Femton år efter sin död fortsätter Pablo Escobar att inspirera författare, regissörer, konstnärer och entreprenörer. I Hollywood produceras just nu två filmer om hans liv. Den colombianska knarkkungen är på väg att bli en ikon i samtida populärkultur, på samma sätt som Che Guevara.

Pablo Escobar Garivia – El Capo – från Medellin fortsätter att fascinera människor. Inte bara i Colombia utan över hela världen. Ständigt kommer nya böcker, filmer, popsånger och tv-serier om honom. Just nu pågår en kapplöpning i Hollywood om att hinna först med filmen om hans liv. Oliver Stones Escobar mot mastodontsatsningen Killing Pablo med Joe Carnahan som regissör. Han dyker till och med upp i sociologen Manuel Castells trebandsverk om informationsåldern som exempel på den första globala mafioson, med ett nätverk värdigt vilket multinationellt företag som helst.
På årsdagen, precis 15 år efter hans död, hamnar jag av en slump framför Fernando Boteros tavla La muerte de Pablo Escobar på ett museum i Bogotá. Oljemålningen är konstnärens egen version av ögonblicket då kokainkungen Pablo Escobar – flyende över ett hustak i Medellin – skjuts ned av polis. Redan då var han en myt. Men sedan skulle berättelsen om Pablo växa sig till en urban legend.
Ser han inte lite mjuk, nästan lite Kristuslik ut, träffad av sammanlagt 18 kulor?

I 499 osannolika dygn hade jakten pågått och det krävdes en specialstyrka och amerikansk högteknologi – av den typ som än idag används mot Al Qaida – för att till slut lyckas spåra honom till gömstället i västra Medellin.
Fem minuter härifrån, på polismuseet, hänger den blodiga jackan tillsammans med ett foto på den sönderskjutna kroppen, förevisad som jakttrofé. Jag inbillar mig att det är lättnaden som får poliserna runt liket att le mer än illvilja. De har just dödat sin tids farligaste person.
15 år senare diskuteras fortfarande Pablo Escobars monumentala inverkan på Colombia och hans namn väcker starka känslor hos de flesta man pratar med. På kultursidorna undrar man vad arvet efter honom egentligen betyder och inte minst hur man ska hantera hans populärkulturella stjärnstatus. Vad betyder det att hans porträtt finns på t-shirts och målas på väggarna? Glömmer vi hur mycket blod som en gång spilldes i hans namn under det galna 80-talet? Spelar det någon roll? Den som hänger upp en poster med Pablo och hans kitschiga guldpistoler vet antagligen lika lite om historien som den som bär Che Guevaras porträtt. Ena dagen Pablo, nästa dag Homer Simpson.

Det har sagts att Pablo Escobar var som en bisarr blandning av Scarface och Don Corleone i samma person, fast på riktigt. Men det är inte sant. Han var rikare, mäktigare och mer hänsynslös än så. Under hans storhetstid i Medellin kallades staden för världens farligaste plats. Bilbomber exploderade, domare och politiker mördades. Alla levde i skräck för Medellinkartellens motto: plata o plomo, pengar eller bly. Logiken var enkel. Den som inte gjorde affärer med Escobar fick en kula i kroppen. När kriget mellan kartellen och staten trappades upp i början av 90-talet begicks 6570 mord i Medellin varje år. Varje gryning påträffades i snitt 18 nya döda kroppar.
– Den tiden var så farlig. Vi som växte upp som barn då har nog lärt oss att uppskatta livet mer än de flesta, säger Cristina Gutierrez, då tonåring, idag lärare i samma stadsdel som Pablo mötte sitt öde för 15 år sen.
Det var kokainets intåg bland musiker och på klubbar i Miami och New York, som lade grunden för Escobars imperium. I början av 80-talet kontrollerade Medellinkartellen cirka 80 procent av världens kokainhandel. Pablo Escobar listades av tidningen Forbes som världens sjunde rikaste person. Vid ett tillfälle lär Pablo ha erbjudit sig att lösa Colombias samlade utlandsskuld.
Från Escobars ranch utanför Medellin smugglades under en tid två ton kokain till usa – varje dag. Varje dag återvände de små flygplanen med dollar. Ett litet problem skulle snart bli att pengarna tog mer plats än kokainet.

