Ibland ska man tro på hajpen. Allt du har hört om den kaliforniska duon (Christopher Owens och JR White) Girls är sant. Nästan.

Sångaren Owens framstår som motorn i bandet, och han bjuder förutom god musik på en intressant bakgrund, bland annat med en uppväxt inom sekten Children of God.

Musikaliskt gör Girls någon sorts lo-fi-pop med influenser från surfmusik, psykedelia och tidig Costello, om man kan tänka sig en sådan blandning. Jodå, det spretar en del, men det är också en del av tjusningen. Melodikänslan är intakt hela vägen, och även om det går över styr någon gång (Big bad mean motherfucker slamrar förvisso, men inte är den särskilt rolig) är helheten finfin.

Den absoluta höjdpunkten är sjuminutershymnen Hellhole ratrace, som växer sig mäktig delvis genom sitt stegrande arrangemang, men minst lika mycket genom sin text, som blir oemotståndligt gripande genom att ge uttryck för hur tråkigt det är att vara låg och ha tråkigt. Kan man inte få skratta lite också innan livet tar slut?

Ja, kan man inte det?

 // Rikard Flyckt