Europe är tillbaka. Så här bra har det inte låtit i mina öron sedan Wings of tomorrow från 1984. Äntligen är Europe ett hårdrocksband igen. I min tonårsvärld var den självbetitlade debuten och uppföljaren två viktiga pelare. Jämte Saxons Strong arm of the law, och Accepts Balls to the wall (det här var innan jag upptäckte Thin Lizzy, tidiga Rainbow, Led Zeppelin osv och grottade ner mig i 70-talshårdrocken) så gick Europe varma på min skivspelare.

Gissa om besvikelsen var stor när The final countdown landade på disken hos den lokale skivmånglaren. Jag ville så gärna att det skulle vara bra. Och visst, kvalitén på titelspåret går väl knappast att diskutera, vare sig man gillar det eller ej. Men resten. Europe var inget hårdrockband längre. Besviken blev jag en betraktare på avstånd tills intresset helt dog ut. Så kom då millennieskiftet och den stora hiten blev plötsligt intressant av flera anledningar. Och plötsligt var Europe ett band igen, med John Norum på gitarr. Ånyo betraktade jag på avstånd. Två plattor med en något krystat modern kostym passerade relativt obemärkt förbi, men ändå, de var något på spåren.

Och nu på Last look at Eden så landar det. Europe är hemma igen. De kommer aldrig ha samma betydelse för mig igen som de hade 1983–1984, men de har återvunnit min respekt. Och med låtar som Last look at Eden och Beast så känns de förvånansvärt relevanta även 2009. Och In my time, med sin historia, kryper närmre än något bandet gjort tidigare.

 // Anders Carling