Jag har egentligen aldrig förstått mig på folk som kan offra en hel kväll framför Blocket. Jag har varit helt oförstående för vänner och släktingar som i timmar jämfört bilmodeller, letat retro-barnvagnar och jagat lukrativa andrahandskontrakt på lägenheter i Stockholm.

Men nu är jag rädd att jag själv har ramlat dit. Jag har sällat mig till gruppen av människor som ägnar timmar på jakt efter rätt modell och pris. Jag har nämligen fått pippi på Levin-gitarrer. Ända sedan mina första trevande ackord på moster Sivs nylonsträngade Levin-gitarr har den där klangen etsat sig fast i minnet. Därför frossar jag nu i rock’n’roll-sexiga orkestergitarrer, nylonsträngade skolgitarrer och björkflammiga mandoliner på den populära köp-och-säljsajten.

Men det är inte bara Blocket som får mig att häpna över Levin. Jag googlar vidare och läser historien om grundaren Herman Carlson, som sedan la till Levin, från västgötska Åsaka och kan inte sluta förundras över denna man och instrumentbyggare. År 1887 flyttade han 23 år gammal till USA och fick efter en tid jobb på en gitarrfabrik. Efter att ha skaffat familj och börjat utveckla en egen gitarrverkstad med några vänner i New York drabbades han så småningom av hemlängtan. Familjen Carlson flyttade då hem till Göteborg och den 27 juli år 1900 öppnade Herman Carlsons Instrumentfabrik. Resten är svensk gitarrhistoria. Levin belönades för sitt hantverk flertalet gånger, där guldmedaljen i kategorin ”Bästa gitarrer” på världsutställningen i Madrid 1907 kanske smäller allra högst.

Jag har ännu inte funnit min absoluta ögonsten. Jag jagar vidare. Men jag är övertygad om att jag med lätthet kommer kunna byta ut min importerade och asientillverkade Ibanez mot det svenska mästerverket Levin inom en snar framtid. Och i det globala perspektivet skulle jag till och med gå så långt att kalla den närproducerad med det flammiga svenska björkträet bakom strängarna.

Tidigare publicerad i Trots Allt.

 // Wilhelm Blixt