme, omsorg och tålamod med olikheter. Som förvandlat individer till massa, människor till maskiner och tagit lusten att leva från alla som sticker ut från den välgjutna, smala framgångsformen.

Berlinarna (och alla exilflyktingar här) har byggt upp en beundransvärd öppenhet inför det udda, det annorlunda, det säregna. Här frodas subkulturer och fetischer, här får arbetsgivaren samsas med den arbetslösa, den skygga med den öppna, bögen med heteron, turken med ryssen med svensken och den svage med den starke. Här rangordnar man inte egenskaper efter framgångsmallen; här accepterar man och låter skillnaderna frodas. Och finast av allt, alla verkar gilla det, utvecklas och förändras i varandras heterogena närvaro. Ett praktexempel på att det går att bygga en annan stad, en annan vardag, en annan människosyn, en annan politik.

Naturligtvis har även Berlin sina baksidor. Något historien på ett superbt sätt kan berätta för oss. Förmodligen kan ingen annan plats rada upp ett så stort antal händelser som för miljoner människor fått förödande konsekvenser. Och naturligtvis är det – precis så som Mofeta & Jerre korrekt påpekar i Bättre i Berlin – lätt att må bra när man är på semester, när man får se något annat, bryta sina vardagsmönster. Men min känsla kvarstår, och jag ska njuta av den till fullo. För ingen annanstans har jag känt en sådan öppen attityd till främmande kulturer och människor, och jag är säker på att (med tysk terminologi) multi-kulti är receptet på vår svenska ängslighet.

Kan jag få med fem Sverigedemokrater på det?

 // Johan Cedersjö