Med sin andra skiva har Joakim Arenius och Praise Unit tagit ett ambitiöst jättekliv. Det är för det första mycket musik – sjutton låtar. Kören är nerslimmad till tio sångare, unga, självsäkra och med starka sångröster. Jag måste bli imponerad, då det här låter så mycket säkrare och mer genomjobbat än många andra svenska gospelplattor. Eller vänta – det är nog fel uttryckt. För Praise Unit kan inte riktigt kallas för gospelkör längre. De är en svensk funksoulgospelgrupp med ett tajt band och en ledare som då och då kliver in och ”rappar” à la Kirk Franklin. Jag har stor respekt för Joakim Arenius som körledare och låtskrivare, men har lite svårare att ta hans mellansnack på skivan på allvar. Det är som att han och kören nästan slår knut på sig i sin iver att vara ödmjuka, ”vi tycker inte att vi är bättre än ni bara för att vi tror på Gud”. Låtarna är i alla fall bra, med en bra mix av tobyMac-rock, gospel och slicka Earth, Wind & Fire-harmonier. Basisten och producenten Tobias Grenholm har skrivit musiken tillsammans med Joakim Arenius och de har även delat på producentskapet. Produktionen är tung och effektiv – jag skulle bara önska att det blanka, radiomässiga ljudpaketet kunnat lyfta fram de olika rösterna något mer. Nu låter de rätt anonyma, med fina, ljusa popröster – perfekta instrument, men det personliga uttrycket, revorna i det där blanka hörs inte. Det finns förstås undantag, som powerballaden the Shortest Prayer eller glada latinoflirten Can’t get you out of my mind. Energin är i alla fall stark, rakt igenom hela skivan. Det gillar jag mycket.

 // Katarina Josephsson