Något fundamentalt tycks stå på spel. Oron över invandringen är spridd och det är inte längre särskilt kontroversiellt att oroa sig över förlorad kultur och hotade värderingar. Men vad är det som står på spel? Vad är det som hotas? Vad är egentligen vårt?

Jag har ett minne från min utbildningstid som jag helst inte tänker på. För den här texten får jag göra ett undantag.

Det var ett seminarium med ganska få deltagare, en kvällskurs med poäng möjliga att plocka för den som hade annat för sig om dagarna. Jag minns att vi pratade om de andra. De andra kristna och dem med andra religioner, om slöjor och burqor och så vidare. Det gick längre än vad jag hade trott var möjligt i en sal med blivande präster. Och till sist kom den, kommentaren som blev sittande som en oönskad gäst i minnet:
– Men tänk om det inte finns några blonda barn kvar i Sverige om femtio år!
Jag önskar att jag hade hört fel, men det var inte ens ett skämt. Min blivande kollega verkade allvarligt oroad.

Vad man också lär sig under utbildning: att sortera, psykologisera och problematisera. Att en förflugen kommentar inte nödvändigt måste bäras av en medveten ideologi. Att det är bra att säga ut sina känslor så att de inte trycks ned och exploderar en dag. Att vissa föreställningar får sin förklaring av ett sammanhang och det kan finnas något större bakom, kanske en struktur. Dessa lärdomar gör att vi nu kan lämna den blivande prästen. Hennes fråga är ju inte alls ovanlig, den är nästan inte ens uppseendeväckande längre.

Även om oron över invandringen oftare sägs handla om hotade värderingar än om barnens framtida utseende, är bilden av ett Sverige under hot inte kontroversiell. De politiska partierna hanterar denna bild på mer eller mindre sofistikerade sätt, journalister och bloggare likaså. Men att det är något fundamentalt som står på spel verkar vara en gemensam överenskommelse.

Vad är det som står på spel? Är det en nationell identitet, en västeuropeisk hemmahörighet, en upplyst värdegemenskap? Eller är det något som är mycket svårare att sätta fingret på? Göran Rosenberg skriver i ett reportage från USA (DN 12/10 2008) om hur argumenten mot invandring trasslar in sig i varandra: ”Ett argument mot det okontrollerade inflödet av invandrare kan i nästa stund övergå i ett argument mot den spanskspråkiga (hispaniska) kulturens oförenlighet med (anglo)amerikansk tradition.” Det blir en enda oreda av åsikter och känslor där ingen riktigt tycks kunna erbjuda ett mönster som blir begripligt och snyggt. Man drar i trådarna från olika håll medan den globala bollen blir allt mer kaotiskt tilltrasslad.

Frågorna om det främmande och det egna sysselsätter på ett nästan maniskt sätt författare och tänkare just nu. Kanske har det alltid varit så? Det avancerade informationssamhället låter oss uppleva fenomen som om de vore multiplicerade i ett oändligt antal. Vi kan inte komma undan alla de speglar som reflekterar det hegemoniska paradigmet. Inte tänka en tanke färdigt. Kanske är det bra. Kanske är det i sig en utmaning mot ”det egna”, mot äganderätten. Det förment självklara som hotas av det främmande.

Någonstans i botten ligger föreställningen om att några har rätt till saker och andra har det inte. Väldigt sällan talas om att en del har råkat födas på en jordplätt där maten räcker. Att vissa har råkat växa upp i ett samhälle där de skördar frukterna av andras kamp för rösträtt och yttrandefrihet. Därför låter det så här: ”vårt” land, ”våra” traditioner, ”våra” värderingar. I motsats till deras. Vi är dem som äger. Äger det som är något värt.

Jag tänker på förra sommarens bästa läsning, Smärt­ans ministerium (Bonniers) av Dubravka Ugresic. Den handlar om litteraturprofessor Lucic från fd Jugoslavien som i sin nya stad Amsterdam samlar några unga exil­jugoslaver och i sina seminarier tvingar dem att minnas sin gemensamma historia. Det är en sådan fin och smärtsam bok om språk och krig och kärlek. Ugresic vet exakt vid vilken punkt det toleranta tilltalet byts mot ett öknamn från underjorden. När rädslan förvandlar en människa till en etnisk representant. I romanen finns även ett svek, gamla landsmän emellan. Professor Lucic blir ett hot också mot ”sina egna” och de gör processen kort. Det är en annan sida av besattheten vid gränser. När tillhörigheten värderas så oerhört högt gäller det att skydda den till varje pris, den som kommit innanför måste hela tiden vakta sin position.

Ian Buruma, god vän till Ugresic och professor i mänskliga rättigheter vid Bard College i New York, ställer de viktiga frågorna i sin bok Mordet i Amsterdam – Theo van Goghs död och toleransens gränser (Natur & Kultur). Det är den dokumentära berättelsen om ett litet land med en stor självbild som chockades svårt av ett mord på öppen gata i huvudstaden. Filmaren och provokatören Theo van Gogh sköts ned av en fanatisk muslim när han cyklade till jobbet. Mordet satte fyr på det offentliga samtalet om gränser, rättigheter och skyldigheter. Det visade också att nya allianser skapas under det som uppfattas som invandringens hot. Att vissa gränser är viktigare än andra, helt enkelt. Kommunister och konservativa kan enas i saknaden av det igenkännbara. Ateister och kristna göra gemensam sak mot muslimerna.

Ian Buruma lyssnar in rösterna från ett land som inte är så väldigt långt från vårt. Också vi försöker hålla självbilden intakt, ”Sverige har en generös flyktingpolitik”, som DN-journalisten Lasse Granestrand upprepade i debatten förra året. Också vi när ett desperat och nostalgiskt behov. Kanelbullens dag. 70-talsoutfit på alla ungar. Också vi vill vara gränslösa och intakta samtidigt.

Det är bra att samtalet om det främmande fått tyngd, trots att mord är ett oacceptabelt högt pris. Men multikulturalismen som kliché är överspelad. Tyvärr har många av de multikulturella evenemang jag bevistat tjänat som ett glättigt kamouflage över verkliga problem. Ett försök att dölja den avgrund som råder mellan de marginaliserade och dem som befinner sig innanför maktens gränser. För framtiden är frågan akut, eftersom den handlar om barn som lär sig att i första hand vara främlingar. Som alltid svarar med något annat land än det de föddes i när de får den eviga frågan: ”Varifrån kommer du?” Barn vars mäktiga kompetens att korsa gränser riskerar att gå förlorad.

Jag undrar vad det är som står på spel. Jag tror inte att vi är särskilt benägna att sätta saker på spel överhuvudtaget. När religionsdialog kommer på tal blir detta väldigt tydligt. Oräkneliga gånger har jag hört argumentet att dialog religiösa människor emellan är bra ”för det stärker den egna tron”. Som om den stackars klentrogne lutheranen behöver en rejäl muslim för att skaffa sig egna konturer. ”Jamen så tror i alla fall inte jag!” Nähä, så bra för dig. Men kom inte och kalla det för dialog.

Vi måste göra upp med vanan att använda andra för våra syften. Det finns inget arv, inget blod, inget medborgarskap som ger oss rätten att vara våra egna. Vi får försöka leva med insikten om hur osäkra och hjälplösa vi egentligen är. Och vilken makt som ligger i att inte vara rädd.

Texten är tidigare publicerad i Trots Allt nr 6 2008.

 // Elisabeth Hjorth