Har vissa ting en tydligare själ än andra eller handlar det bara om vilken betydelse vi tillmäter dem? En av mina märkligaste och mest laddade ägodelar är ett litet cigarettetui. Jag fick det av min mormor. Hon hette Magna Millerjord, senare Nilsson, äldst av en stor syskonskara, född och uppvuxen i Narvik.

När andra världskriget bröt ut flyttade hon ensam till Sverige. Hon fick jobb i en handskaffär och skickade hem pengar och mat till familjen uppe i Narvik. Det var hårda tider för alla. Tyskarna höll ryska krigsfångar för att bygga jernbanan, den långa tågrälsen som skulle förenkla transporterna över kalfjället.

Fångarna levde under enormt svåra förhållanden. Hårt arbete i sträng kyla med otillräckliga kläder, ofta med bara träskor på fötterna. De sov hopträngda i baracker och utfodrades med en liten skål tunn soppa om dagen. Utfodrades, en term man använder om djur, jag vet, men tyvärr passar det in här, bara alltför väl. Lägren var inhägnade av taggtråd och det var strängt förbjudet att vistas i närheten. Mormors mor trotsade dock alla lagar och förordningar. Hon smög dit så ofta hon kunde och kastade bröd, potatis och grönsaker över stängslet.

Sent en kväll då hon än en gång tagit mod till sig hörde hon en röst. En mager man kom emot henne på andra sidan taggtråden och viskade något på ryska. Han ville ge henne en gåva, tillverkad av vad han kunnat komma över i lägret. Aluminium från en kasserad kastrull och något halvt genomskinligt gulaktigt material som jag inte vet vad det är. På kanterna är ristat sirliga mönster.

1999 var jag med i en novellfilm om tiden för krigsslutet. Jag spelade en svensk Röda Korssyster som kom till Nordnorge för att ta hand om överlevande ryska krigsfångar. En dag då vi gick uppe på fjället mellan tagningarna fann vi vad som kan ha varit lämningarna från en lägerplats. Där fanns gamla rostiga kärl och skedar. Kastruller. En cirkel slöts. Kanske var det just här etuiet överlämnades den där lite kyliga sommarnatten.

Min mormor fick tyvärr aldrig se filmen färdig, men etuiet gick i arv till mig. Ibland tar jag fram det för att påminna mig om våra möjligheter, våra vägval. Att vi om och om igen måste välja sida. Om vikten av att ha civilkurage. Jag vet inte om han som tillverkade etuiet blev räddad. Kanske tillhörde han dem som var så svaga att de inte orkade överleva trots att kriget var slut.

Jag låter fingrarna löpa över de inristade blomrankorna längs kanten av etuiet och där, mitt på, finns också ett årtal. 1945. Vissa ting har nog mer själ än andra.

Tidigare publicerad i Trots Allt.

 // Irma Schultz Keller