Den fråga som vägrar släppa en är: vem är mannen med guldpistolerna egentligen? Och vad är det som gör att hans berättelse än idag lockar ständigt nya generationer av beundrare? I boken Killing Pablo utnämner journalisten Mark Bowden honom till ”the worlds greatest outlaw”.
Sant är nog att Pablo Escobar var den mest våldsbenägna psykopat som någonsin vandrat på denna jord. Den ondska han besatt är svår att ta in. Han mördade Colombias justitieminister, stormade Högsta Domstolen i en raid som kostade 100 personer livet, inklusive landets elva högsta domare. Han sprängde tidningen El Espectador, efter en serie kritiska artiklar om honom. Han dödade presidentkandidater, senatorer, journalister och vanliga civila som råkat komma i vägen. Han sprängde ett passagerarplan med 109 personer ombord, för att komma åt en domare. Han placerade ut bomber i ett shoppingcenter på Mors dag.
Medellin var lika med kaos och det smällde nästan varje dag någonstans, minns Cristina Gutierrez. Med Pablo Escobars död för 15 år sedan kom övergången till ett nytt Medellin, en stad som nu andas av modernitet och framtidstro. Mordfrekvensen är idag nere på nivåer som i vilken amerikansk stad som helst, till och med lägre. Vad gäller droghandeln så har mexikanska karteller i princip tagit över själva kokaintrafiken och därmed också våldet. De colombianer som kom efter Pablo håller en betydligt lägre profil för att inte provocera staten. Medellin ser med andra ord ut att gå en strålande framtid till mötes.
Trots det dröjer sig Pablo Escobars ande kvar i staden. Och vägrar ge sig av.

Sedan några år tillbaka har alltfler, framförallt utländska turister, börjat fråga efter Pablo Escobars grav. Och på kyrkogården i Montesacro kan man läsa följande text, omsorgsfullt inristad i marmorstenen: ”Här vilar Pablo Escobar Gaviria, en kung utan krona.”
Resebyråerna i Medellin erbjuder dagsturer till historiska platser i kokainkungens liv. Hustaket där han mötte sitt öde, ranchen där det första flygplanet som användes för smuggling fortfarande står kvar, hans privata zoo med importerade djur från Afrika.
En resebyrå har satt ihop en sightseeing i ”narco-tecture” – en rundtur som visar upp kokainpengarnas inflytande på samtida colombiansk arkitektur, med överdimensionerade hem och jacuzzis.
Men framförallt kan du ta dig till Barrio Pablo Escobar – stadsdelen som han lät bygga med över 400 hem till Medellins allra fattigaste invånare och kyrkan där hans porträtt hänger bredvid Kristus. Eller nattklubben med den kända oljemålningen där Escobar framträder i Jesus gestalt mot en kamouflagefärgad bakgrund.

Varken Medellin eller Colombia lär bli kvitt Pablo Escobar, även om de skulle vilja.
För eliten och överklassen är Pablo Escobar ett stigma som helst borde raderas ur det kollektiva minnet. En historisk varböld som skymmer utsikten mot det nya Medellin med sina stolta bibliotek, sin tunnelbana och avancerade linbana som dagligen skeppar människor från förorterna in till centrum. Men bland många är han fortfarande älskad och ses rentav som en Robin Hood-figur.
I veckotidningen La Semana läser jag om den fattiga pojken som föddes i rännstenen (nåja, mamman var faktiskt lärare) men som av egen kraft lyckades nå ofantlig framgång. En klassisk berättelse som alltid fascinerat människor och vars sensmoral säger att även en fattig pojke kan styra sitt universum. Det är Pablo Escobar som idé.
Han utmanade etablissemanget, skapade sig en egen förmögenhet som han till skillnad från andra rika dessutom valde att dela med sig av genom att bygga fotbollsplaner och hem åt de fattiga. I ett land där den sociala rörligheten i princip alltid varit noll blev han de fattigas och lottlösas hämnare. Med den blicken skalas ondskan bort och perspektiven bleknar.

Till Pablos begravning kom 25000 för att sörja den man som stal från de rika för att ge till de fattiga. När polisen slutligen spårade Pablos gömställe mitt i ett bostadsområde i västra delarna av Medellin var det ingen i kvarteret som ville hjälpa till. En del tror att Pablo Escobar aldrig dog – ungefär som Elvis eller Jim Morrison inte heller gjorde det. Myter är inte skapade för att dö.
I en bok avslöjar Pablo Escobars egen spin doctor, som gick under namnet El Poeta, att Pablo för egen del länge närde drömmen om att en dag bli president. Han levde i förhoppningen om att drogpengarna i framtiden inte skulle behandlas annorlunda än Kennedyklanens miljoner från smuggelsprit.

 // Martin Wicklin