När är rätt tillfälle att vara nöjd? Det vill säga inte resignation inför orättvisor, utan nöjd med det lilla. ”Aldrig”, tycker den lilla kapitalisten i oss – ”maximera! maximera!” viskar den hesa honungsrösten. Ingen rast, ingen ro.

Vi lever i ett jämförelsevis otroligt välorganiserat samhälle. Smidigt och effektivt betalar vi våra räkningar via internet, i mataffären kan vi scanna själva och slippa kön. Att vänta en kvart på apoteket får mig att svettas av irritation över den långsamma servicen.

Vad gör vi egentligen av dessa ackumulerade sparade minuter? Jo, vi lagrar dem inför framtiden, samlar på oss en evighet av semesterdagar som aldrig plockas ut. Och så jobbar vi på med förbättringar, finslipning av våra liv och kroppar. Finns det en liten skavank hittar vi den. ”Du kommer aldrig veta om du kanske skulle blivit två centimeter längre”, säger kostrådgivaren till mig. Två centimeter hade blivit vinsten (eventuellt) om jag inte för många år sedan gjort valet att välja bort tårtbiten med kött i kostcirkeln. Jag frågar mig (kom mig inte för att fråga kostrådgivaren): vad skulle jag gjort med de där två centimetrarna?

Vi vill så gärna tro att vi har kontroll och längtar så efter balans. Men det gör oss ständigt olyckliga. För om någonting inte blir som det var tänkt, då måste det ju vara den som hade kontrollen som gjort något fel.
På förskolor finns numera EU-regler som säger att det inte är tillåtet att vädra utan myggnät. En fluga kan slinka in och lägga bakterier på maten. Jag tror att EU är på väg att äta sig in i våra själar med sina regler. Det vi behöver är inte mer kontroll – livet är som bäst när det är litet vingligt.

Nästa reklamkampanj för SJ borde vara:

”Tåget kommer, inshallah”.

Tidigare publicerad i Trots Allt.

 // Frida Nygård