Varje tid, varje årstid har sitt eget soundtrack. Ett bra ackompanjemang till hösten är David Byrnes och Brian Enos skiva från 2008, Everything that happens will happen today. En skiva som både understryker och kontrasterar mot det kontemplativa i höstmörker och fallande löv. I mina hörlurar sjunger David Byrne: ”Everybody says that the living is easy. I can barely see ’cause my head’s in the way.”

”Alla säger att det är lätt att leva. Jag kan knappt se, för mitt huvud är i vägen.” Så är det. Mitt huvud ställer till det och gör klarsynen dimmig. Alla tankar som krånglar till. Som mest gör mig förvirrad. Som får mig att tveka och tvivla; hur ska jag göra, vad ska jag välja? Håller aldrig tyst. Håller mig vaken om nätterna. Håller mig tillbaka.

När jag var liten fick jag ibland för mig att mitt huvud var för stort. Inser nu att det är sant. Huvudet är för stort. I vägen för det jag vill. Leva bekymmersfritt, med lätt hjärta och lätta steg. Huvudet bryr sig hela tiden. Kan jag inte sluta bry mig? Vara en kropp som bara styr sina steg rakt framåt. Reagera på behov och stimuli.

Själen har på senare år gjort rejäl comeback – efter att under lång tid fått stå tillbaka för Psyket. Själen är på modet. Det skrivs mängder av böcker om att vårda den. Det hålls föreläsningar, kurser och seminarier.

Själen sitter i hjärtat sa man förr, i känslan. Själen sitter i hjärnan säger många nu, i tanken. Men sitter gör den knappast. Snarare besjälar den hela den märkliga varelse som är människan. Men visst uttrycker den sig genom tankar och känslor. Och den tycks inte särskilt modern. Själens problem är desamma nu som då.

Bland indianerna är det en gammal visdom att man inte bör förflytta sig för fort från en plats till en annan. Att flyga mellan två platser går till exempel alldeles för fort. Själen hinner inte med. Det där känner vi igen. Den diffusa overklighetskänslan. Inte bara kroppen lider av jetlag, även själen. Hur ska vi kunna ta in och förstå att vi ena timmen är i London, i nästa i Paris? Och plötsligt hemma igen. Vad var det som hände? Vi lär oss acceptera, utan reflektion.

Det är inte bara resandet som går fort, som bjuder på snabba och många intryck på kort tid. Hela vårt samhälle tycks snurra allt fortare. Själen hinner inte med. Hinner inte sortera, inte smälta. Hinner inte ifatt. Klart att var-rädd-om-din-själ-böckerna går som smör. Klart att själavårdare behövs som aldrig förr.

Men samtidigt undrar jag om det är själen som är problemet. Är det verkligen själen som är trög? Som med sin känslighet ställer till det. Som inte är riktigt gjord för denna värld. För denna tid.

Är det inte snarare så att själen har en fantastisk förmåga att hänga med? Att sväva fritt genom tid och rum, göra tvära kast och snabba resor. Drömma, fantasiera, visionera, planera. Vilja. I tanken och känslan ligger vi snarare steget före än steget efter. Själen vet ofta bäst. Och först. Intuition är tanke, erfarenhet och känsla i förening. Ett av själens vackraste uttryck.

Kanske är det kroppen som inte hänger med. Som är trög och motsträvig. Inte öppen för själens signaler. Vägrar lyda intuitionen. Tar inte itu med det vi tänker. Med det vi egentligen vill. Vi vill så mycket gott. Förbättra, rätta till. Hindra det som förstör. Be om förlåtelse, förlåta, göra upp. Handla för att skapa goda relationer. Skapa ett gott samhälle. Vara rädda om jorden. Rädda om varandra. Men det är som att signalerna från tanken och känslan inte riktigt når fram och ut till kroppen. Det blir inte av. Trots att vi ända in i själen vill. Denna förbannade handlingsförlamning.

Kanske var det något av denna frustration aposteln Paulus gav uttryck för, när han skrev sitt ofta citerade: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”

Insikten om att vi behöver vårda vår själ har gett ett ökat intresse för andlighet. För tro och religion. Främst för sådan som vänder sig inåt. De traditioner som pekar på vikten av meditation, inre frid, medveten närvaro. Sådant som stillar våra oroliga själar. Gott så. Här har jag själv funnit en väg, ett hopp.

Men i dessa tider av downshifting och undandragande från vardags- och samhällsliv gnager ändå frågan: Vad är tro? Vi är vana att tänka att tron kommer ur tanken och känslan. Jag känner att jag tror. Jag har intellektuellt kommit fram till en övertygelse. Men varför har denna tro så svårt att nå fram och ut till kroppen? Varför blir det så lite handling? Så lite verkstad?

Kanske är svaret att vi egentligen inte tror. För likaväl som själen egentligen inte går att skilja från kroppen – allt är biologi säger ateisten, inget är bara biologi säger jag som troende – går det att skilja tron från kroppen. Från det vi gör. Denna höst återkommer jag till Jakobsbrevet. Torgny Lindgrens favoritbok i Nya testamentet. Som inspirerade Göran Greider till en diktsamling. Denne Jakob skriver med en provocerande självklarhet: ”Visa mig din tro utan gärningar, så ska jag med mina gärningar visa dig min tro.” Här finns både utmaning och tröst. Kanske är handlingar i tro den enda tro som finns. Liksom handlingar i kärlek är den enda kärlek som finns.

Medan David Byrne sjunger: ”I saw you lend a hand to the one’s out standing in the cold”, ber jag därför en bön om att tro. Tro med kroppen.

Texten är tidigare publicerad i Trots Allt.

 // Magnus Sundell