”Tro på Jesus och på mig.” Så hade han sagt, den lilla spinkiga pojken från Putomayo med hästsvansen och de karismatiska ögonen. Och många vill tro i Colombia. Bli miljonär, chansa och vinn idag! Här lever drömmen om att det är möjligt att bli rik från en dag till en annan. Och David Murcia gav miljoner människor en smak av den drömmen, en glimt av hopp. Han var ett slags modern Robin Hood-figur.

Inte minst många fattiga, outbildade människor på landsbygden lockades av extravaganta löften om en ränta på 300 procent. Den lilla damen i svart som jag brukar träffa i parken tog ett lån och satsade åtta miljoner pesos. Min lärare på universitetet satsade lika mycket och taxi-chauffören som jag brukar anlita sålde bilen och sin svärmors inredning. Bara under 2008 omsatte David Murcias verksamhet 435 miljarder dollar.

Men i själva verket visade sig allt bara vara en bluff, ett simpelt men elegant pyramidspel i syfte att tvätta knarkpengar åt maffian. Och i skuggan av den globala finanskrisen sprack en annan finansbubbla i Colombia, med svåröverskådliga konsekvenser.

Flera hundra tusen colombianer satsade allt på drömmen om snabba pengar. Och förutom just den här varianten har ytterligare 200 pyramidspel rasat ihop bara under hösten. Nu visar det sig dessutom att hela städer och byar i södra Colombia i praktiken slutat fungera. Liksom min taxichaufför har många sålt sina verksamheter för att kunna satsa på spelet.

Men märkligare ändå är kanske att de skinnade personernas vrede inte riktas mot bedragarna som lurat dem utan mot regeringen som till slut gripit in för att stoppa verksamheten. Drömmen om snabba pengar lever vidare, den dör aldrig. Hur många som än ruineras. Det insåg jag när jag häromdagen bokstavligt talat tvingades kliva över en död man som låg skjuten på gatan utanför en lotteributik i centrala Bogotá. Ett rånförsök slutade i tragedi. Kanske var han desperat efter att ha förlorat allt i pyramidspelen. På väggen den nedstänkta skylten med guldstjärnor:

”Chansa och vinn. Bli miljonär.”

Tidigare publicerad i Trots Allt.

 // Martin Wicklin