Kånkar ungarna runt halva jordklotet för att lära dem något om tillståndet i Den Stora Världen.
– Se och lär, barn! säger jag och placerar dem i en cell på Robben Island.
– Så här danas en folkledare, ett snille, en förebild!
Och visst gillar fyraåringen Mandelas fängelse.
Speciellt duschkranen.
Hon pillar på den i flera minuter. Speglar sig i kromet. Gör grimaser.
Och pillar glatt igen när jag försöker föreläsa om apartheid och anc:s historia.

Samma sak på Taffelberget.
Det kostar en hundring att njuta av en av världens ståtligaste utsikter, men lillebror, ett år, ägnar istället halvtimmen åt att studera en rostig kapsyl under ett fikabord.
Upprörande förstås, tycker vi föräldrar som har ambitioner med ungarnas skolning och försöker göra dem till rättskaffens samhällsmedborgare, typ hjärtkirurger eller rockgitarrister eller vad ambitiösa föräldrar nu vill att deras ungar ska bli.
– Titta på gnun, den är sällsynt! säger vi på Kolmårdens djurpark.
Varvid ungen ägnar en kvart åt att klappa en vanlig grå kanin.
– Kolla in hur regissören korsklipper mellan hel- och halvbild för att symbolisera den moderna människans alienation, viskar vi i biomörkret.
Varvid den blivande Ingmar Bergman, åtta år, efteråt berömmer popcornens konsistens.

För livets mening har en tendens att slinka undan och ge fingret åt alla oss som tror vi har fattat läget liksom, till skillnad mot dem som bara tar det naturligt, för var det är.
En ex-snickare i nuvarande Israel fick som bekant en gång frågan vem som var störst i himmelriket.
Ni vet alla svaret.
För medan vi vuxna plöjer kloka böcker av Dalai Lama, Shirley MacLaine och Stefan Einhorn, knaprar prozac, käkar gi-mat, tjackar gymkort, skyndar långsammare, skippar saltet, gnuggar ändan mot en pilatesboll, flirtar med new age, dricker två liter vatten om dagen, dricker tre liter vatten om dagen (fast mänskligheten bevisligen klarat sig i en miljon år utan dylika kostvanor) så vänder himmelrikets främsta invånare blicken mot de blanka duschkranarnas värld.
Det är som en enda stor existentiell tv-shop, en klappjakt på lyckan, kontra en sorts jordnära, trygg förtröstan över att det kan dölja sig en stor hemlighet bakom närmaste vägkrök.

Jag har med åren kommit att samla på personer som jag kallar mina egna profeter. Salig Ingmar Bergman var en. Hasse Alfredson en annan. Roy Andersson och Claes Eriksson ingår i gänget, precis som Roger Waters i Pink Floyd, samhällsforskaren Gunnar Adler-Karlsson, författarna Joseph Conrad, Pär Lagerkvist och Graham Greene, några jesuitmunkar jag träffade i Indien, serietecknaren Ulf Lundkvist, brittiske komikern Eddie Izzard i läppstift och högklackat … ja ni fattar.
Skarpa, kloka, tunga namn hela bunten.
Men så finns det också en helt annan kategori, som det tagit längre tid att lära sig lyssna in.
De som i stället sänker blicken.
Kranfolket.
Kapsylmänniskorna.

Hemma i mina östgötska barndomstrakter fanns en småbrukare kallad Gottfrid i Sälleryd.
Inte mycket till vishetslärare och guru, kan tyckas. Jag menar, en vanlig sketen bonde som knappt hade varit utanför sina egna ägor, än mindre i Mandelas fängelse, vad kan en sådan lära mänskligheten? Men den ständigt småleende Gottfrid hade fattat en del om livet. Något väsentligt.
Gottfrid hade uselt balanssinne, det visste hela bygden, eftersom detta var en bygd där man kunde bli berömd för just en sådan sak. Ändå hade han skaffat cykel. Hur gick det ihop?
Nyheten spred sig som en stöt mellan hässjor och lagårdar. ”Gottfrid har köpt cykel!” Det var en en vanvettesaffär, en anomali, en upprörande galenskap. Måste ses. Måste upplevas.

Så traktens osnutna ungar samlades en kväll utanför Gottfrids lilla stuga och när den modigaste vågat sig fram för att knacka på dörren, kom den nyblivne cykelägaren ut på farstukvisten och blinkade mot kvällsljuset.
– Har du köpt cykel, Gottfrid? frågade ungarna.
– Jovars.
– Men du kan väl inte cykla?!
– Nä, sa Gottfrid och log sitt trygga leende:
– Men se, det blir så fina spår!

Tidigare publicerad i Trots Allt.

 // Petter Karlsson