2006 började jag höra talas om Wolfmother. Överallt. Så till slut, i en skivbutik i Edinburgh, Skottland, kapitulerade jag (eller rättare sagt min fru). Skivan spelades i högtalarna och det lät grymt bra. Då hade bandet funnits sedan 2000 och debutskivan sedan 2005. Segertåget följde och självaste Led Zeppelin ville ha dem att spela när de valdes in i UK Music Hall of Fame. Det gick fort. Alldeles för fort tydligen. Sommaren 2008 blev det offentligt att bandet splittrats och jag minns tankarna om ytterligare ett band som var hur stora som helst ett kort tag men som ingen skulle minnas om fem år.

Tack och lov hade jag fel. Helt plötsligt, för mig, dyker uppföljaren upp. Nu en kvartett i stället för en trio och faktiskt ännu vassare än på debuten. Lyssna bara på California queen, New moon rising, Far away eller Violence of the sun. Grymt bra. Andrew Stocksdale låter fortfarande som om Ozzy käkat upp Robert Plant. En fin blandning av Black Sabbath och Led Zeppelin. Den 1 februari 2010 spelar de på Berns i Stockholm. Jag kommer att vara där!

 // Anders Carling